GUST - Artiklar

Barn som uppfostrats av djur:
Hundflickan från Ukraina och andra förvildade barn

I fem år levde Oxana Malaya, 23 år, (här ovan) från byn Novaya Blagoveschenka i Ukraina med vilda hundar och överlevde på rått kött och matrester. När hon hittades sprang hon omkring på alla fyra och skällde på alla som kom i närheten av henne. Oxana är bara ett av många barn som sägs ha uppfostrats av djur.

Hon hoppar omkring på alla fyra i de långa gräset när medier och andra kommer på besök, och flämtar efter vatten med sin långa tunga hängandes ut ur munnen. När hon når vattenkranen stampar hon fötterna i marken av lycka, dricker sörpligt och ljudligt och låter sedan vattnet skölja över hela huvudet.

Fram till nu kan man tro att flickan spelar - men i samma ögonblick som hon ruskat huvudet fritt från vatten, precis som en hund gör när den har simmat, får man den otäcka kämslan av att någonting inte står rätt till. Sedan skäller hon som en hund!

DJURISKT UTBROTT

Det ursinniga ljudet låter långt ifrån det ljud en människa åstadkommer när hon försöker härma en hund. Det är ett högt, djuriskt utbrott och det kommer ur munnen på en ung kvinna klädd i shorts och T-shirt.

Oxana Malaya, 23 år, från byn Novaya Blagoveschenka har konstaterats vara uppfödd av den flock med hundar som funnits på den nedgångna farm där hon bott. När hon visade en pojkvän hon hittat vad hon varit och fortfarande kunde göra, flydde han för livet. Det var han som sedan slog larm till myndigheterna om Oxanas tragiska situation.

Oxana är idag en av ca 100 kända "vildbarn" över hela världen. Enligt polisen började alltihopa när hennes alkoholiserade föräldrar övergav henne i treårsåldern och hon kröp in i den hundgård där de hade sina undernärda hundar, också de övergivna och lämnade åt sitt öde.

Ingen tittade efter Oxana och ingen saknade henne, så hon stannade där det trots allt var varmt och fanns mat - rått kött och rester - och glömde att hon var en människa, tappade bort sitt barnspråk och lärde sig att leva som en i hundflocken.

KUNDE KNAPPT PRATA

Fem år senare slog "pojkvännen" larm. När hon hittades 1991 var hon åtta år gammal, kunde knappt prata och sprang runt på alla fyra och skällde som de hundar hon varit tillsammans med.

Trots att hon måste ha sett människor på avstånd, och emellanåt tycks ha kommit in i huset på samma sätt som en kringströvande hund, var människan inte längre hennes art - allt meningsfullt liv fanns ute i kenneln och den höll hon sig till.

Av den totala avsaknaden av skrivna dokument om hennes fysiska och psykologiska tillstånd att döma, var myndigheterna inte särskilt angelägna om att erkänna fallet Oxana Malaya, trots att rader av psykologer var intresserade av det och ansåg att det kunde hjälpa henne tillbaka till ett människovärdigt liv.

"Hon var som ett litet djur. Hon gick helst på alla fyra. Hon åt som en hund och hon uppträdde mera djuriskt än mänskligt", säger en läkare som vill vara abonym, och mera vetenskapligt än så blev det aldrig för hundflickan från Ukraina.

MENTALT HANDIKAPPAD

I december förra året åkte den brittiska barnpsykologen Lyn Fry (här till höger) till Ukraina tillsammans med ett TV-team från Channel Four, för att undersöka vad de kunde göra för att hjälpa Oxana, som idag betraktas som mentalt handikappad, och bor på ett sådant hem.

Det hade då gått fem år sedan Discovery Channel gjort ett program om henne (som vi för övrigt aldrig fått se i Sverige), och de ville också se hur väl hon integrerats i samhället igen, om så nu var fallet. Dr. Fry ville också veta hur pass skadad flickan var - samt övervaka hennes återförening med pappan.

"Jag förväntade mig att hon skulle vara mycket mera omänsklig", säger Dr. Fry, som var den första västerländska expert som myndigheterna tillåtit träffa Oxana. "Enligt de historier vi hört kunde hon flyga på vem som helst, vara väldigt osamarbetsvillig, tjurig, och aggressiv, men hon svarade på allt jag frågade henne om".

