|
|
Vattnets invånare del 2:
Draken från Komodo
Du pustar ut innan du tar dig nedför berget och
står kvar och njuter av solnedgången. Nedanför dig
ligger en tropisk strand och över dig en dimhöljd skog. Runt
omkring ligger kullar med savann. I ravinerna mellan kullarna ligger
regnskogen tät. Miljön är rent
häpnansväckande, fast ön bara är 35 km lång
och tre mil bred.
Plötsligt rusar en dovhjort upp ur det tjocka gräset och
korsar din väg. Du blir skrämd, men det går snart
över. Det var ju bara en bock och efter några sekunder har
hjärtat återgått till det normala.
Ändå känns allt inte rätt. Det känns som du
är iakttagen. Det ligger något otäckt i luften.
Nackhåren reser sig på dig. Men du ser ingenting ovanligt.
Sedan känner du stanken. Den är obehaglig, mycket obehaglig.
Du hör ljud i det närbelägna gräset. När du
vänder dig om, händer det.
Gräset viks undan och något kommer rakt emot dig. Kalla
döda reptilögon stirrar på dig. Det främmande
djuret är dubbelt så stort som dig och
väger mycket mera. När käkarna öppnas ser du
två
rader med flera centimeter långa rovdjurständer som droppar
av giftig saliv.
Som i ett skruvstäd
Monstrets fart är otrolig. Innan du ens hunnit röra dig har
det kastat sig över dig, och nu sluter sig de stora käftarna
om ditt högra lår, som snart sitter som i ett
skruvstäd...
Komodoöarna är både fascinerande och
lite skrämmande.
Året var 1976 och ovanstående är en trolig skildring
av vad som hände en fransk fotograf som trots alla varningar ensam
steg iland på ön Komodo, för att få bilder av
"drakarna" som levde där. Fotografen blev uppäten och det
enda som hittades var hans kamera, som berättade en lika
otäck som blodig historia.
Upptäckten av Komododraken är en av de
stora kryptozoologiska överraskningarna under det tjugonde
århundradet. Före 1912 var arten helt okänd och stora
ödlor antogs vara utdöda.
Det året ankrade några pärlfiskare vid den då
nästan helt okända ökedja som idag kallas Små
Sundaöarna. Fiskarna berättade senare att öarna beboddes
av stora, förhistoriska ödlor. Öarnas namn var Komodo.
Till att börja med var det ingen som trodde dem, allra minst
forskarna.
Första världskriget kom emellan
Så småningom utrustade Buitenzorgs zoologiska museum
på Java en expedition till Komodo och fann att historierna
om "drakarna" var sann. En rapport om dem publicerades i flera
vetenskapliga tidskrifter, men första världskriget kom
emellan.
Nästa expedition till Komodo gjordes först 1926 och den
här
gången av forskare från Smithsonian Institution i USA,
under ledning av Dr. Douglas Burden. Hans uppdrag var dels att
undersöka om drakarna verkligen existerade, dels att fånga
ett exemplar levande.
Expeditionen upptäckte att historierna var sanna. Den största
ödlan mätte 3 meter från nosen till svansspetsen.
Hannarna var öns kungar och kapabla att döda en vattenbubbel
många gånger större än de själva. Trots
stora problem lyckades Burdens expedition föra hem tolv döda
exemplar och två levande ödlor.
Komododraken finns där fortfarande och har också
upptäckts på flera grannöar. Trots att det finns lika
många drakar idag som det fanns 1912, betraktas de fortfarande
som utrotningshotade eftersom deras levnadsmiljö är så
liten att den lätt skulle kunna försvinna av en enda
ekologisk katastrof, t ex ett vulkanutbrott.
Farliga för människan
Är komododrakarna då verkligen farliga för
människan,
eller blev de provocerade av den franske fotografen?
Svaret är ja. Den franske fotografen behöver inte ha
provocerat drakarna för att de skulle gå till anfall.
Liknande attacker har varit många under årens lopp, men de
beror mest på att djuren lever så isolerade. Komodo har
bara ca 800 invånare och där drakarna lever finns det
normalt inga människor alls.
Drakarna kan äta upp till 80% av sin egen vikt i en enda sittning.
Deras anfallsstrategi är att vänta i bakhåll, sedan
rusa fram och slita en första köttbit ur offret, som antingen
svimmar av blodförlusten eller av giftet i drakens saliv.
