|
|
 Sanningen
om kryptozoologins fader:
Han trodde inte själv på okända djur
Det är ett chockerande avslöjande men icke
desto mindre sant. Kryptozoologins fader, som var livstidsmedlem hos de
flesta av världens kryptozoologiska sällskap, trodde inte
själv på okända djur! Han ansåg att de var
hjärnspöken som aldrig skulle hittas.
Även om GUST inte tror på en sådan
absurd hypotes, vill vi inte lämna någon sten ovänd,
eftersom vi vet att det finns en del djupa tänkare bland
våra läsare, som på grundval av vad de får veta
kanske kan formulera ett helt nytt koncept om saker och ting.
Vi kan inte påstå att vi gillar utformningen av den
nuvarande tidskriften FORTEAN TIMES, som blivit alltför cynisk
för vår smak, som hånar de människor den tidigare
försvarade, skrattar halvt ihjäl sig istället för
att göra seriösa analyser, och uppträder som den tabloid
den själv en gång bespottade.
De gamla numren i samma udda format som Det Bästa är
någonting helt annat. Och det är i nummer 41 vintern 1983
(ISSN 0308.5899) som Bernard Heuvelmans avslöjar sina innersta
tankar om kryptiderna, under rubriken "MONSTER - hur okända djur
blir fantastiska djur" (sidorna 43-47).
Väl valda citat
Vi har inte möjlighet att återge hela artikeln, men det
räcker säkert med några väl valda citat och i
några av de intressantaste, konstaterar Bernard Heuvelmans:
Hur kan det komma sig att man över hela världen, oavsett ras,
religion och kultur, uppfunnit samma fantastiska djur, med samma
attribut och samma rykte?
Jag har länge trott att sådana legender varit
föremål för ett kulturellt utbyte, men då den
tänkbara tiden för en sådan överföring
fått flyttas längre och längre bakåt, ja, kanske
ända till den första människan såg dagens ljus
så att säga, har det till slut gått upp för mig
att svaret istället finns att söka djupt inom oss och i vad
Jung kallade "vårt kollektiva undermedvetna".
Traumatiska upplevelser
Det sistnämnda är förmodligen en specifik, genetisk
programmerad anpassning som ska skydda oss mot psykologisk kaos, vilken
kan uppstå efter nya traumatiska upplevelser, på samma
sätt som en organism har ett naturligt försvar för att
klara alla hot den utsätts för.
"Monster", som vi kallar dem, är i själva verket en
reflektion av våra fundamentala psykologiska problem.
Sjöodjuret, som gömmer sig i det mörka, djupa, kalla
vattnet, är sinnebilden för det perversa, de skamliga,
otänkbara tankarna som vi gömmer längst in i vårt
hjärta.
Sjöormen är den klassiska djävulssymbolen, mörkrets
härskare och "det ultimata mörkret", ondskans makter i
djupen bortom horisonten...
Förbryllar och förtrollar
Summerar man detta finner man att det finns nya myter för varje
tidsålder, varje kön, till och med varje egendomlighet. Det
är just därför de attraherar, charmerar, förbryllar
och förtrollar oss. Det är just därför de upplyser
oss, även om det sker genom svärtade glas, så att
säga, försäkrar oss och tröstar oss.
Det är inte undra på att vi är så förtjusta
i monster och fantasivarelser, på film och i böcker!
Monstren handlar inte om döden. Inte det att de är
odödliga, men de föddes med samma intelligens som oss och
försvinner med förståndet i behåll.
Jag hoppas att de som är av kött och blod och som
förkroppsligat de oantastliga, får leva vidare i högsta
välmåga, så att de kan fortsätta att nära
våra själar. Det är vi skyldiga dem.
Källa: Fortean Times nummer nummer 41 vintern 1983
(ISSN 0308.5899) . Reportage:
Jan-Ove Sundberg, GUST © 2003.
|
|
