|
|
|
Kryptonovellen:
TROPISK DIMMA
Med stiltjen och värmen kom också dimman, en envis tropisk dimma
som lade sig som en våt filt över skeppet. Det dröjde
inte länge förrän matroserna började se saker i
dimman, som inte borde ha funnits där. Styrmännen
försökte avfärda det som inbillning, men så
hörde alla det frustande ljudet. Det kom utifrån dimman och
lät inte som något de tidigare hört...
Jag
har aldrig trott på begreppet "tropisk dimma",
som vår kapten, oftast kallad gamlingen eftersom han var
över 70 år och fortfarande till sjöss, refererade till
när han berättade sina otroliga skepparhistorier.
I tropisk dimma kunde allt hända, enligt kapten
Odenbaum och det var alltid när man minst anade det som man
hamnade just där. Varför visste han inte. Sjömän
ställde aldrig sådana frågor, det var helt enkelt inte
hälsosamt.
För mig var det vidskepelse och gammalt skrock, men man ska
förstås aldrig säga aldrig, det skulle jag snart
få erfara.
Hela besättningen var under däck, förutom en styrman och
en rorgängare som stod på poppen. Förut kunde jag
skymta utkiken, som lättjefullt lutade sig mot relingen.
Styrmans röst spräckte den spöklika tystnaden och
när jag tittade upp såg jag att det var gamlingen han
pratade med, som just kommit upp på däck.
Jag hörde inte mycket av vad de sa, men några lösryckta
fraser tydde på att de talade om vädret.
Strax efter solnedgången dog den vind som hela dagen blåst
med en så frisk bris, och när den var borta blev det snabbt
outhärdligt varmt. Strax efter att två glas hade slagit, gav
styrman order till mig att fylla en hink och komma med den. När
jag lytt hans instruktioner stack han ner en termometer i hinken.
"Precis som jag trodde", muttrade han, tog upp termometern och visade
den för skepparen, "fyrtiofem grader varmt. Havet är så
hett att det går att koka te i det!".
"Jag hoppas att det inte blir ännu varmare", svarade den andre. "För då blir vi levande kokta!".
På order av styrman tömde jag tillbaka vattnet ner i
havet, satte hinken där den skulle vara och återtog min
plats vid relingen. Gamlingen och styrman gick omkring uppe på
poppen sida vid sida.
Luften blev allt varmare eftersom tiden gick och efter en lång
tystnad, steg månen upp. Den
lyste bara svagt den här natten, sedan en kraftig dimma stigit upp
från havet och månstrålarna kämpade
förgäves mot övermakten.
Dimman ansågs bero på överskottsvärmen från
havsvattnet, och det var sannerligen en väldigt våt dimma,
för det dröjde inte länge förrän vi alla var
blöta inpå bara kroppen.
Den kväljande natten gick sakta men säkert och när solen
äntligen gick upp på morgonen nästa dag, var den
spöklikt blek i den dimma som nu omgav hela fartyget.
Vi tog tempen på vattnet med jämna mellanrum, men den
ändrades inte nämvärt. Ingen arbetade och det vilade en
domedagsstämning över oss alla, besättning som
officerare.
Mistluren brölade nu konstant, medan utkiken kämpade för
att se något i den tätnande tjockan. Kapten vankade på
poppen i sällskap med sina styrmän, när tredje styrman
plötsligt pekade mot en dimbank ett stycke ifrån oss och sa
något med uppskrämd min.
Allas ögon följade hans pekande finger och vad vi såg
var något långt och svart som skymtade i dimslöjorna.
Det påminde om en enorm kobra som stod upprätt på
stjärten. Den försvann lika plötsligt som den blivit
synlig.
Styrmännen var förbryllade och meningarna om vad de just sett
gick starkt isär. Medan de argumenterade alltmera högljutt,
hördes andre styrmans röst över alla andras: "Jag har
sett saker i dimman förut och de har alltid visat sig vara
overkliga. Alltid!".
Tredje styrman skakade på huvudet för att visa att han inte höll med, sedan tystnade de allihopa.
Samma afton fick jag en välbehövlig tupplur och när jag
kom upp på däck igen vid åtta glas, var den
förbannade dimman om möjligt ännu tjockare än
tidigare. Hansard, som tagit vattentemperaturen under min
frånvaro, berättade att vattnet blivit tre grader varmare
och att gamlingen tycktes vara i upplösningstillstånd.
