|
Utbud i ARTIKLAR |
Intervju med den kanadensiske
kryptozoologen John Kirk:
|
| Förra året åkte
John Kirk och ett team med noggrannt utvalda kollegor på en
hemlig expedition till Afrika. Bara GUST vet vad man letade efter, hur
det gick och vad som händer i fortsättningen. |
I februari-mars 2001 åkte Dr. Bill Gibbons, John Kirk och Scott Norman, ordförande i organisationen Cryptosafari, på en expedition till Afrika för att följa upp berättelser från missionärer om att pygmeerna på nytt skrämts av ett stort okänt djur, som liknade en livs levande dinosaurie. Djuret är i västvärlden känt som Mokele-mbembe.
Med på expeditionen var också författaren och kryptozoologen Robert Mullin, deras afrikanska guide. Dessutom deltog tio pygmeer som vägvisare. Ett TV-team filmade expeditionen, men fick inte tillräckligt mycket råmaterial för att kunna göra en dokumentär om den.
Expeditionen sökte framför allt i gränsavsnittet mellan Kamerun och Kongo-Brazzaville, där pygmeerna hade sett djuret.
I april 2000 hade två vakter som bevakat en färja, sett ett djur som liknade en dinosaurie korsa en flod i området och det var den observationen som utlöste hela expeditionen.
GUST: Varför har världens kryptozoologer hört så lite hittills om er expedition?
John Kirk: Organisatörerna visste att en expedition som denna kräver ett antal uppföljningar, eftersom det handlar om ett område stort som delstaten Florida. Ingen som deltog var villig att prata om expeditionen innan vi fått några resultat. Eftersom vi behövde sponsorer tvingades vi ändra taktik och gå ut och berätta vad vi höll på med, i förhoppning om att eventuella finansiärer skulle höra av sig.
GUST: Varför var ni så hemlighetsfulla?
John Kirk: Eftersom det finns människor som bjuder in sig själva till den häör typen av expeditioner och som inte kan acceptera att de nekas följa med, och till och med kan hämnas om de blir på riktigt dåligt humör. Det är orsaken till att vi höll expeditionen hemlig, men också för att vissa sponsorer ville ha det så, för att säkra de rättigheter de investerat pengar i.
Dessutom arbetade vi i ett mycket farligt område med rebeller på den kongolesiska sidan av gränsen, som skulle ha kommit störtande direkt om de vetat att en grupp obeväpnade utlänningar fanns i närheten. Vi kunde ha kidnappats eller rent av dödats om vår närvaro blivit känd.
GUST: Vad upplevde du som svårast under expeditionen?
John Kirk: Att ta sig till sökområdet. Det tog oss nästan en vecka att färdas 1 000 km, frånYaounde, Kameruns huvudsstad, till området där dinosaurien sades hålla till. Vägarna i Kamerun var för det mesta rena lervällingen och användes huvudsakligen av timmerindustrin, vars lastbilar kört sönder dem fullständigt.
Folket i Kamerun var både vänliga och trevliga, så dem hade vi inga problem med, vid gränsen däremot var det spänt. Knark- och vapensmuggling, vit slavhandel och tjuvjakt är bara några olagligheter de sysslade med där och vi fick hela tiden vara på vår vakt.
Varje natt tvingades vi hyra lokala bushmen som stod vakt utanför våra tält, beväpnade med spjut och machetes och själva sov vi med en machete vid huvudkudden. En natt dök ett par tjuvjägare upp och stack ett hagelgevär i ansiktet på oss och krävde att få öl. Tjuvjägarna insåg emellertid att vi var 15 stycken, beväpnade till tänderna, så de fann för gott att dra därifrån.
GUST: Fann ni vad ni sökte?
John Kirk: Nej, det gjorde vi inte och egentligen försökte vi aldrig heller. Det här var mera en rekognoceringsexpedition och vi hade en enorm tur som fick tala med vittnen som kände till djuret, Le Kele-bembe, som betyder "flodproppen". Några hade själva mött djuret, andra kände till familjemedlemmar som sett det.
När vi sökte längre söderut intervjuade vi dussintals Bantu, pygmeer och bushmen om djuret och dokumenterade några väldigt bra observationer, inklusive en som varat i tre timmar.
