Utbud i ARTIKLAR

Äventyr med djur - Sommarläsning från GUST:
 Jan-Ove räddade en fladdermus och en hackspett och mötte en lodjursfamilj

Att Jan-Ove blev kryptozoolog så småningom är inte ett dugg konstigt, inte när man vet vilken djurvän han faktiskt är! Innan han började leta sjöodjur räddade han en fladdermus och en hackspett från en säker död och har umgåtts med enlodjursfamilj, för att nu bara nämna några av hans många djuräventyr. Läs och förundras, bilderna är hans egna.

HAREN BEPPO: Sommaren 1957 bodde Jan-Ove i Stockholmsförorten Huddinge, där han trängdes i en sommarstuga med sina föräldrar medan fadern letade jobb i Stockholm. En dag skuttade en hare in på tomten och föll ihop framför den förbluffade 10-åringen Jan-Ove, som dock inte var sen att ta hand om den.


Nej, Beppo är det inte men väl en annan hare som påminner lite om honom. Foto: Zorsk Zoologisk Förening, Copyright.

"Jag döpte den till Beppo av någon anledning som jag inte minns, och sedan blev vi helt oskiljaktiga, haren och jag", berättar han. "Den dog tyvärr året därpå, efter att ha ådragit sig någon masksjukdom, som också var orsaken till att den stupade hos just oss och någon veterinärhjälp fanns inte att få på den tiden, så det var bara att förkorta dess lidande och begrava den. Det tog mig väldigt hårt!".

ÖKENRÅTTAN SPEEDY GONZALES: Under de första åren i Motala köpte Jan-Ove en ökenråtta på Tropic Zoo "mest bara på skoj". Men Speedy Gonzales, som han döpte den till, blev tamare än han någonsin kunnat tro och snart åkte den lilla råtten i bröstfickan på hans jeansjacka, var han gick och åkte.


Ökenråttan Speedy Gonzales älskade att gömma sig i trånga utrymmen som t ex mellan soffkuddarna, så man fick se upp när man satte sig! Foto: Jan-Ove Sundberg, Copyright.

Jan-Ove berättar: "Premiärbesöket på Posten i Motala blev oförglömligt. Som jag stod där i kassan och väntade på min tur, tittade Speedy upp för att se vad som stod på, och en dam i en kö lite längre bort var nära att svimma när hon såg honom! EN RÅTTA, skrek hon hysteriskt, EN RÅTTA!


Många tycker att råttor är äckliga och kanske också är rädda för dem, men jag kan försäkra att ökenråddan Speedy Gonzales var en väldigt trevlig liten råtta. Foto: Jan-Ove Sundberg, Copyright.

De andra kunderna stirrade med vilda blickar på golvet nedanför sig, eftersom det ju var där en råtta kunde tänkas vara, men eftersom de ingen såg misstrodde de den hysteriska damen och Speedy och jag kunde lämna Posten oantastade!".

VIRVELMARSVINET REAGAN: När Speedy Gonzales en dag var borta övertalade Tropic Zoo Jan-Ove att satsa på ett virvelmarsvin och inte vilket virvelmarsvin som helst utan det största man någonsin haft i butiken - en bjässe på nästan 5 kilo!

"Don efter person, tänkte jag, hahaha och eftersom USA:s president hette Reagan på den här tiden döpte jag virvelmarsvinet efter honom... Reagan var som en hund, han följde mig överallt och gick bokstavligen hack i häl, ute som inne. Utomhus kom folk alltid fram och frågade vilken hundras det var?".

Reagan visslade högljutt i sin stora, egenhändigt ihopspikade låda på nedre botten där han bodde i en stor 5-rummare, hade egen minifåtölj när han såg på TV och fick så småningom gummibåten ni snart kan se här nedan, när han skulle bada i Pariserviken i Motala, som har stans enda djurbad.