Trots att de flesta komododrakar föredrar vildsvin eller
dovhjortar på menyn, attackerar och konsumerar de alla djur de
kan hitta, inklusive andra drakar.
De största hannarna
När de första expeditionerna landade på ön fann de
att de största hannarna hade en vikt av 300 kilo. Senare studier
har visat att de första exemplaren vägdes med mycket mat i
magen och idag räknar man med att den korrekta siffran är
högst 80 kilo.
Trots att komododrakarna har perfekt syn, jagar de huvudsakligen med
hjälp av luktsinnet och kan känna lukten av ett
villebråd på flera kilometers avstånd om vinden
ligger rätt. Som andra predatorer äter de först när
de är hungriga, men tar sig ändå ett "snacks" när
helst de kommer över ett dött djur.
Komododrakarna är väldigt snabba på kortare
avstånd och kan springa uppför en kulle lika snabbt som en
människa kan ta sig samma sträcka på plan mark. De har
stora krökta klor och tänderna har samma form som
urtidsdinosaurien Tyrannosaurus Rex. På samma sätt som en
orm kan de töja ut käkarna och svälja stora stycken av
sitt offer.
Deras försvar utgörs av ett tjockt skinn med kraftiga
hudveck. De är smartare än någon annan nu levande
ödla och trots att deras ögon förefaller både
döda och kalla har de, vid studier på nära håll,
visat sig ha en glimt av utstuderad intelligens.
Mera dominerande
Hur kan komododrakarna då vara mera dominerande på ön
än t ex tigrar? Ja, vetenskapsmännen tror att det har att
göra med djurets
ämnesomsättning.
Som många andra reptiler är
komododrakarna kallblodiga. Det betyder att de inte har en konstant
kroppstemperatur utan är beroende av solen för att bli
tillräckligt varma på morgonen, så att de kan
utföra sina dagliga aktiviteter.
Tigern är varmblodig och har en konstant kroppstemperatur alla
tider på dygnet. Det gör att de kan vara aktiva oavsett vad
temperaturen visar under dagen.
Varmblodiga djur bränner mycket mera energi än kallblodiga
djur. Det betyder att de förstnämnda måste äta
mera och vetenskapsmännen tror att en ö som Komodo är
för liten och har för få bytesdjur för att
födan ska räcka till en population med varmblodiga,
"högenergi"-tigrar. Däremot räcker födan till en
population kallblodiga "lågenergi"-drakar.
_____________________________________________________________
FAKTARUTA OM KOMODODRAKEN
Latinskt namn: Varanus komodoensis
Vardagligt namn: Komododrake eller komodovaran
Familj: Varanidae
Släkte: Varanus
Arter: komodoensis
Generell beskrivning (och intressanta iakttagelser):
Hannarna blir upp till 3 meter långa,
stjärten inräknad. De kan väga så mycket som 250
kilo efter ett större mål mat medan normalvikten ligger
på ungefär hälften.
Honorna har en tendens att vara kortare och väga mindre: upp till
2,3 meter med en vikt av 67,5 kilo.
Hannar och honor skiljer sig även på många andra
sätt. Honorna har
t ex ett annat arrangemang på fjällen runt könsorganet,
vilket gör det lättare för hannarna att känna igen
just en hona. Vuxna djur är vanligen svarta, gröna eller
grå till färgen med gulbruna eller vita fläckar.
Komododraken blir 50 år i vilt tillstånd och bara
hälften så gammal i fångenskap.
De är vanligen ensamvargar, men äter större byten i
flock. Yngre drakar får vänta tills de vuxna djuren
ätit sig mätta och bara kalasa på resterna. Den som
bryter mot den ordningen riskerar att angripas och dödas av de
dominanta hannarna.
Tecken på aggressivitet uttrycker draken genom att häftigt
andas genom munnen, väsa eller låta stjärten piska upp
och ner.
Drakarna ligger i morgonsolen för att få upp
kroppstemperaturen. Under den varmaste tiden på dagen, när
temperaturen når 38 grader, drar de sig tillbaka till svalare
platser. Och för att undkomma hettan på nätterna,
söker de sig till buskage, grottor eller jordhögar.
De är utmärkta simmare och färdas på så
sätt mellan de olika öarna i jakt på föda eller en
partner. När de simmar fungerar stjärten både som
propeller och roder och de starka havsströmmarna är inge
match för de kraftfulla varanerna.
