


|
 |
Intervju med Henry H Bauer:
Forskaren som tror på Nessie
| Den bästa bok som
någonsin skrivits om Nessie är Henry H Bauers "The Enigma of
Loch Ness", Johnston & Bacon Books, 1991, och inte bara för
att den här forskaren tror på Nessie utan också
för att den bekräftar vad vi redan vet om vetenskapen och
dess anhängare; kritiker, skeptiker och de som finner ett slags
perverst nöje i att klandra andra istället för att
själva göra ett bra jobb. |
|

Illustration: Dan
Varner |
Läs detta citat från Henry Bauers bok, läs det sedan en
gång till och fortsätt att läsa det tills du kan det
utantill, så att du har något att sätta emot då
du möter fördomsfulla vetenskapsmän (och andra kritiker)
öga mot öga:
Påståendet att kända djur och föremål har
misstolkats är lika osannolikt som existensen av Nessie. De mest
absurda förklaringarna avfärdades redan av de gamla
författarna Gould, Whyte, mfl. och om gåtan Nessie idag
varit en vetenskap, skulle vi kunnat läsa om den i
läroböckerna och då hade man inte behövt
argumentera för och emot. Som det ser ut går istället
samma oseriösa debatt vidare.
Absurditeter
En förklaringsmodell med absurditeter inkluderar valar, hajar,
sälar och så vidare, vanligt förekommande djur som de
flesta människor känner väl till. Man försöker
få oss att tro, att varje gång något av dessa djur
dyker upp i Loch Ness misstolkas de och under en period av minst 50
år har ingen känt igen dem för vad de verkligen är.
Uttrar är kanske okända för de flesta av oss, men det
förefaller ändå som högst osannolikt att
jätteuttrar hela tiden har misstolkats; och den långa halsen
och de stora labbarna har heller ingenting med uttrar att göra.
Maurice Burtons favoritförklaring var en tjock matta av
sjögräs, framdriven av instängd naturgas. Men är
det inte märkligt, menade bl a Tim Dinsdale, att dessa
sjögräsmattor aldrig strandade, så de kunde
undersökas mera noggrannt, och alltid tycktes röra sig bort
från vittnet och sedan dyka, innan någon hunnit identifiera
denna ruttnande vegitation.
Hypotetiska sjögräsmattor
Till viss del lider dessa hypotetiska sjögräsmattor av samma
syndrom som påstådda stubbar: hur osannolikt är det
inte att dessa naturens egna föremål skulle anta just formen
av ett okänt djur i Loch Ness!
Författaren Witchell har en lika ironisk kommentar till de
undervattensbilder som togs i Loch Ness 1975: bland tusentals svarta
filmrutor finns det några som visar vanliga fiskar och ett halvt
dussin som visar märkliga objekt, ett av dessa objekt liknar ett
huvud, ett annat en lång hals på en kropp med två
tydliga labbar. Är det inte underligt att vattenfyllda stockar (s
k sjunktimmer) drivit förbi kameran just när dessa bilder
tagits och att dessa stockar dessutom på pricken liknar den
ovanliga beskrivningen som vittnen lämnat på Nessie!
Intervjun
 |
| Henry
H. Bauer |
Henry H. Bauer är hedersdoktor vid Arts & Sciences och
hedersprofessor vid Chemistry & Science Studies på Virginia
Polytechnic Institute & State University liksom också
chefredaktör för The Journal of Scientific Exploration. Han
har tillbringat avsevärd tid vid Loch Ness, inte minst under
många diskussioner med sin gode vän Tim Dinsdale, som gick
bort på 80-talet. För mig är han den mest kvalificerade
vetenskapsmannen på länge som studerat gåtan i Loch
Ness.
Jan-Ove Sundberg: Hur blev du intresserad av Loch
Ness-odjuret?
Dr. Bauer: Jag har alltid tyckt om att läsa
om många olika ämnen. När jag för 40 år
sedan gick igenom bokhögarna på ett lokalt bibliotek (i
Sydney, Australien) hittade jag en som hette The Loch Ness Monster och
jag minns att jag snäste åt boken den gången, då
jag trodde att Loch Ness-odjuret bara var något man uppfunnit
för att underhålla turisterna.