EGEN GUMMIBÅT

"Folk blev allt bra långa i ansiktet där de låg på stranden och såg Reagan komma glidande i sin gummibåt", säger Jan-Ove och skrattar gott åt minnet. "Han blev väldigt gammal för att vara ett marsvin och dog först när han var 86 människoår (nästan tio år som djur".


Det var så rent i Vättern på den tiden att man inte förstår att Reagan åker på en gummibåt på bilden här ovan, om man inte vet om det! Foto: Jan-Ove Sundberg, Copyright.


Han var aldrig rädd när han var ute i gummibåten, snarare förtjust eftersom han både tyckte om sol och värme och att vara på vattnet. Han visslade nämligen när han var nöjd med något och fler än en gång låg han och visslade när han kom glidande på Pariserviken. Foto: Jan-Ove Sundberg, Copyright.

Det finns ett märkligt PS här, som Jan-Ove gärna vill berätta om och som inträffade när han var ute på sin jorden runt-resa, 1991-1992.

"En dag i Sydney i Australien gick jag på en religiös seans tillsammans med min gode vän Frankh Wilks. Jag hade uppmanats att ta en färsk blomma med mig och snodde en röd liten art i hotellets rabatt.

"Det tog tid innan mediet kom till just min lilla blomma, för minst 200 personer hade kommit till evenemanget och lyssnade andäktigt till mediet, när hon berättade allt om den som lagt den blomma som han eller hon tagit med sig, i en stor korg på podiet där hon satt och vilken hon sedan tog upp i händerna, en efter en.

ANDRA SIDAN JORDKLOTET

"När hon till sist tog upp just min lilla blomma sa hon: En man har lämnat den här blomman, han är i 40-årsåldern, han skriver och publicerar sig, han är inte från Sydney, inte från New South Wales och... om jag inte visste bättre skulle jag säga att han kommer från andra sidan jordklotet!

"Eftersom få utlänningar besökte denna märkliga tillställning började folk se sig om i bänkarna, efter den mystiske främlingen från andra sidan jordklotet. Men jag smälte in, så mig misstänkte de inte i första taget. Med min ljusa hy och fräknar (som alltid blir mest framträdande när det är riktigt varmt) kunde jag lika gärna ha varit en australienare.

"Sedan fortsatte hon: Den här mannen är en riktig djurvän och en hund han haft som ganska nyligen dött, var så trogen att den följer honom än, i andevärlden! Det är en liten svartvit hund med väldigt lurvig päls och den ligger i det här ögonblicket vid hans fötter...

"När mediet slutat prata skulle man resa sig upp och ge sig tillkänna. Jag var VÄLDIGT imponerad av vad hon sagt, inte minst det hon just berättat om Reagan. Jodå, visst kunde hunden ha varit ett marsvin, medgav hon, för någon hund hade jag ju aldrig ägt!".

FLADDERMUSEN BATMAN: Sommaren 1979 tappade en fladdermus orienteringen fullständigt och kolliderade med ett lägenhetsfönster på Styvingevägen i Motala. Eftersom den var liten och nätt gick fönstren inte sönder men ägaren till lägenheten och flera andra grannar, samlades hotfullt kring den och skulle precis slå ihjäl fladdermusen när Jan-Ove ingrep och tog upp den till sig.


Den skadade fladdermusen var långt ifrån uträknad och ändå hade mina grannar tänkt slå ihjäl den! Foto: Kenneth Samuelsson, Copyright.

Jan-Ove: "Den fräste hela tiden, gapade och visade två käkar fulla med sylvassa tänder. Jag försökte peta i den döda flugor och andra insekter men den ville inte äta".

Jan-Ove ringde Skansen i Stockholm och där fick han rådet att ge den små bitar av ren nötfärs, som han skulle föra in i fladdermusens mun med en pincett. Sagt och gjort.

"Jodå, köttfärsen den var mumsfillibabba för en hungrig liten fladdermus och snart var vi goda vänner. Den fräste inte längre åt mig och när jag försikltigt strök den över huvudet med ena fingret, slöt den ögonen till tecken på att den mådde gott".

