Intervju med en sann skeptiker:
John Horrigan tror inte på några okända djur

Det fräcka flinet retar många, men själv tycker han att han har alla skäl i världen att flina åt oss. Han raljerar ett USA fullt av håriga humanoider, oidentifierade monster till lands, till sjöss och i luften och påpekar att det inte finns ett enda bevis för deras existens!

Han är "någonstans mellan 30 och 40 år", fortfarande ungkarl och drömmer om att bli rik och berömd. Han arbetar som konsult och marknadsför digitala signalprocessorer. Han har dessutom sidoinkomster som sportkommentator.

För många kryptozoologer är han mannen som gav skeptikerna ett ansikte och han sover själv inte gott om nätterna, om han inte vet vilka hans "fiender" är och var han har dem.

Hans bakgrund som sportkommentator och föredragshållare i populärvetenskap är en enastående prestation. I 16 år kommenterade han sportens värld (varav sju professionella sporter).

Som föredragshållare har han hållit över 50 föredrag de senaste sju åren, 1992-1999, vilka alla varit djupt skeptiska mot paranormala fenomen. Han är amatörastronom också och har upptäckt sju kometer, asteroiden Vesta, olika nebulosor, galaxer och sex planeter. Han har som få privatpersoner fått besöka SETI-observatorierna i Greenbank, West Virginia och San Agustin Plains i New Mexico.

Han är dessutom en erkänd flygexpert (hans farfar och far var båda piloter). Han är väl bevandrad i historiken om rymdforskningen, satellitprogrammet, radar och ballistiska missiler. Han har fem år bakom sig som författare/skådespelare och åren 1985-1993 var han komiker i tre kabel-TV-shower i USA: "The Relentless Show", "Klownhare" och "The Gene Pool".

GUST: Varför började du ifrågasätta allehanda fenomen och sjöodjur?

John Horrigan: Jag såg att det fanns motsägelser i både vittnesmål och beskrivningar av påstådda mysterier. Om man ska skriva om historiken och vetenskapen måste det ske med uppriktighet och integritet - och det får inte undergräva andras ansträngningar bara för att deras filosofi inte överensstämmer med ens egen.

Det var som Victor Frankenstein, som jag spelade på teatern förra året, skulle ha sagt: "De håller inne med sina frågor av rädsla för vad de kanske upptäcker, ändå längtar de efter att få ta det till sig".

Många individer som studerar vetenskapliga fenomen är alldeles för subjektiva och deras organisationer undersöker bara vad de själva valt ut. Deras data baserar sig på "anekdotiska bevis" (muntliga berättelser). Vad jag efterfrågar i sammanhanget är en större trovärdighet.

GUST: Vilka ingående undersökningar har du gjort inom något av de angivna ämnesområdena?

John Horrigan: Jag har aldrig dragit mig för att få skit under naglarna. Som barn hörde jag en gång på radion att ett märkligt kadaver spolats iland Scituate i Massachusetts, inte långt från vårt sommarhus. Jag frågade mamma om vi inte kunde åka och titta på havsodjuret men hon sa att hon kände mannen som intervjuades i radion och att det inte var nödvändigt att åka till platsen.

Senare träffade jag själv Edward Rowe Snow, författaren till många märkliga historier om New England. Jag har recenserat hans publicerade arbeten om det påstådda kadavret som spolades iland i november 1970 och avfört det som en brugd (en hajart). Den slutsatsen kom jag till efter att ha studerat bilderna i arkiven på Bostons allmänna bibliotek och talat med ett vittne.

Jag har också varit i Gloucester, Massachusetts där ett påstått havsodjur sågs av befolkningen år 1819 och läst många redogörelser om händelsen. Jag har personligen undersökt ett kadaver som en fiskare skulle ha fått i sina nät vid Block Island år 1995. Jag tillbringade en vecka vid Loch Ness 1997 och har flera gånger gjort enmansexpeditioner i jakten på "Champ" i Lake Champlain, Vermont.

GUST: Hur definierar du bevis?

John Horrigan: Bevis ska vara oantastliga och överbrygga den stora klyftan mellan skeptikern och den som tror på vad han säger.

