GUST - Global Underwater Search Team

##########################

UNDER HELA UPPVÄXTEN kallade jag min far för Angus och han kallade mig sin lilla knatte, utan att han menade något illa. Född som jag var med för lågt blodtryck var mina muskler för veka för att utvecklas normalt, och det skulle ta två år (till min fars stora skam) innan jag kunde gå.

När jag var fem år gammal kunde jag visserligen springa snabbt som en hjort, men eftersom jag var betydligt mindre än de storvuxna höglandspojkarna i samma ålder, var jag alltid en hackkyckling.

Veckans fotbollsmatch mellan de olika byarna var rena mardrömmen. Att jag var flyfotad betydde att jag var tvungen att bära bollen och alltför ofta kom jag därför i kläm mellan två pojkar som var dubbelt så stora som mig.

När jag låg blodig och sönderslagen på slagfältet, rusade min rasande far runt på långsidorna, ylandes i kapp med resten av de skrålande åskådarna och undrade högljutt varför Gud hade förbannat honom med en sådan knatte till son.

Enligt Angus Wallace filosofi om barnuppfostran, var tuff kärlek det bästa sättet att behandla en pojke på. Livet var hårt, därför skulle också barndomen vara hård och Angus far hade uppfostrat honom på samma sättl, liksom hans faders far före honom.

Men gränsen mellan tuff kärlek och övergrepp är oftast väldigt flytande, i synnerhet under rusets påverkan och det var när Angus var berusad som jag fruktade honom mest. Hans sista läxa under min barndom gav mig ett minne för livet.

##########################

DET HÄNDE VECKAN INNAN jag fyllde nio år. Angus, fulltankad med whisky, ledde mig till stranden av Aldourie Castle, ett gammalt slott från 1300-talet som olycksbådande avtecknade sig i det dimmigt svarta vattnet i Loch Ness.

"Nu ska du lyssna noga din lilla knatte, för nu ska jag berätta om Wallace förbannelse", började Angus. "Min far och din farfar, Logan Wallace, dog på den här sjön när jag var i din ålder. En fruktansvärd storm drog in över dalgången och hans båt slog runt. Efteråt sa alla att han hade drunknat, men jag vet bättre. Det var naturligtvis monstret som tog honom, det monster han varnat för...".

"Monster? Talar du om Nessie, far?", pep jag, storögd och vettskrämd.

"Nessie? Nessie är en skröna. Jag talar om en förbannelse skapad av naturen själv, en förbannelse som har hemsökt Wallace-släkten sedan Robert Bruce dog".

Han blev rasande under berättelsen och drog mig ända fram till kanten på Aldouriepiren. "Titta ner i vattnet, pojke. Titta ner i sjön och säg mig sedan vad du ser?".

Jag lutade mig ut över kanten, mitt hjärta bultade så hårt i bröstet att det gick som en stångjärnshammare. "Jag ser ingenting far, vattnet är alldeles för svart!".

"Just det, men om dina ögon kunde genomtränga djupen, skulle du se in i drakens grotta. Monstret lurar där nere, men det kan förnimma att vi står här, lukta sig till vår rädsla och vårt blod. Dagtid är sjön vår, för besten föredrar djupet, men Gud hjälpe dig om natten när hon simmar upp till ytan för att äta".

"Om monstret verkligen finns skulle jag rigga ett blänke och sedan dra upp henne", sa jag karskt.

"Jasså minsann? Och vem är du? Visare män än du har försökt och misslyckats. Några har stått där med lång näsa och sett löjliga ut, men det finns också de som fått plikta med livet för sin dumdristighet".

"Du försöker bara skrämma mig. Jag är inte rädd för en myt!".

"Visa mig då hur modig du är, din lilla knatte. Dyk ner i sjön! Se så, pojken min, ta en simstur och låt henne känna lukten av ditt blod".

Han knuffade mig mot bryggkanten och jag blev så panikslagen att jag knappt kunde andas, men han höll fortfarande tag i min livrem.

"Precis vad jag trodde".

Fullständigt skräckslagen slet jag mig loss från honom och sprang bort från piren, medan tårarna strömmade nedför mina kinder.

"Du tycker att jag är hård mot dig va? Livet är hårt och jag är ändå ingentingt emot monstret. Det är bättre att du lyssnar uppmärksamt på mig än att du gråter, pojken min, förbannelsen drabbar nämligen varje generation och det betyder att du redan är märkt. Draken lurar i skuggan av din själ och en dag kommer era vägar att korsas. Vad gör du då? Kommer du att stanna och slåss som den modige Sir William och hans släkt, eller kommer du att fly för livet och sedan låta dig jagas under all din tid på jorden?".

##########################

JAG LUTADE MIG UT över styrbords reling och sökte efter min spegelbild i Sargassohavets spegelblanka yta.

Sjutton år hade gått sedan min fars "drakförmaning" och lika lång tid var det sedan min mor skilt sig från honom och vi hade flyttat till New York. Jag kände mig verkligen hemsökt av en drake, men hans namn var Angus Wallace.

Att komma till ett främmande land är aldrig lätt för en ung pojke, och det fysiska och psykologiska bagage jag tagit med mig från uppväxten gav näring åt mobbarna i den nya skolan. I Drumnadrochit hade jag åtminstone haft en allierad som min vän True MacDonald, men här var jag helt ensam, en fisk uppe ur vattnet som alla ville äta och mer än en gång funderade jag faktiskt på att ta livet av mig.