1958 hade jag besökt Loch Ness under en resa i Skottland och inte
funnit några skäl att tro att Nessie verkligen existerade.
Boken jag hittade på biblioteket var skriven av Tim Dinsdale och
innehöll bilder ur hans film. Jag var nyfiken på om bilderna
verkligen höll vad de lovade och tog därför hem boken
och läste den, men sedan visste jag ändå inte vad jag
skulle tro om alltihopa.
Jag var tillräckligt nyfiken för att läsa allt annat i
ämnet jag kunde hitta. När jag sedan blev medlem i The Loch
Ness Phenomena Investigation Bureau och fick deras nyhetsbrev,
tillbringade jag samtidigt, och det här var 1972-73, ett
sabbatsår i Southampton och samma vår gjorde jag en
avstickare till Loch Ness. Där träffade jag Tim Dinsdale, som
berättade om den s k simfotsbilden, som just hade offentliggjorts.
Jag arrangerade en föredragsturné för Tim i USA, blev
en av hans bästa vänner och såg hans film många
gånger. Jag är övertygad om att den visar ett
okänt djur.
Jan-Ove Sundberg: Exakt vad är det som gör
att du tror på Tim Dinsdales film?
Dr. Bauer: Bakgrunden visar att den togs i Loch
Ness. Originalfilmen framkallades av Kodak och analyserades av deras
tekniker. Den analyserades också av BBC, innan den visades i
deras dokumentärprogram Panorama. 1965 undersöktes filmen av
brittiska försvarets underrättelsetjänst, som
konstaterade att Dinsdale filmat en puckel inte en båt, att det
förmodligen handlade om ett djur, ca 1 meter högt och 1-2
meter brett, som rörde sig med en fart av ca 20 km i timmen. Under
filmens gång försvinner puckeln ner medan vågsvallet
fortsätter, vilket tyder på att något stort rör
sig under vattenytan.
Under den sista sekvensen av filmen rör sig vågsvallet
från höger till vänster och man ser inget objekt
över vattenytan, ändå plaskar det på båda
sidorna, som om någon tog årtag i vattnet. Detta är
förmodligen stora labbar i rörelse. Vad skulle det annars
kunna vara? Bara ett stort djur skulle ha kunnat åstadkomma
puckeln och det stora vågsvallet.
Jan-Ove Sundberg: Discovery Channel
påstår i en av sina dokumentärer att de analyserat
filmen och att man kan se ett ormliknande djur med fyra labbar strax
under vattenytan, vad tror du om den slutsatsen?
Dr. Bauer: De skulle ha undersökt hela
filmsekvensen istället för bara en enda ruta. Man kan inte se
skuggor av något på vattenytan som befinner sig under Loch
Ness yta (som det hävdas i dokumentären): vad man ser är
ytan och speglingar från ytan. Högra sidan av svallet efter
puckeln, ser i själva verket ut som "två" svall, från
det att det dyker upp tills det försvinner igen. Jag tror det
här beror på att det fanns ett mindre objekt bredvid den
stora puckeln, som skymdes av denna, och som skapade bogvågen
framför det svall som uppstod av den stora puckeln.
Jan-Ove Sundberg: Du ägnar Tim Dinsdales film
stort utrymme i boken, vad är det som gör den så
speciell?
Dr. Bauer: Den är unik! Och ingen skeptiker
har kunnat bortförklara den. De som försökt säger
alla att det måste röra sig om en båt. Men flera
ingående undersökningar, liksom data-analyser, har avskrivit
en båt; och de försök som gjorts av Carter, Raynor och
Shine att ta en liknande film av en båt, har resulterat i en film
som klart och tydligt visar just en båt, men inte alls den puckel
som Dinsdale filmade.
Jan-Ove Sundberg: Du försvarar också
Nessie i din bok, är det inte ganska ovanligt för en forskare?
Dr. Bauer: Det skänkte mig stor glädje
och tillfredsställelse att jag fick så fina recensioner om
min bok, trots att jag tror att Nessie faktiskt existerar. Jag tror att
fler vetenskapsmän än jag tar vissa "ovetenskapliga"
ämnen ganska seriöst.
