GUST - Global Underwater Search Team

Utbud i ARTIKLAR

Det började 1997 med ett grottsök efter Storsjöodjuret

Sommaren 1997 bildades GUST; Global Underwater Search Team, ett ambiöst försök att dokumentera sjöodjur i insjöar och om möjligt även försöka hitta dem. Den första expeditionen gick rakt ner i underjorden, på jakt efter Storsjöodjurets håla! GUST's första pionjärer var Stockholmaren KEN IKONEN (på bilden här ovan) och Östersundsbon LISA GARLI.

Mitt eget sökande efter sjöodjur hade börjat redan 1971, då jag som ung reporter åkte för tidningen Lektyrs räkning till Loch Ness i Skottland - på en enkel biljett! Jo, det är säkert, chefredaktören på Lektyr hade sagt: "Du får tusen spänn i förskott, inte ett öre mer och 3 000 när du levererar reportaget, om du nu får ihop något alls!".

Jag var frilansjournalist med en Instamatickamera och när jag idag ser tillbaka på det reportaget, känns det som jag varit utsänd av Kamratposten (även om jag inte menar något illa mot det en av våra mest traditionstyngda barntidningar). Ni förstår säkert hur jag kände mig.

När jag sett LNPIB i aktion och träffat dess ledare Tim Dinsdale, vars högkvarter på den tiden låg i Acnahannet några kilometer från den berömda slottsruinen, insåg jag att det var något sådant jag själv skulle starta. Det skulle dock ta drygt 25 år innan det blev verklighet, främst för att jag såg det som att "tala i egen sak" om jag som mediajournalist startade en sådan sak som sökandet efter sjöodjur.

ETT VÄLVILLIGT LÅN

Jag tog mig hem igen tack vare ett välvilligt lån av svenska konsulatet i Glasgow och fick mycket riktigt 3 000 kronor från tidningen Lektyr, när mitt reportage om Nessie publicerades. Det var mycket pengar på den tiden och jag insåg att det var mera lukrativt att skriva om t ex sökanden efter sjöodjur än att själv hålla på med sådant.

I nådens 1996 övertalades jag av Jon Karlung på Bahnhof, att köpa en dator och satsa på Internet, jag som säkert var en av landets mest konservativa journalister och precis gått från en manuell skrivmaskin till en elektrisk dito. Vänner och bekanta vägrade tro sina ögon.

Efter drygt ett års surfande hade jag hittat ett antal personer som var villiga att leta sjöodjur, men den stora expeditionen skulle inte komma igång förrän 1998 och dessförinnan började alltsammans alltså med Ken Ikonen och Lisa Garli med Storsjön som måltavla.

SOMMAREN 1997

Jag hade hittat dem båda på Internet och när vi träffades sommaren 1997 vid Storsjön, var det första gången vi sågs personligen.

Någon egentlig plan hade vi inte, bara att vi skulle kolla upp uppgiften att det fanns en grotta i Kårgärde utanför Östersund, som stod i underjordisk kontakt med sjön och där Storsjöodjuret kunde tänkas hålla till på vintern och kanske gömma sig från nyfikna blickar.

Museet var ganska kallsinnigt inställt, medan medierna; Östersunds-Posten och Länstidningen, villigt ställde upp och berättade om de senaste galningarna, som inte bara trodde på Storsjöodjuret utan även tänkte sätta igång och leta efter det!

Under ett besök på Östersunds-Posten kom den gamle arkivarien som precis skulle gå i pension, fram till mig och sa: "Jag har en svartvit förstoring här, av en hängiven ung man, smal och smärt och väldigt beslutsam, som sitter och tittar igenom vårt arkiv på mikrofisch och i ett uttalande säger att han ska söka efter Storsjöodjuret... men det tog 26 år, hör du!".

MINNS MYCKET VÄL

Den unge mannen var naturligtvis jag, som ni kan se på den inscannade bilden här ovan och jag minns mycket väl att jag sagt precis så, även om det alltså skulle dröja innan det blev verklighet.

Den blott 18-åriga Lisa Garli var en söt och blyg tjej med skinn på näsan och den bara två år äldre Ken Ikonen, gick inte heller av för hackor, så när vi lokaliserat den omtalade grottan i Kårgärde, som precis som i tidningen om Fantomen gick via en brunn på gården, tvekade de aldrig att med hjälp av en rostig gammal järnstega klättra ner i underjorden.

