GUST - Artiklar

Jessica Palm från Borås vann novelltävlingen på walk over:
Novellen "Skeppsdraken" ger henne både första, andra och tredje pris

Far hade under hela min uppväxt fått mig att känna att jag inte dög till. Jag tror att han var vredgad över att han inte fått någon son. En son som kunde ta över fars livsverk, en boktryckeri firma som han byggt upp.

Det var sagt att min kusin Harold skulle ta över efter far den dagen han gick bort. Detta gjorde mig upprörd och jag var fast besluten att så skulle fallet inte bli. Inte så mycket för att jag brydde mig om firman utan mest för principens skull.

Det var orättvist och om jag avskydde något så var det orättvisa. Far ansåg att kvinnans plats var i köket så därför skickade han mig i tidig ålder till ’’Mrs Lavins kök- och hushållsskola för flickor’’ i London.

Här utbildades jag till att bli kunnig i matlagningskonsten såväl som i städning, lagning av kläder etc. Allt som en ’’husmor’’ bör kunna. Till en början avskydde jag allt. Men efter en tid lärde jag mig att tycka om matlagningen och jag bemästrade den riktigt bra.

STOR BEDRIFT

Detta nämnde jag dock aldrig för far. Mitt liv var präglat över att visa mig duglig för far. Efter att jag frågat ut honom grundligt en kväll över hans beslut om firman, så föreslog han en sak. Han menade att om jag kunde göra en stor bedrift, något som skulle göra honom stolt, då skulle hans livsverk tillfalla mig och ej Harold.

Han menade även att jag skulle få hans respekt. Far sade även att jag skulle meddela honom när jag åstadkommit något stort och att han skulle leva sitt liv som vanligt så länge utan större förhoppningar.

Dessa ord och hans hånleende gjorde mig ej ledsen längre utan de sporrade mig. Jag var så van vid att ej vara tillräcklig eller anses värdig, även då jag följt hans ord och stannat på flickskolan.

Den person som jag mest sett upp till i mitt liv var min farfar. Konstigt nog var han och sin son så olika som man bara kunde tänka sig. Farfar var uppmuntrande och stod alltid bakom mig. Tyvärr hade han inget inflytande eller påverkan över sin son.

OMKOM I OLYCKA

När farfar Reuben avled för snart ett år sedan, i samma veva som när jag kom hem från flickskolan, så var det som om min verklige far dog. Det var nu som jag fick min idé. Jag skulle åstadkomma något stort och hedersfullt i min farfars namn. Det var nämligen så att farfar omkommit i en olycka utanför Nord Amerikas kust närmare bestämt vid en liten by kallad ’’Dentown’’.

Farfars kvarlevor hade inte återfunnits men hans tillhörigheter sades vara kvar på stället. Reuben hade varit en biolog och upptäcksresande och enligt källor omkommit i sitt arbete. Kunde jag ta hem hans saker och därigenom begrava en del vid farfars minnessten så skulle detta vara en stor bedrift.

Jag var säker på att far innerst inne skulle glädjas åt att veta att det låg något under det tomma minnesmärket. Om han nu inte skulle glädjas så skulle jag i alla fall det. Det skulle skänka mig en sorts frid.

BITTERHET

När jag nämnde min idé för far dagen därpå så tyckte han att det lät som en mycket bra idé. Att han var så entusiastisk förvånade mig. Det var märkligt att han visade sådan glädje då han knappt aldrig visade andra känslor än bitterhet.

Senare slog det mig att det var för att han var övertygad om att jag ej skulle klara det då färden skulle gå över Atlanten och det skulle vara mycket riskfyllt. Jag hade aldrig satt min fot på ett skepp innan och jag kan medge att jag inte tänkte på detta innan jag bestämde mig för att hämta farfars ting. Nu spelade det ingen roll, jag var fast besluten att fullfölja mitt uppdrag.

Redan nästa dag pratade far med kaptenen på ’’Daisy Dream’’ om att jag skulle få resa med. Enligt överenskommelse skulle jag regelbundet laga mat. Jag hade inget emot detta då det var vida känt att skeppsmaten var usel, så enligt mig skulle jag nog kunna bidra till ett upplyft i det kulinariska som ej den försupne skeppskocken kunde.

