Urtidsdjuret glodde på dem med kalla, känslolösa reptilögon. Det stod blickstilla bara  omkring 25 meter bort. Det var större än ett gammalt ånglok, både längre och högre och de fyra benen var massiva med kloförsedda fötter. Huvudet hade enorma ögon, stora snörvlande näsborrar och en delvis öppen käft som visade två rader med tänder som både kunde skära kött och krossa ben...

DEL 1: Möte med urtiden.

Århundradets expedition hade planerats hemma i köket hos Carl, jag hade hakat på och sedan hade vi övertalat Bobby Parson, en svensk-amerikan som påstod sig ha hoppat av från CIA och först bott fem år i Danmark.

Vi hade träffats under en tågresa, som slutat med att han flyttat in hos mig och delade min säng i sex månader. Sedan hade vi gått skilda vägar, men var fortfarande vänner.

"Dinosaurierna är utdöda, det vet ju minsta barn", sa Bobby på sin nästan felfria svenska och skrattade sedan lika rått som hjärtligt åt Carl och mig, när vi invigde honom i den äventyrliga expeditionen, den mest vågade vi någonsin gett oss in på.

"Officiellt, ja", kontrade Carl, som alltid visste precis vad han skulle komma med som motargument och därför aldrig var svarslös. Carl malde oavbrutet på i nästan tjugo minuter, med sådant jag hört hundra gånger tidigare.

Bobby höll avvärjande upp båda händerna. "OK, OK, jag ger mig, Carl... dinosaurierna kanske inte är utdöda i mörkaste Afrika, men hur ska vi tre kunna finansiera en sådan expedition och har vi verkligen de kunskaper som behövs för att hitta en sådan best?".

KÖTT PÅ BENEN

"Discovery Channel är säkert intresserad, eller FOX Television och majoriteten av oss har gått kursen i kryptozoologi, så vad vi behöver är folk som är intresserade och som kan åka till Afrika när som helst", sa Carl med ett nöjt leende.

Ingen av oss sa emot honom. Vi var båda väldigt intresserade och både Bobby och jag studerade på distans, så vi kunde i princip åka vart vi ville när som helst och Carl själv var lös och ledig tack vare sin förtidspension.

Några år innan han träffade oss hade han under ett ras i LKAB:s gruva i Kiruna blivit instängd på 144 meters djup, och när han till slut räddades efter 11 dygn var han så klaustrofobisk att förtidspensionering var det enda Försäkringskassan hade att erbjuda honom.

Han hade motvilligt accepterat, men ju längre tiden gick, ju fler fördelar såg han med att vara förtidspensionerad.

Han hade introducerat kryptozoologin i Sverige redan på 90-talet och i huvudsak ägnat sig åt att leta sjöodjur och sjöormar i norska insjöar och fjordar. Medierna hade firat julafton under varje ny expedition och filmbolag från hela världen hade hakat på.

EN VACKER DAG

Men ingenting varar för evigt. En vacker dag tappade medierna intresset, TV-bolagen hittade nya ämnen och Carl stod där med sina odjur, som han för övrigt aldrig hittade eller ens hade sett.

Nu hade han minsann hittat något, fast än så länge bara som ett påstående förstås. Dinosaurierna levde, det var Carl övertygad om. Och hans nya kall var att hitta dom. Ja, åtminstone en.

"Du Jenny får lista vår personliga utrustning, du Bobby får lista vår tekniska utrustning och själv kommer jag att ringa alla utländska TV-bolag vi har förtecknat, sjutton stycken", sa Carl på sitt vanliga, befallande vis. "Dinosaurien finns i Centralafrika nära ekvatorn, och oavsett om vi åker snart eller senare på året kommer det att vara inihelvete varmt, så planera efter det".

Bobby och jag hade diskuterat igenom vad vi behövde och dubbelkollat varandras listor. Den personliga utrustningen var den vanliga, frånsett ormserum, vaccin och annat vi tvingades injicera eftersom vi skulle till den mörka kontinenten. Den tekniska listan kunde få vilken prylnisse som helst att hoppa upp och ner av förtjusning.