Vi fick veta att vi kommit fel tid på året för att se djuret, som vanligen sågs under regnperioden i både floder och sjöar, när vattenståndet var mycket högre. Vår teori utifrån detta var att djuret flytter söderut in i Kongo under torrperioden och det styrktes också av flera intervjuer.
Då vi varken såg djuret eller dess spår kom vi inte hem med tillstymmelse till bevis för att ögonvittnena talade sanning, å andra sidan har vi ett digert film- och fotomaterial från området, som ändå är väldigt värdefullt för oss.
GUST: Blir det en ny expedition fram över?
John Kirk: Ja, om och när vi hittar finansiärer till det. Just nu är världsekonomin för dålig för att någon ska våga satsa på sådana här expeditioner, men vi hoppas att det blir bättre om några år.
GUST: Vad hoppas ni uppnå?
John Kirk: Vi skulle vilja spåra ett av dessa djur och åtminstone filma det. Vi undersöker också olika möjligheter att ta ett DNA-prov av det. Det skulle kännas fint att känna säga att Mokele-Mbembe är en nu levande dinosaurie, men först måste vi få det bekräftat.
GUST: Varför koncentrerar du dig inte på att hitta Ogopogo istället, varför går du över ån över vatten och letar i ett land som ligger så långt borta som Afrika?
John Kirk: Jag har sökt Ogopogo i 16 år nu och det är alltid intressant att söka efter ett sådant djur, men när man får erbjudandet att följa med på en expedition till ett område som nästan är en vit fläck på kartan, och som kanske inte ens genomkorsats av en vit man tidigare, kan man inte låta bli att tacka ja, skulle inte du själv ha svårt att stå emot en sådan chans, Jan-Ove?
GUST: Vad är det som är så spännande med att söka i Afrika?
John Kirk: Det mest spännande är att man söker ett djur som så vitt man vet varken finns i Nord-Amerika eller Europa. Jag har hört om dinosaurieliknande djur i både Sydamerika och Nya Guinea, men det största antalet rapporter kommer från Afrika.
GUST: Vad finns det för nackdelar?
John Kirk: Att resa i Afrika är väldigt farligt. Vid ett tillfälle trängdes vi av vägen av en stor timmerbil och hamnade i diket. Vissa av oss fick lättare skador, och tack och lov räckte det med den vård vi fick på en närbelägen missionsstation.
Andra faror i den afrikanska djungeln är banditer utrustade med ryska maskingevär. Missionärerna rådde oss att preparera särskilda "passerkuvert", som innehöll hundra tusentals centralafrikanska franc, vilka vi skulle ge till banditerna om de stoppade oss.
Det var väldigt nervöst att köra omkring i mitten av ingenstans och hela tiden tänka på om banditerna skulle stoppa oss idag eller i morgon. En annan nackdel var att sökområdet var så stort att det var som att söka efter en nål i en höstack.
GUST: Var det här ett försök att bli en berömd upptäcksresande?
John Kirk: Absolut inte. Jag hade inga själviska motiv utan ingick i ett team som letade ett specifikt djur. Utforskandet av Afrika överlåter jag med varm hand till geograferna.
GUST: Finns det fler monster i Afrika som du vill hitta?
John Kirk: Jag vill inte kalla dem för monster, men visst finns det fler okända djur i den afrikanska djungeln. Ett av dem är Dodu, som liknar både Storfot och Snömannen och som 4 000 människor såg sommaren 2000, när ett av dem levande fördes till den by vi besökte. Ett annat är Yoli, som är en 9 meter lång reptil som rullar ihop sig när den sover, och som enligt pygmeerna ger en elchock om man vidrör den.
GUST: Tack för intervjun, John!
John Kirk: Du är alltid välkommen att berätta om mina kryptozoologiska äventyr för dina läsare, Jan-Ove.
FOTNOT:
Sommaren 2000 planerade GUST expeditionen DINO2000 tillsammans med Adam Davies & Co. men engelsmännen var för oorganiserade och projektet lades ner. Idag lämnar jag sådana här strapatser till yngre förmågor och om det finns någon som är tillräckligt tuff, envis och vältränad för att hitta Mokele-
mbembe, så måste det väl vara folket som uppfann ishockeyn, det vill säga kanadensarna!
Reportage och intervju: Jan-Ove Sundberg, GUST © 2003.
| Grundat 1997 av Jan-Ove Sundberg. Telefon 0141 21 79 29 eller 070 301 79 29. | Denna sida har visats293 gånger. |