Då träffade jag Tkalec.

Joe Tkalec var vetenskapslärare på mellanstadiet, en snäll kroatisk man med fyrkantiga glasögon som älskade poesi.

När han såg att "den där underliga grabben från Skottland" alltid fick sig ett tjuvnyp, tog han mig under sina vingar och gav mig previlegier som att vakta sina försöksdjur och mitt självförtroende förbättrades i takt med mina ansvarsfulla uppdrag.

Efter skolan tog jag cykeln och åkte över till Tkalecs hus, som var överbelamrat med böcker.

"Zachary, den mänskliga tanken är det instrument som bestämmer hur långt man går i livet", sa han vänligt. "Det finns bara ett sätt att kultivera tanken och det är att läsa. Mitt bibliotek är ditt bibliotek och du får låna hem vad du vill, återställ boken eller böckerna först när du läst dem, inte förr".

Den första bok jag valde var den äldsta i hans samling och hade titeln; "Evolutionisternas ursprung" av Alfred Russell Wallace.

Född 1823 var Alfred Wallace en briljant brittisk evolutionär, geograf, antropolog, och teoretiker och han kallades ofta för Darwins högra hand, trots att de inte alltid var överens.

I sin biografi nämnde Alfred också att han var en ättling till William Wallace, vilket gjorde oss till släktingar, liksom att också han hade lidit under uppväxten av en tyrannisk far.

Tanken på att vara knuten till Alfred Wallace förändrade mitt sätt att se på mig själv och hans ord rörande anpassning och överlevnad blåste ny vind i mina slokande segel: "...vi har här en orsak till den balans vi så ofta observerar i naturen - en bristfällighet i en del av de organ som kompenseras av en ökad utveckling i några av de andra...".

Min egen obstinata far, en man som aldrig gått ut grundskolan, hade kallat mig vek, fortsatt att håna mig och fostrat mig till sin egen negativa självbild. Nu hade jag istället funnit min morbror Alfred, en briljant vetenskapsman, som sade att det var min fysik som gjorde mig sårbar, och att andra förmågor kunde tränas upp att kompensera vad jag inte klarade av.

För första gången i mitt liv kände jag mig stolt. Jag anmälde mig till skolans fotbollslag, fick snart höra att jag var en talang och steg snabbt i graderna. Född som en Neanderthalmänniska hade jag slutligen utvecklats till en Homo sapiens och jag vägrade att se mig om.

Thalec förblev min mentor tills jag utexaminerades och hjälpte mig att säkra ett akademiskt stipendium på Princeton.

Av respekt för mitt privatliv tog han sällan upp ämnen rörande min far, men en gång sa han att Angus drakhistoria bara var en metafor för de utmaningar var och en av oss måste möta i livet. "Låt ilskan rinna av dig, Zack, du skadar ingen annan än dig själv".

Gradvis gjorde jag som han sa, men vad ingen av oss visste då var att det fortfarande fanns en del av min barndom begraven i skuggan av min själ, något som mitt undermedvetna vägrade att erkänna.

Angus hade kallat det en drake. Om det stämde, var Sargassohavet på väg att släppa den fri.

##########################

KVÄLLSDIMMAN tycktes vara ändlös, luften livlös och Sargassohavet lika dött som Döda Havet. Det var min tredje dag ombord på Manhattanville, ett 162 fot långt forskningsfartyg byggt för djupgående dykoperationer.

I den främre halvan av båten, som var fyra däck hög, fanns laboratorier och hytter för ett dussin besättningsmedlemmar, sex tekniker och 24 vetenskapsmän.

Akterdäck, som var platt och öppet, var utrustat med en 21 ton tung PVS-kran som kunde sjösätta eller ta upp båtens flotta av fjärrstyrda undervattensfarkoster, s k ROV och annan avancerad undervattensteknik, t ex Massett-6, en farkost som konstruerats för batymetriska bottenprofileringar.

##########################

JAG FOKUSERADE PÅ HORISONTEN som jag blivit tillsagd att göra, medan solen belyste min solbrända kropp med sina guldgula strålar.

"Jag har tillbringat de senaste två åren med att studera valarnas läten. Dessa läten frambringas av ett akustiskt organ, unikt för delfiner och valar, som ger dem en vision av sin omgivning. Om t ex en kaskelot frambringar sitt klickljud, studsar ljudet från alla objekt det kommer i kontakt med och skickar tillbaka hörbara frekvensbilder av däggdjurets omgivningar".

"Ungefär som sonar?".

"Ja, fast mycket mera avancerat. När t ex en delfin sänder till en haj, ser den inte bara dess omgivning, den kan också se in i hajens mage och avgöra om den är hungrig eller inte. Det är ungefär som att ha ett inbyggt ultraljud. Klickningarna fungerar också som en kommunikation mellan medlemmar av samma valart, som på så vis kan avlyssna detta ljudspektrum och använda sig av ett eget språk".

"Genom att använda undervattensmikrofoner, har jag kunnat skapa ett ljudbibliotek med klickanden. Av en ren tillfällighet upptäckte jag också, att en viss kaskelotval som sände ut klickljud, under tiden som den jagade på stora djup, stimulerade den jättebläckfisk vi letar efter, att komma till matbordet".

