Novell av Jessica Palm:
Spinal Point

"Fick du den Louis? Träffade du eller bommade du igen?".

"Jag vet inte! Den försvann i vilket fall som helst. Lugna ner dig Scotty!".

Mannen som kallades Scotty stod utanför tältet och hade väntat spänt på sin väns återkomst. De båda männen jagade småvilt vid foten av ett berg som kallades SpinalPoint. Namnet hade det fått för en formation som liknade en ryggrad och som sträckte sig spöklikt upp mot himlen.

Nu var det mörkt och inga stjärnor syntes denna kväll. Det var fullmåne och en obehaglig dimma hade smugit sig fram och begränsade synen för de båda kamraterna.

<>Kölden var påtaglig och den lilla brasan gav inte ifrån särskilt mycket värme. Scotty tittade ivrigt på Louis när han ställde ifrån sig geväret mot ett träd.

DÅLIGA NERVER

"Jag tror att den blev bortskrämd. Vi kan nog sova lugnt i natt", sa Louis och drog en djup suck. Han var en smula irriterad över Scottys dåliga nerver. Natten innan hade de båda inte fått så mycket sömn vilket inte gjorde hans humör bättre. Något djur, förmodligen en björn, hade rotat igenom lägret men skyggt dragit sig undan så fort någon av kamraterna tittat ut genom tältöppningen.

Djuret hade inte synts till men det hade hörts. Grenar hade knäckts och tunga andetag bröt nattens tystnad. Ett par skott hade avlossats för att skrämma bort det, men förgäves. När gryningen randats hade djuret dragit sig undan och de båda männen gav sig ut för att fortsätta sin jakt på kaniner och annat småvilt.

Lyckan hade varit med dem och de gladde sig över förtjänsten de båda skulle få när de sålde de feta kaninerna och de präktiga fasanerna.

INGA SPÅR AV VILTET

Jaktbytena hade de hängt upp på en stor tall, väldigt högt upp så att inga rovdjur skulle komma åt det. Men på morgonen när männen gick bort till tallen så fanns det inga spår av viltet.

Besvikna och upprörda över förlusten och att de ännu ett tag skulle tvingas vara kvar i ödemarken, gick de tillbaka till lägret. De två bestämde att de skulle vara kvar vid SpinalPoint en natt till för att sedan förflytta sig till andra sidan av berget.

Fru Fortuna verkade ännu en gång vara med dem och på en kort tid hade de lyckats skjuta flera fasaner, kaniner, en räv och två tvättbjörnar. För att inte råka ut för samma öde bestämde de sig för att vakta på bytena tills gryningen kom och sedan plocka ihop sina saker och sedan vandra hemåt.

De tyckte inte att de behövde gå till andra sidan berget, utan beslöt sig istället för att vara tacksamma och nöja sig.

BRASAN SPRAKADE

Louis hade klättrat upp i en tall precis vid lägret så att de kunde sitta i tältöppningen och smutta på några öl och ändå ha uppsikt över viltet. Brasan sprakade trivsamt och de båda småpratade mellan ölklunkarna.

Plötsligt hade Scotty kastat ifrån sig ölen och ställt sig upp som skjuten ur en kanon. Han stirrade in mellan träden och var som förstenad. Louis satte ned sin burk och ställde sig upp jämte sin vän.

"Vad är det med dig? Tål du inte lite öl eller?", hade han sagt i skämtsam ton. Hans kamrat svarade inte. Louis följde hans blick mot träden men kunde inte urskilja något på grund av den täta vegetationen och mörkret.

"Såg... såg du inte?", stammade Scotty fram.

LYSANDE DJÄVULSÖGON

"Såg vadå? Vad är det med dig? Vad stirrar du på?", hade Louis svarat i en nu irriterad ton.

"Jag såg ett par ögon, ett par hemska lysande djävulsögon. De var helt röda som glödande kol. De stirrade rakt på mig och sedan försvann de bara", nästan viskade Scotty fram. Louis suckade och satte sig ned igen. Han tog flera djupa klunkar av ölen innan han ryckte i sin kamrats byxben som för att be honom lugna ned sig och sätta sig igen.

Scotty satte sig ned men höll fortfarande blicken stadigt riktad mot skogen. Ingen av dem sade ett ord på flera minuter. Louis sneglade på sin kamrat och såg svettpärlor bildas på hans panna. Han förstod att kamraten fått feber och yrat.

Han föreslog att Scotty skulle lägga sig och bestämde sig för att själv  hålla vakt natten igenom. Scotty hade inte svarat honom utan bara skakat långsamt på huvudet.

