|
|
Vattnets invånare del 4:
Forskarna trodde inte på Platypus
I slutet av 1700-talet kom ett skinn av ett fantastiskt
djur till London. Det hade sitt ursprung i det brittiska imperiets
nyetablerade koloni i Australien och var så fantastiskt att ingen
trodde på det, allra minst vetenskapsmännen.
Djuret, som skinnet hade tillhört, var ungefär lika stort som
en hare, med en päls som var tät och fin som en utters.
Fötterna var kloförsedda och hade simhud mellan tårna.
Det hade en enda bakre kroppsöppning, för både
avföring och urin, på samma sätt som ett kräldjur.
Det mest egendomliga var dock att det hade en stor platt och bred
anknäbb.
En noggrann undersökning av skinnet visade att det var äkta.
Den egendomliga näbben, vilken tycktes passa så illa till
det pälsklädda huvudet, med en manschettliknande kant vid
fästet, hörde verkligen ihop med skinnet.
Fullständiga exemplar
När fullständiga exemplar blev tillgängliga såg
man att näbben inte var hård och fågellik, som det
först hade verkat när man bara hade ett torkat skinn att
utgå ifrån. I verkligheten var den böjlig och
läderartad.
Pälsen var mycket mer avslöjande. Hår och päls
är kännetecken för däggdjur, precis som
fjädrar är det för fåglar.
Det stod därför klart att detta mystiska djur måste
tillhöra den stora grupp som omfattar så olika varelser som
näbbmöss, lejon, elefanter och människor.
Jämn temperatur
Pälsen hos ett däggdjur är till för att isolera
så att kroppen ska kunna upprätthålla en hög och
jämn temperatur. Därav följde att detta nya djur
också måste vara jämnvarmt.
Förmodligen hade det också det tredje kännetecknet
för ett däggdjur, nämligen spenar från vilka
ungarna diar. Beteckningen däggdjur kommer från ett
gammaldags ord för dia, nämligen dägga.
De australienska kolonisterna hade kallat djuret "vattenmullvad", men
forskarna försökte hitta en benämning som lät mera
vetenskaplig. Man fastnade för det något intetsägande
Platypus, som betyder plattfotad.
Väcker förundran
Platypus har alltid varit en gåta för experter på
andra djur, och väcker fortfarande förundran. Platypus tycks
vara en del fågel, en del reptil och en del däggdjur och det
är en kombination som både förbryllar och fascinerar de
flesta forskare.
Men trots Platypus reptil- och fågelliknande kännetecken
är den definitivt ett däggdjur, en s k vertebrat (djur med
ryggrad). De har kroppshår, är homotermiska (skapar sin egen
kroppsvärme) och när de fött sin avkomma förser de
denna med mjölk.
Trots att Platypus ursprungligen bara fanns i Australien har man hittat
fossila lämningar efter djuret i andra länder.
63 miljoner år
1991 och 1992 hittades tre fossila tänder i 63 miljoner år
gamla klippor i både Patagonia och på Argentinas
sydöstkust, vilket tyder på att Platypus levde i gamla
tiders Gondwanaland, som var en landbrygga till nutidens Antarktis,
Indien, Afrika och Sydamerika.
Platypus finns i små bäckar, stora floder, i dammar och
sjöar och några har också hittats simmande i
människors swimmingpool. Däremot är de sällsynta i
saltvatten.
Platypus habitat
(utbredningsområden) i Australien:
Deras habitat (utbredningsområden) sträcker sig från
Cape York
och hela vägen genom de australienska delstaterna Queensland, New
South Wales och Victoria, inklusive Murrumbidgee och vattensystemet
Murray River.Det finns också Platypus på
Tasmanien, King Island och Kangaroo Island.
Liv i vatten
Platypus är skapad för ett liv i vatten och en särskilt
viktig funktion för detta är den vattentäta pälsen.
Det första lagret är mycket fint och fångar luften lika
effektivt som ett ulltäcke.
Genom detta täcke växer tjockare hår som skapar en
andra och mera skyddande päls. Den pälsen håller dem
torra, så att de kan bibehålla sin kroppstemperatur
på 32 grader, även när de simmar i istäckta vatten
på vintern. På grund av detta har de jagats, men idag
är de fridlysta.