"Språket är underligt. Hon pratar som om hon fått order att göra det. Det finns ingen rytmik i hennes tal och det flyter inte som det ska. Samtidigt är hon humoristisk, hon gillar att stå i centrum och hon får folk att skratta. Att hon så gärna vill stå i rampljuset är ovanligt, med en så tragisk bakgrund som den hon haft".

OFÖRGLÖMLIGT INTRYCK

"Hon gjorde ett oförglömligt intryck på mig. När hon fick behålla några enkla träleksaker vi använt i ett test med henne, tackade hon mig på ett överväldigande sätt. Till det yttre kunde man aldrig tänka sig att det här var en ung kvinna som fötts upp av vilda hundar".

På filmen verkar Oxana okordinerad och barnslig. När hon går lägger man omedelbart märke till hennes stampande gång och det sätt på vilket hon svänger med axlarna, en hälta hon fått av att ligga obekvämt och hennes missformade tänder.

Som en hund med ett ben, är det första hon tänker på att gömma något hon fått. Hon är bara 150 cm lång, men när hon leker med sina få vänner och de knuffas och brottas, kan hon uppvisa en enorm och inte alltid meningsfull styrka.

Det märkligaste med henne är att hon behandlar en hundvalp hon fått, ganska illa. "Hon knuffar ofta bort den och är mycket hellre med människor än med detta keliga lilla djur, som annars har förmågan att skänka människor så mycket tröst", säger Dr. Fry.

SOM ETT SEXÅRIGT BARN

Efter en serie kognitiva tester, har Dr. Fry kunnat konstatera att Oxana har samma mentala kapacitet som ett sexårigt barn och en farligt låg aggressivitetströskel. Hon kan räkna men inte lägga ihop. Hon kan inte läsa men hon kan bokstavera sitt namn rätt.

"Hon har inlärningssvårigheter men hon är inte autistisk, som barn som uppfostrats av djur annars ofta är. Hon är stolt över sin stora armbandsklocka med dess många ringtoner - men hon kan inte tala om vad klockan är", fortsätter hon.

Och tillägger: "Om ett barn inte lär sig prata vid fem års ålder, missar hjärnan förmågan att utveckla ett språk, vilket är det karaktäristiska för en människa".

Oxana kunde lära sig prata igen eftersom hon hade ett barnspråk när hon övergavs. Vid en skola för föräldralösa barn lärde hon sig gå upprätt, att äta med kniv och gaffel och, ett steg i taget, att kommunicera med andra människor.

INGEN MÄNSKLIG KONTAKT

Definitionen av s k vildbarn är att de från en väldigt tidig ålder levt isolerade från mänsklig kontakt, ovetandes om ett mänskligt socialt beteende och oexponerade för ett språk.

Genom en tolk har Oxana berättat för Dr. Fry att hennes mor och far "totalt glömde bort mig". De bråkade och skrek hela tiden. Hennes mor slog henne och hon kissade ständigt på sig av rädsla.

Trots att Oxana vet att det är oacceptabelt ur social synpunkt att hon skäller som en hund, kan hon verkligen göra det, vilket hon också glatt demonstrerar när dokumentärfilmen om henne börjar.

SKÄLLER PRIVAT

Lisa Plasco, som är exekutiv producent, säger: "Hon har lärt sig exakt vad som gäller för att leva ett normalt liv, men privat tror jag att hon fortfarande skäller lite. Ljudnivån kan ha höjts något i filmen, men det var definitivt hon som åstadkom dessa läten".

Det var med ett liknande beteende som hon skrämde bort sin pojkvän. "Att konfronteras med vad hon en gång varit, en vildmänniska utan någon som helst empati, skrämde honom så mycket att han har svårt komma tillbaka till henne", säger Dr. Fry.

Oxana tycks idag vara ganska tillfreds med att se efter korna på Baraboy-klinikens farm utanför Odessa. "Det är skitigt, väldigt nedgånget och primitivt, men ur ukrainisk synvinkel tycks det ändå vara ganska eftersökt", fortsätter Dr. Fry.