OLYCKSBRINGANDE

Jag tror även att far gav kaptenen en viss summa pengar för att han skulle tacka ja, då det allmänt ansågs som olycksbringande att ta med kvinnofolk på havet. Far var nog glad att jag reste. Jag vet faktiskt inte om han i själva verket hoppades på att jag ej skulle återvända.

Mor min var klen i nerverna och satt på sinnessjukhus på hemlig ort. Men man talade aldrig om sinnessjukhus, utan om kurort. ’’Hon hade ju så svårt med den typiskt engelska fuktiga luften’’, hette det.

Om sanningen ska fram så miste mor sitt förstånd 2 veckor efter att jag fötts. Depressionen hon fick efter förlossningen och det faktum att hennes bror sköt sig i huvudet mitt framför hennes ögonblev för mycket. Jag tror, eller jag vet, att far klandrar mig för detta. Det går inte att säga det tillräckligt men jag tror ni förstår vilken betydelsefull roll min farfar hade.

Dagen då jag skulle resa följde min far med mig till hamnen. Han var fåordig när han gav mig en känslokall klapp på axeln och han verkade frånvarande på något sätt. Precis när jag skulle gå ombord så gav han mig ett gulnat brev.

SKEPPET LÄMNADE HAMNEN

Det var från farfar och han hade glömt ge mig det när det kom, 1 vecka före farfars död muttrade han fram. Jag blev chockad och jag tog brevet som i trans och fortsatte stirra på det i många minuter och jag märkte inte att skeppet nu lämnat hamnen.

Brevet var skrivet mycket hastigt och det var svårläst på sina ställen. Jag kunde i alla fall efter att ha läst det några gånger få en god uppfattning om vad det handlade om. Farfar hade tydligen gjort sitt livs upptäckt. Han var mycket entusiastisk över att äntligen funnit det han sökt efter hela sitt vuxna liv.

Det var en legendarisk djurart som skulle göra honom berömd. Han skulle försöka fånga och transportera det hem till London, levandes. Han skrev vidare i brevet att han var lite oroad för dess kraft, ’’aldrig har ett sådant vattendjur uppvisat en sådan styrka.

VATTENLEVANDE VÄSEN

Denna reptilliknande art som sjömännen kallar ’’skeppsdraken’’ är både större, starkare och snabbare än något nu levande känt vattenlevande väsen. Dess intelligens verkar mer utvecklat än hos något djur som existerar både i hav och på land.’’ Vidare står det i brevet att farfar försökt fånga det men ej lyckats, då det är svårt att lura varelsen.

Brevet avslutas med att farfar beskriver hur mycket han saknar mig och att allt ska bli bra när han kommer hem med sin upptäckt och han frågar det sista om jag skulle vilja bli hans assistent.

Om farfar inte hade omkommit hade alltså mitt liv sett helt annorlunda ut. Jag fällde en tår och grämde mig över livet som jag kunde levat idag.

Dagarna förflöt i sin stillhet och jag trivdes på skeppet. Männen kom att betrakta mig som en av dem, lustigt nog, men det gladde mig att finna en slags gemenskap. Jag frågade några av besättningsmännen om de hört skrönor eller legender om ’’skeppsdraken’’.

SOM BORTBLÅST

När jag yttrat dessa ord var all gemenskap och vänlighet som bortblåst. Jag vågade inte nämna något mer utan hoppades på att de skulle föra det på tal. Mycket riktigt så efter ett tag började man prata om draken.

Den tycktes vara vida känd bland besättningen men även fruktad då de talade om att den som mötte draken gick sin död till mötes. Något inom mig förstod att det var så min farfar omkommit.

Dagarna passerade i långsam takt och när vi hade varit på öppet hav i 2 veckor bröt ett hemskt oväder ut. Två män miste livet när en enorm våg slukade dem. Ännu en gång var gemenskapen bortblåst och jag anklagades raskt för att dra olycka över manskapet.

Jag sörjde de båda sjömännen som mist livet men jag försökte att inte låta det påverka mitt syfte med resan. När ovädret dragit förbi och havet nästan var spegelblankt så fick jag syn på vad jag trodde var en vattenkaskad från en val.

RÖRDE SIG SNABBT

Vattnet som sprutade roade mig i flera minuter tills jag insåg att det oavbrutet sprutade och även rörde sig i ganska snabb takt. Jag var så förundrar att jag inte reagerade utan fortsatte att beundra fenomenet.