"Det stämmer", insköt David upphetsat och avbröt mig. "Bläckfisken är ett mycket intelligent djur, som ofta livnär sig på rester efter just kaskekloter. Genom att använda valens matfrekvens, kunde vi locka dem till våra mikrofoner och det var då vi skapade vårt cefalopod-bete".

"Förbluffande!", sa Cody. "Men att attrahera en bläckfisk på 1,5 meter är en sak, grabbar, hur tror ni apparaturen fungerar om man istället vill locka till sig en jättebläckfisk? Jag menar, vad ni talar om är ju ändå en varelse som är 20 meter lång och som ingen människa ännu sett med egna ögon".

"De är fortfarande bläckfiskar", svarade David, som nu bestämt sig för att ta över intervjun. "Trots att det stämmer att vi aldrig sett ett levande exemplar, vet vi från kadaver som spolats iland och lämningar som hittats i magen på kaskeloter att djurets anatomi liknar den hos deras mindre kusiner".

"Fantastiskt! Kan du ge oss en snabb sammanfattning av vad den första dykningen går ut på?".

Mitt sårade ego sjöd inom mig, men jag höll tyst.

"Vårt cefalopod-bete kommer att fästas i en av de utdragbara armarna på miniubåten. Målet är att gå ner till ett djup av 1 000 meter, lura upp en jättebläckfisk från avgrunden och sedan filma den. Då Architeuthis föredrar väldigt stora djup och mycket större djup än vad våra miniubåtar kan gå på, väntar vi tills det blir mörkt, i förhoppningen om att varelsen stiger mot ytan när natten faller, för att följa näringskedjans nattvandring till grundare farvatten".

"Kan du förklara det där sista lite närmare. Vad menar du egentligen med nattvandring?".

"Här kan Dr. Wallace få ta över", svarade David, för att slippa en överhettning i sin vänstra hjärnhalva.

Jag drog in luft ett par gånger för att kyla ner vad som även hos mig var heta känslor, även om det aldrig varit något större fel på mina båda hjärnhalvor.

"Jättebläckfiskarna bebor ett område som vi kallar mellandjupsnivån, och som per definition är världens största område. Medan fotosyntesen styr näringskedjorna i havets ytskikt, kommer de primära näringskällorna i mellandjupsnivån från växtplankton. Mellandjupsvarelser lever i absolut mörker, men när solstrålarna tränger ner till dem stiger de uppåt som en enda stor massa för att beta av växtplankton. Det här är en nattlig händelse som har beskrivits som den största enstaka migrationen av levande organismer på hela planeten".

"Suveränt, helt suveränt. Hur går det med ljuset, Hank?".

"Vi har fortfarande en kvart på oss, plus minus".

"OK, låt mig då bli lite mera personlig. Berätta lite om dig själv, Zack. Dr. Caldwell har sagt att du är amerikansk medborgare, ursprungligen från Skottland".

"Det stämmer. Jag växte upp i de skotska Högländerna och närmare bestämt i den lilla byn Drumnadrochit".

"Som ligger i hjärtat av Urquhart Bay i Loch Ness", insköt David.

"Är det sant?".

"Min mor är Amerikan", fortsatte jag och slog dövörat till för alla propåer som kunde leda i oönskade riktningar. "Mina föräldrar träffades när hon var på semester. Vi flyttade till New York när jag var nio år".

Med ett fräckt leende lutade sig David framåt, härmade en skotsk accent och sa: "Dr. Wallace försöker förtränga sin uppväxt vid monstersjön, där han umgicks med de andra Nessiejägarna eller hur, grabben?".

Jag gav David en blick som kunde ha fått honom att fatta eld och smälta ner där på däcket, om det bara hade varit möjligt.

Men regissören struntade i min ilska och drog lika snabbt en helt förhastad slutsats: "Så det var legenden om monstret i Loch Ness som fick dig att satsa på en vetenskaplig utbildning. Fascinerande!".

Där var det igen. Det förfärliga "m"-ordet. Loch Ness var synonymt med sitt monster och monster i det här fallet var liktydigt med Nessie, en kryptozoologisk dröm och en marinbiologs mardröm. Nessie var en "knäppgöksvetenskap", vilda skrönor som lockade turister till sjön och skrävlare som min far.

Att förknippas med Nessie hade förstört mer än en vetenskapsmans karriär och i synnerhet Denys Tuckers vid Naturhistoriska Museet i London. Dr. Tucker hade tjänstgjort där i elva prickfria år och en gång i tiden betraktats som en auktoritet på ålar... ända tills han antydde i pressen att han var intresserad av att dra igång en expedition för att hitta monstret i Loch Ness.

Kort därpå fick han sparken och sedan var hans karriär som vetenskapsman slut.

Att förknippas med Loch Ness i en National Geographic-dokumentär kunde förstöra min karriär som en seriös vetenskapsman, men det var förstås redan försent att ändra någonting. David hade lett mig till hundskiten, som min mor skulle ha uttryckt det, och jag hade "trampat rakt i den". Nu var mitt mål att se till att den inte drogs omkring över hela mattan.