Jämtländska kvinnor har stake, om uttrycket tillåts, så den djupa och klaustrofobiska brunnen var minsann ingen match för Lisa Garli, en av GUST's första pionjärer. Foto: Mårten Englin, ÖP, Copyright 1997-2007.

Kvinnan på gården var inte hemma vid tillfället, men hennes släktingar hade gett oss tillstånd till undersökningen och både Östersunds-Posten och Länstidningen fanns på plats för att föreviga "expeditionen". Kvällen innan vi gick ner i den omtalade grottan hade vi också varit med i TV4 Östersund, och berättat om vår utforskning av den.

ÖVERSKOTTSFLÄSK

Brunnen var 10 meter djup och grottan stor men låg, smal och svårforcerad och jag med mitt överskottsfläsk, som putar ut både här och där och kanske mest där, hade obönhörligt fastnat (kanske redan i brunnen, hehe) om jag hade följt mina kollegor ner i den.

Ken Ikonen berättade: "När man kommit ner i den djupa brunnen kommer en trång passage som man måste krypa igenom. Innanför den finns en mindre kammare, med olika gångar som leder åt olika hörn". Lisa Garli fick frågan av ÖP vad hon skulle ha gjort där nere om hon plötsligt stått öga mot öga med Storsjöodjuret, och svarade: "Då hade jag skrikigt!".

Ken Ikonen: "En ny passage leder till en större kammare, med ca tre meter i takhöjd. Även där finns olika gångar. Där finns också en underjordisk damm, som tycks ha ett utlopp som försvinner under klippan, i riktning mot sjön. Om det finns tunnlar för Storsjöodjuret att gömma sig i, vet jag inte, men jag tror inte att man kan utesluta den möjligheten".

Ken Ikonen och Lisa Garli pustar ut efter sin undersökning i jordens inre, på jakt efter Storsjöodjurets håla. Foto: Jan-Ove Sundberg, Copyright 1997-2007.

UT PÅ SJÖN I BÅT

Örjan Wahlstedt på Frösötornet ställde upp och tog oss med ut på sjön i båt, så att vi åtminstone fick en liten uppfattning om hur stor Storsjön egentligen var. Det hade jag även fått exempel på några år tidigare, då jag fick följa med brandövervakaren Roland Bergluund upp i ett sportplan och se Storsjön ovanifrån.

"Hur ska ni hitta något här?", hade han undrat när vi flög över de enorma vattenvidderna. Samma sak frågade Rudolf Bollig när jag var på Storsjön med Robert Aschberg från TV3, och då hade han precis beskrivit faunan under vattnet som "en människohjärna, med raviner, tunnelliknande vindlingar och jättelika stenar huller om buller och i en enda röra".

...men desto mera bekymrad var han när han kom upp igen, utan att ha hittat Storsjöodjuret. Foto: Jan-Ove Sundberg, Copyright 1997-2007.

Jag var väl medveten om att det inte skulle bli lätt, när vi åkte ut med Stefan Wickström i Brunfloviken och tittade på den plats där han sett Storsjöodjuret tillsammans med några polska vänner.

Stefan Wickström från Brunflo, här intervjuad av lokal-TV i Östersund, hade sett en stor rygg komma upp jämsides med sin båt och eftersom de var tre som såg samma sak, tvivlar han inte en sekund på att Storsjöodjuret finns där nere. Foto: Jan-Ove Sundberg, Copyright 1997-2007.

VÅG FRÅN INGENSTANS

Som vi låg där i ett nästan spegelblankt vatten, uppstod plötsligt ett fenomen som det talas om på alla de stora monstersjöarna, från Loch Ness i Skottland till Lake Champlain i USA och Okanagan i Kanada - en våg från ingenstans, som fortplantade sig på vattenytan och sedan dog ut igen, lika plötsligt som den hade dykt upp.

Jag fick snabbt upp kameran och kunde dokumentera den, som ni kan se på den här bilden:

Visst har hunnit blåsa upp lite på den här bilden, men vågen jag talar om syns ändå tydligt och ser ut som kölvatten efter en båt, vilket det alltså inte var. Foto: Jan-Ove Sundberg, Copyright 1997-2007.

Ingen vet vad dessa vågor är, men det saknas förstås inte teorier och den sannolikaste är att det rör sig om s k infravågor, som uppstår av en orolig berggrund under sjöns botten, där rörelser i jordskorpan en dag kan innebära ett vanligt jordskalv eller en större jordbävning.