GUST: Vad är bluff och vad är sant för dig, rent procentuellt?

John Horrigan: Jag betraktar 10 procent som oförklarligt, 70 procent som misstolkningar och 20 procent som bluff.

GUST: Vad är den värsta bluff du någonsin träffat på?

John Horrigan: "Storfotsbluffen i Tennessee" är ett paradexempel som storfotsforskarna talar tyst om idag, mycket tyst. Jag föll för historien till att börja med, men så sprack bubblan och jag drogs med in i en snårskog av motsägelser och rena rama nyset.

En prominent storfotsforskare ljög om sitt påstådda möte med en storfot. Sedan försökte han sälja det gipsavtryck han förfalskat och med det hade han förstört för alla kollegor, som åtminstone jobbade seriöst. Det var en skamlig historia.

Jag videofilmade rörelser i vattenytan på Loch Ness orsakade av ett fiskstim då ett österrikiskt, tyskt och amerikanskt par började skrika och peka ner i vattnet och var kolossalt upphetsade över vad de såg. Jag bara log. Var och en blir salig på sin tro!

"Demonen i Dover" var med all säkerhet en nollning från början, uppfunnen av gymnasieelever med glimten i ögat. Jag håller på att skratta ihjäl mig när man talar om "Bridgewater-triangeln". Jag gick i skola där och har utforskat varje kvadratcentimeter av platsen. Det påstådda mysteriet är så absurt det kan bli.

Rapporterna om och forskningen kring storfot är genomsyrad av bluffmakare. Några av dem är psykiskt sjuka. Det finns särskilt en person från San Francisco som jag här tänker kalla "Cedrik". Han är den största bluffmakaren någonsin när det gäller Bigfoot.

Enligt Cedrik är följande sant: Storfots spår görs av CIA från en helikopter som släpar ett jättelikt hjul med påsydda fötter. Den berömda storfotsfiguren i  Patterson/Gimlins film har "bröstcancer" eller är "en robot" enligt denna psykopat.

Hans video från Loch Ness 1983 visar fåglar medan han själv hävdar att det är Nessie. Hans påstående att han har blod från en storfot och assisterar UFOs när de gör sina sädesfältcirklar är rena löjan.

Han påstår sig ha mängder av sensationella bilder, inklusive Nicole Simpsons spöke, en naken utomjording som håller en baby i armarna, två ansiktsfigurer på Mars och ett NASA-foto av Gud. Cedrik representerar den extrema bluffmakaren, en människa som borde ha psykiatrisk hjälp för att få ordning på det virrvarr som uppstått inne på hjärnkontoret.

GUST: Vad är det trovärdigaste påståendet du har träffat på?

John Horrigan: Ray Tolars observation av ett sjöodjur i Lake Champlain. Don Keatings helvita storfot i östra Ohio. Jag känner dessa män personligen och vet att de talar sanning.

GUST: Vad får du för reaktioner när du avslöjar människors påståenden som bluff?

John Horrigan: Bra fråga. Samma reaktioner varje gång, faktiskt. Först förnekar man att jag har rätt. Sedan angriper man min person. Därpå följer det patetiska vädjandet att inte gå ut med vad jag fått fram. Andra stadier är att den avslöjade mumlar, gråter eller stänger in sig. Slutligen kommer erkännandet, oftast genom någon annan.

När jag har avslöjat en bluff börjar trakasserierna. Den som ringer mig lägger på innan jag hunnit svara. Jag får hundratals postorderprylar jag aldrig beställt. Jag blir utsatt för smutskastningskampanjer.

Jag har plötsligt försvunnit från olika nyhetsgrupper på Internet. Jag har aldrig sett en värre censur än den som utövas av människor som säger sig värna om det fria ordet. Jag är inte ensam om att bli utsatt för det här.

Ta Henry Franzoni t ex, mannen som startade debatten om storfot på nätet, han blev till sist bortjagad av sina egna, från det forum han själv hade skapat! Men Henry kommer aldrig att bli bortglömd.

