|
Utbud i ARTIKLAR |
Vattnets invånare del 1
|
| Året var 1938 och Marjorie
Courtenay Latimer var kurator vid ett litet museum i Cape Town i
Sydafrika. Sedan hon blivit god vän med den lokala fiskarna fick
hon överta vad som följt med upp ur djupet och hamnat i
dagens fångst och dagen före julafton samma år,
landade trålaren Nerine en större fångst från
mynningen till den närbelägna Chalumnafloden. När
Marjorie kom ner till kajen för att önska besättningen
god jul fick hon syn på fisken som skulle ändra historien
för alltid, både den zoologiska och den kryptozoologiska. |
Hon skulle just gå sin väg när hon fick syn på en blå fena som stack upp under högen av mantor och hajar på fartygsdäcket.
När hon grävt fram den visade det sig att, som hon senare skrev i sin dagbok, "det var den vackraste fisk jag någonsin sett, 1,5 meter lång och ljusblå till färgen med stänk av silver". Marjorie hade ingen aning om vilken art det var men något sa henne att det var viktigt att den kom till museet så fort som möjligt, och så blev det.
Hon bläddrade igenom rader med referensböcker och fann till slut en bild av en fisk som fångsten stämde med, men det var en slutsats som verkade fullständigt omöjlig.
Förhistoriskt exemplar
Fisken liknade ett förhistoriskt exemplar, särskilt på huvudet och stjärtfenan. Hon gjorde en ganska grov skiss och skickade den, tillsammans med en kort beskrivning, till professor J.L.B. Smith, en 40-årig kemilärare vid Rhodesuniversitetet i Grahamstown, ca tio mil söder om East London i Sydafrika.
Smith var emellertid bortrest under julhelgen och chefen för det lilla museet där Courtney arbetade var föga imponerad. Han avfärdade fisken som en - havstorsk!
Courtenay-Latimers grovskiss av kvastfeningen
Men den 3 januari 1939 hörde Smith av sig med ett nu världsberömt ilfax som löd: "DET ÄR VIKTIGT ATT SPARA - Stop - SKELETTET OCH GÄLARNA - Stop - PÅ DEN UPPHITTADE FISKEN".
Ihärdigt sökande
Fisken hade emellertid ruttnat upp och benen kastats av en städerska. Ett ihärdigt sökande i museets soptunnor gav inget resultat. Till och med de bilder som tagits av fisken hade på något sätt gått förlorade.
Courtenay var förstås bedrövad men en optimistisk och glad Smith kom över och tröstade henne. Han föreslog att de skulle utfärda en belöning för fisken, som säkert kunde infångas på nytt.
Han hade omedelbart identifierat fisken som en kvastfening och sa i ett uttalande, att han alltid vetat att det någonstans skulle dyka upp en primitiv fisk av det här slaget eftersom han i många år hört trålfiskarna prata om den ena märkliga fisken efter den andra.
Århundradets upptäckt
Fisken kallades snart "århundradets zoologiska upptäckt" och i medierna jämförde man fyndet med en livs levande dinosaurie.
Utan några inre organ att studera var dock många frågor fortfarande obesvarade. Smith behövde till varje pris ett nytt och intakt exemplar.
Han spekulerade i att fisken hade drivit ner norrifrån med Mozambique-strömmen och satte därför upp efterlysningsaffischer med en väl tilltagen belöning, längs hela den Östafrikanska kusten, så långt upp som till Kenya. Ett årtionde gick utan att någon hörde av sig.
Medan Smith fortsatte att arbeta på sitt långtidsprojekt att katalogisera fiskarna i Indiska oceanen, glömde han inte att prata om kvastfeningen vart han än kom.
Vetenskapliga kretsar
Det var under den här perioden som myten om kvastfeningen som en djuphavsfisk började cirkulera i vetenskapliga kretsar. Europeiska expeditioner avlöste varandra och alla letade i de stora havsdjupen efter kvastfeningen.
Men Smith själv var övertygad om att fiskens fysiologi och blåa färg bevisade att den höll till på grunt vatten och inte alls var någon djuphavsfisk.