NÅGONTING SVART

Plötsligt började mörkret röra på sig. Precis där Scotty sagt han sett ögonen, började någonting svart röra på sig. Det kunde ha varit småfåglar i buskaget, men det var inte troligt. Louis höjde ögonbrynen och fortsatte betrakta vegetationen som rörde sig.

Det var nästan som om en osynlig vind lekte bland bladen. Louis hade ställt sig upp och visslat på gråhunden Tori som sov på hans sovsäck i tältet. Hunden kom fram till honom och gnydde svagt. Louis skickade iväg sin hund mot det som rörde sig i natten.

Troligtvis skulle Tori skrämma iväg vad det nu än var. Hunden lydde sin husse och sprang snabbt mot den mörka skogen. Louis tog sitt gevär och beredde sig på att skjuta om det nu skulle behövas. Hans kamrat satt fortfarande ned och bara stirrade mot träden.

Hunden hördes skälla och prasslandet bland bladen upphörde lika fort som det uppkommit. Louis gick sakta framåt och lyssnade intensivt på hundens skall. Ett hemskt skrik skar genom natten och Louis försökte kalla tillbaka sin hund, men hans trogna följeslagare återvände inte.

ILLA TILL MODS

Natten var återigen tyst. Denna tystnad gjorde Louis väldigt illa till mods. Han ropade efter sin hund igen men det var lönlöst, det visste han, för Tori skulle aldrig mer återvända.

Med hjärtat i halsgropen tog han en ficklampa och gick mot buskaget där hunden försvunnit. Inte ett spår av hund eller något annat djur syntes. Något rörde sig med tunga steg några meter från där Louis stod. Han sköt mot det. Sedan återvände han till lägret. 

"Fick du den Louis? Träffade du eller bommade du igen?".

"Jag vet inte! Den försvann i vilket fall som helst. Lugna ner dig Scotty!".

Gryningen kom och Louis var uppe så snart solens första strålar trängde igenom lövverket. Han gick till platsen där det hemska inträffat föregående natt. Utan resultat vandrade han längre in i skogen.

NÅGOT BLODIGT

Han befann sig plötsligt på en öppen gräsplätt där det låg några stenbumlingar utspritt. Något fångade hans blick och han gick bort till en närliggande stor sten. På den gråa ytan låg något blodigt. Med fasa i blicken stirrade han på kvarlevorna av sin trogne följeslagare Tori.

Hunden var söndersliten och inälvorna hängde likt slamsor ur den sargade kroppen. Louis vände sig om och kräktes.

Han sprang tillbaka till lägret med tårar i ögonen. Han tänkte inte berätta detta för den redan så uppskärrade kamraten. Louis började plocka ihop sina saker när han kom fram till lägret. Scotty låg på sin sovsäck och stirrade upp i tälttaket utan att yttra ett ord.

Louis teg han också, det enda han mumlade fram var att han tyckte att de skulle bege sig hem och att han hade ont i huvudet. Scotty började plocka ihop sina saker i ett mycket långsamt tempo.

HUVUDET VÄRKTE

Louis satte sig på en sten utanför och väntade på kamraten. Han mådde inte bra och huvudet värkte intensivt. Scotty kom ut ur tältet och log mot Louis.

"Vad är det?", frågade Louis irriterat.

"Kommer du ihåg Mark Jensen?", frågade Scotty och såg nästan dum ut där han stod med sin ryggsäck.

Louis kom ihåg Mark, han var i deras ålder och hade försvunnit i närheten för nästan två år sedan och hade inte synts till sedan dess, förmodligen dödad av björn eller drunknat i något vattendrag. "Ja… vad är det med honom?", frågade Louis försiktigt.

"Han var här alldeles nyss. Han sa att han bodde lite längre in i skogen nu och att jag var välkommen dit ikväll. När jag frågade om du fick följa med blev han konstig. Han bet mig i armen och sprang iväg", sa Scotty som om det hade varit hur naturligt som helst.

EN KNÄPP

"Vad fan är det du står och dillar om?", nästan skrek Louis och ställde sig upp och gick bort till sin kamrat. Han sneglade på honom och intalade sig själv att denne fått en knäpp av något slag.

Han lät blicken vandra över Scottys armar och på högerarmen fick han se att skjortärmen var uppriven. "Vad har du gjort?", ade Louis med blicken fäst på Scottys arm.

"Det sa jag ju!", f linade Scotty och började ta av sig skjortan. Louis kände sig plötsligt mycket illamående och näst intill rädd när han iakttog honom. Scotty släppte skjortan till marken och visade högerarmen för sin skräckslagne vän.

Högt upp på högerarmen syntes mycket riktigt bitmärken. Det var utfört av en människa, det gick det inte att ta miste på. Hela armen verkade ha blivit inflammerad. Det var som om blodkärlen pulserade kring bettet och det tycktes sträcka och förgrena sig ända ned till handen.