Vid tre glas gick jag förut och anslöt mig till Stevenson,
som var utkik den gär natten. Jag böjde mig över
relingen och tittade ner i vattnet. Stevenson gjorde likadant. Dimman
var så tät att vattnet inte längre kunde ses, bara anas.
"Kusligt det här", muttrade han.
Vi stod där som hypnotiserade en lång stund och ingen av oss
sa något. I det ögonblicket och helt utan förvarning,
reste sig ett stort svart ansikte ur djupet, rakt framför oss!
Under några hemska sekunder stod vi som förstenade, mitt
blod tycktes förvandlas till isvatten och jag kunde inte röra
mig. Med en oerhörd kraftansträngning kom jag till slut loss
ur gastkramningen, återfick självkontrollen, grep Stevenson
hårt i armen och kraxade, snarare än talade, fram orden:
"Titta! Vad i Herrans namn är det där...?".
Stevenson fortsatte att stirra, oförmögen att bryta sig loss.
Han lutade sig ännu längre över relingen, som om han
ville komma riktigt nära. "Herregud, det måste vara
djävulen själv!", utbrast han.
Som om ljudet av hans röst brutit förtrollningen,
försvann saken tillbaka ner i djupet. Min kompanjon vände sig
om och stirrade på mig, medan jag gnuggade mig själv i
ögonen, i tron att jag slumrat till och att det jag sett bara
varit en hemsk mardröm. En titt på min väns ansikte, sa
mig att så inte var fallet.
"Vi måste gå akterut och berätta det här för gamlingen", sa utkiken.
Jag nickade och följde honom som i trans. Kapten och en styrman
stod på poppen, när vi kom upprusande och berättade vad
vi just hade sett.
"Struntprat!", snäste gamlingen. "Ni såg säkert era egna fula trynen avspegla sig i vattnet!".
Trots att han förlöjligade oss frågade han ut oss
väldigt detaljerat. Sedan skickade han styrmannen förut, med
order att hålla utkik efter det vi hade sett. Fyra glas slog och
vi fick avlösning för att gå ner och dricka lite te.
När jag kom upp igen stod större delen av besättningen i
grupper på fördäck och alla pratade om det jag och
Stevenson hade rapporterat.
Vid åtta glas kom Stevenson upp på däck igen, där
han fick höra att det inte fanns något nytt att
tillägga.
En timme före midnatt skickade styrman ner mig till sin hytt,
för att hämta tändstickor till sin pipa. Jag stod intill
honom vid relingen, när ljuset från den flammande
tändstickan lyste upp nattmörkret framför oss. I det
ögonblicket hörde vi ett dämpat skrik utifrån
vattnet.
Det påminde om en frustande häst eller möjligtvis en
skriande åsna, men det hade samtidigt en kusligt mänsklig
underton.
"Herregud, hörde du vad jag hörde, Darky?", frågade styrman andlöst.
"Aj, aj, styrman", svarade jag, lyssnade intensivt och hörde det
skrämmande skriket på nytt utifrån vattenvidderna.
Styrman blev så rädd att pipan föll ur munnen på
honom och ner på däcket.
"SPRING FÖRUT!", skrek han. "SPRING DIT OCH TA REDA PÅ VAD SOM ORSAKAR DET!".
Med hjärtat i halsgropen sprang jag förut. Ett stort antal
matroser stod redan samlade runt utkiken. De gestikulerade och pratade
i munnen på varandra. När de fick syn på mig tystnade
de snabbt och flyttade sig när jag armbågade mig fram till
relingen.
"Har ni sett något?", undrade jag uppfodrande.
Innan de hann svara hörde vi skriket igen och nattmörkret
framför oss blev med ens en hotande fara. Det var närmare nu,
även om jag visste att ljud förändras i dimma. När
jag var ganska säker på bäringen, sprang jag tillbaka
till aktern och rapporterade för styrman.
Visserligen hade ingen av oss sett något, förklarade jag,
ändå var jag säker på att ljudkällan befann
sig rakt för om oss. Styrman gav order om att gira två
grader. I nästa ögonblick skar skriet på nytt genom
nattens mörker och än en gång lät det precis som
en häst.
"Det är väldigt nära styrbords bog nu", konstaterade
styrman, och gav samtidigt rorgängaren order att hålla undan
ännu lite till. Sedan sprang han förut och brassade seglen.