En annan viktig funktion är dess framfötter (och Platypus
betyder som bekant just plattfot). Det finns en stor läderliknande
simhud på framfötterna som sträcker sig förbi
tårna. Den skapar en paddel som driver Platypus genom vattnet,
vilket är väldigt unikt eftersom andra semi-akvatiska (halvt
vattenlevande) djur har paddlarna på bakfötterna.
Bostadshåligheter
Platypus bakfötter har snarare mindre simhud än mera och
används huvudsakligen för att styra djuret genom vattnet. De
skarpa klorna används för att gräva ut
bostadshåligheter när djuret är på land, och
simhuden på framfötterna viks då tillbaka till ett par
handflator, vilket skyddar dem från skador.
Dess mest förbluffande kroppsdel är ändå
näbben. Den är gummiaktigt mjuk till skillnad från en
anknäbb och när Platypus dyker måste den sluta
både ögonen, öronen och näsan och det är
då som näbben kommer till sin användning.
Platypus näbb har förmågan att uppfatta små
elektriska fält som djuren den lever av avger. Och tittar man noga
ser man att Platypus näbb har två små gropar. På
botten av dessa gropar finns sensorerna.
Överflödigt vatten
Platypus har inga tänder, de faller nämligen ut när de
föds. Födan mals istället sönder mellan
benplattorna i käken, där tänderna skulle ha suttit och
sågtandningen underkäken gör det möjligt för
dem att spruta ut överflödigt vatten medan de tuggar.
Platypus tillbringar det mesta av sin tid i vattnet, just för att
det är där som dess föda finns. De äter små
maskar, mindre skaldjur, insektslarver, räkor och ibland fisk- och
grodägg.
När Platypus återvänder till ytan, flyter den en stund
medan den tuggar i sig maten och dyker strax därpå för
att söka mera.
Ett enda sovrum
När den inte söker efter mat, sover Platypus i sin
bostadshålighet. Denna finns vanligen längs bäckarnas
eller flodernas strandkanter. Vissa är enbart till för att
sova i, och är bara några meter långa med ett enda
sovrum i andra änden.
Andra håligheter är nästen, som byggts under
många år och har ett stort antal rum. Ett näste kan
vara 30 meter långt. De har oftast grävts ut bland
rötterna på de träd som väzer längs
stränderna. Detta förhindrar nästet från att rasa
ihop och skyddar också ingången. Nästet är inte
särskilt brett, bara obetydligt bredare än Platypus
själv och det håller predatorer (fiender) borta.
Håligheterna hjälper också Platypus att inte bli
för varma eller för kalla.
I samma flod
Platypus tillbringar det mesta av sin livstid med att vara ensamma och
hannar och honor möts bara under en kort tid för att
föröka sig. Även om det finns ett antal Platypus i samma
flod, och var och en av dem använder flera håligheter,
hittas de sällan i ett och samma näste.
Platypus är inte territoriell och kan gärna dela med sig av
ett område till andra meningsfränder.
Men hannarna slåss med andra hannar i parningssäsongen och
använder giftfyllda sporrar på varje bakben som vapen.
Parningen börjar i augusti och avslutas i september. Den äger
rum i vattnet nära stranden och tar omkring en halvtimme att
genomföra.
Återvändsgränd
När parningen är över lämnar hannen honan och den
sistnämnda gör sig redo att lägga sina ägg.
När det är gjort bygger hon ett antal små murar,
så att predatorerna ska tro att de kommit till en
återvändsgränd.
En månad efter parningen nägger honan två ägg,
vilka hon ligger på i 10 dagar. När äggen kläckts
diar ungarna modern i fyra månader. Då är de tre
fjärdelar så stora som modern och redo att ta sina
första simtag i vattnet tillsammans med henne.
Vod sex månaders ålder lämnar de moderns
bostadshålighet för sista gången. Resan mot ett eget
hem kan bli väldigt farlig, och många klarar sig inte. Men
när de väl har funnit ett hem, oftast i en helt annan trakt
än där de föddes, blir de mellan 15 och 20 år
gamla.
Platypus är en av världens mest unika djur och om vi inte
börjar vårda våra vattenvägar bättre, kommer
den här och många andra vattendjur att försvinna helt.
Källor: Platypus av Dominic Fanning 1991,
Platypuses and other
primitive mammals av Jack Hyett & Noel Shaw 1982, Australian
Geographic; Prehistoric Platypus Fits the Bill av Michael Archer.
Översättning: Jan-Ove Sundberg. Bilder: Donald Fanning och
H.D. Millen. GUST © 2003.
|
|