En och en halv vecka senare var det dags för Batman att testa sina vingar. "Jag tog ned tavlor från väggarna och lät den testflyga i lägenheten och det gick som en dans", fortsätter Jan-Ove. "En sen kväll några dagar senare var det dags att ta adjö av det här säregna och spännande lilla djuret".


"Batman" flög runt, runt i lägenheten och mådde över väntan bra under sin första provflygning efter olyckan. (Vid bordet: Fredrik Samuelsson). Foto: Jan-Ove Sundberg, Copyright.


Jag hade tagit ner tavlorna för att han skulle kunna använda sitt inbyggda radarsystem bättre. Foto: Jan-Ove Sundberg, Copyright.

"Tillsammans med Fredrik Samulsson, son till min dåvarande fotograf Kenneth, gick jag ut på balkongen med Batman i mina kupade händer och sedan tog jag bort den ena handen och höll upp den andra, till tecken på att han var fri att ge sig av. Han stack som en raket ut i det tilltagande mörkret... men plötsligt kom han tillbaka igen för ett ärevarv, som om han ville tacka för den tid som varit och sedan försvann han i natten".

TRÄDGRODAN KHADAFFI: Innan jorden runt-resan såg dagens ljus hade Jan-Ove också en "amerikansk skällande trädgroda" i sin ägo, som var en födelsedagspresent från en bekant i Göteborg, som på den tiden ägde en zooaffär och som tyckte att det var en högst lämplig present då Jan-Ove på den tiden samlade på grodor; av porslin, metall, trä, tyg, etc. (det hann bli drygt 2 000 och fyllde ett helt rum innan han lade av).


Den amerikanska trädgrodan Khadaffi i sitt terrarium på Agneshögsgatan i Motala. Idag vet jag bättre, grodor ska naturligtvis INTE hållas i fångenskap! Foto: Jan-Ove Sundberg, Copyright.

"Khadaffi var stor han med och fick ett terrarium i vardagsrummet där han mest satt och tittade ut genom fönstret i sitt glasfängelse. När han såg som olyckligast ut, lät jag honom komma ut och hoppa omkring var han ville och det gillade han. Besvärligt blev det förstås när han kröp under badkaret, till den lilla fuktighet som dröjt sig kvar där bland rören.

"Det tog tid innan han skällde och egentligen trodde jag aldrig på den egenskapen. Men så kom min far på besök. Han ville sova i just vardagsrummet eftersom han var rökare och gick upp på nätterna och ut på balkongen, för att ta sig ett stilla bloss.


Bilden var helt oemotståndlig, Khadaffi likaså, men någon smörgåsmat var han ju inte! Foto: Jan-Ove Sundberg, Copyright.

"En natt vaknade han av ett vansinnigt skällande! Och nästa morgon berättade han: Jag trodde att en ilsken hund kommit in i lägenheten på något sätt och förberedde mig på det värsta! Men när jag lyssnat ett tag insåg jag att det var grodan! Jodå, mycket riktigt, Khadaffi stod där i sitt terrarium och skällde för full hals!

"Skälljudet var ett parningsljud visade det sig, som kom per automatik en viss tid på året och bara då, och det slumpade sig så att det blev min far som väcktes av det. Själv sov jag som en stock i sovrummet bredvid, utan ett höra ett dugg".

HACKSPETTEN HACKE: "Hemma igen efter jorden runt-resan hade jag skaffat mig en katt (mera om den senare) och när jag en eftermiddag sommaren 1993 gick ut med den och kom på husets baksida, såg jag till min stora förvåning att en hackspett satt på tegelväggen och förtvivlat kämpade för att komma loss!


Vissa hackspettar älskar tegel och särskilt rött tegel och hackar sig in även om det kan kosta dem friheten! Foto: Jan-Ove Sundberg, Copyright.

Som den djurvän Jan-Ove är, rusade han förstås fram för att bistå den arma fågeln. Men först hämtade han kameran och förevigade den på bild (ovan och nedan).