När han trimmat dem exakt som han ville ha dem
återvände han till poppen, hängde nästan
utanför relingen och lyssnade intensivt.
De ögonblick som följde verkade långa som timmar,
ändå bröts aldrig den spöklika tystnaden. Då
började plötsligt ljuden igen! Så nära att de
föreföll att vara rakt förut. Den här gången
noterade jag ett dundrande ljud mellan frustningarna. Och till och
från hörde jag ett ljud som jag bara kan beskriva som
"blupp, blupp".
Vi hörde också ett väsande, vissland ljud, som när
en människa med astma har svårt för att andas. Allt
detta pågick medan månens strålar förgäves
försökte tränga sig igenom dimman, som ändå
såg ut att ha tunnats av något.
Medan ljuden steg och sjönk högg styrman tag i min ena axel.
Han menade att de nu tycktes komma från en punkt tvärs om
styrbord och jag höll med honom.
Allas ögon stirrade nu in i dimman och plötsligt skrek en
matros rakt ut av skräck och fasa, när någon
långt och svart passerade akter om oss. Från detta
okända reste sig fyra spöklika torn, som materialiserade sig
som rep, tåg och segel.
"ETT SKEPP! DET ÄR ETT SKEPP!", skrek vi i munnen på varandra.
Så spöklikt, overkligt och diffust hade vi sett
främlingen på vattnet, att vi inte visste om vi verkligen
sett ett fysiskt fartyg eller om det var Den Flygande Holländaren
vi mött och som i så fall hamnat långt bortom sin
vanliga rutt.
Våra segel fladdrade till, skothornet piskade relingen med
hårda smällar och styrman sneglade nervöst från
den ene till den andre av de bleka officerarna. "Vinden faller",
grumsade han sedan. "Vi kommer aldrig härifrån om det blir
stiltje nu också, till råga på allt elände!".
Vinden sjönk gradvis och snart låg havet alldeles platt,
seglen slokade och vi rörde oss knappt framåt. Inte ett ljud
bröt den dödsliknande tystnaden. Timmarna gick och utkikarna
avlöste varandra. Jag gick under däck för att komma bort
ett tag och försöka få ordning på tankarna.
Vid sju glas kallades jag upp på däck igen, tillsammans med
de andra matroserna. Tjockan verkade ge med sig och luften var kallare.
Vid åtta glas avlöste jag Hansard och revade repen.
Av Hansard fick jag veta att dimman hade börjat lätta vid
fyra glas, och att temperaturen i havet sjunkit fyra grader. Trots den
sakta uppklarnande dimman, tog det ytterligare en halvtimme innan vi
kunde se det omgivande havet.
Havet var förändrat på något
sätt, även om ingen kunde sätta fingret
på det. Rätt som det var slog skumfläckar upp
underifrån och rullade som märkliga små vågor
över den annars så spegelblanka vattenytan.
Det öde havet fyllde mig med onda aningar och kalla rysningar,
trots att vattnet fortfarande var ganska ljummet. Från poppen
skrek styrman att jag skulle leta rätt på hans
glasögon.
När han hade fått dem gick han bort till akterrelingen.
Där stod han en kort stund och polerade dem med sin näsduk.
Han tog omsorgsfullt på sig dem och stirrade sedan länge
och intensivt på en punkt akter om oss.
Jag stod kvar en bra stund och stirrade själv på samma punkt
och plötsligt växte något grått upp framför
mina ögon. Sakta men säkert tog ett fartyg form i dimmen
framför mig.
"TITTA DÄR!", skrek jag spontant och helt i onödan, samtidigt
som ett sjok av dimma stort som en hel ridå, lyfte och visade en
stor fyrmastad bark som låg i totalt stiltje med alla segel
satta, bara några hundra meter akter om oss.
Dimridån föll på nytt och i nästa ögonblick
hade fartyget försvunnit igen, mitt framför ögonen
på oss.
Styrman var så upphetsad att han knappt visste vad han skulle ta
sig till. Han vankade fram och tillbaka på poppen med
jättekliv, stannade till och betraktade platsen där barken
försvunnit genom sina nyputsade glasögon, och fortsatte sedan
sitt envetna vankande.
På nytt skingrades dimman och den här gången såg
vi skeppet tydligare än förra gången. Nu började
vi också förstå vad som orsakat de hemska ljuden vi
hört föregående natt.