INTE EN PENNY

BBC i London var intresserade av dinosauriejakten, men kunde inte ge oss en penny till den eftersom det var deras policy att aldrig betala för ett dokumentärinslag. Dessutom ville de samproducera med Discovery, men amerikanarna var inte intresserade.

Det slutade med att Carls kompis i Gamla Stan i Stockholm, antikhandlaren Helmut Heinz, lånade oss pengarna mot löfte om att få dinosauriens avhuggna huvud så att han kunde montera det på väggen över sin himmelssäng. Jag vet. Det var precis lika tokigt som det lät, men så var Helmut Heinz också landets originellaste antikhandlare.

Helmut Heinz hade döpt oss till "Darwinisterna" med motiveringen att vår naturvetenskapliga nyfikenhet var många gånger större än den darwinistiska charlatan som en gång funnits,"och så fräckt lurat omvärlden att tro att allt i djurvärlden utvecklas hela tiden, när det är precis tvärtom, mina barn!".

Är man mångmiljonär får man också helt ligitimt vara originell och Helmut var god för minst 150 miljoner, kanske ännu mera. Carl hade "lånat" pengar av honom förut, utan att någonsin behövt betala tillbaka dem, mest för att han aldrig hade klarat det.

"Hur mycket får vi då?", undrade jag.

"250.000 kronor flicka lilla", svarade Carl förtjust, överlycklig som det barn han fortfarande var. "Det räcker för att stanna i minst 1,5 månad och då har jag räknat ut att vi kan ha 50 lakan kvar med oss hem".

OFÖRUTSEDDA UTGIFTER

Ha! Det där hade jag hört förr. Vi hade aldrig kommit hem från en expedition med annat än tomma fickor. I bästa fall. Oftast hade det trillat in en eller flera räkningar för "oförutsedda utgifter", som Carl alltid kallade det.

Den tekniska utrustningen hade gått på drygt 100.000 kronor, resorna tur och retur för tre personer hade kostat oss 55.000 och den 1,5 månad långa vistelsen i Kongo var budgeterad till ca 50.000. De 45.000 som återstod skulle gå åt i Afrika de med, det var jag övertygad om. Man kunde bara hoppas att det skulle räcka med det!

SAS Sverre Viking, Flight 1990, tog oss först till London och sedan till Frankfurt Am Main i Tyskland, där vi fick byta plan och flyga med Tanzania Airlines till Dar es Salaam och sedan ta ett inrikesplan till Brazzaville i Kongo.

Jag har aldrig varit så rädd som på den inrikesflygningen. Ni tror mig väl inte, men planet var en gammal utrangerad DC-3:a från andra världskriget och piloten såg mera ut som en Sumobrottare än en flygare. Upp kom vi i alla fall. Och ner med. Puh!

INGET PROBLEM ALLS

Tullen i Brazzaville hade aldrig sett en utrustning som vår och jag förstår dem. Först ville de inte alls släppa in oss, eftersom de fick för sig att vi skulle tjuvjaga storvilt. Sedan var det inget problem alls, eftersom Carl mutat dem. Där rök 10.000 spänn i de oförutsedda kostnader jag talade om tidigare.

Vi tog in på ett litet bakgatshotell mitt i Brazzaville, för att göra klar den tekniska utrustningen, skaffa kartor, hyra guider, med mera.

"Gå inte ut på stan ensam är du snäll, Jenny", sa Carl och lade sedan armen om mig på ett sätt som skulle visa att han minsann var den stora beskyddaren.

"Och varför inte det då? Tror du att de långa stiliga svarta männen ska bräda dig, Carl?".

"Det där var väldigt dumt sagt, du vet mycket väl att dom är fattiga och vi rika, med deras ögon sett, och att dom alltid är på jakt efter vita tjejer att sätta på!", snäste Carl irriterat.