"Låt mig klargöra det här", deklarerade jag med all den auktoritet jag kunde uppbåda, samtidigt som min stämma lätt kunde ha spräckt Hanks hustrus mikrofon. "Jag var aldrig en Nessiejägare".

"Men du har alltid varit intresserad av Loch Ness, eller hur?", frågade David obönhörligt.

Han betedde sig som en kåt gymnasieyngling, som vägrade ge upp trots att hans date sagt att hon inte hade lust. Jag vände mitt ansikte mot hans, fångade upp solstrålarna med ögonen och insåg försent mitt misstag så som varande ett migränoffer.

"Loch Ness är en unik plats, Dr. Caldwell", fortsatte jag. "Men alla som kommer dit letar inte efter monster. Som ung pojke träffade jag många miljöaktivister som fanns där för att studera sjöns alger, eller dess mossa, liksom det enorma djupet. De var naturalister, precis som min föregångare Alfred Russell Wallace. Trots allt nonsens om den legendariska vattenbesten, är Loch Ness en magnifik sjö och...".

"Men många av dessa team kom i själva verket för att söka efter Nessie, eller hur?".

Jag tittade på Davids feminina ansikte, med den blekta mustaschen och matchande Moe Howard-tröjan, men allt jag såg var fläckar, lila demoner som förblindade min syn.

Migrän...

Skinnet krullade sig vid blotta tanken. Jag visste att jag behövde en slurk Zomig innan hjärnstormen nådde sitt mest smärtsamma läge, ändå babblade jag på i ett desperat försök att rädda intervjun och min egen karriär.

"Det ser inte ut som du kommer undan. De har ju förvandlat Nessie till en turistindustri idag, eller hur? Och hur är det nu, Zack, har du någon gång sett monstret själv?".

Först ville jag slå honom på käften rakt framför kameran. Sedan ville jag riva av honom hans urfåniga Hawaii-skjorta och strypa honom med mina bara händer, men min vänstra hjärnhalva vägrade som vanligt att låta mig ta kontrollen.

"Ursäkta mig Dr. Caldwell, men jag trodde att vi var här för att tala om jättebläckfisken?".

David gav inte upp. "Du svarade aldrig på min fråga, grabben. Har du själv sett monstret i Loch Ness?".

Jag tvingade mig att skratta åt honom, medan mitt högra öga började pulsera. "Jag vet inte hur det är med dig, Dr. Caldwell, men jag är marinbiolog. Vi brukar lämna jakten på myter till kryptozoologerna".

"Men det är ju precis det som är min poäng", fortsatte Davis obekymrad. "Det var inte länge sedan som man sa att även jättebläckfisken var en myt. Och det säger man fortfarande om Skylla i Odyssén, monstret i Tennysons poesi, och Kraken utanför den norska kusten. Eftersom du växte upp vid Loch Ness, måste du väl ha påverkats lite grann av den största legenden av dem alla?".

Cody Saults älskade vår duell, särskilt som den tropiska stormen David sakta men säkert byggdes upp till en orkan.

"Jakten på Nessie kanske blev grunden till din jakt på jättebläckfisken. Jag försöker inte lägga ord i din mun, men...".

"Nu pratar du rent ut sagt skit, Dr. Caldwell. Allt du har sagt hittills är skit och ingenting annat än skit. Nessie är också skit. Ingenting annat än rent nonsens som spritts för att locka turister till Högländerna. Jag är ingen resebyråarrangör, jag är en vetenskapsman som söker en verklig havsvarelse, inte någonting som skottarna hittat på. Om ni ursäktar mig nu, mina herrar, så har jag ett arbete att sköta".

Och med det knuffade jag mig förbi både David och regissören och gick in i fartygets infrastruktur, för att hitta ett badrum. De lila fläckarna var borta, men smärtan i ögonen blev allt värre.

Nästa fas skulle bli uppkastningar, så våldsamma att omgivningen skulle tro att jag var dödssjuk. Därefter följde svaghet, mera smärta och fler kräkningar och om jag inte sköt mig själv med en kula för pannan, skulle jag till slut slockna ändå.

Som alla som lider av migrän försöker jag undvika saker som drar igång helvetet; direkt solljus, överdrivet kaffedrickande, stress och de tabubelagda ämnen som cirkuklerar kring min barndom.

Min mage gurglade redan, smärtan i ögonen var så förblindande att jag skyndade på stegen ännu mera. Äntligen ett badrum! Jag låste dörren om mig, knäböjde framför toalettstolen, stack ner ett finger i halsen och kräktes våldsamt.

Jordbävningen i mitt inre släppte ut min lunch och hotade att få blodådrorna till min hjärna att implodera. Jag fortsatte att spy tills magen var tom och min vilja att leva vidare hade lämnat mig helt. Jag stannade en bra stund till medan mitt huvud balanserade på det kalla, bakterieinfekterade porslinet till toalettstolen.

Lisa hade kanske rätt. Det var nog dags för mig att börja släppa loss.

##########################

DET VAR MÖRKT när jag kom upp på däck igen med mitt långa bruna hår rufsigt hängande ner i pannan, glasartade och blodsprängda ögon. Jag hade sett bättre ut, den saken var klar.