"Jag fick tala lugnande till den, viska, innan den slutade sprattla och jag försiktigt, försiktigt kunde lirka loss ena klon, som hade åkt in mellan tegelstenarna och fastnat rejält. Hacke satt en kort stund efteråt i min hand och såg på mig på det lustiga sätt som fåglar gör, med snedtippat huvud ni vet, sedan flög den bort på lättade vingar".


Hacke Hackspett var minst lika nervös som mig när det gällde fritagningen från tegelväggen, men efter lite lirkande var han fri igen! Foto: Jan-Ove Sundberg, Copyright.

KATTEN JOKER: "Trots att hon var och är en hona blev det Joker, med efternamnet Felinus, som är latin för just katt. Två incidenter med henne bara några månader efter jag fått henne, övertygade mig om att katter ser in i det fördolda och kanske till och med kan se de döda!


Är Joker Felinus verkligen synsk? Mjauuu... något märkligt med henne är det i alla fall, blir det för mycket "tillfälligheter" kan man inte tro på dom heller, eller hur? Foto: Jan-Ove Sundberg, Copyright.

"Så här var det: Min mor hade avlidit två år tidigare och marsvinet Reagan fanns vid mina fötter i andevärlden, enligt mediet i Sydney. I "andevärlden" betydde alltså, att bara en medial person kunde se honom, eller någon som kunde se i det fördolda... som t ex katten Joker Felinus.

"En kväll när jag satt och tittade på TV kom Joker in i vardagsrummet, för att tvärstanna på tröskeln och bokstavligen frysa till is! Jag såg på henne att hon följde något med blicken, som just kommit in i vardagsrummet det med. Något som bara katten kunde se! Var det Reagan?

OSYNLIG LEKKAMRAT

"Jag rös i hela kroppen när jag fortsatte att betrakta det som hände. Joker gick försiktigt fram till det osynliga, som jag tolkade det, djuret och började sedan leka med det!

"Det här upprepades tio kvällar i rad, sedan en kväll så kom inte den osynliga lekkamraten. OM det verkligen hade varit Reagan, kunde man ha tolkat detta som så, att Reagan inte kom mera eftersom jag skaffat ett nytt husdjur!

"Joker upptäckte något annat också, och det var faktiskt ännu mera kusligt än en tänkbar Reagan. I ett hörn i andra änden av vardagsrummet hängde ett porträtt av min avlidna mor och en kväll hajade Joker till, snurrade runt och stirrade som hypnotiserad i riktning mot porträttet.

"Jag fick den vansinniga tanken att katten såg min mor, i andevärlden... vi ska ju inte behandla reinkarnation på GUST, men nog var kattens beteende högst märkligt!

REPORTAGERESOR

Tar man en katt så tänker man nog inte på att man kan få ha den i 10-15 år och ännu mera och jag hade inte ens tänkt på, vad jag skulle göra av Joker när jag var ute på mina reportageresor, som fortsatte ända fram till 1997.

Svaret blev att jag fick ta Joker med mig, inte i en klumpig kattbur utan i min reportageväska! På det sättet färdades hon 5 000 mil med mig på tåg, åren 1993-1997.

Hon har sett alla storstäder i landet och även varit i Trondheim och Oslo i Norge och vart hon än kom, var hon förstås allas kelgris. Det finns mycket mera att berätta om katten Joker, och jag återkommer gärna till henne om det finns intresse för det".

GRÄVLINGEN EVERT: Om vi nu går tillbaka i tiden till Jannes aktiva liv som frilansjournalist för olika veckotidningar, hittar vi grävlingen Evert i Dalarna, döpt efter den kristna sångaren Evert Ljusberg och ett fantastiskt kärvänligt husdjur. Janne:

"Fantomen böjer sig fram mot flygvärdinnan och säger urskuldande: 'Det är ingen hund, det är en varg'. Kent Knuters i Borlänge sa 1985 så här till Borlänge kommun; 'Det är ingen hund, det är en grävling!' och sedan slapp han betala hundskatt för sitt kära husdjur, som faktiskt var just en grävling!".

