|
|
Kryptozoologisk filateli:
Frimärken med okända djur har stort samlarvärde
I utlandet kan man hitta både Nessie, Ogopogo
och
snömannen på frimärke och förutom dessa
kryptozoologiska klassiker finns det även en uppsjö av
havsmonster, okända djur till sjöss, till lands och i luften,
vare sig de har hittats eller ens bevisats. För filatelisterna
är det naturligtvis ett eldorado, i synnerhet om man också
är kryptozoolog.
1539 utgav Olaus Magnus sin bok om de
nordiska ländernas historia. Följande stycke är
hämtat ur den engelska upplagan, "A Compendious History of the
Goths, Swedes, Vandals and other Northern Nations", som
publicerades
1658.
"De som seglar längs
den norska kusten och som fiskar i dessa farvatten eller träffar
handelsmän,
får veta att det finns en sjöorm där av enorma
proportioner.
Sjöormen är 60 meter lång och sex meter i
diameter.
Den sägs hålla till i grottor kring
staden Bergen och
den kommer fram under ljusa sommarnätter för att äta
kalvar,
lamm och grisar som betar längs stränderna. När den
går
ut till sjöss lever den på krabbor och fisk.
En lång man
hänger ner från halsen och på ryggen finns vassa
fjäll,
den är svart till färgen med glänsande ögon.
Sjöormen
kan lyfta huvudet ur vattnet på en lång hals och angriper
ibland
sjömän, som den sedan slukar...".
Nu var det förstås inte bara i skandinaviska och europeiska
farvatten man såg sjöormar. Till de mera berömda
hör The Great New England Sea Serpent i USA i början av
1800-talet och i sin bok "In the Wake of the Sea-Serpents" listar
Bernard Heuvelmans över 500 observationer av sjöormar och
jättebläckfiskar.
Sydamerika (frimärket ovan) har också haft många
besök av sjöormar enligt de muntliga traditionerna, även
om dagens forskare misstänker att många av dem varit
jättebläckfiskar, uppstickande valfenor och andra kända
djur.
Bland vad som kallas "de håriga humanoiderna" är Yetin,
även kallad (den förskräcklige) snömannen, som
sägs bo i Himalayas berg, den mest kända varelsen.
I själva verket finns det tre varelser som tibetanerna kallar
för yeti.
Meh-teh är en mansstor, apliknande varelse med tjockt,
rödbrunt eller svart hår. Den har ett konformat huvud och
långa armar som nästan når ner till knäna och
går på två ben.
Dzu-teh är en större, björnliknande varelse, som oftast
går på fyra ben men ibland också på två.
Den lämnar kloförsedda fotspår. Enligt
lokalbefolkningen attackerar den deras boskap.
Teh-lma är också en apliknande varelse, mindre i storlek
än Meh-teh. Den är 1 till 1,5 meter lång med
avsmalnande huvud och har röd päls. Teh-lma förefaller
att leva på grodor som huvudsaklig föda.
Nessie behöver ingen närmare presentation, men det kan vara
intressant att veta att dylika djur florerade redan i den keltiska
kulturen, där de kallades "havhästar" eller
"vattenhästar".
GUST kommer att genomföra en fjärde expedition till Loch
Ness, förmodligen inte förrän 2005 eller 2006, då
vi utvecklat den nya sökteknologi som vi arbetar med just nu.
Kraken är ett legendariskt odjur som för några hundra
år sedan attackerade segelfartyg, kapsejsade och drog omkull dem
och åt upp besättningen. Krakens armar påstods ha
varit så långa att de nådde upp till toppen av
dåtidens längsta fartygsmaster.
Berättelserna om Kraken tros ha varit inspirerade av ett verkligt
djur, jättebläckfisken Architeuthis dux. Djuret gäckar
forskarna då det lever på enormt stora djup och sällan
går upp till ytan.
Den största bläckfisk som hittills hittats var strax under 7
meter lång och hade armar som nästan var 11 meter
långa, med sugkoppar som hade en diameter på 10 centimeter.