En dag gick kapten Eric Hunt, en brittisk äventyrare som seglade på Zanibar, Madagaskar och Komorerna, en liten ögrupp i Mozambique-kanalen som tillhör Frankrike, på ett av Smiths föredrag i Zanzibar.
Hela övärlden
Han fascinerades av vad han hörde om kvastfeningen och erbjöd sig att sätta upp affischerna med belöningen på Komorerna, som ligger halvvägs mellan Tanzania och Madagaskar. Smith tackade ja till erbjudanden och sedan myndigheterna också samtyckt, sattes affischer upp över hela övärlden.
Den 21 december 1952, fjorton år efter upptäckten att kvastfeningen fortfarande lever, fick kapten Hunt, besök av två komorianer som medförde ett stort paket.
En av dem. Ahamadi Abdallah, hade med handlina fångat vad infödingarna kallade en "mame" eller "Gombessa". Fiskaren var i sällskap med skolläraren Affane Mohamed, som läst affischen och sett den belöning för som Smith erbjöd.
Enorm summa
Hunt förskotterade pengarna och gav dem hundra pund, vilket var en enorm summa på den tiden.
Då det inte fanns något annat sätt att bevara fisken på, saltade
Hunt och hans besättningsmän ner den och seglade sedan till Dzaoudzi på ön Mayotte, som hade ett sjukhus och den kemiska vätskan formalin.
Hunt var väl medveten om att de inre organen var lika viktiga som själva fisken och sedan han injicerat den med formalinet, telegraferade han efter Smith i Sydafrika.
De franska myndigheterna i närbelägna Pamanzi var först inte säkra på att det verkligen handlade om kvastfeningen. För att försäkra sig om att de inte missade en viktig upptäckt, skickade de emellertid ett telegram till sina vetenskapsmän på Madagaskar. De fick inget svar.
Ett iltelegram
I det läget beslöt myndigheterna i Pamanzi att konfiskera fisken ifall Smith inte dök upp personligen och hämtade den. Hunt skickade
ännu ett iltelegram till Smith, och uppmanade honom att snarast möjligt ta sig till Komorerna.
För J. L. B. Smith var detta fynd, om det nu verkligen var en
kvastfening, slutet på fjorton års intensivt sökande.
Då han oroade sig för att Hunts exemplar kanske inte var vad han hoppades på, förhandlade han med premiärminister Malan i Sydafrika, om att gratis få flyga till Komorerna. Malan, som var julledig och inte befann sig i landet, tillstyrkte.
Franska jaktplan
Vid det här laget var Smith ett nervöst vrak och han blev inte
gladare av att besättningen på den gamla DC3 Dakotan, som ställts till hans förfogande, fejkade ett radiosamtal i vilket det hette att franska jaktplan sklickats uppför att skjuta ner dem!
Efter landningen på Komorerna gjorde Smith en snabb resa från flygplatsen till hamnen i Pamanzi, där Nduwaro låg förtöjd.
Han grät av glädje när han upptäckte att det faktiskt var en kvastfening som hittats. Alla organ var intakta och Smith hade nu ett vittne som kunde ta honom till fiskens senast kända position.
Världsberömda
Sedan journalisten på en lokaltidning tillåtits fotografera fisken, kablades bilden ut över världen. Smith, Courtenay-Latimer, och kvastfeningen blev världsberömda över en natt. En visning för allmänheten som arrangerades över en enda dag, drog 20 000 besökare.
Men fransmännen kände sig snuvade på konfekten och som hämnd blockerade de fyndet tills öarna blev självständiga på 70-talet.
Fyra år efter fyndet av kvastfening nummer två försvann också Eric Hunt spårlöst till sjöss, sedan hans skonare grundstött på Geyserbanken mellan Comorerna och Madagaskar.
Underrättelsetjänst
Misstankarna riktades mot fransmännen och deras omvittnat "grymma" underrättelsetjänst, men ingen kunde bevisa att de var inblandade. Hunt hittades aldrig.
J.L.B. Smith dog 1968, efter att 12 år tidigare ha gett ut boken "Old Fourlegs", i vilken han berättade hur kvastfeningen hittades och sin egen roll i den historiska händelsen.