Evert poserade villigt i famnen på husse, men det dröjde inte länge förrän han blev lika otålig som omedgörlig. Kent Knuters: "Evert är en envis rackare när han sätter den sidan till. Och en beslutsam grävling behandlar man inte hur som helst, det ska man ha klart för sig!".


Kent Knuters får en puss av den fyrbenta dalmasen och grävlingen Evert, idag nästan 25 år gammal. Foto: Anders Kessler, Copyright.

Många är också historierna om hur grävlingar bitit sig fast vid människor och vägrat släppa förrän benet gått av. "Han biter aldrig av illvillighet", säger Kent. "Men känner han sig hotad sker det som en ren självbevarelsedrift, precis som i det övriga djurriket".

Den märkliga historien om Evert tog sin början en ljummen majkväll 1984. Kent var just i färd med att gräva familjen ett nytt potatisland, där på gården i Bäsna. "Plötsligt kom han springande mot mig", berättar Kent. "Han föll ihop vid mina fötter och tjöt hjärtskärande".

Kent fick klart för sig att mamman övergett sin unge. Evert lapade tacksamt i sig den mjäölk som bjöds, men det tog tre dagar innan han visade ett sådant förtroende att han vågade följa med in i huset.

När vi besökte honom ett och ett halvt år senare, var Everts maxvikt 30 kilo. Då logerade han i garaget, men på sommaren gällde en hundkoja... förlåt grävlingskoja, som sovplats.

Ett hål i betonggolvet fungerade som avträdesplats, men så var och är han också mån om hygienen, svartvite Evert, som faktiskt lever än i dag - 22 år efter jag gjorde reportaget!

Han är inte helt representativ för grävlingssläktet längre, för en gång i veckan spolas badkaret upp för en rejäl rengöring och sedan väntar ett skrovmål inomhus.

På menyn står förädlade märgben, hundmat, bröd, frukt, och grönsaker. Det sköljer grävlingen Evert ned med mjölkchoklad. Efteråt smäller han gladeligen i sig både tårta och bakelser...

Evert kan - sina 75 cm och 30 kilo till trots - lyfta sig själv. "Han gymnastiserar varje dag", säger Kent. "Men aldrig inför publik. Vi vill inte att han ska bli något slags cirkusdjur".

Vintern 1984 stack Evert iväg på rymmen, bortlockad av sina vildare vänner i könsmogen ålder. I två veckor prövade han på det fria livet i skogen. Men sent en kväll krafsade han på ytterdörren hemma hos Knuters och ville bli insläppt.

"Han var illa åtgången, sönderriven och biten", minns Kent. "Men sedan dess har han inte stuckit iväg en endaste gång. Han lärde sig tydligen av läxan".


Äntligen, tänkte jag, när jag tog den här bilden åt min elaka fotograf. Äntligen tar ett av de många djur vi bevakat en tugga av honom! Men icke sa nicke, det var Evert alldeles för snäll för. Han bara nafsade. Foto: Jan-Ove Sundberg, Copyright.

Våren därpå blev det dock tvunget att ta till saxen: knips av med testiklarna. Det skedde efter att han en kväll försökt sätta på grannens löpska tik, som dock under högljudda protester gjorde omgivningen uppmärksam på sin något ovanlige kavaljer.

På årets semester finns förstås även Evert med. En rolig episod utspelade sig en gång på en campingplats i Norrland.

En ordentligt påstruken yngling närmade sig Evert, som tillsammans med Kent var ute och spatserade. Grabben ställde ifrån sig den nästan urdruckna vinaren, bligade storögt först på Evert, sedan på flaskan, och sa: "Du, är det där en grävling eller har jag supit så in i h-e att jag börjar  se i syne...?".

Kent lugnade dock ynglingen med att det verkligen var en grävling och han blev också själv övertygad efter att ha klappat djuret.

