|
|
Biolog på Fiskeriverket
avslöjar:
Sillstim lurade svenska marinen
80- och 90-talet var besvärliga decennier för
den svenska marinen, med upprepade intrång av Sovjetiska
ubåtar eller det var åtminstone vad man trodde.
Skattebetalarna fick se sina pengar bokstavligen gå upp i
rök och sensationstidningarna rapporterade dagligen om "det
spända läget". Idag vet vi att verkligheten
överträffar alla militära bedömningar...
Vi vilseleddes av militära talesmän med stenansikten
värre än Charles Bronson. Kväll efter kväll satt de
i TV och påstod att tredje världskriget lurade om
hörnet och att marinen var landets enda försvar, som vi kunde
lita på till 100 procent.
De sa det aldrig öppet förstås, men alla "visste" att
det var stora stygga vargen i öster, alltså ryssarna, som
var fienden och som lurade under ytan, i ubåtar som skulle ha
gjort både Jules Verne och James Bond gröna av avund.
När Aftonbladet kallade dem "fantomubåtar" och påstod
att deras teknologi var flera decennier vassare än vår egen,
visste alla att om marinen inte bombade inkräktarna dag och natt,
månad efter månad, år ut och år in, skulle vi
svenskar snart hamna i sibiriskt fångläger, bli skjutna
eller ännu värre.
Fantomubåtarna
Jag var själv lika övertygad som alla andra och skrev till
och med en bok i ämnet, som naturligtvis hette just
"Fantomubåtarna" även om jag aldrig anklagade ryssarna. Jag
berättade också att det faktiskt fanns en avancerad
undervattensteknologi på den tiden, som få visste
något om.
Början till slutet kom i juni 1988 när marinen bedrev hemliga
övningar utanför fyren Gustav Dahlen och bl a testade
våra tre senaste ubåtar. Plötsligt fick en av dem
"akustiska indikationer i sina hydrofoner", som tydde på att det
fanns en inkräktare i närheten.
En av de största vapeninsatserna på senare år sattes
in mot den okända undervattensfarkosten.
Det var en jakt som marinen bedrev mer eller mindre utan insyn
från massmedia. Efteråt påstods först att man
lyckats spela in farkostens ljud. Sedan att man filmat hur
sjunkbombsattackerna gett önskat resultat.
Började koka
På filmen, som visades i TV den 23 januari 1990, såg man
hur en stor yta plötsligt började koka, och en talesman
för marinen kommenterade med att detta var ubåten som
tvingades blåsa sina tankar och "fly för livet, träffad
och därmed avslöjad". Särskilt övertygande var det
inte och vi hade bara marinens ord på att det var en
främmande ubåt.
Det offentliggjordes förstås aldrig då, men en biolog
från Fiskeriverket fick höra farkostens inspelade ljud, som
ansågs vara för politiskt känsligt för att man
skulle kunna spela upp det i TV. Han kände igen det direkt, men
marinen trodde honom inte till att börja med.
Sommaren och hösten 1992 uppträdde inkräktarna
djärvare än någonsin och en hydrofonkontakt med ett
"rörligt föremål" in en infartsled till den topphemliga
Musköbasen både förbryllade och oroade.
Exakt densamma
"Det konstiga är att positionen är exakt densamma som vid en
indikation för något år sedan", sa ett befäl som
ville vara anonym. "Man undrar vad som kan vara så intressant vid
just det där skäret, vad dom där nere sysslar med
egentligen".
På kvällen den 14 september, under nya hemliga övningar
vid fyren Gustav Dahlen, fick deltagande fartyg på nytt
indikationer på en främmande ubåt. Kustflottans
särskilda ubåtsjaktstyrka sattes in och under 12 dagar
spårade och sjunkbombade man mystiska farkoster i djupet.
Man påstod sig också ha spelat in ljud ifrån en av
dem och en analys skulle ha visat, att man registrerat motor- och
propellerljud och menade att upptagningen var "extremt bra".
Bestämda ljud
"Ubåtar lämnar fingeravtryck i form av bestämda ljud",
förklarade Wyn Enqvist på marinstaben. "Genom åren har
en och samma ubåt spelats in ett fyrtiotal gånger".
Han tillade att den främmande ubåten följt exakt
samma väg under vattnet, på sin gåtfulla
rekognoscering av Hårsfjärden och Musköbasen.
Vi svalde allt det där med hull och hår. Men fiskebiologen
berättade en annan historia. Den var så fantastisk att den
började bli pinsam för varenda höjdare i det
militära högkvarteret. Till slut var det tack och lov
någon bland höjdarna som fick nog och krävde att
påståendet skulle kontrolleras.
Operation Fiskmarknad
Uppdraget kallades Operation Fiskmarknad och var så hemligt att
bara fiskebiologen och två medhjälpare på
Fiskeriverket visste vad det handlade om. Biologerna spelade in
sillstim på sina civila hydrofoner, och jämförde sedan
resultatet med de hydrofonljud som hade registrerats av marinen.
Ljuden matchade!
"Många blev ganska bleka om nosen när vi presenterade
resultaten uppe på försvarsstaben", avslöjar
fiskebiologen. "Visst är det lätt att skratta åt
marinen för den här tabben, men alla som saknade en biolog
eller gedigna kunskaper på området skulle lätt ha
kunnat göra samma misstag".
Många sonaroperatörer var också värnpliktiga,
hjärntvättade med påståenden att den stora stygga
varken i öster hotade Sverige och hela världen och uppeldade
av att de en dag skulle få spränga en rysk
"kommunistubåt" i tusen bitar!
Fakta om sill
Idag är den svenska marinen betydligt mera försiktig när
den letar "inkräktare" på svenskt inre vatten och
Fiskeriverket har gett dem följande fakta om sill:
1) Sillstim påminner om radiobrus. Ju
större stim, ju starkare brus.
2) Sillstim följer samma färdväg som
tidigare, och intar födan i samma område så länge
de kan.
3) Fiskstim är ovala till formen. Varje enskild
fisk håller lika inbördes avstånd och följer
ledarfiskarna vilken kurs de än tar. Ju större ett stim
är ju tätare är det och är det tillräckligt
tätt, kan det till och med reflektera pingljudet från en
aktiv sonar och ge ett retureko som kan tolkas som någonting helt
annat.
4) Fiskebiologen: "Efter varje
sjunkbombsfällning täcktes havsytan med död sill, men
ändå slog det aldrig tjänstgörande befäl, att
orsaken till att ljuden de hört så tvärt försvann,
berodde på den fiskmassaker de såg i vattnet nedanför
fartyget".
Reportage: Jan-Ove Sundberg, GUST © 2003.
|
|