KOKADE INVÄRTES

"Att du är så rasistisk Carl, det kunde jag aldrig tro! Du ser dom inte ens som människor, va? Allt du bryr dig om är den där löjliga lilla dinosaurien, som kanske inte ens existerar!", fräste jag tillbaka och kände hur jag kokade invärtes. "Jag går ut om jag vill, när jag vill, var jag vill, så kan du och Bobby leka dinosauriejägare i lugn och ro".

Brazzaville är ingen liten infödingsby med hyddor och några tusen invånare, om någon nu trodde det, utan har drygt en miljon själar och en granne på andra sidan Kongofloden som heter Kinshasa. Där, däremot, kan det vara farligt att vistas men det hade jag ingen tanke på när jag gick ut i det brusande nattlivet.

Kongoleserna var som sagt långa och stiliga och på bara några hundra meter hade ett dussin män hunnit flörta med mig. Dom accepterade min huvudskakning och mitt leende och jag var stolt som en höna på en höstack full med tuppar, när jag gick där och pöste över att jag haft rätt och Carl helt fel.

Ända tills min väg spärrades av fyra män, vill säga. Även dessa var svarta, men betydligt råare i sina kommentarer om mig och illa klädda.

EN MÖRK GRÄND

När jag försökte backa därifrån omringade de mig. Deras engelska var dålig, men dom använde den för att skrämma mig och talade hela tiden om vad de skulle göra med mig när de dragit in mig i en mörk gränd och slitit av mig kläderna.

"Dra åt helvete annars blåser jag huvudet av er allihopa", väste plötsligt en röst utifrån mörkret och i nästa ögonblick steg en vit man fram i skenet från en gatlykta.

Han riktade med en svepande gest ett hagelgevär med avsågade pipor mot de fyra svarta männen, som rädda backade undan, vände och sprang därifrån. Det var en scen som tagen ur en B-film, men ingen regissör ropade bryt!

"Morgan Freeman, till er tjänst fröken... ja, inte skådespelaren nu, som ju för övrigt är en svart man", sa riddaren som så chevalereskt räddat mig.

"Jenny Falk", presenterade jag mig, log och nickade. "Tusen tack för att ni kom när ni gjorde, annars vet man ju inte vad som kunde ha hänt... går du alltid tungt beväpnad här i Brazzaville?".

AVHOPPAD LEGOKNEKT

"Jag vet vad som kunde ha hänt, Jenny, men det är ingenting som vi ska tala om nu", sa Morgan Freeman och log tillbaka. "Neutraliserad amerikan och avhoppad legoknekt, försörjer mig som guide åt alla som kan betala för sig och svar ja, jag är alltid tungt beväpnad i Brazzaville".

Tio minuter senare satt vi på en bar med var sin drink i handen. Jag berättade om mig själv och Morgan förklarade närmare vad han gjort som legoknekt. Det var ingen smickrande historia precis, fast jag förstod ju att allt ställs på huvud under brinnande krig och jag tänkte varken döma eller fördöma honom.

Morgan Freeman var precis vad vår expedition behövde, en man vi kunde förstå, som kände till Kongo och kunde afrikanerna, som jobbade som guide och kunde hantera skjutvapen, något som turister varken fick ta in i landet eller använda.

Han skrattade gott efter att ha träffat Carl och Bobby och Carl berättat att vi kommit för att leta efter en livs levande dinosaurie. Carl surnade till direkt och blängde på mig, som om det varit mitt fel att Morgan Freeman inte trodde på kryptider.

TILL SALU FÖR PENGAR

"Det där är en skröna som de berättar för att skinna turisterna på pengar och sedan sparkas ni ut ur landet för lösdriveri", påstod Morgan Freeman. "Men visst kan jag ta er upp till Likoualaträsket. Jag är till salu för pengar och ifrågasätter normalt aldrig vart folk ska och vad de vill göra där. Enda anledningen till att jag gjorde det i det här fallet, är att ni är vita och verkar trevliga. När åker vi?".