Migränattacken hade gjort mig svag och darrig och jag hade föredragit att stanna i sängen, men tiden för dykningen var nästan inne och jag visste att David skulle stjäla min plats på miniubåten om jag gav honom den chansen.

En blodröd ljusfläck var allt som återstod på den västra horisonten av den svettiga hetta som nu förvandlats till en svalkande nattbris. Jag drog in mängder av frisk luft i lungorna och tog mig sedan akterut, där det redan rådde full aktivitet.

Fartygsljusen var på och skapade en teaterscen där fyra tekniker och ett halvt dussin vetenskapsmän gjorde en sista kontroll av Massett-6, den 27 fot långa miniubåten som nu hängde på en meters höjd över däcket likt en slags jätteinsekt.

Med sin förmåga att utforska djup över 3 500 meter var Masset-6 en tremansfarkost som bestod av en akrylliknande glasbubbla monterad på en rektangulär aluminiumkammare, vars väggar var fem tum tjocka.

Under miniubåten fanns en extern plattform och skidor som stöd för flyttankar, slangar, inspelningsapparatur, gascylindrar innehållande syre och luft, primära och sekundära batterier, ett antal uppsamlingskärl, bågformade ljusstavar, en hydrualisk arm, och nio propellrar med en dragkraft på 50 kilo vardera.

Jag hittade David lutad mot miniubåten, där han som bäst höll på att dra på sig en blå och gul gummidräkt - min gummidräkt - när han såg hur jag närmade mig.

"Zack? Var har du hållit hus? Vi trodde inte att du skulle komma i tid...".

"Försöka duger. Ta av dig min gummidräkt nu. Jag mår fint".

"Du ser blek ut".

"Jag mår bra säger jag ju, men inte tack vare dig. Vad var det du försökte pracka på mig om Loch Ness egentligen? Försöker du misskreditera mig på en rikstäckande TV-kanal?".

"Naturligtvis inte. Vi är ett team, eller hur? Jag tyckte det var en kul vinkling. Discovery Channel älskar mystik, så nästa gång kan ju de få följa med oss ut".

"Glöm det. Jag har jobbat alldeles för hårt för att förstöra mitt rykte med sådant här nonsens. Jag säger det bara en gång till, ta av dig min gummidräkt nu meddetsamma!".

"Vi är klara här", sa Ace Futrell, vår sambandskoordinator. "Ni kan gärna få börja Dr. Wallace...".

Kameran gick. David, som åter spelade rollen som min mentor, gav mig några sista minuten-råd och sedan hjälpte han mig att komma ner i gummidräkten. "Kom ihåg att det här är vår stora chans, grabben, att det är vår show och ingen annans".

Luckan på Massett-6 fanns under miniubåtens aktre observationsdäck och bakom batterienheten. På knä under miniubåten stack jag upp huvudet och axlarna i öppningen och klättrade sedan in i den.

Farkostens insida var en korsning mellan en helikoptercockpit och en övervakningsvan från FBI. Den klaustrofobiska aluminiumkammaren var full av videomonitorer, livsuppehållande utrustning, koldioxid-renare, gas-analysatorer och oräkneliga mängder rör och gasfyllda slangar. Omvänt var den främre kabinen en tvåsitsig akrylbubbla som erbjöd en panoramautsikt över miniubåtens omgivningar.

Sedan jag intagit min överenskomna plats i andrepilotens säte, tajtade jag till min axelsele och inspekterade kontrollerna på mitt soniska lockbete, som hade nödriggats till konsollen på min högra sida. Allt verkade OK.

När jag tittade över huvudet och ut genom bubblan, såg jag hur en tekniker dubbelkontrollerade lockbetets undervattenshögtalare, som nu satt fast i farkostenas externa bogserkrok.

Donald Lacombe, miniubåtens chefspilot, anslöt sig i cockpit och klargjorde direkt vem som bestämde. "OK, grabben, så här ligger det till. Håll dig i ditt säte och rör ingenting utan att ha fått en order att göra det. Kapisch?".

"Aj, aj, kapten!".

"Och ingen gillar en besserwisser. Du är i min farkost nu, bla, bla, bla".

Jag vände mig bort ifrån honom och övervakade istället hur Hank Griffeth med stor möda klättrade in i utrymmet. En besättningsman sträckte upp kameran och stängde sedan luckan bakom honom.

Radion knastrade till. "Kontrollen till sexan, gör er klara för nedstigning".

Lacombe pratade i sitt headset, helt klart i sitt rätta element. "Uppfattat Ace, förbereder nedstigning".

##########################

MINIUBÅTEN LYFTE FRÅN DÄCKET och sex meter upp i luften, strax bakom fartygets akter. Manhattanvilles köl lyste spöklikt i nattmörkret och var synlig ett kort ögonblick, sedan sänktes vi ner i havet.

De följande tio minuterna cirklade ett antal dykare runt miniubåten, lösgjorde den från vajrar och kablar och kontrollerade att all utrustning fanns på plats och var fästad som den skulle vara.

Lacombe var fullt sysselsatt med checklistan, som prickades av mot Ace Futrell ombord på forskningsfartyget, medan Donald visade mig bilder på sina barn.

"När kommer du och din fästmö att skaffa er barn? Det finns ingenting som går upp mot att ha ett gäng dammråttor som springer omkring i huset när man kommer hem från jobbet".