Det var på kliniken som hon återförenades med sin far, ett möte som arrangerats av TV-bolaget. Hennes mor, som Oxana inte sett sedan hon var liten baby, har dock inte dykt upp där. "Vi vet att hon hemskt gärna vill träffa Oxana, men hon måste komma av egen vilja, annars blir det bara fel", säger Lisa Plasco.

DJUPT ÅNGERFULL

Oxana drömmer om att återvända till ett normalt liv med åtminstone sin pappa, men det är osäkert när det kan genomföras, om det nu ens är möjligt. Pappan är visserligen djupt ångerfull och har förlåtits av Oxana, men steget till ett samboende är långt enligt Dr. Fry, som säger: "Först måste de umgås till och från, åka på korta semestrar, känna på varandra och vara noga med att vara fullständigt ärliga".

Kommer Oxana någonsin att slippa institutionslivet?

Dr. Fry är tveksam. "Hon saknar både en personlighet och en social förmåga. Hon har hafl fler än en pojkvän, men hon har inte kunnat behålla dem eftersom hon inte vet vad det innebär att ge och ta. Hon är väldigt känslig och utanför institutionen finns ingenting som kan skydda henne".

"Hundflickan" kommer att studeras ytterligare av forskarna, enligt vad myndigheterna bestämt, men Dr. Fry tror inte att hon har något mera att berätta för dem och att deras närvaro i hennes liv bara kan försvåra återanpassningen, eftersom hon hela tiden påminns om det som varit.

VARGPOJKE I RYSSLAND

Förra året chockades Europa på nytt, när en "vargpojke" hittades i centrala Ryssland.

Enligt den ryska nyhetsbyrån Interfax kom fallet till omvärldens kännedom sedan det uppgavs att rysk polis jagade en "varulvspojke" som morrade och bet alla han kom åt, och som rymt från en klinik i Moskva sedan han räddats efter ett liv i vildmarken.

Läkare konstaterade att pojken levt tillsammans med en flock vargar i de djupa skogarna i Kaluga-regionen i centrala Ryssland.

Pojken uppgavs först vara i tioårsåldern, men efter tester som utfördes av läkare i Moskva befanns han vara bra mycket äldre. Han var inte dum eller ointilligent, ändå kunde han varken prata ryska eller något annat känt språk.

Den skygga och mycket rymningsbenägna pojken var i dåligt skick när han hittades och bl a naglarna på fötterna såg rent groteska ut. Foto: Interfax, Copyright 2008.

De bybor som fann honom berättade att han sprang på alla fyra med ett ben krökt som om det varit skadat, att han åt bland soporna tillsammans med vargflocken och att han sov i en hög med löv och grenar trots att det var minusgrader när han hittades.

POLISEN DÖPTE HONOM

Polisen döpte honom till "Lyokha" (lycka) eftersom han saknade ett namn och trots omfattande efterforskningar kunde han inte passa in honom på förrymda barn eller barn som övergetts av sina föräldrar och ändå ansåg man att någon av dessa teorier måste ha varit svaret på gåtan.

Enligt hemsidan www.feralchildren.com finns det nästan 70 fall av barn som uppfostrats av vilda djur. Gott om läsning alltså, för den som vill fördjupa sig i ämnet. GUST tar här nedan bara upp drygt ett halvt dussin av några av de mest intressanta fallen.

Ett förvånande stort antal vildbarn har dokumenterats i Indien, men forskarna har inga problem med att förstå varför. Mödrar satte ofta ner barnen på marken för att arbeta på fälten, och i ett obevaknat ögonblick slog både kringströvande vargar och leoparder till och tog det lilla knytet med sig. Ibland blev det lilla barnet ett lätt mål mat, men så var inte alltid fallet.

Varje gång barnet ifråga istället tas upp i djurflocken, lever och fostras av denna, frågar sig både forskarna och allmänheten: Hur är det möjligt? Hur kan vilda djur ta hand om människobarn?

TOTALT FÖRSVARSLÖSA

En teori går ut på att djuren har en hämningsmekanism, som gör att de inte dödar runt sitt bo, både när det gäller sin egen avkomma och andra djur som de betraktar som totalt försvarslösa, och hit räknas då även små människobarn.