Solsken är ingenting för en grävling. Han piggnar till först vid tretiden på eftermiddagen. Snabb är han också, om han vill. I öppen terräng kommer han med lätthet upp i 30-40 km i timmen.

Från oktober till februari varje år håller Kent ett extra vakande öga på sin skyddsling. Då är det nämligen fritt fram för jakt över hela landet. Många är de grävlingar som numer fungerar som rakborstar.

Somliga läggs också upp på middagsbordet, faktiskt. "Under kriget var det många som åt grävling", berättar Kent. "Något vidare gott lär det inte vara och vi tänker under inga omständigheter pröva!".

Nej, Evert kan i lugn och ro se fram mot en trygg ålderdom, även om han idag sjunger på sista versen så att säga, eftersom en grävling oftast inte kan bli äldre än 25 år. Fast det är ändå inte något att gräva ner sig för...
LODJUREN IVAR OCH GRETA: "Han morrade långt ner i strupen men anföll inte. Hon höll honom i schack och lät mig krama om henne. Det var ett märkligt och oförglömligt möte, med en djurart som man normalt ALDRIG kommer in på livet".


Känslan av att krama om ett lodjur sitter i än idag, vilken oerhört positiv upplevelse det var! Foto: Anders Kessler, Copyright.

I den svenska storskogen finns idag fler rovdjur än på mycket länge, skrev jag för drygt 20 år sedan. Det gäller än. Ett av dem är lodjuret, som vi egentligen aldrig vetat särskilt mycket om och som TV först nu börjat uppmärksamma.

I värmländska Västra Ämtervik, bodde i mitten av 80-talet mannen som studerade Sveriges enda vildkatt, vars projekt bedömdes vara så intressant att det finansierades av både Naturvårdsverket och Världsnaturfonden.

Forskarna ville veta vad som händer med ungarna om modern blir skjuten under allmän jakt, som på vissa ställen i landet startar redan i december. Man ville också veta vad som hände i en lodjursstam om man sköt bort en del djur, och hur mycket annat vilt som lodjuren egentligen tar.

Stefan Johansson var utbildad zoolog, kattdjur hade alltid legat honom varmt om hjärtat och lodjurens speciella språk var han en av de få som förstod.

Stefan, som idag är pensionerad, forskade på två sätt. Dels spårade han vilda lodjur i Hälsingland, dels köpte han iupp lodjursungar från djurparker, som föddes upp med nappflaska och fick Stefan som en slags surrogatmamma.

"Det första jag köpte var en hona som nu är tolv år och sedan en hanne. När de fick ungar tittade jag på beteendet mellan honan och ungarna", berättade han. "Sedan lade jag pussel med det jag fick reda på, och det jag fick fram genom mina studier av tama djur".

Stefans lodjur, som vistades inom ett fyra gånger tolv meter stort hägn på den egna gården, blev så tama och vana vid människor, att nästan vem som helst kunde gå in och klappa om dem. Fast husse var alltid med förstås.

Lodjuren var honan Gamla Ivar, hanen Lilla Ivar, och parets två månader gamla son, Mini Ivar.


Gamla Ivar poserade villigt för fotografen, och håll med om att lodjuret är ett  av de ståtligaste djur vi har i den svenska skogen. Foto: Anders Kessler, Copyright.

Gamla Ivar kom mig kärvänligt till mötes sedan jag "på egen risk" som det heter, gått in i lodjurshägnet. Hon poserade välvilligt för fotografen, vars knäppande motorkamera inte tycktes bekomma henne det minsta.


Hanen Lilla Iver var inte fullt lika kärvänlig som sin hona, men man fick åtminstone klappa honom. Foto: Anders Kessler, Copyright.

Lilla Ivar var mera reserverad och kom jag för nära vek han snabbt undan, eller lät höra en dov morrning. Stefan berättade att han hade kärleksgnabb med honan, så därför var väl inte allting så ljust för honom just då.