Han förlöjligades för sina teorier om storfot, ändå har väl varje människa rätt till sina åsikter? Han kan inte bevisa att han har rätt, men ingen kan heller bevisa att han har fel. Så Henry utgår obesegrad.

GUST: Några dödshotelser?

John Horrigan: Många inom den paranormala forskningen hatar och avskyr mig och ändå har de aldrig träffat eller kommunicerat med mig. Jag tror att många av dem håller sig borta för att de vet, att jag kan avslöja deras motsägelsefulla påståenden och således visa att de inte talar sanning. Men det finns också de som överlevt mina närgångna granskningar.

Don Keating från östra Ohio är en av dem. Han är mannen som påstår sig ha sett en albinovit storfot. Jag började kommunicera med honom för att jag tyckte att hans påstående var i magstarkaste laget. Fem år senare vet jag idag, att Don Keating varken är en bluffmakare eller lögnare. Jag låter andra ta reda på vad han egentligen såg, och som uppenbarligen finns kvar i skogarna i östra Ohio.

En annan man jag rejält misstog mig på är Craig Heinselman. Craig och jag bråkade ganska högljutt om påstådd storfotsaktivitet i New Hampshire. Efter att ha träffat honom personligen och läst hans mycket trovärdiga tidskrift "Crypto", fick jag en helt annan syn på honom. Hans forskning är enastående och hans texter saknar motstycke. Minns mina ord: inom tio år kommer Heinselman att vara kryptozoologins okrönte konung!

GUST: Vilka lyssnar på dina föredrag när du berättar om dina avslöjanden - troende, skeptiker eller en kombination av båda?

John Horrigan: Publiken domineras faktiskt av kvinnor. Jag tror jag kan säga det här utan att bli utesluten från mina grabbgäng, men kvinnor är mera öppna än män. Både skeptiker och troende kommer på mina föredrag. Innan föredraget börjar brukar jag informera min publik, att jag inte vill bli avbruten och att de får spara sina frågor till frågestunden.

Jag har kastat ut fler människor från mina föredrag än spelare blivit utvisade från de basketbollmatcher jag bevakade som kommentator. Ha gärna en annan åsikt än mig, men avbryt inte mitt föredrag! Oftast håller jag föredrag inför hundratals människor, men på ett av dem kom det en gång bara en enda person. Jag intalade mig att det berodde på den snöstorm som rasade just den dagen.

GUST: Är det inte lättare att förneka något än att acceptera det?

John Horrigan (full av ironi): Absolut. Mitt mantra lyder: "Om du tror på det, då tror inte Jan-Ove Sundberg på det. Om du inte tror på det, då tror Jan-Ove Sundberg på det". Hundar tror inte att du kan se dem om de inte tittar på dig.

Whitley Streiber (författare till en rad UFO-böcker om s k ombordtagningar) sa en gång så här till mig: "Du är en typisk människa om du inte förstår vad det handlar om, då vill du också ta fram ett basebollträ och slå ihjäl det". Mitt svar till honom var: "Var ska man hitta ett basebollträ när man behöver ett?".

GUST: Försörjer du dig på att förneka den okända världen omkring oss?

John Horrigan: Naturligtvis inte. Kom ihåg att jag betraktar mig själv som en "paraskeptiker". Jag överbryggar två världar, den troendes och den icke-troendes och skapar min egen värld.

Det gör att jag hamnar i en korseld mellan båda dessa grupperingar. Om jag anser att en paranormal händelse varken är en bluff eller en misstolkning, klassificerar jag den som "oförklarlig" och går vidare. Mitt jobb som "paranormal polis" är då över. Jag överlåter till andra att ta reda på hur fenomenet ifråga ska förklaras.

Jag vill inte umgås med (UFO-skeptikern) Phil Klass eller Michael Shurmurs, och än mindre med Cedrik. De är extremister. Däremot gillar jag James Randi (en illusionist som också undersöker paranormala fenomen och är mycket kritisk mot sådant).

En annan skeptiker jag beundrar mycket är Christopher O'Brien. Jag försöker infiltrera både skeptiker och icke-skeptiker, men alltför hårdhudade skeptiker är inte mycket bättre än de som påstår att de träffar och kramar om utomjordingar.