Några problem att skaffa barn hade jag inte. Jag undrade bara om inte Wallace förbannelse kunde hoppa över en generation eller två för att göra den saken litet lättare...

"Zack?".

"Tyvärr, inga barn i sikte än, åtminstone inte på ett bra tag. Jag har alldeles för mycket för mig just nu".

Jag återvände till kontrollpanelen och tvingade mig själv att tänka på nedstigningen. Att gå ner tusen meter i havet var som att flyga. Man är alltid medveten om att det är farligt, ändå vet man att majoriteten av alla plan landar säkert, precis som att de flesta miniubåtar kommer upp till ytan igen.

Jag hade varit ombord i en miniubåt två gånger tidigare, men den här nedstigningen var annorlunda eftersom vi skulle försöka locka till oss det farligaste och minst utforskade rovdjuret i hela havet.

Hjärtat bultade av upphetsningen och adrenalinet spolade bort Angus ord från mina tankar.

Ace Futrells röst hördes över radion. "Kontrollen till sexan, ni är klara att dyka. På återseende och god jaktlycka!".

Lacombe aktiverade ballastkontrollerna och släppte in havsvattnet i trycktankarna under miniubåten. Nedtyngd som den blev började Massett-6 att sjunka, efterlämnande en ström av silverfärgade luftbubblor.

Piloten kontrollerade instrumenten, aktiverade sin sonar, kopplade på propellrarna och vände sig sedan mot mig. "Hur går det, gröngöling, har du varit ombord i en miniubåt tidigare?".

"Två gånger, men då var uppdraget bara två timmar långt. Jag har aldrig varit med om något som detta".

"Då ska jag hålla det så lättfattligt som möjligt. Batterierna och den livsuppehållande utrustningen gör det möjligt för oss att stanna nere i 18 timmar. Toppfarten är en knop och det största djup vi kan gå ner till är 3 500 meter. Kommer vi för långt under det djupet, kommer skrovet att knycklas ihop som en läskedrycksburk och trycket utanför att spränga ditt huvud lika lätt som det vore en grapefrukt".

Jag lät honom hållas och kontrade sedan med mina specialkunskaper. "Vet du något om jättebläckfisken? Den här farkosten är 27 fot, varelsen vi letar efter är mer än dubbelt så stor, 40 till 50 fot och väger mer än ett ton. Får vi kontakt med ett av dessa monster, måste du noga följa mina instruktioner".

Det var OK att använda "m"-ordet för att tillrättavisa en besserwisser.

Lacombe skakade av sig det jag just sagt, men jag såg på honom att han memoriserat vartenda ord.

"90 meter", ropade han ut till Hank, som redan satt och filmade. "Aktiverar den externa belysningen".

Två skarpa undervattensstrålkastare skar genom det svarta havet och förvandlade det till Medelhavsblått. Och vilket spektakel det var sedan, det var som att befinna sig i ett jättelikt akvarium!

Jag stirrade i minst tio minuter på skådespelet omkring oss, innan jag vände mig mot filmkameran och gjorde mitt bästa för att anlägga samma seriösa ansiktsuttryck som Carl Sagan.

"Vi lämnar ytvattnet nu och närmar oss vad många biologer kallar 'Det Okända'. När vi kommer djupare ner, kommer vi att se hur varelserna på mellandjupsnivån har anpassat sig till ett liv i totalt mörker".

Lacombe pekade och vägrade bli uppdaterad ytterligare. "Här kommer vår första besökare nu".

En bisarr geléliknande gigant med ett pulserande, klockformat huvud drev förbi cockpit och varelsens 45 fot långa kropp glödde i skenet från våra artificiella ljus.

"Det där är en siphonophor, en slags manet", deklarerade jag. "Kroppen släpper ut en sträng som består av miljontals gaddceller som sedan släpar genom havet som ett nät, under dess sökande efter mat".

Nästa besökare utgjordes av ett halvt dussin piraya-stora fiskar med utstående ögon och skräckinjagande huggtänder. När de vände, reflekterades deras kroppar i silverblått i strålkastarna från miniubåten.

"Det här är s k yxfiskar", fortsatte jag. "Deras kroppar innehåller fosforescens som återskuggar deras silhuetter, vilket gör att de kan kamouflera sig i mörka djup. I dessa mörka vatten är det viktigt att göra sig osynlig. När vi kommer ännu djupare ner kommer vi att hitta djur som inte bara förlitar sig på bioluminicens som kamouflage, utan också använder den för att attrahera byten".

Maneter av alla storlekar och former gled ljudlöst förbi cockpit och deras genomskinliga kroppar glödde i rött i ljuset från miniubåten.

"Kan piloten vara så vänlig och slå av ljusen i några minuter?".

Han gav mig en tveksam blick, men så gjorde han som jag sa. I nästa ögonblick var miniubåten omgiven av det totala mörkrets sällsamma tystnad.

"Titta där!", viskade jag.

En blixt flammade upp i fjärran, följd av ytterligare ett dussin och plötsligt var havet omkring oss ett enda stort undervattensfyrverkeri av bioluminicens då tusentals neonblåa lampsken flammade upp överallt i mörkret.

"Otroligt", muttrade Hank och filmade allt vad han kunde. "Det är som om de kommunicerar med varandra".