Det finns även spekulationer om en allmän oegennytta, vilken många intelligenta djur bär på, inklusive delfiner och elefanter. Den visar de genom att ta hand om utsatta individer, som om det vore ett barn av
sin egen avkomma.

Hösten 1731: Flickan i trädet i byn Songi nära Chalons i det franska distriktet Champagne, var i 10-årsåldern, barfota och klädd i trasor. I en läderpung hon bar runt midjan låg en liten kniv med otydbara initialer på bladet.

Chalons i franska Champagne är idag en brusande storstad, fjärran från det som hände här för över 200 år sedan. Foto: Blue Luna, Copyright 2008.

Hon gnällde och skrek och var så smutsig (eller möjlig målad) att man först trodde att hon var negress. Hennes diet bestod av fåglar, grodor och fisk, grenar och rötter. När hon fick en död kanin, flådde hon den omedelbart och åt upp den.

SVINGADE SIG FRÅN TRÄDEN

"Hennes fingrar och särskilt tummen, var onormalt stora", enligt ett dåtida vittne, den berömda vetenskapsmannen Charles Marie de la Condamine. Flickan sägs ha använt tummerna för att gräva fram rötter och för att svinga sig från träd till träd som en apa.

Hon sprang oerhört snabbt och hade fenomenal syn. När drottningen av Polen, passerade genom Champagne år 1737, tog hon flickan med sig på jakt och förbluffades över att hon sprang fortare än traktens kaniner, lade omkull och dödade dem.

Drottningen av Polen tog med sig vildflickan på jakt och förbluffades av hur fort hon kunde springa.

Hon måste ha lärt sig prata innan hon övergavs, för hon kunde så småningom återuppta franskan även om hon kom ihåg mycket litet av sin tidigare existens, som hon trodde varat i bara två år.

Hon fick namnet Marie-Angélique Memmie Le Blanc, och levde resten av sitt liv i Paris, där hon försörjde sig på att tillverka konstgjorda blommor och på att sälja sina memoarer (skrivna av Madame Hecquet). Hon dog, som de flesta vildbarn, ensam och bortglömd.

VILDEN PETER

Den 27 juli 1774: Det första riktigt berömda fallet handlar om Vilden Peter, "en naken, brunaktig, svarthårig varelse" som infångades nära Helpensen i tyska Hannover, och uppskattades vara i tolvårsåldern.

Han klättrade med lätthet i träd, levde på växter och kunde inte prata. Han vägrade ta emot bröd, föredrog att skala grenar och suga i sig saven, men lärde sig med tiden att äta frukt och grönsaker.

Han presenterades i rätten för George den I och fördes sedan till England, där han studerades av dåtidens lärda man. Han tillbringade sedan 68 år i deras samhälle, men kunde inte lära sig annat än att säga "Peter" och "Kung George", trots att hans hörsel och luktsinne sades vara extremt bra.

År 1799: Pojken som letade rötter, i Cauneskogen i Frankrike, var spritt naken. Han döptes till Victor (bilden här till höger), och fördes till en änka som skulle ta om hand om honom. Viktor rymde redan efter en vecka, men kom sedan tillbaka till civilisationen.

FÖRSUMMADE BARN

Han fördes så småningom till Dr. Itard i Paris, som på den här tiden var berömd för sin psykoanalys av just försummade barn.

Itard noterade att Victors hörsel hade utvecklats på ett sätt som inte var normalt. Om någon knäckte en nöt noterade Victor det direkt, men om någon sköt en pistol bredvid honom, reagerade han inte alls. Förklaringen var han bara uppmärksammade de ljud som hade varit av betydelse i hans liv i skogen.

Victor utvecklade efter en längre tid ett känslomässigt liv, vilket visade sig då Dr. Iltard vid ett tillfälle beklagade sig. Dr. Itard sa att Victor lika väl kunde ge sig av till skogen, då alla hans försök att få honom civiliserad varit fruktlösa.

När han talat färdigt såg han Viktor andas häftigt, han slöt ögonen och sedan strömmade tårar nedför hans kinder.