Ju längre styrman och jag betraktade skeppet inne i dimman, ju
säkrare blev vi på att vi såg rörelser på
däck. När vi var helt säkra på saken såg vi
också att det fanns något i vattnet längs ena
långsidan. Styrman lade ifrån sig glasögonen och
beordrade mig att hämta taltrumpeten.
Jag sprang ner under däck och var uppe lika fort igen, med
taltrumpeten under armen. Styrman satte den till munnen, drog djupt och
hörbart efter andan och skickade ett hälsningsanrop över
vattnet som kunde ha återuppväckt de döda.
Vi väntade spänt på ett svar. En stund senare kom ett
djupt, ihåligt grymtande från barken; det steg högre
och högre och med ens insåg vi att det var samma ljud som vi
hört natten innan. Styrman fullkomligt tappade hakan och i ett
tonläge som inte var mera än en hex kraxning, fick jag order
att hämta upp gamlingen.
Styrmans höga hälsningsanrop och det överjordiska
svaret, lockade över både utkiken och matroserna, som nu
klängde i missanriggen för att kunna se bättre.
Efter att ha kallat på kaptenen återvände jag till
poppen, där jag fann andre och tredje styrman i fullt
samspråk med förste styrman. Alla tre ansträngde sig
för att se genom den bitvis tjocka dimman, och försökte
samtidigt förklara de fenomen vi hade drabbats av de senaste
timmarna.
Strax därpå kom kapten upp på däck, bärandes
på sitt teleskop. Förste styrman gav honom en kort
genomgång om vad som hänt och räckte honom sedan
taltrumpeten. Han gav mig teleskopet och anropade sedan barken.
Andlösa lyssnade vi åter till svaret, när samma
skrämmande ljud som tidigare hördes genom morgonluften.
Kapten sänkte taltrumpeten och stod där med en lika chockad uppsyn som styrman haft före honom.
"Herregud!", utbrast han. "Vilket ogudaktigt oväsen!".
Tredje styrman, som hela tiden tittat i sin kikare, bröt den
tystnad som därefter uppstått. "Titta!", sa han uppfodrande.
"Det blåser upp akterifrån. Alla tittade och minsann hade
inte karl'n helt rätt.
"Det är barken som kommer med brisen", konstaterade kapten. "Hon kommer att vara långsides om en halvtimme".
Sikten förbättrades stadigt och nu kunde det märkliga
skeppet tydligt ses inuti dimbankarna som omgav det. Efter en kort
blåst dog vinden plötsligt ut fullständigt, men vi
stirrade som hypnotiserade på vattnet akter om barken, som
på något sätt fortfarande rörde sig.
Med till synes fladdrande segel drev barken allt närmare. Vinden
som drev henne nådde oss och även vårt skepp
började röra på sig och gled framåt på det
ödesmättade havet. Ett hav ingen av oss kände igen
längre, med eller utan tropisk dimma.
Barken var nu bara femtio meter från vår akter och
fortsatte hela tiden att komma, som om hon kunde hinna ifatt oss hur
fort vi än seglade. Ju närmare hon kom, ju mera lutade hon
och när vinden fyllde seglen hörde vi hur det slamrade,
rasslade och knakade i hela skrovet. Märkligt.
Jag tittade mot poppen på barken, men det gick inte urskilja
någon där eftersom dimbankar kom och gick över hela
akterskeppet. Vi försökte hela tiden hålla undan, men
hade inte en chans mot barken, som till varje pris tycktes vilja komma
långsides.
Kapten och officerarna hade studerat henne en god stund och kom alla
fram till samma slutsats, samtidigt. "GODE GUD!", skrek de med en
röst, chockade och rejält uppskrämda. Vi andra såg
det också, men jag önskar att vi hade sluppit.
På barkens däck krälade de mest avskyvärda
varelser jag någonsin sett! Trots deras överjordiska skepnad
var det något bekant över dem. Då slog det mig att
ansiktet som Stevenson och jag sett under natten, tillhörde en av
dem. Deras kroppar var sälformade, men hade samma bleka, sjuka
färg som döden.
Nedre delen av kroppen slutade i en slags dubbelkurvig stjärt,
på vilken de tycktes glida omkring. Istället för armar
hade de två långa, ormliknande tentakler, utrustade med
klor istället för naglar. Visst var de skrämmande, men
samtidigt såg jag nu att de faktiskt var en parodi på oss
människor!
Deras ansikten och tentakler var kolsvarta och det mest groteskt
människoliknande med dem, medan överkäken gick ihop med
underkäken på samma sätt som en
bläckfisknäbb.