Jättebläckfiskarna är ännu större enligt
forskarna och kanske så långa som 30 meter.
I oktober 1965 såg två fyrvaktare på ön Danger
Point i Sydafrika hur en jättebläckfisk dränkte en val
och 1966 såg besättningen på ett ryskt
valfångstfartyg en strid mellan en 40 ton tung blåval och
en jättebläckfisk. Inget av djuren överlevde striden.
Att jättebläckfiskar attackerar fartyg är bevisat.
På 30-talet angreps den norska tankern Brunswick flera
gånger av en jättebläckfisk. Djuret fick emellertid
inget bra grepp på tankbåten och till slut gled den av och
strimlades i propellern. Fartygsskrovet hade uppenbarligen tolkats som
en val av jättebläckfisken.
Möten med håriga humanoider eller "vildmän" som Yetin,
Sasquatch och Nguoi Rung går tillbaka till antiken och finns i
världens alla legender. En av de tidigaste nedteckningarna i
litteraturen handlar om "den håriga vilden Enkidu". Dagens
representant är Nord-Amerikas Sasquatch, som även kallas
Bigfoot (Storfot).
En hypotes om dessa varelser går ut på att det handlar om
överlevande representanter för humanoider som antagits vara
utdöda. En populär kandidat för Storfot är
Gigantopithecus blacki, en jätteapa som enligt forskarna dog ut
för minst 100,000 år sedan.
Andra kandidater inkluderar Homo neandertalensis (neandertal-
människan), Homo erectus (den upprättgående
människan) och Australopithecus, Paranthropus robustus, (den
robusta människan).
Den tasmanska tigern var ett pung-rovdjur som levde på ön
Tasmanien strax söder om Australien.
Den utrotades officiellt i början av förra århundradet
och det sista exemplaret dog i fångenskap på Hobart Zoo
1936. Men djuret ses än enligt många vittnesmål och
forskarna håller det inte för otroligt, att ett mindre antal
exemplar överlevt i den inre och mycket
svårtillgängliga vildmarken på ön.
Ogopogo är för kanadensarna vad Nessie är för
skottarna, ett okänt djur som ses varje år och särskilt
sommartid. Det döljer sig i sjön Okanagan och de senaste tio
åren har den ena expeditionen efter den andra letat efter det,
hittills med ett magert resultat.
Indianerna kallar varelsen för "ormen i sjön" eller
"sjödjävulen" (N'ha-a-itk) och tror att den en gång i
tiden levde på den lilla Rattlesnake Island. Petroglyfer i
området porträtterar en ormliknande varelse som tros vara
Ogopogo.
Enligt den australienska urbefolkningen
är en bunyip en ond ande som lever i bäckar, träsk och
sumpmarker. Bunyips beskrivs ha ett gällt vrål som
skrämmer vettet ur aboriginerna. Varelsen sägs gå
på jakt nattetid och är särskilt ute efter kvinnor och
barn men tar även mindre djur.
Många vita nybyggare sägs också ha mött en
bynyip. De beskriver den som ett djur med stor kropp och ett
hårigt, hästliknande huvud.
Aboriginska berättelser om bunyipen antas återge muntliga
traditioner om diprotodon, en noshörningsliknande
gräsätare. Diprotodon var det största pungdjuret som
någonsin existerat och dog ut för mellan 15,000 och 20,000
år sedan. Möten mellan aboriginer och diprotodon tros ha
förts vidare genom seklerna.
Moderna möten med en bunyip kräver en annan förklaring.
En är att diprotodon fortfarande existerar. En annan att ett annat
stort, okänt djur kan förklara observationerna. Enligt
skeptikerna har såväl aborginier som vita misstolkat
sälar på nattliga besök inåt landet.
Ordet "bunyip" betyder nämligen "bluffmarkare" i den australienska
engelskan...!
Källa: Pib Burns Stamp Collection, text och
frimärken. Reportage:
Jan-Ove Sundberg, GUST © 2003.
|
|