MAKABER SYN

Medan Louis stod och tittade på den makabra synen märkte han inte att skymningen föll. Vad som fick honom att vakna upp var att Scotty plötsligt föll till marken. Instinktivt ryggade Louis bakåt, mot ett träd.

Hela hans kropp skrek åt honom att springa därifrån, men han kunde inte. Han var tvungen att stanna kvar och se vad det var som höll på att hända. Scotty ryckte till och rullade runt på marken.

Han tuggade fradga och rullade med ögonen nästan som om han fått ett epileptiskt anfall.

Han satte sig på huk och lät huvudet hänga framför sig, som om han tillbad något. Ryckningarna upphörde och han blev helt tyst. Mörkret lade sig runt skogen och det var alldeles becksvart och ljudlöst i flera minuter.

VÅGADE INTE ROPA

När månen tittade fram var Scotty borta. Louis tittade sig omkring men kunde inte se sin kamrat. Han vågade inte ropa eller ge något ljud ifrån sig. Louis vände sig om och började klättra upp i trädet bakom sig. Varför förstod han inte men något sade till honom att ta skydd.

Den skräckslagne mannen satt högt upp i trädet och andades så tyst han förmådde. Hela skogen verkade upplyst av månen på ett nästan onaturligt sätt. Louis tittade ned mot marken för att se hur långt upp han hade klättrat.

Där vid foten av trädet möttes han av en fasansfull syn. Det var ingen björn eller något annat djur som fanns naturligt i skogen. Detta djur gick upprätt och var alldeles svart.

Det var pälsbeklätt och raggigt som om det hade svinborst. Det hade en lång vargliknande nos och långa spetsiga öron som gick av och an som om det lyssnade efter något. Det ryckte i den svarta nosen som om den vädrade i den stilla nattluften.

KNIVSKARPA GULA KLOR

Dess ögon var stora och avsmalnande som på ett kattdjur. Färgen på ögonen var blodröd och nästan lysande. Längst ut på de långa armarna som nästan släpade i marken växte knivskarpa gula klor.

Djuret rörde sig runt lägret sakta och försiktigt. Louis hörde hur det andades och grymtade där det gick. Hans hjärta slog så hårt och snabbt att han var rädd att besten skulle höra honom.

Utan förvarning vände besten sitt huvud rakt mot mannen i trädet. De fasansfulla ögonen smalnade och ondskan från varelsen kunde nästan kännas i den kalla luften. Djuret rörde sig plötsligt mot trädet och Louis följde det med blicken.

Geväret var kvar i lägret och det enda han kunde hoppas på var att djuret inte kunde klättra i träd. Helt plötsligt kom ännu en raggig best ut genom buskaget. De båda avgrundsvarelserna grymtade och flåsade som om de samtalade med varandra.

SLUTET VAR NÄRA

Den ene besten böjde sig ned vid trädstammen och Louis kände hur han började skaka. Han försökte se vad de gjorde samtidigt som han försökte ta sig längre upp i trädet. Han förstod att slutet var nära när den ene besten klev upp på den andres rygg.

"Dom är smarta dom jävlarna", tänkte Louis när han drog sig ännu längre upp. Han var en van och smidig klättrare, så för honom hade det inte varit några problem att ta sig upp i trädet.

Besten hoppade till och varelsen på ryggen slungades upp i luften. Den fick grepp om en av de grövre grenarna. Hela trädet knakade och rörde sig av odjurets tyngd. Louis tittade ner mot det och såg de hemska ögonen komma närmare.

Louis grep fångstbytet som hängde jämte honom och höll det mot gapet som spärrades upp nedanför honom. Det krasade till när besten stängde gapet. Det hade svalt hela fångsten som i en enda munsbit!

MILJONTALS KNIVBLAD

Louis slöt ögonen och bad till högre makter i samma ögonblick som han kände bestens varma andedräkt flåsa mot hans ben. En smärta som han aldrig tidigare upplevt trängde som miljontals knivblad genom hans kött och han kände och hörde hur benet slets av. Sedan svartnade det för ögonen på honom.

"Har du sett vilka spår? Skynda dig får du se!". Den unge mannen pekade på marken och hans far dök upp vid hans sida.

"Vad tusan är det för något? Påminner om vargtassar men så stora vargar kan det ju inte finnas! Få se nu, en… två… och tre! Verkar vara spår från tre djur! Kolla på det här, det tredje spåret verkar komma från ett djur som bara har tre ben! Någon måste ha skadeskjutit den stackaren. Den får du äran att skjuta min son, om vi ser den i kväll!".

Den unge mannen och hans far skrattade och såg fram emot en härlig jaktupplevelse...