I min senaste bok (Fatal Attractions: The Troubles with Science,
Paraview Press, 2001 paraview.com) har jag ett kapitel om "många"
välkända vetenskapsmän som engagerat sig i
kontroversiella arbeten: Linus Pauling, Jacques Benveniste, Robert
Jahn, etc. etc. I en annan bok jag skrivit nyligen (Science or
Pseudoscience, University of Illinois Press, 2001) säger jag att
all forskning beror på hur ett ämne studeras, och att det
inte finns någon skarp skiljelinje mellan att studera Loch
Ness-odjuret och natur- eller socialvetenskap.
Jan-Ove Sundberg: Och ändå säger en
forskare vid British Museum, i den allra senaste dokumentärfilmen,
The Loch Ness Monster: Search for the Truth, från april 2001, att
en kollega som vågade studera Nessie fick sparken! Tycker du att
British Museum handlade fel eller var det forskaren som gjorde det?
Dr. Bauer: Om Denys Tucker hade fått
strikta order att inte studera Loch Ness offentligt och sedan gjorde
det ändå, har museet handlat korrekt rent juridiskt, men
knappast intellektuellt. Om Tucker fisk sparken utan förvarning
har museet betett sig på ett mycket upprörande sätt.
Hur det nu än var ska man inte förvåna sig alltför
mycket över det beteende som en byråkratisk institution i
statens tjänst uppvisar.
Jan-Ove Sundberg: Vilka reaktioner har du fått
från dina kollegor?
Dr. Bauer: Jag var kemist till yrket, och senare
administratör på universitetet, så generellt sett var
folk mera roade än upprörda över min märkliga
hobby. Hade jag däremot varit biolog, hade det säkert inte
varit så bra för min fortsatta karriär.
Jan-Ove Sundberg: Ser kryptozoologerna dig som en
talesman för Nessie?
Dr. Bauer: Det tror jag att de gör. Men
människor som tror på Nessie har ändå - som du
vet - olika uppfattningar om vad det kan vara och hur man ska bevisa
att det finns där. Det är synd att det är så
mycket pajkastning inom kryptozoologin och så litet samarbete
kryptozoologer emellan.
Jan-Ove Sundberg: I boken poängertar du
många gånger att "... vetenskap är ingen sanning, och
sanningen är ingen vetenskap", så vad är sanningen
för dig när det gäller Nessie?
Dr. Bauer: Det råder ingen tvekan om att
det finns stora okända djur i Loch Ness. Tim Dinsdales film,
oräkneliga sonarkontakter, simfotsbilden från 1972 och
samtidiga bevis på instrumenten bevisar detta. Vad slags djur det
handlar om är det stora mysteriet, då det inte finns
några skäl att tro att det rör sig om däggdjur,
reptiler, ryggradslösa djur, eller amfibier ...
Jan-Ove Sundberg: Vad tror du om en forntida fisk?
Inte en stör som Adrian Shine föreslår utan något
mera exotiskt, som ett jättelikt nejonöga eller liknande?
Dr. Bauer: Min gissning, om det nu inte är
ett djur som är släkt med de marina svanödlorna, är
att det ligger något i professor Mackals senaste teori om en
primitiv val. (Anm: Professor Mackal har en liknande
förklaring till Ogopogo, det okända djuret i Okanagan i
Kanada, som rent utseendemässigt har stora likheter med Nessie).
Jan-Ove Sundberg: Idag finns det fler skeptiker
än någonsin tidigare som gör tummen ner för
Nessie, varför är det så tror du?
Dr. Bauer: Förmodligen beror det på
att de inte har framkommit några konkreta bevis på 25
år och sedan har man också gjort ett stort nummer av den
mest berömda Nessiebilden av dem alla, som man idag
påstår är förfalskad.
Jan-Ove Sundberg: Tror du fortfarande på
"Kirurgens bild"?
Dr. Bauer: Jag har aldrig vetat vad jag ska tro
om den bilden. Det som talar för att den är äkta är
att det finns en bild till, som upptäcktes och publicerades av
Constance Whyte.