Bobby tyckte att det var något konstigt med Morgan Freemans uppdykande, att det var för mycket av en tillfällighet, i synnerhet som han erbjöd sig att ta oss dit vi ville komma.

Fast då var Bobby också en klassisk konspirationsfreak, som fått CIA på hjärnan och alltid talade om sammansvärjningar, avlyssning, skuggor och liknande när vi var ute på expeditioner som till synes gick för lätt.

Jag lyssnade alltid med bara ett halvt öra på honom, även om det naturligtvis förekommer vissa konspirationer och även om amerikanska CIA förvisso är inblandat i mycket skit. Men varför skulle de bry sig om tre kryptozoologer på dinosauriejakt?

EN HEL DAGSMARSCH

Det tog oss fyra dagar att med ännu en DC-10:a, en skumpig och illa medfaren jeep, en flodbåt som hela tiden fick ösas för att den läckte, och en hel dagsmarsch till fots, att nå det omtalade Likoualaträsket, djupt inne i mörkaste Kongo.

Jag var så slut att jag stupade på första bästa torra plats, där jag hörde att någon tyckte att vi kunde slå läger. Sedan sov jag i 8 timmar nonstop och killarna lät mig göra det. När jag vaknade klockan 6 nästa morgon, låg lätta dimslöjor över träsket och stängde ute den sol som med näbbar och klor kämpade för att lysa ner på oss.

Killarna snusade och sov och jag tänkte då inte väcka dem, så jag smög ner till vattenbrynet i bara trosor och BH... vänta nu, dom hade alltså klätt av mig kvällen innan, dom fräckisarna, nåja, det var ju rätt gjort och ingen skada skedd.

Floden vi slagit läger vid hade ett brungrönt vatten och var inte särskilt inbjudande. Dessutom hade både Carl och Morgan varnat mig för att det fanns krokodiler i Likoualaträsket. Jag hade gett vad som helst för att få ta en svalkande dopp i det här ögonblicket, men visste också att flodvattnet knappast skulle vara någon höjdare.

ETT VAKANDE ÖGA

Så jag höll mig precis in till strandkanten, tvättade av mig så gott jag nu kunde och höll hela tiden ett vakande öga på allt som kunde tänkas vara något farligt.

Jag såg märkliga, virvlande vattenrörelser ute på floden som jag avfärdade som strömmar eller någon slags fisk som nätt och jämt gick upp till ytan och när ingenting spännande ville hända gick jag upp till det lilla tältlägret vid 9-tiden och väckte de tre killarna.

Carl, Bobby och Morgan hade alla tre ett grinigt morgonhumör, men sedan de fått gäspa klart, tvättat och rakat sig, ätit min provisoriska frukost bestående av pulverkräm och mackor från den enda limpa vi skulle få se under expeditionsdagarna, borstat gaddarna så att stomatolstanken nästan kvävde stanken från träsket, samlades de runt mig och intygade leende att de bara klätt av mig och nattat mig föregående kväll.

"Se men inte röra, sa jag till mina vänner", förklarade Bobby skadeglatt och sedan garvade de allihopa, de hormonstinna dinosauriejägarna!

Efter det blev det allvar. Kartan vi köpt vecklades ut och Carl tog som vanligt över och berättade sedan kortfattat vilka som sett dinosaurien, var den hade setts mest och vad vi kunde förvänta oss av den, om vi nu skulle hamna öga mot öga med urtidsdjuret.

SIDOSEENDE SONAR

Vi bröt upp strax efter tio på förmiddagen och lämnade kvar allting i lägret utom den uppblåsbara gummibåten, en GPS, en bärbar sidoseende sonar och en mobil hydrofon.

