Högaktuell på eftermiddagen den 24 december:
Rudolf med Röda Mulen

Rudolf med röda mulen, på engelska: Rudolph the Red-Nosed Reindeer, är en populär julsaga om en av jultomtens renar, skriven av Robert L. May 1939. Berättelsen har senare blivit sång, teater och TV, och översatt bland annat till svenska.

Historien handlar om hur Rudolf, som blir retad och mobbad av de andra renarna för sin röda mule. Men en dimmig julaftonskväll säger tomtefar att Rudolf behövs för att tomtens släde skall synas bättre. Då slutar de andra renarna att reta Rudolf.

May arbetade på varuhuset Montgomery Ward som brukade dela ut små sagoböcker kring jul. Hans chef ville att man skulle skapa en egen saga för att minska kostnaderna och anlitade May att skriva den.

Robert L. May utgick från sin egen känsla av utanförskap och skrev en fula ankunge-historia om en mobbad ren. Han funderade på om han skulle kalla renen Rollo eller Reginald, innan han slutligen bestämde sig för namnet Rudolf.

CHEFEN VAR SKEPTISK

Hans fyraåriga dotter älskade historien, men chefen var skeptisk till den röda nosen och var rädd för att den kunde associeras till fylleri och därför vara olämpligt i en julsaga för barn.

Berättelsen fick dock ett varmt mottagande, men eftersom May hade skrivit historien i uppdrag för varuhuset så fick han till en början inga royalties för berättelsen, men lyckades få det 1947.

Mays svåger, låtskrivaren Johnny Marks skrev en sång om Rudolf, som bland annat översatts till svenska.

Gene Autry spelade in sången 1949 och sålde i två miljoner exemplar det året, och kom att bli en av tidernas bästsäljare bland julsångerna.

I RUDOLFS HEM

Sången skiljer sig dock något från Mays saga, i sagan så växte inte Rudolf upp på Nordpolen hos jultomten, utan tomten fann honom då han delade ut julklappar i Rudolfs hem.

Renen är världens nordligaste levande hjortdjur. Ett djur anpassat till ett liv i köld och snö. Från att ha funnits över hela Eurasien finns renen idag enbart i Arktiska och subarktiska området på norra halvklotet.

Dess vikt varierar med ålder och tillgång på näring. En nyfödd kalv väger inte mer än ca. 5 kilo medan en fullvuxen tjur kan väga upp till 180 kilo. En fullvuxen vaja väger ca. 75 kilo.

Vintertid finner den föda genom att lukta sig till var laven finns under snötäcket. Den kan gräva sig ner till betet även om snötäcket är en meter djupt.

ÄTER GRÄS

Förutom lavar äter den gräs, halvgräs, örter, ris och knoppar och blad på buskar och bär. Under sensommaren är svamp en betydelsefull del av födan.

Renens största fiender är de fyra stora rovdjuren, järv, lo, björn och varg. För att komma undan deras attacker så är den en snabb kortdistanslöpare. Formen på dess klövar gör att den inte sjunker så djupt ner i snön. Trots detta utgör den basfödan för framförallt järv.

Han- och honrenar fäller hornen vid olika tidpunkter. Tjurarna fäller hornen på hösten efter brunsten. Hondjurens kronor gör att de står högst i rang under vintern, de kan då tvinga bort hanrenarna ur de betesgropar de grävt och antingen beta där själv, eller ge den till kalven. En kort tid efter kalvningen fäller vajan hornen.

ETT FLOCKDJUR

Renen är ett flockdjur. Vid fara går de samman och söker sig gärna upp på högre belägen terräng.

Tomterenen (Rangifer borealis) är mest känd för sin speciella flygförmåga. Den är djurrikets enda djur med förmågan att producera grundämnet helium.

Gasen produceras i en speciell körtel, rete heliensis, som sitter intill två stora luftfickor, de sk gasblåsorna, i vilka gasen samlas.

Tomterenen kan sedan reglera gasmängden genom att antingen producera mer i gaskörteln eller släppa ut överskottet till tarmen. Ju större gasmängd i blåsorna, desto högre flyghöjd kan renen hålla.

Förmågan till heliumproduktion hos tomterenen tros ha uppkommit genom en mutation i bukspottskörteln hos en nordpolslevande art av den vanliga renen.

I TVÅ DELAR

Körteln delades upp i två delar där den ena behöll den ursprungliga bukspottsproducerande formen medan den andra började producera helium.

Gasblåsorna är utväxter från lungorna som troligtvis var ganska små från början men ökade i storlek allt eftersom heliumproduktionen blev mer effektiv.

Tomterenen kunde så småningom sväva en bit ovanför marken och undkom på så sätt många predatorer. Dagens tomterenar kan flyga på flera kilometers höjd och tar sig fram genom att "galoppera" genom luften.

Det finns idag inga vilda tomterenar och alla kända exemplar lever hos jultomten på nordpolen.

FOTNOT: Här nedan ligger visorna om "Rudolf med Röda Mulen" i två engelska versioner.

RADIO RUDOLF:
Den klassiska visan om Rudolf med Röda Mulen (4 versioner)

SPRING, RUDOLF, SPRING
Popversion av Rudolf med Röda Mulen. Helfestlig!

KÄLLOR: Wikipedia, text och fotomontage, Laponia, och tillägg till Charles Darwin av Jemima Fröjmark, januari 2000. ILLUSTRATIONER:  Media Monitoring Services, mfl. REPORTAGE: Frida Svensson,
GUST © 2007.