Utbud i ARTIKLAR

I Nya Zeelands vildmark finns världens största ålar

Den danske biologen Jens Bursell hade hört ryktet om dem. De långfenade monsterålarna. En sällsynt art som är lika svåra att hitta som sjöodjur. Och väldigt lika. Han spårade dem till den otillgängliga vildmarken på Nya Zeeland, där deras storlek och aggressivitet tillfredsställde honom både som biolog och fiskare.

Här är hans egen berättelse, exklusivt för GUSTs läsare:

En kompakt dimma lägger sig sakta över floden, samtidigt som jag diskar upp efter festen på öring över öppen eld. Jag har en underlig känsla av att jag är bevakad och jag tittar försiktigt upp över stekpannan. Det är då jag får syn på ett par ögon i vattnet som bevakar mig.

Ålarna närmar sig och deras hungriga ögon bevakar mina fingrar! Den största ålen väger säkert runt sex kilo. Försiktigt för att inte skrämma bort dem, drar jag upp fingrarna ur vattnet. Jag ber min kompanjon Sören att räcka mig fiskespöet. Med darrande händer serverar jag ålen en bit lammhjärta, som jag dinglar rakt framför dess nos. I flera sekunder står ålen helt stilla, som om dess jaktteknik går ut på att stirra bytet till döds.

Den danske zoologen Jens Bursell med sin skrytfångst; en långfenad "monsterål". Foto: Jens Bursell © 2001-2003

Plötsligt rör sig två ålar samtidigt, de sista två decimetrarna fram till betet, och trasslar in sig i varandra. Den minsta ålen sväljer betet först. När den är fångad och uppdragen på land, väger den "bara" 4,5 kilo...

När mörkret faller gör vi i ordning vad vi kallar "rubby-dubby"-spåret, som prepareras med en bloddrypande kolever. Betet är en fjärdedels lammhjärta och vi fiskar med löst hängande lina bara tre meter från stranden. Mindre än 30 sekunder senare, bryter helvetet löst! Under de närmaste fyra timmarna, får vi den ena stora ålen efter den andra. Innan natten är över har vi fångat 90 ålar. Vissa av dem väger mellan 6 och 7 kilo. De två största tar Sören och dessa väger mellan 8 och 9 kilo!

Vi har färdats tusentals kilometer för att komma dit vi är, kämpat oss genom både ogenomtränglig och fientlig terräng för att slutligen hitta de ultimata ålvattnen.

Följande natt får vi uppleva vårt livs fiskafänge och tar de riktiga monsterålarna. Jag lägger av efter en vecka. Det har varit klart över västkusten i flera veckor, men den här natten kommer dåligt väder in över oss. Radion varnar för stormvindar och vi kan också räkna med 200 mm regn under natten. När barometern faller går fisken bärsärkargång, enligt ett gammalt talessätt, så det är nu eller aldrig.

Ju otillgängligare terrängen är, ju större är chansen att hitta långfenade ålar.
Foto: Jens Bursell © 2001-2003

Sören kommer med mig till sjön, men efter bara några timmar i spöregnet ger han upp. Han är mera nöjd med dagens fångst än vad jag är och återvänder till tältet för att torka. Jag är fortfarande torr eftersom vädret inte kulminerat än, och beslutar mig för att stanna. Regnet faller allt hårdare och detsamma är det ute i vattnet - jag slåss nu mot allt större ålar, som är allt mellan 4 och 7 kilo.

Några timmar senare går åskan hårt över en gammal gruva. Plötsligt slutar fisken att hugga och i flera minuter finns det inget som tyder på att de ens är kvar. Har en monsterål skrämt bort dem? I nästa ögonblick dras hela linan ut och jag känner att det här är en större och starkare ål än någon jag haft på tidigare.

Väl medveten om att fisken kan gå förlorad om jag håller för hårt, hänger jag mig på spöet och blockerar bromsen. Fisken är tung men jag pressar på tills jag kabn se dess huvud över ytan. När jag vänder min pannlampa mot den och ser monsterålen på nära håll, går det kalla kårar längs ryggraden. Den här ålen är bredare över ryggen än någon annan ål jag sett - minst 20 centimeter.

Då bara delar av fisken är synlig över ytan är det svårt att bedöma dess längd, men mellan 2,3 och 2,5 meter är ingen överdrift.

Fisken har inte gett upp än och sprattlar vildsint. Åskan går allt hårdare nu och enstaka blixtar lyser upp sjön. Himmel och jord är ett. Trots att bromsen är praktiskt taget låst, både mekaniskt och manuellt, lyckas fisken bryta sig loss och simmar i hög fart mot en flytande ö.

Spöet böjs till bristningsgränsen och plötsligt går linan av och piskar förbi örat på mig som en projektil. Kampen är förlorad och när jag sitter där i hällregnet går det med ens upp för mig hur mycket det stormar omkring mig. Blixtarna viner nu konstant över mitt huvud. Totalt nedbruten packar jag mina saker. Inte ens för världens största ål är det värt att bli grillad av åskan på Nya Zeeland.

Fakta om den långfenade ålen

Långfenad ål, Anquilla dieffenbachii, beskrivs ha en lång, tubformad kropp med rygg-, stjärt-, och analfenan omvandlad till en enda fena. Huvudet är brett med tjocka läppar. Munnen är stor och går in ända bakom ögonen. Ryggfenan börjar långt framför analfenan. Färgen på ryggen varierar från olivgrön till brunaktig med distinkta fläckar eller prickar. Sidorna och buken är ljusare. Trots att den återfinns i många olika miljöer, uppträder den oftare i floder och i stillastående vatten. Rapporteras kunna bli minst två meter lång och väga mer än 8 kilo. Principiellt sett köttätande men äter också växter. Matintaget är intensivast på natten under våren och sommaren. Tillbringar det mesta av sin livscykel i färskvatten och emigrerar sedan nedströms och ut i havet när den blivit könsmogen.

Källor: Historien om monsterålarna i Nya Zeeland publicerades första gången i FISKE-JOURNALEN, nummer 7, september 2000, sidorna 24 till 27. Text och bilder är © 2001-2003 Jens Bursell.

Översättning: Jan-Ove Sundberg, GUST © 2003.

Grundat 1997 av Jan-Ove Sundberg. Telefon 0141 21 79 29 eller 070 301 79 29.

Denna sida har visats gånger.