Professor Kent Larsson på Geologiska institutionen vid Lunds universitet hade1985 gått ännu ett steg längre, och påstod att Storsjöodjuret bara var gas som trängde upp genom sjöns förkastningslinjer.

PLOTTAT IN PÅ EN KARTA

Professorn hade läst alla tidningsnotiser om Storsjöodjuret, från mitten av 1800-talet och fram till 1985, och sedan plottat in dessa på en karta och funnit att de följde ett mönster efter berggrundens utseende.

Berggrunden i Jämtland består av flera bergsskivor som överlappar varandra och det var från dessa skarvar som gas skulle ha bubblat upp och bildat Storsjöodjuret, enligt Kent Larssons teori.

Vad har då flera hundra vittnen sett? Eller har de varit påverkade av hembränt allihopa? Är jämtlänningarna mentalt störda, mera benägna att fantisera än oss andra, första klassens sagoberättare eller bara simpla bedragare? Nej, jag tror inte att någon av dessa beskrivningar stämmer in på dem.

Det handlar, uttrycket "surjämtar" till trots, om genuint trevliga och gästfria människor som står med båda fötterna på jorden, som inte ljuger eller far med osanning och som säkert sett vad de säger sig ha sett.

TVÄTTÄKTA JÄMTE

Storsjöodjuret är med största sannolikhet en okänd djurart, men knappast en kvarleva från urtiden. Om jämtarna inte hade varit så nationalistiska och halsstarriga, och nu kommer den kritik mot dem som jag tycker är fullt berättigad, hade GUST löst gåtan för länge sedan, men antingen vill de inte ha den löst eller också är de så naiva att de tror, att en tvättäkta jämte en dag ska komma på vad som finns i sjön. Dream on!

Lisa Garli är idag 28 år, sambo med ett barn och bor i Västernorrland. Om tiden med GUST för tio år sedan säger hon: "Jag minns att jag var helt orädd på den tiden, och idag skulle jag aldrig ha gett mig ner i en tio meter djup brunn och ut i en grotta om så en skatt hade väntat på mig! Visst var det kul det jag gjorde då, men nu har jag lagt alla monsterplaner på hyllan och håller på att utbilda mig till lärare. Det känns tryggare och framför allt mera verklighetsförankrat".

Ken Ikonen är idag 32 år, fortfarande singel och precis nyutexaminerad läkare. Han finns just nu i Värmland men ska så småningom flytta tillbaka till
Stockholm. Ken Ikonen: "Jag kommer väl ihåg expeditionen, den var spännande fast inte utan strapatser. Jag minns grottan, det var särskilt svårt för mig som har vissa klaustrofobiska tendenser, det fanns en smal passage på botten av brunnen man var tvungen att krypa igenom som gav mig en del obehag. Men väl därinne var det som att komma in i en helt ny värld från någon urminnes tid. Lisa var en modig tjej minns jag. Vi hittade inget odjur då men tur var väl det kanske! Gåtan väntar fortfarande på sin förklaring". (Ett särskilt tack till Jonas i Lerum som hittade Ken Ikonen åt oss. Bra gjort!).

FOTNOT 1: LNPIB stod på sin tid för "(The) Loch Ness Phenomena Investigation Bureau" och var det första välorganiserade försöket vid sjön, att ena dåtidens kryptozoologer (även om det ordet inte uppfunnits än) och med samlade resurser söka efter Nessie.

FOTNOT 2: På JAMTLI, alltså Jämtlands Läns Museum, kan man få se den ca 25 minuter långa dokumentärfilmen "Monstrum Jemtlandica", som gjorts av Eva Aspling och Annika Kämpe, under medverkan av bland andra Kim Anderzon, Kjell Höglund och Ewert Ljusberg. Jämtlandsbördige och flerfaldigt belönade TV-fotografen Dan Jåma står för fotot och musiken är komponerad av Jens Comén, även han med rötterna i Jämtland.

FOTNOT 3: Så här fotograferar du sjöodjur i allmänhet och Storsjöodjuret i synnerhet, om du bor där eller bara råkar åka förbi sjön.

Sjöodjuret i jubileumslogon har designats av Dick Oscarsson, som tidigare deltagit som dykare i några av GUST's expeditioner.

Grundat 1997 av Jan-Ove Sundberg. Telefon 0141 21 79 29 eller 070 301 79 29.

Denna sida har visats309 gånger.