Forntidsfynd i Israel:
Okänd orm hade ben

Den nya spännande arten, som i marsnumret av tidsskriften Science fått namnet Haasiophis terrasanctus, är de andra ormen med ben som hittats i Ein Yabrud, en forntida marin utgrävningsplats som ligger nära Bahamian-revet i Medelhavet.

Det första exemplaret, Pachyrhachis problematicus, spelar en nyckelroll i scenariot som placerar ormarnas förfäder i havet.

Som stöd för att Pachyrhachis verkligen finns längst ner på ormarnas familjeträd, menar vissa paleonotologer att kännetecken på skallen tyder på att det finns en övergångslänk mellan mosasaurus - som var en jättelik havsödla på kritatiden, för 144 till 65 miljoner år sedan - och egentliga ormar.

Ormarnas förfäder

Den uppfattningen är en drastisk kontrast till den traditionella tankegången att små ödlor, som antingen fanns på marken eller grävde ner sig i den, är ormarnas förfäder.

Det var forskare under ledning av Olivier Rieppel vid fältmuseet i Chicago, Illinois och Eitan Tchernov vid det hebreiska museet i Jerusalem i Israel, som bidrog till att Haasiophishamnade hamnade rakt i en kontrovers om dess ursprung, sedan fossilen tillbringat flera år i en undanstoppad kartong på det sistnämnda museet.

Deras beskrivning av den extremt välbevarade fossilen, tillsammans med en analys av dess evolutionära hemvist, ledde till att forskarna insåg att deras nya art var en nära släkting till Pachyrhachis.

Avancerade ormar

Analysen tyder också på att dessa två ormar inte var primitiva förfäder utan avancerade ormar som liknar dagens boa- och pytonormar. Den nya anatomiska tolkningen tyder på att varken Pachyrhachis eller Haasiophis har någt samband med ormarnas ursprung.

Upptäckten underminerar teorin att Pachyrhachis representerar en evolutionär länk mellan marina reptiler och egentliga ormar.

Ormar som boa och pyton har ett distinkt rörligt huvud som medger att de hakar loss käkarna för att skapa ett jättegap, med vilket de sedan kan "gå" över huvudet på sitt byte och därmed sluka middagsmål som är mycket större än deras egna huvuden. De två fossila arterna från Ein Yabrud har en skallarkitektur som liknar moderna ormars.

Övergångsstadium

Tidigare studier av Pachyrhachis hade kommit fram till att ormen inte kunde utföra sådana grepp, utan istället modifierat sitt gap på samma sätt som mosasaurus, som ett övergångsstadium mellan det stela ödlehuvudet och den rörliga skallen på mera utvecklade ormar. 

"När detta stod klart gick vi tillbaka och tittade lite noggrannare på både Pachyrhachis, Haasiophis och den ödleliknande mosasaurs, och då särskilt deras tanduppsättningar och fogen i nederkäken", säger Rieppel. "Den bättre bevarade Haasiophis visade hur mycket denna fossil liknade de mera avancerade ormarna".

Men en gåta återstår att lösa, nämligen varför dessa två ormar hade ben? Om ben varit det normala för ormarnas förfäder, skulle vi ha sett ben eller åtminstone rester av ben även på moderna ormar, men så är ju inte fallet.

Evolutionär omkastning

Å andra sidan representerar de korta lemmarna på de fossila ormarna kanske en evolutionär omkastning, där ormar med avancerade skallar  återfick sina framben som gått förlorade eller kraftigt reducerats, på sina förfäder.

Rieppel och hans kollegor har räknat antalet evolutionära steg i varje tänkbart scenario, och kommit fram till att en omkastning av benen är det allra troligaste.

Enligt Rieppel är det svårt att svara på hur ormarna använde sina ben, då de är små i förhållande till den stora kroppen och inte heller har någon rörelsefunktion.

Moderna pytonormar har rudimentära framben, som oftast inte är mera än pyttesmå "brosk-klor" vilka de använder vid parningsakten eller när de slåss mot andra hannar, och det är inte omöjligt att även Haasiophis ben hade en sådan funktion.