Jan-Ove Sundberg: Kan Kirurgens bild verkligen vara
äkta?
Dr. Bauer: Spurlings bekännelse på
"dödsbädden", om att han skulle ha förfalskat bilden,
vilket man kan läsa i Boyds och Martins bok, är helt otrolig.
(Zoologen och kryptozoologen) Karl Shuker har kommit med en rad
utmärkta invändningar mot den s k bekännelsen. Den kan
dock vara sann till vissa delar, om än inte i alla sina detaljer.
Jan-Ove Sundberg: Skulle monsterjägarna vid
Loch Ness bli trovärdigare om de vidareutbildade sig, innan de gav
sig ut på jakt efter Nessie?
Dr. Bauer: Absolut. Men de måste lära
sig allt eftersom, då man inte på förhand vet vilken
vetenskap man ska tillämpa. Biologen, t ex., behöver inte
komma in i bilden förrän man har ett exemplar av djuret.
Sonar, hydrofoner, fotografering, osv. är viktigare just för
tillfället.
Jan-Ove Sundberg: Hur skulle du själv bevisa
att Nessie finns om du hade oändliga resurser till ditt
förfogande?
Dr. Bauer: Jag skulle sätta ut ett flertal
hydrofoner i den djupaste delen av sjön, och fortlöpande
spela in ljud på olika platser. Det skulle jag fortsätta med
i flera månader. Vid analys av ljuden skulle jag särskilt
leta efter lokaliseringsljud, alltså samma ljud som delfiner och
fladdermöss sänder ut när de orienterar sig. Om så
vore fallet skulle jag i fortsättningen undvika att skicka ut
sådana ljud med sonaren. Om Nessie kommunicerar på samma
sätt som valarna gör, skulle jag även undvika dessa
frekvenser.
Jan-Ove Sundberg: Vilka slags bevis skulle få
ett team forskare från British Museum att komma till Loch Ness?
Dr. Bauer: Inga jag vet om! Den bästa
moroten hittills är vad Shine har åstadkommit, för han
har ju faktiskt lurat dem till sjön med insikten att de får
studera matkedjan, föroreningarna, etc. då Loch Ness
förutom de okända djuren i sjön också är en
unik plats ur biologisk synpunkt.
Jan-Ove Sundberg: Tycker du att Adrian Shine gjort
ett bra jobb hittills trots att han nästan avskrivit Nessie vid
det här laget?
Dr. Bauer: Han har fått
vetenskapsmännen till Loch Ness, något som kanske kan
löna sig för kryptozoologerna. Däremot ställer han
till med mera skada än nytta då han praktiskt taget avlivar
Nessie i sin utställning, Loch Ness 2000. Jag tror också att
han har fel när han avskriver Tim Dinsdales filmade objekt som en
båt.
Det mest ologiska av allt det Adrian Shine påstår är
att han först säger att vittnena inte kan avfärdas, och
sedan själv avfärdar vad nästan alla vittnena har sett.
Teorin om en stör stämmer inte heller med de flesta
vittnesmålen.
Jan-Ove Sundberg: Tror du att det i framtiden kommer
både ny teknik och resurser så att man kan genomsöka
Loch Ness, och få svar på den eviga frågan om
där finns några okända djur eller inte?
Dr. Bauer: Nej. Det skulle kräva den
sortens resurser som jag tror att bara den amerikanska marinen har
tillgång till, eller de grupper som förfogar över
miniubåten Alvin och annan avancerad under- vattensteknologi.
Kostnaderna för den här tekniken är skyhöga och
ändå finns det egentligen ingenting att vinna med att hitta
Nessie.
Jan-Ove Sundberg: Tack så mycket för
intervjun, Dr. Bauer.
Dr. Bauer: Nöjet var helt och hållet
på min sida.
Källor: Henry H Bauers "The
Enigma of Loch Ness", Johnston & Bacon Books, Copyright 1991. Henry
H. Bauers hemsida på engelska hittar du här.
The Journal of Scientific Exploration finns här.
Översättning och intervju: Jan-Ove Sundberg, GUST © 2003
|
|