Mini Ivar tittade storögd och förskrämd på fotografen, när denne höjde sin underliga apparat och smattrade av en hel serie bilder. Alltid utom räckhåll kutade Mini Ivar sladdande förbi mig på sandunderlaget i hägnet, och stannade upp på betryggande avstånd, där han säkert funderade länge på vilka vi egentligen var.

Kort kropp, svansstump med svart spets och framträdande örontofsar, ger lodjuret dess karaktäristiska utseende. Men de fysiska egenskaperna, som gör lon till ett så framstående rovdjur, är den skarpa synen, de kraftiga bakbenen och de breda, hårbeklädda tassarna.


Stefan Johansson fick gulla med alla lodjur i hägnet, men så är han också den som har fött upp dem. Foto: Anders Kessler, Copyright.

Lodjurets vetenskapliga namn är "Lynx lynx". Det finns fyra arter, den euro-asiatiska, amerikanska, spanska, och rödlon. Vårt lodjur, som vanligtvis kallas det Euro-Asiatiska, betraktas internationellt som det största.

Både hanen och honan kan i vilt tillstånd bli 15-16 år gamla. En förutsättning är dock att familjen får leva ifred för jägare.

Lodjuret blir könsmoget vid två års ålder. Ungarna föds på sommaren efter 60 dagars dräktighet, och en kull består vanligen av en till fyra valpar.


Mini Ivar var det inte tal om att klappa, eller ens komma i närheten, vi kan vara glada att vi fick den här bilden! Foto: Anders Kessler, Copyright,

De utvecklas långsamt, och ännu vid nio månaders ålder har de bara mjölktänder och mjuka klor och är inte kapabla att döda en hare.

Under den första vintern är de nästan helt beroende av modern för sin försörjning, och förlorar de henne är det stor risk för att de svälter ihjäl.

Ett lodjur hör mest hemma i barrskogsmiljö. Lodjuren var ganska starkt utrotningshotade på 1920-talet, då de jagades hårt, framför allt av samerna. De fridlystes 1928 och fanns då bara kvar i den norra delen av landet.

När lodjuren ökade i antal gick de först upp i samernas betesområden, men så småningom sökte de sig söderut och det berodde till stor del på, att rådjursstammen ökade på 1940- och 1950-talen.

Det finns idag lodjur ända nere i Skåne. Uppskattningsvis fanns det 700 lodjur i hela landet för drygt 20 år sedan. Många har sedan dess fallit offer för olika sjukdomar, påkörts och skjutits och ett tag såg det ut som lodjuret skulle dö ut i Sverige. Nu rapporteras att stammen är på tillväxt igen.

Lodjuret avger flera läten. Dels ett s k parningsrop, som egentligen är ett kontaktrop och påminner om en ugglas hoande, dels ett korthugget hälsningsläte, liksom en grymtning långt ner i strupen.

"På tu man hand med ett tamt lodjur får man också höra det morra, spinna och kurra som en kissekatt", sa Stefan och det stämmer bra det, för Gamla Ivar spann som en katt när jag höll om henne och vi umgicks kind mot kind!
KOMMER I GUST DEN 31 AUGUSTI:

UNDULATEN LINUS: Den här fågeln kunde tala, enligt sin ägarinna, en PR-kvinna och hennes make som Janne blev bekant med under sin tid som chefredaktör för DET OKÄNDA. Många undulater kan prata, invänder någon kanske. Men Linus kunde inte bara prata, han drog egna slutsatser, kommenterade både folk och fä och var så märklig att han precis skulle få ett eget TV-program, då han gick och dog! Det som hände den dag han skulle begravas har aldrig publicerats någonstans tidigare och ni kommer att få kalla kårar längs ryggraden, när ni får läsa vad som hände! Fortsättning följer alltså...







Grundat 1997 av Jan-Ove Sundberg. Telefon 0141 21 79 29 eller 070 301 79 29. Denna sida har visats5186 gånger.


Besök Frogpage Kontakta Jan-Ove Sundberg