Marjorie Courtenay-Latimer levde och mådde bra fortfarande år 2001. Hon bor idag i östra London och är den sista överlevande i historien om världens enda nu levande förhistoriska fisk.
Kronologi över den moderna forskningen om kvastfeningen:
1986-1987: Hans Fricke och Karen Hissman vid Max Planck-institutet i tyska Seewiesen, besöker Comorerna i ubåten "Geo". Efter långt sökande hittar ubåtspiloten Jurgen Schauer slutligen vad de söker och lyckas för första gången någonsin att fotografera och filma en kvastfening i sin naturliga miljö på 180 meters djup.
1989: Teamet Fricke återvänder med den djupdykande ubåten "Jago" och hittar grottor på botten där kvastfeningen uppehåller sig under dagtid. Stora stim filmas inne i grottorna och man försöker för första gången att sätta sonarsändare på de uråldriga fiskarna.
Kvastfeningen trivs i undervattensgrottor på stora havsdjup
1991: Fricke och Jago-teamet lyckas fästa en sonarsändare på ett antal kvastfeningar. En av dem dyker till 700 meter, två gånger det tidigare kända djupet. Fricke-teamet katalogiserar också individer med vita fläckar på ryggen och initierar europeiska DNA-studier av fisken.
Den 11 augusti samma år får en trålare en dräktig hona i sitt fångstnät utanför kusten av Mozambique, det är den första trålfångsten sedan 1938. Honan innehåller 26 foster, vilket är 21 fler än vad man räknat med att arten kan föda vid ett och samma tillfälle.
1994: Fricke-teamet återvänder för nya utforskningar av grottorna, fortsätter att fästa sonarsändare på kvastfeningarna och räknar dem. De slår larm om att populationen drastiskt minskar.
1995-1997: Två kvastfeningar trålas upp utanför Madagaskar, vilket får forskarna att fråga sig om fiskens revir utökats eller om de fångade exemplaren drivit till platsen med strömmarna.
1997-1998: Dr. Mark Erdmann och Kasim Moosa identifierar en population med kvastfeningar utanför norra Sulawesi i Indonesien. DNA-analyser bekräftar en ny art: Latimeria menadoensis.
2000: I november besöker Fricke-teamet Comorerna med ubåten "Jago", för att på nytt räkna kvastfeningarna. Forskarna rapporterar senare att populationen är tillbaka på samma nivå som den var 1994, men att färre bebor grottorna längs kusten och att det handlar om högst 200-300 exemplar.
Samma månad leder Pieter Venter expeditionen "Kvastfening 2000" och upptäcker tre exemplar som simmar längs kontinentalsockeln utanför Sodwana i Syadafrika.
Forskarna tror att detta är ännu en ny art. Vid dykningarna används en ny gasblandning och fiskarna hittas på bara 100 meters djup. En dykare dör under expeditionen.
Fyrtiosex år efter upptäckten av kvastfeningen utanför Komorerna, har en ny population identifierats (1998) och två exemplar av dessa har fångats utanför norra Sulawesi i Indonesien (medan två andra filmades 1999).
Inga direkta förbindelser
Norra Sulawesi ligger 10 000 km från Komorerna och det finns inga direkta förbindelser genom vattenströmmar mellan de två platserna.
Indonesiska fiskare har länge kallat sina kvastfeningar för "Rajah Laut" (Havets Konung).
De observerade exemplaren förefaller att vara identiska med de kvastfeningar som hittats utanför Komorerna, men den nya arten är brun snarare än blå och har guldfärgade fläckar på sidorna. Den nya arten har fått namnet Latimeria menadoensis.
___________________________________________________________
FAKTARUTA OM KVASTFENINGEN
Latinskt namn: Coelacanth, Latimeria chalumnae
Vardagligt namn: Kvastfening (Coelacanth)
Familj: Coelacanthidae
Släkte: Latimeria
Arter: chalumnae
Efterlysningsaffischen från 1939 och
karta över fyndplatserna
Generell beskrivning (och intressanta iakttagelser):
Latimeria chalumnae är den kvastfening som hittades utanför Komorerna och coelacanth och Latimeria menadoensis är den indonesiska arten. Coelacanths ("see-la-kanths").