"Kommunicerar och jagar", instämde jag. "Naturen hittar alltid ett sätt att anpassa sig, även i den kärvaste miljön".

"600 meter", kommenterade piloten.

En vuxen gulper-ål slingrade förbi, med munnen på vid gavel för att kunna fånga och sluka omisstänksamma fiskar. Allt som allt kunde jag inte ha önskat mig ett bättre skådespel.

Men det bästa återstod ännu.

Det hade blivit märkbart kallare i kabinen nu så jag drog upp dragkedjan i gummidräkten, alldeles för stolt för att be ubåtspiloten att vrida upp värmen.

Hank flyttade sin filmkamera och läste sedan igenom de stolpar som Cody Saults hade gett honom. "OK, Zack, berätta om jättebläckfisken vi letar efter. Jag läste någonstans att du tror att det rör sig om en mutation?".

"Det är bara en teori".

"Ändå låter det väldigt intressant. Vänta lite... låt mig fokusera dig på nytt. Såja, då kör vi".

"Mutationer sker hela tiden i naturen. De kan orsakas av strålning eller ske spontant och ibland kan också själva organismen anpassa sig till förändringar i sin egen miljö. De flesta mutationer är neutrala, vilket betyder att de inte har någon effekt på organismen. Andra kan emellertid vara antingen godartade eller väldigt skadliga, beroende på miljön och omständigheterna.

"Mutationer som påverkar framtiden för speciella arter är ärftliga förändringar i särskilda sekvenser av nukleotiderna. Utan dessa mutationer skulle den evolution vi känner till idag aldrig ha varit möjlig.

"Jag talar t ex om de tillfälligheter, felaktigheter och lyckliga omständigheter som ledde till att människan utvecklades från lägre primater, allt detta var mutationer och ingenting annat.

"Vissa mutationer leder till dödlägen, eller så går arterna under. Neanderthalmänniskan t ex var ett mutationistiskt dödläge. Andra mutationer kan ändra storleken på en särskild gen, eller skapa en helt ny art.

"I fallet med Architeuthis dux har vi en jättebläckfisk, en medlem av familjen teutider, ändå har detta speciella djur utvecklats till det största ryggradslösa djuret på den här planeten. Är det en mutation? Ganska säkert, ja. Frågan är varför det över huvud taget muterade? Kanske är det en försvarsmekanism mot stora rovdjur som kaskeloten. Är det en framgångsrik mutation eller en dödfödd sådan? Då vi vet så litet om varelsen som vi gör är det omöjligt att besvara den frågan. Vi vet inte heller om Homo sapiens kommer att bli framgångsrik!".

Piloten rullade med ögonen vid mina filosofiska nycker. "Vi passerade just 700 meter. Är det inte hög tid att aktivera din apparatur snart?".

"Jodå". Jag startade upp lockbetet och skickade ut en serie pulserande klickljud i det tidlösa havet. Sedan lutade jag mig tillbaka i sätet medan hjärtat bultade av upphetsning och väntade på att min "drake" skulle dyka upp.

##########################

UBÅTSPILOTEN var den förste som blev otålig. "Hör du Jaqcues Cousteau Junior, nu har det gått sex timmar. Var är din jättebläckfisk någonstans?".

Jag tittade upp från mitt exemplar av tidskriten Populär Vetenskap. "Inte en susning. Ingen kan säga hur lång räckvidd lockbetet har eller ens om jättebläckfisken finns i just det här området".

Piloten återvände till sin patiens. "Det där är ju inte precis det svar som National Geographic vill ha".

"Det här är vetenskap", bet jag av. "Naturen har sitt eget tidsschema". Jag såg mig omkring i det svarta havet. "Hur djupt ligger vi egentligen?".

"810 meter".

"Men Herregud, vi ligger ju inte tillräckligt djupt! Jag bad specifikt om 1 000 meter. Jättebläckfisken föredrar kallt vatten. Vi måste ner ännu djupare, under termoklinen, annars är det här bara slöseri med tid".

Lacombe surnade till ordentligt, för han visste att det var han som satt löst till nu, han och ingen annan. "Sexan till kontrollen, grabben vill att jag ska gå ner till tusen meter".

"Vänta sexan". En lång tystnad följde och sedan kom det förväntade svaret: "Tillståndet beviljat".

##########################

800 METER DÄRIFRÅN och på 2 000 meters djup låg monstret stilla i tystnaden och mörkret. Arton meter av manteln och tentaklarna var sammandragna i en bergsspricka, med den 950 kilo tunga kroppen redo att sprätta ut som fjädern i en musfälla.

Rovdjuret spanade av djupet med sina två bärnstensfärgade ögon, vart och ett stort som en middagstallrik. Lika intelligent som det var stort kunde det känna av allt som fanns i dess närmiljö.

##########################

DEN KVINNLIGA FISKAREN simmade sakta förbi den utskjutande klippan, dinglandes ett eget sänke, fäst i en lång ryggrad i vars ände det satt ett självlysande bete. Fästad på undersidan av honan, och vickade som en andra stjärtfena, var det här resterna av hennes mindre hanne.