Morgan Freeman var ännu tyngre beväpnad än han varit när jag träffade honom i Brazzaville. Förutom sitt avsågade hagelgevär hade han ett elefantgevär (eller 222 Remington som proffsen säger) över axeln och en .357 Magnum på höften. Det såg lite komiskt ut, fast det var ju ändå en dinosaurie vi letade efter...

Dimslöjorna lättade vid tolvtiden och solen blev allt hetare. Vi trängde djupare och djupare in i Likoualaträsket, först med motorn bara svagt puttrande, sedan med hjälp av årorna. Hydrofonen registrerade ingenting intressant, inte sonaren heller. Carl och Bobby turades om att ro och killarna var snart genomblöta av svett, trötta och utmattade.

Jag upptäckte den först. Den stod till höger om oss och på min sida av gummibåten. Blickstilla och lika overklig som en staty. Den var minst 12 meter hög och lika lång, om inte ännu längre. Det var som en scen ur Steven Spielbergs Jurassic Park att se den, med den skillnaden att den här var verklig!

STRUPEN SNÖRDES SAMMAN

Jag ville skrika rakt ut, med strupen snördes samman så hårt att jag inte fick fram ett ljud. Jag ville kasta mig i floden och simma därifrån, men invånarna i det brungröna vattnet var farliga de med. Den hade inte sett oss än och jag hoppades vid Gud att vi skulle vara långt, långt borta innan den gjorde det.

Så fick Carl syn på den. Det såg komiskt ut när hakan föll ner på honom och han bara stod där som ett fån och gapade. Bobby följde hans blick och spärrade sedan upp ögonen. Morgan snurrade runt med skjutklara vapen och karl'n var spänd som en fiolsträng.

Det var Morgan dinosaurien reagerade på. Inte för att han var beväpnad förstås, utan för att hans rörelse var den största och mest uttalade. När dinosauriens hals kom i rörelse och det enorma huvudet svängdes runt mot vår lilla gummibåt, blev jag så kissnödig att jag knappt kunde hålla mig.

Urtidsdjuret glodde på oss med kalla, känslolösa reptilögon. Det stod ute på flodbanken bara omkring 25 meter bort. Det var större än ett gammalt ånglok, både längre och högre och de fyra benen var massiva med kloförsedda fötter. Huvudet hade enorma ögon, stora snörvlande näsborrar och en delvis öppen käft som visade två rader med tänder som både kunde skära kött och krossa ben.

BESVÄRLIGA SITUATIONER

"Jag hoppar ur gummibåten och skjuter mot den, medan ni vänder den och kör med högsta fart åt samma håll som vi kom ifrån", viskade Morgan Freeman. "Kulorna kommer inte att skada den det minsta, men den kommer att bli tillräckligt rasande för att följa efter mig och jag vet hur man tar sig ur besvärliga situationer, vare sig jag jagas av en dinosaurie eller rebeller. Sätt fart nu!".

Medan Carl och Bobby hjälpte Morgan att med så små rörelser som möjligt komma ner i vattnet, gick min hjärna på högvarv och jag insåg att Bobby haft rätt när det gällde Freeman.

Hur kunde han veta så mycket om hur dinosaurien skulle reagera? Var det inte just häftiga rörelser den reagerade mest på? Som en framrusande gummibåt, till exempel...

Innan jag hann säga något till killarna, var Freeman i vattnet och sedan sköt gummibåten iväg med vrålande motor över flodens blanka vatten. Vi gjorde säkert 10-15 knop, men dinosaurien var trots sin storlek inte någon trög köttklump och precis som jag trott satte den efter oss!

Den galopperade som en kamel och frustade så ilsket att dess stora näsborrar fladdrade, när den med enorma kliv jagade fram på flodbanken, nästan parallellt med vår gummibåt...

FORTSÄTTNING FÖLJER I NÄSTA GUST.

FOTNOT: Här ligger en utskriftsvänlig version av romanföljetongen, för dig som hellre vill läsa den i soffan än på skärmen.

DARWINISTERNA: Originalroman av Jan-Ove Sundberg, GUST © 2008.