Vad gäller Victors språkfärdigheter hade han stora svårigheter och lärde sig bara ett fåtal ord. För det mesta var han inte kapabel till mycket mer än väsningar. Och hans eget språk bestod till mestadels av grymtningar och ylningar.

REAGERADE PÅ BEFALLNINGAR

Det verkade som att Victor förstod språk, även om han inte kunde uttala det, bl.a. så reagerade han på befallningar om att hämta vatten och att duka bordet.

Till slut blev Dr. Itard övertygad om att Victor ändå inte förstod språk utom i de fall där han gjort de saker Itard bett om. Han gav kort därpå upp försöken att lära Viktor tala och diagnostiserade honom som obotligt dum. Trettio år senare dog Viktor på ett hem för döva och dumma, som dessa stackars människor kallades på den tiden.

Victor av Aveyron, odödligförklarades av den franske regissören François Truffaut, som 1969 gjorde en spelfilm om honom som på svenska fått namnet "Vilden".

Ett av de mest väldokumenterade fallen av vildbarn är de indiska småflickorna Kamala och Amala.

År 1920: Den katolske pastorn J. Singh var ute och gick i djungeln när han hörde märkliga ljud från en termitstack. I en grottliknande lya på botten av stacken fann han två flickor, tillsammans med en flock vilda vargar.

RÄDDA FÖR LJUS

Singh förde dem till sitt barnhem, där de bedömdes vara två respektive 8 år gamla. Till att börja med var flickorna rädda för artificiellt ljus och människor, de visade inga mänskliga kvaliteter och kommunicerade inte heller mellan varandra.

Kamerorna på 20-talet var inte av någon bättre kvalité, därav den mycket dåliga bilden. Den lär dock föreställa Amala och Kamala.

När andra barn försökte leka med dem visade dom tänderna och gav ifrån sig skarpa, morrande ljud. Båda barnen gick på alla fyra och åt helst rått kött tillsammans med hundarna, som accepterade deras närvaro. Ett år efter att flickorna kommit till barnhemmet fångade Kamala en kyckling på gården och åt den rå.

Pastor Singh, i mitten, framför det barnhem i Indien dit Amala och Kamala fördes.

Precis som Victor visade varken Kamala eller Amala några känslor.

1921 dog Amala, vilket åtminstone till en början var en stor tillbakagång för Kamala, som just börjat anförtro sig till människor. Fru Sigh försökte med hjälp av bl a massage lära Kamala att använda sin kropp på ett mänskligt sätt.

Efter ytterligare fem år på barnhemmet kunde Kamala stå och gå. Då hon skulle springa återgick hon dock ofta till alla fyra. Kamala använde kläder och välkomnade mänskligt sällskap, dessutom lärde hon sig att äta vanlig mat.

Kamala blev nästan helt mänsklig sedan hennes syster Amala hade dött och lärde sig bl a äta vanlig mat.

STORA FRAMGÅNGAR

Ordförrådet uppgick till ca 50 ord och hon kunde bilda meningar av tre ord. Tiden innan Kamala dog, gjorde hon stora framgångar som kunde liknas vid det första stadiet då barn lär sig tala. Mentalt sett var hon inte mer än tre och ett halvt år, ändå klarade hon över 60 ord i veckan. Hon dog 1929, 16 år gammal.

Augusti 1946: Fallet är känt i väst endast tack vare Abdul Karim, som berättat att en vildpojke infångades i Transjordan, mellan Syrien och Irak av emiren Lawrence al Shaalans följe, som var ute och jagade på de otillgängliga ökenslätterna, där annars bara brittisk personal skötte en station som pumpade upp landets olja.

"Jag såg förbluffad att vad som liknade en pojke sprang mitt inne i en hjord med gaseller", berättade emiren. "Jag ropade genast till jägarna i den efterföljande bilen att sluta skjuta och sedan satt vi och såg hur pojken sprang med gasellerna. Han rörde sig lika fort som dem och vi var nog alla lika förbluffade över det".

Transjordan, beläget mellan Syrien och Irak, är som framgår av den här bilden inte bara öken. Foto: The Telegraph, Copyright 2008.