Latimeria chalumnae och Latimeria menadoensis är möjligen de enda överlevande representanterna för den tidigare utbredda familjen Sarcopterygian (fläskfenade kvastfeningar), av vilka det finns 120 kända arter i de fossila lämningarna.
Resten av kvastfeningarna försvann under förintelsen i slutet av kritaperioden för 65 miljoner år sedan.
Dagens kvastfeningar blir minst två meter långa och kan väga upp till 75 kilo (en jättelik hona i Mozambique var 180 cm lång och vägde 95 kilo), men vanligen är de mindre, särskilt hannarna, vilka inte blir längre än 165 centimeter.
Kvastfeningarna är mörkblåa till färgen med distinkta vita fläckar, så speciella att forskarna kan se skillnaden på olika individer. Indonesiska exemplar tenderar att vara mer bruna än blå.
Latimeria har en enda, stor, avlång och falsk lunga fylld med fett, ett linjärt hjärta, hajliknande inälvor med spiralvalv, och ett axiellt skelett som består av en ihålig brosktub som kallas "notocord".
De har gångjärn i käkarna som gör att de kan sluka mycket stora byten. De har en mottagare i främre delen av huvudet som kallas snabelorganet. De är slemmigare än andra fiskar; och kroppen avger inte bara slem utan osar också av stora mängder olja.
Forskarna tror att individuella kvastfeningar kan bli så gamla som 60 år. Kvastfeningen tycks vara en kusin till Eusthenopteron, den första fisk som anses ha använt ben för att ta sig iland - för 360 miljoner år sedan - och en föregångare till tetrapoderna (amfibier, reptiler och däggdjur), inklusive människan.
Kvastfeningarna har en trilobitformad stjärtfena med en extra "snabel" och fena som sticker ut från mitten av den. Och till skillnad från den allmänna uppfattningen om de varit oförändrade under alla årmiljoner, har de utvecklats ytterligare på vägen och föder nu levande ungar.
Lokaler (miljöer som de vistas i):
Komorerna och Maputo, Mozambique; östra London och Sodwana, Sydafrika; norra Sulwesi (Bunaken National Park, Manado), Indonesien - kanske också världen i olika djuphålor.
Kvastfeningarna samlas i undervattensgrottor på branta öar under dagtid och på djup som överstiger 100 meter. Deras vita fläckar mot ett koboltblått skinn ger dem ett utmärkt kamouflage bland vita svampdjur och ostronskal.
Exemplar som har försetts med sonarsändare lämnade grottorna samma tid varje kväll på nattlig jakt efter föda längs kusten.
Ätbeteende:
De jagar vanliga bläckfiskar, tioarmade bläckfiskar, snipålar, mindre hajar, och andra fiskar som finns inom deras djuphavsrev och på vulkansluttningarna.
Uppspårningen av bytet guidas troligen av det snabelliknande organet, som fungerar som en elektrisk mottagare. Latimeria är också känd för att kunna stå på huvudet, simma bakåt och med magen uppåtvänd, för att komma åt sitt byte.
Forskarna misstänker att en orsak till att kvastfeningen är så framgångsrik (och så långlivad) är att den kan sakta ner sin metabolism när helst den vill, glida ner i de mindre bebodda djupen och minimera sitt näringsintag i ett slags dvalliknande tillstånd.
Reproduktion:
De är ovovivipariska, vilket betyder att äggen kläcks i samband med att de lämnar modern och de föder upp till 26 levande ungar vilka utvecklas från ägget i äggledaren, som tar näring från en stor s k gulesäck fram till födseln.
___________________________________________________________
Källor: Ett antal vetenskapliga sajter på nätet, t ex Dinofish.com,
och Marine biology.com
Översättning: Jan-Ove Sundberg, GUST © 2003.
| |
| |
| |
| Grundat 1997 av Jan-Ove Sundberg. Telefon 0141 21 79 29 eller 070 301 79 29. | Denna sida har visats841 gånger. |