"Vilka djävulska bestar!", utbrast kapten äcklad.
Han vände sig mot resten av besättningen, som precis i det
ögonblicket förstått vad som höll på att
hända oss. Det rådde knappast någon tvekan om att de
avskyvärda varelserna bordat barken och dödat hela
besättningen och nu stod vi i tur att drabbas av samma öde.
Vårt skepp var mindre och hade en mindre besättning och
således var chansen mindre att vi klarade oss, och ju mera jag
tänkte på det, ju räddare och mera kallsvettig blev jag.
Vi såg barkens namn tydligt nu, sedan dimman skingrats helt. Hon hette Scottish Heath och av livbåtarna att döma kom hon från Glasgow i Storbritannien.
Det var naturligtvis en otrolig tillfällighet att hon träffat
på just oss i dessa gudsförgätna farvatten, eftersom
hon helt saknade mänsklig besättning och därmed
navigationsförmåga. Ändå styrde hon sig
själv, seglade ikapp oss och kom upp jämsides som en grotesk
demon från självaste helvetet.
Plötsligt såg vi rörelse på däcket och i
nästa ögonblick gled flera av de skrämmande varelserna
ner i vattnet.
"TITTA! TITTA! DE HAR UPPTÄCKT OSS!", skrek en halvt hysterisk
matros med full panik i rösten. "DE KOMMER ATT TA OSS MED!".
Vad han sa var bara alltför sant, fler och fler kröp eller
gled ner i vattnet med hjälp av sina välanpassade tentakler.
Det var redan hundratals i vattnet nu och de kom i stora drivor emot
oss.
Vi gjorde tre knop i den svaga vinden, annars hade de hunnit ifatt oss
på ett par minuter. De vann emellertid på oss hela tiden
och kom närmare och närmare. De närmaste var bara
någon meter ifrån ena långsidan när kapten gav
order om att hämta ett halvdussin huggare, som ingick i vår
vapenaresenal.
Sedan vände han sig till mig och beordrade mig att gå till
kaptenshytten och hämta två revolvrar och tillhörande
ammunition. När jag kom tillbaka med vapnen laddade han dem och
räckte den ena revolvern till förste styrman.
Varelserna hade under tiden kommit upp långsides och tentaklerna
trevade efter fästen i vilka de kunde svinga sig upp. Kapten och
förste styrman tömde revolvrarna mot dem, men till deras
stora fasa såg de att kulorna inte hade den minsta effekt.
Ett flertal tentakler snodde sig nu om relingen. Jag hörde tredje
styrman skrika av skräck och när jag snodde runt såg
jag hur ett par långa, tjocka tentakler virat sig runt den arma
mannen och drog honom mot relingen. En matros snappade åt sig en
huggare och högg av tentakeln i absolut sista sekunden.
Dussintals nya tentakler viftade i luften över relingen, men de
var alla längre förut. Samtidigt uppenbarade sig öppet,
klart vatten mellan oss och våra förföljare och alla
skrek av upphetsning. Förklaringen var en plötslig,
gudasänd kuling, som snabbt ökade avståndet till Scottish Heat och vi lämnade också monstren bakom oss.
Tre veckor senare ankrade vi upp på redden i San Francisco.
Där lämnade kapten in en fullständig redogörelse
för vad som hänt till myndigheterna, med resultatet att en
kanonbåt skickades ut för att undersöka saken.
När hon sex veckor senare återvände rapporterade hon
att hon inte funnit minsta spår, varken av den drivande barken
eller monstren vi påstod oss ha sett. Ingenting mera har
hörts om den fyrmastade barken Scottish Heath, eller varelserna
som utgjorde dess skräckinjagande besättning.
Jag vet att myndigheterna inte tror oss, det gör väl ingen
som har läst det här. För oss som var med om det spelar
det heller ingen roll, vi vill helst glömma vad vi varit med om.
Jag kan bara hoppas att inget annat skepp hamnar där vi blev liggande, hör frustande ljud de inte
kan identifiera, blir upphunna av den fyrmastade barken och bordade av
de äckliga varelserna, i vad som faktiskt var tropisk dimma...
Originalets
titel: "Demons of the Sea" av William Hope Hodgson, utgiven av Arment
Biological Press. Översättning och bearbetning: Jan-Ove
Sundberg, Copyright GUST 2005.
|
|