"Efter en minst 8 mil lång jakt snubblade pojken till och föll omkull. När vi kom fram till honom fann vi att han sprungit på en större sten och skadat ena benet. Han såg rädd ut vid åsynen av oss och började skrika precis som en skadad gasell".

KALLADES "GASELLPOJKEN"

Emiren försökte mata och klä på vilden från öknen, men "gasellpojken", som alla snart kallade honom, rymde hela tiden. Han fördes så småningom till Dr Musa Jalbout vid en av oljebolagen, som i sin tur skickade honom vidare till fyra läkare i Bagdad.

Dr Jalbout berättade att pojken uppträdde, åt och skrek precis som en gasell, och tvivlade inte alls på att han levt bland dessa djur. Han gissade att pojken var i femtonårsåldern.

Gasellpojken hade inget språk, han var täckt av fina hårstrån och åt bara gräs - trots att han veckan innan ätit sitt första mål med bröd och kött hos emiren. Han kunde enligt uppgift nå farter på upp till 80 km i timmen, vilket var dubbelt så snabbt som det dåtida olympiska sprinterrekordet.

Han var 170 cm lång och "så mager att man kunde räkna alla revben i kroppen, men ändå lika fysiskt stark som vilken vuxen man som helst".

En anonym, syriansk expert i Damaskus som var expert på sedvänjor hos ökenfolken, förklarade: "Beduinkvinnor som föder barn i öknen sätter ofta dem i vildmarken och låter naturen sköta resten. De flesta dör, men i några sällsynta fall tas barnet upp av djur".

VILDPOJKE PÅ ÖKENVIDDERNA

* År 1960: Antropologen Jean-Claude Auger, 38 år, färdades genom spanska Saharas Rio de Oro när han träffade på några nomader av Nemadistammen, som berättade att de några dagar tidigare sett en vildpojke på ökenvidderna.

Han följde den beskrivning han fått av nomaderna, och vid horisonten såg han snart ett naket barn "som galopperade i otroliga skutt bland en lång rad med vita gaseller".

Saharas Rio de Oro är förutom vissa större beduinläger öken, öken och åter öken och chansen att hittas här är mycket liten. Foto: The Telegraph, Copyright 2008.

Auger fann en liten oas bland några törnbuskar och palmer och inväntade hjorden där. Tre dagar senare belönades hans tålmodiga väntan, men det tog ytterligare ett antal dagar innan han genom att sitta blick stilla och spela flöjt, vann djurens förtroende.

Till slut kom också vildpojken fram till honom. Auger skrev i sin dagbok: "Hans klara, mörka, nötformade ögon visade öppenhet och nyfikenhet... han förefaller att vara i 10-årsåldern; hans anklar är oproportonerligt grova och uppenbarligen mycket kraftfulla; hans muskler är stora och fasta; ett ärr på ena armen visar att en bit kött slitits loss där och några djupa jack på kroppen visar att hans kropp ofta utsätts för taggiga buskar".

ÖVERGIVITS ELLER FÖRSVUNNIT

Pojken gick på alla fyra, men kunde även resa sig i stående, vilket Auger tolkade som att han övergivits eller försvunnit redan när han bara var 7-8 månader gammal, och hunnit lära sig att stå upp.

Vid minsta ljud ryckte det i hans muskler, håret, näsan och öronen, precis som det gjorde på resten av hjorden. Även när pojken sov djupt var han på alerten och lyfte på huvudet vid minsta ovanliga ljud, hur avlägset det än var, och sniffade sedan i luften precis som en gasell.

Auger beskrev hur han gradvis lärde sig förstå pojkens alla gester och rörelser. Det fanns en komplicerad kommunikation genom vilken pojken och gasellerna meddelade sig med varandra, och berättade att det fanns mat litet längre bort.

De sociala kontakterna upprätthölls genom ett pojken och gasellerna slickade och luktade på varandra, och genom att pojken utstötte ett slags tyst skrik från strupen och med stängd mun.

Han kunde ett enda mänskligt ord: kal (khah), som betydde sten eller klippa. Han åt ökenrötter med tänderna och petade sig i näsan med fötterna, på samma sätt som gasellerna. Förutom en och annan ödla tycktes han vara vegetarian.