Plötsligt försvann vattenkaskaden när den endast var ett fåtal meter från oss. Förbluffad vaknade jag ur det tranceliknande tillståndet och såg mig omkring men ingen av männen verkade ha sett det märkliga.

Jag skulle precis ropa till styrman då hela skeppet träffades av någonting som nästan fick det att kantra. Hela havet omkring oss verkade koka. Panik utbröt och männen sprang till sina platser precis som om vi var under attack av en hel piratflotta.

Jag skyndade mig upp till rodret för att få en god överblick men jag hann aldrig fram. Jag fick en ordentlig knuff av något enormt, stort, vått och fjälligt. En ormkropp slingrade sig runt skeppet likt en boaorm kväver sitt byte.

KROPPEN FRÄTTES SÖNDER

Paralyserad låg jag kvar där jag ramlat och jag såg hur flera i manskapet attackerade ormen med harpuner. Vidundrets svarta blod träffade kaptenen som hastigt sjönk ihop. Jag kravlade bort till honom och fick till min fasa se att blodet från ormen frätte sönder hans kropp.

Inför mina ögon smälte kaptenen bort tills han blev en blodig sörja. Jag blev panikslagen och skyndade mig ner under däck. Oväsendet var bedövande från de stackars männen blandat med tumultet från ormens slingrande kropp.

Jag stod nästan inte ut med att höra hur de stackars männen skrek när de en efter en antingen frättes sönder eller blev uppätna då jag hörde deras kroppar krasa sönder likt äggskal.

Jag vet inte hur länge jag väntat tills jag inte hörde något ljud, kanske en dag eller en vecka? Jag smög mig upp på däck och höll nästan på att kräkas av synen. Det var som ett blodigt slagfält och mitt i allt låg den hemska livlösa ormkroppen.

PARALYSERAD

Jag stod kvar en stund och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag vet inte hur länge jag stod där som paralyserad. Som i ett drömtillstånd letade jag rätt på en tom flaska och gick fram till ormkroppen.

Jag lät det svarta blodet fylla den gröna vinflaskan innan jag korkade igen den. Jag såg att skeppet drev i rätt riktning för bakom mig skymtade jag land. Jag skulle nu bli berömd.

Den enda överlevande från en attack av ’’skeppsdraken’’. Jag skulle direkt telegrafera min far när jag steg iland. Jag skulle berätta att jag kommer hem med farfars upptäckt och det måste firas! Tag fram ditt bästa dricksglas, det du använder för speciella tillfällen, för nu ska du få smaka det godaste vin och skåla för farfar och mig!

KORT INTERVJU MED FÖRFATTARINNAN

GUST: Stort GRATTIS, Jessica Palm, eftersom du är den enda som inkommit med ditt bidrag har du tekniskt sett vunnit på walk over. Men vi tycker också att "Skeppdraken" var så bra att vi ger dig alla tre priserna, värda totalt 950 kronor!

Jessica Palm: YPIIIEEEEE! Det var verkligen roligt!

GUST: Hur får man inspiration till en novell som "Skeppsdraken"?

Jessica Palm: Dels ser jag mycket fantasy- och skräckfilmer och dels har jag livlig fantasi!

GUST: Vi återkommer troligtvis med en ny novelltävling nästa sommar, har du några råd inför den till andra blivande författare och författarinnor om hur de ska skriva?

Jessica Palm: Man får läsa mycket, se filmer som anknyter till ämnet, sitta ute i naturen för sig själv och filosofofera och låta inspirationen komma och sedan skissa lite här och lite där på det som man så småningom ska foga ihop till en novell.

GUST: Skriver du mycket?

Jessica Palm: Ja, det är jätteroligt!

GUST: Du har absolut talang till det, den saken är klar!

Jessica Palm: Tack så hemskt mycket!

GUST: Du får gärna skriva fler noveller för GUST fram till nästa sommar, om du kan göra det bara för äran?

Jessica Palm: Javisst, det gör jag gärna.

GUST: Har du bestämt vilka DVD-filmer du kommer att köpa för vinstpengarna?

Jessica Palm: Inte direkt, men det blir som sagt helst skräckfilmer och gärna då om varulvar, för det är fantasy-varelser jag gillar!

FOTNOT: Jessica Palm är 25 år och har pojkvän, har tidigare bott i Göteborg, och bor nu tillfälligt i den gamla textilstaden Borås.

Novellen Skeppsdraken: Jessica Palm och GUST © 2007.