GUST: Vad tror du om sjöodjur, på en skala från 1 till 10?

John Horrigan: Jag tror det finns genuina vittnesmål som inte kan avfärdas eller förklaras på ett rationellt sätt, men det finns också många, många som måste klassas som misstolkningar av vågfenomen, lekande fiskar, sälar, hägringar, etc.

GUST: Är du verkligen nöjd med ditt liv som förnekare?

John Horrigan: Jag älskar mitt liv och tackar Gud för att han gjorde mig till den jag är. Jag skulle inte vilja byta med någon. De flesta sliter hårt hela dagen. Jag betraktar dagen med eftertanke. Mitt liv är som en fruktträdgård i skördetid. Jag vet att jag har det fruktansvärt bra.

GUST: Vad driver dig, egentligen?

John Horrigan: Hjärtat och blodomloppet, gissar jag. Allvarligt talat, så har jag en outsläcklig törst efter sanningen och universums mysterier. Jag är övertygad om att upptäcksfärdernas dagar snart är ett minne blott och att vi vänder oss inåt istället.

Peter Townsend skrev en gång: "De kallar mig en sökare. Jag har sökt både nertill och upptill. Men jag kommer inte att få veta vad jag är ute efter förrän den dag jag är död".

GUST: Får du i hemlighet betalt av vetenskapen för att förneka okända varelser?

John Horrigan: Tack för det, Jan-Ove! Jag älskar sådana frågor. Som alla stora journalister ställer du frågor där intervjuoffren hänger sig själva i sina egna ord. Jag anklagas ständigt för att vara en agent för regeringen, då jag faktiskt kommer från en familj som varit anställda i statlig tjänst.

Vad jag kan avslöja är följande, och du ska veta att det är första gången någonsin jag gör det: Jag har har fått obegränsad och extraordinär tillgång till vissa anläggningar och dokument och jag har kontaktats av underrättelsetjänsten i både USA och Storbritannien. Mer säger jag inte.

GUST: Precis så där säger knäppgökarna, människor som bevisligen är psykiskt sjuka!

John Horrigan: I Sverige kanske. Du får naturligtvis tro vad du vill.

GUST: Om ett äkta sjöodjur dök upp framför dina ögon och du hann ta bilder eller en video av det, skulle du gå ut med det offentligt?

John Horrigan: Aldrig i livet! Ingen skulle ändå tro mig eftersom jag betraktas som en förnekare. Jag vill inte heller se något sådant just nu, för om min värld raseras måste jag ju bygga upp den på nytt, på helt nya premisser.

GUST: Finns det något bortom våra fem sinnen som du tror på?

John Horrigan: Jag tror på en allvetande, kärleksfull och allsmäktig varelse vid namn Gud. Jag tror på vissa mirakler, viss handpåläggning och ett liv efter döden. Jag tvivlar inte heller på annan religionsåskådning, eftersom allting talar för att alla andra är på rätt väg de också.

Jag tror på stigmatisering, blödande och gråtande ikoner, änglar och Marias uppenbarelser. Det enda mitt hjärta kan ta till sig som en sanning, utan vetenskapliga bevis, är min religiösa tro.

GUST: Vad önskar du dig mest av allt för framtiden?

John Horrigan: Fred och att moder Jord tillfrisknar. Jag vill inte se att polerna byter plats, att de tektoniska plattorna förskjuter sig så mycket att det blir världsomfattande jordbävningar, att ozonlagret dödar oss, att andra himlakroppar kolliderar med jorden, att solfläckarna utlöser en rad naturkatastrofer eller att vädret ändras på grund av människas skogsskövlingar och föroreningar.

Jag fruktar vad Nord-Korea, Irak och Libyen kan ta sig till. Jag hoppas att Ryssland växer och förblir fredligt gentemot omvärlden. Jag är mycket bekymrad över Kinas invasionsplaner i Taiwan och att de ska samköra detta med Irans planer på att än en gång besätta oljefälten i Kuwait.

Reportage och intervju: Jan-Ove Sundberg, GUST © 2005. Bilden på John Horrigan har skickats av honom själv.