JAGADE POJKEN MED JEEP

Tvår år efter det att han hittats, återvände Auger till platsen med en spansk armékapten, som höll sig på avstånd för att inte skrämma bort hjorden. Nyfikenheten blev emellertid för stor och de jagade pojken med jeep för att se hur fort han kunde springa.

Pojken nådde farter på drygt 50 km i timmen och kunde ta fyra meter långa skutt. Hans förföljare klarade inte att hålla samma takt i den svåra terrängen och sedan jeepen fått punktering, försvann både pojken och gasellerna.

1966 gjordes ett misslyckat försök att fånga honom i ett nät som släpptes ner från en helikopter, och i motsats till de flesta andra vilda barn, kunde den här pojken aldrig återföras till civilisationen.

År 1988: En bybo identifierade pojken som John Sesebunya, senast sedd vid tre år ålder när hans far mördades och hans mor rapporterades som saknad. Sedan John hittats spårades släktingar upp, men dessa var tragiskt nog inte intresserad av att ansvara för den förvildade pojken.

Föräldrarna hade fallit offer för ett blodigt inbördeskrig i afrikanska Uganda och John hade flytt ut i djungeln eftersom han var rädd att bli mördad härnäst.

TILLSAMMANS MED APOR

Han stannade i djungeln i tre år och kunde svagt minnas att han levt tillsammans med fem apor, som gett honom ätliga rötter och nötter, sötpotatis och en vitaminrik frukt.

Aporna, av vilka två var barn, var tveksamma till att börja med, men två veckor senare hade de vant sig vid pojken, blivit hans vän, färdats med honom och lärt honom hur han skulle hitta mat och klättra i träd.

Det var chimpanser som tog hand om vildpojken John Sesebunya, och enligt experterna är det en av de få arter som har den märkliga empatin. Foto: The Telegraph, Copyright 2008.

"Jag sov inte särskilt bra eftersom jag hängde i träden med huvudet nedåt och fötterna rakt upp i luften", mindes han.

Pojken adopterades så småningom av Paul och Molly Wasswa, som var föreståndare för barnhemmet Kamuzinda i Masaka, 16 mil från Kampala. Där studerades han av rader med experter, som alla sades vara övertygade om att han verkligen var ett förvildat barn.

När pojken lämnades ensam med en flock apor, undvek han ögonkontakt med dem och närmade sig dem från sidan med öppna handflator, vilket är ett typiskt beteende för just våra närmaste släktingar.

FÖRBLUFFADE SINA RÄDDARE

Pojken drog också tillbaka läpparna på samma sätt som en apa som ler. Han kramades mycket hårt, som också apor gör, men lärde sig samtidigt att vinka adjö till folk han träffat - och det är något en apa aldrig kunnat lära sig. Sexton år gammal förbluffade han sina räddare med att börja sjunga, och hade en otroligt fin röst.

Den 6 oktober 1999, kom pojken till Storbritannien genom organisationen AFRICA (Association for Relief and Instruction of Children in Africa) och där lever han än idag, så gott som helt återanpassad till ett normalt liv.

Februari 2002: När fåraherden Manolescus bil gick sönder, tvingades han gå hem från betesfälten i skuggan av Fagarasbergen i Brasov i Transsylvanien.

Klockan hade hunnit bli sex på kvällen när han fick syn på en naken, vildögd pojke som bodde i en hög med pappkartonger täckta med ett plastskynke. Han åt från lämningarna av en död hund. Manolescu anmälde vad han sett till polisen, som fångade in pojken.

FLOCKAR AV VILDHUNDAR

Man antog att han vistats i skogen i minst ett, men troligen två eller tre år och läkare konstaterade att han levt där tillsammans med de flockar av vildhundar som fanns i skogen.

Vid foten av Fagarasbergen i Transsylvanien ligger både betesfält och mindre bondgårdar. Foto: Mediafax, Copyright 2008.

Han var i storlek av ett normalt fyraårigt barn, men hans avsaknad av mjölktänder visade att han snarare var sju. Han hade rakitis (engelska sjukan), led av blodbrist, hade den uppsvällda magen hos ett svältande barn, och frostbitna fötter och ben. Ansiktet och huvudet var fullt av ärr och rivsår.