Komododrakarna har platta, avlånga huvuden och rundad nos. De
går på korta, tjocka ben. Små, släta fjäll
täcker kroppen.
De har kraftiga, sylvassa klor och är förbluffande snabba
när de går till anfall. Är bytet stort siktar de in sig
på dess fötter och ben, biter urskiljningslöst och
gör allt för att få omkull djuret på marken. De
har observerats ta så stora sjur som vattenbufflar på 590
kilo.
En komododrake reglerar sin inre kroppstemperatur genom att antingen
sola sig eller hålla sig borta ifrån solen. Detta
medför att de bara behöver använda 10% av sin energi,
vilket är vad ett lika stort däggdjur behöver för
att överleva. Som många andra reptiler har drakarna
låg ämnesomsättning.
Studier visar att större individer kan överleva på
så lite som 450 gram mat per dag.
De har ett mycket välutvecklat luktsinne och kan använda sin
långa, gula, kluvna tunga för att hitta ett byte på
upp till 11 kilometers avstånd. De använder också
tungan för att undersöka och sniffa in andra drakars
avträdeshögar, vilka berättar vilket kön djuret
hade, hur stort och hur gammalt det var.
Trots att ögonen bättre ser rörelser än
stillastående objekt, kan drakarna se så långt som
300 meter. De är inte döva, men de har en begränsad
hörsel som ligger på frekvenser mellan 400-2,000 Hertz.
Komododrakarna har en mun full med 60 platta sågtänder som
är avsedda att skära och slita sönder kött och
senor. De bryts lätt av och ersätts därför
väldigt ofta och en drake kan få så mycket som upp
till 200 nya tänder varje år.
Lokaler (miljöer som de vistas i):
De finns i havet utanför Indonesien på de
fyra små öarna Komodo, Flores, Gili Montang, och Rinca och
lever på heta, torra grässlätter och savanner liksom i
fuktiga regnskogar. För de mesta finns de i
lågländerna, men man har också funnit dem på 600
meters höjd.
Vetenskapsmännen räknar med att det just nu finns mellan 3
000 och
6 0000 individer i vilt tillstånd och ytterligare 200 i
fångenskap.
Regeringen i Indonesien beskyddar de flesta i Komodo National Park, som
uppfördes 1980 och består av 173 300 hektar land och hav.
Som det dominanta djuret inom sitt revir, eleminerar drakarna de svaga,
sjuka och döende djuren och upprätthåller på
så sätt den balans som naturen avser.
De håller också ett vakande öga på
befolkningsmängden, annars skulle de lätt kunna bli för
många och förstöra de isolerade öarna och deras
känsliga miljöer.
Ätbeteende:
Deras huvudsakliga föda är Sundaöarnas kronhjortar men
de äter också fåglar, ormar, fiskar, krabbor, sniglar,
mindre däggdjur, vildsvin, vattenbufflar, ägg, vilda
hästar och yngre komododrakar. Drakarna är också
asätare och förtär i princip allt dött som kommer i
deras väg.
Reproduktion:
De blir könsmogna när de är mellan 5 och
7 år och parningssäsongen varar från maj till augusti,
då de dominerande hannarna slåss mot varandra för att
komma över de bästa honorna.
Innan befruktningen äger rum uppvaktar den vinnande hannen den
utsedda honan. Förspelet omfattar att de vidrör varandras
tungor, gnuggar nosen och skrapar varandras kinder. När honan
accepterar hannen, bestigs hon bakifrån och själva samlaget
är en snabb affär.
Sex till åtta veckor senare, i månaderna juli till
september, lägger honan 15 till 30 ägg som antingen
grävs ner i jorden eller göms under sanden. Äggen
är ovala, släta och 5 gånger 10 cm.
Honorna vaktar sällan sina ägg, som kläcks efter
åtta till nio månader och spricker i början av april.
Ungarna är 25 till 56 cm långa när de föds och
väger 100 gram.
_____________________________________________________________
Källor: Brenna & Megaera Lorenz, Malachi Pulte
1998,
San Diego Zoo 2003, Lee Krystek 2001, The Behavioral Ecology of the
Komodo Monitor och Komodo-The Living Dragon, University of Florida,
Lutz, Dick and J. Marie. 1997.
Översättning: Jan-Ove Sundberg, GUST © 2003.
|
|