Han åt allt man gav honom, men kände inte igen frukt. Han var inte pottränad och gjorde sina behov lika plötsligt som oväntat, där han stod och gick. Sjukhuspersonalen i Fargas döpte honom till Mowgli, efter den förvildade pojken i Kiplings roman "Djungelboken".

Sjuksköterskan på barnavdelningen, sa: "Han känner bara till två ord; "mamma" och "mat", och är väldigt lycklig i sitt rum på sjukhuset så länge det finns mat där. Han har mörkt hår och mörka ögon och när vi badat, klippt och och gett honom manikyr var han riktigt presentabel. Han gick dock på alla fyra så snart han blev ensam, och han försökte också sova under sängen".

ÅTERUTBILDADES PÅ BARNHEM

En vecka efter hans infångande identifierades han som Traian Caldarar, försvunnen för tre år sedan vid fyra års ålder. Sedan han återutbildats vid ett barnhem i Brasov, återförenades han i april samma år med sin mor, Lina Caldarar, 23, i den avlägsna byn Vistea de Jos, mindre än en mil från den plats där han hittades.

"Jag älskar min son men hade en våldsam make som hela tiden slog och misshandlade mig", berättade hon. Traian Ciurar, 24, pojkens far, var gift med Lina Caldarar enligt zigenska lagar. När hon rymde tillbaka till sin familj för att undgå makens grymheter, förbjöd han henne att ta med sig parets son.

Hon tror att sonen rymde av samma orsak som henne. "Jag var naturligtvis förkrossad, men det fanns ingenting jag kunde göra och jag bad till Gud att Traian kanske hade adopterats av en annan familj".

Idag bor hon tillsammans med sin son i ett nytt och förhållandevis bättre hus, och hon har åtminstone kunnat lära honom grundarna för ett socialt liv.

Ingen skugga må falla över zigenarna, men GUST vill ändå visa hur ruckligt Traian Caldarar och hans mamma bodde i Rumänien, som är ett av Europas fattigaste länder. Foto: Mediafax, Copyright 2008.

Fadern anhölls och häktades av polisen, misstänkt för grov misshandel och för att ha utsatt sitt barn för fara. Men sedan det rumänska zigenarsamfundet protesterat, försattes han på fri fot och åtalades aldrig.

VANDRINGSSÄGNER OCH SKRÖNOR

Många fall med vildbarn är uppdiktade av sensationstidningar, andra är vandringssägner eller skrönor som tillkommit i rent underhållningssyfte men det finns också många väldokumenterade fall där läkare och psykologer varit inkopplade och alla experter på ämnet är samstämmigt överens om tre saker:

1) Barn som överges eller bortförs av vilda djur har större chans att klara sig ju yngre de är, tvärt emot vad föräldrarna trott. 2) Vilda djur tar mera ofta hand om dessa barn än äter upp dem, tvärt emot vad de flesta människor tror. 3) Barn som hittas och ska återanpassas till ett civiliserat liv, klarar oftast inte av det och skulle sannolikt ha klarat sig bättre med djuren, tvärt emot vad de flesta människor tror och anser.

Historiens mest berömda fall är ändå Romulus och Remus, italienska tvillingar som hittades nakna på en av Roms sju kullar och sägs ha uppfostrats av den varginna som hittade dem, sedan de mänskliga föräldrarna satt ut dem i skogen för att dö.

"VARGPOJKE" GRUNDADE ROM

Enligt den legend om händelsen som sedan cirkulerat i mer än 2.000 år, grundade "vargpojken" Romulus staden Rom den 21 april 753 f.Kr.

Moderna forskare tror inte på historien, men det gör de ju aldrig eller ytterst sällan så snart djur är inblandade. Legenden vill dock inte dö, eftersom vartenda skolbarn i Italien hört den, och eftersom den både finns i skolböckerna, uppslagsverken, faktaböckerna, romanerna och sist men inte minst också i turistbroschyrerna.

FOTNOT: Här ligger en 4,5 minut lång dokumentärfilm som handlar om Oxana Malaya från Ukraina, och andra förvildade barn.