Under en ovanlig tillämpning av sexuell dimorfism, hade den manliga fiskaren slutat sina dagar genom att bita sig fast vid honan, med munnen så absorberad av hennes skinn att de två blodådrorna hade anslutit sig som en enda. Med tiden skulle hannen lösas upp, förlora sina ögon och inre organ, bli en permanent parasit och vara totalt beroende av honan för sin mathållning.

Eftersom hon nu var tvungen att skaffa mat för två, manövrerade honan sitt lysande bete ännu närmare den utskjutande klippan.

SMACK!

Piskande genom mörkret som ett bungyjumprep, sköt en av bläckfiskens sex meter långa tentakler ut och omslöt den kvinnliga fiskaren med sin lövformade fot samtidigt som den genomborrade den paralyserade fisken med ett antal olika krokar som stack ut från rader av dödliga sugkoppar.

När bläckfisken dragit in sitt byte i munnen, krossade jägarens papegojliknande näbb snabbt maten i ätbara stycken, medan dess tunga guidade dem ner genom strupen, eftersom maten faktiskt passerade dess hjärna på sin väg ner i magen.

Architeuthis dux tryckte ut sitt 3,5 meter långa. torpedformade huvud ur sitt skrovliga näste och svalde sedan återstoden av metarfisken i en enda tugga.

Jättebläckfisken var fortfarande hungrig, då dess aptit hade retats under de senaste åtta timmarna av det soniska lockbetet. Trots att den var frestad att stiga och äta av vad den uppfattade som lämningarna av en kaskelotval, hade den jättelika bläckfisken stannat på djupet och vägrat att gå upp i det varmare ytvattnet.

När den nu svalde de sista bitarna av sin munsbit, kände den en ny frestelse komma allt närmare, samtidigt som den kom ner i de kallare vattenlagren.

Hungern åsidosatte försiktigheten. Armarna drogs fria från sprickan och sedan sköt den iväg från den steniga bottnen och steg uppåt, medan dess städ-liknande stjärtfena fungerade som en propeller i djupets kolsvarta mörker.

Blipp.

Blipp... Blipp... Blipp...

Donald Lacombe stirrade på sonaren och spelade upp dramat för filmkameran.

"Den är biologisk, den är stor, och den kommer rakt emot oss. 450 meter kvar och närmar sig stadigt".

"Är vi i fara?", frågade jag, och kände mig plötsligt väldigt sårbar.

"Jag vet inte, det är du som är marinbiologen i gänget. 270 meter kvar och saktar in. Den kanske kollar upp oss?".

"Den tycker inte om skarpa ljus", kontrade jag. "Byt till rött".

Ubåtspiloten justerade de yttre strålkastarna och roterade linsarna till deras mindre starka, röda filter.

"Det där avgjorde saken, den kommer som en demon nu! 90 meter kvar. 80 meter kvar. Håll i er!".

Sekunderna gick och sedan skakade Massett-6 plötsligt till, och rullade kraftigt åt styrbord när vårt okända eko kolliderade med huvudbatteriet och medarna.

Hjärtat bultade våldsamt och jag hoppade nästan ur skorna när en vadderad sugfot, bred som en basebollhandske, gled över utsidan på vår skyddande akrylbubbla.

Ytterligare åtta tentakler följde efter i dansen och varje bihang var lika tjockt som en brandslang. Alla rörde sig oberoende av varandra och var styrda av sin hittills osedda ägare. Till och med piloten var imponerad.

"Herregud, du hittade den till slut! Och titta på dom där tentaklerna. Han måste vara ett monster!".

"Hon", rättade jag honom. "Honorna blir mycket större än hannarna, så det här monstret är definitivt en hona".

Där kom det igen, "m"-ordet. Om jag bara hade vetat vad det skulle leda till...

Piloten knäppte på radion. "Sexan till kontrollen, öppna champagnen, Ace, vi har fått kontakt!".

Vi hörde hur man applåderade i kontrollrummet.

"Vi har uppfattat, sexan. Grattis allihopa", hördes Davids röst säga. "Vi klarade det".

"Vi, ja", mumlade jag.

Ljudet av metall som slets loss fick mig att hoppa till. "Vad i helvete...?".

"Vänta", sa Lacombe kort i radion. Han såg genuint bekymrad ut och det oroade mig. På 1 000 meters djup är vattentrycket hundra gånger så stort som vid ytan, vilket betydde att minsta hål i skrovet skulle döda oss på bara några sekunder.

Tänk om hon får loss en platta? Tänk om hon bryter upp en lucka?

Tanken på att drunkna gjorde mig lika skräckslagen som panikslagen och magmusklerna knöt sig som i kramp.

"Kolla här!". Hank riktade filmkameran mot en av videomonitorerna. Den brusiga bilden avslöjade en onormalt stor, rörformad kropp och slutet av ett otäckt stirrande öga, stort som en människas huvud. Flera av bläckfiskens tentakler slet i luckan till en av uppsamlingskärlen där vi förvarade betesfisk.

"Hon är bara ute efter fisken", påstod jag och hoppades att jag hade rätt. Varelsen slet av luckan på stålkärlet som om det hade varit en barnleksak och släppte därmed ut 100 kilo lax i havet.

Medan vi tittade på, sköt en av de längre matar-tentaklerna ut och motade in fisken, samtidigt som de andra samlade in den och hindrade den från att flyta iväg.

Piloten skakade på huvudet, helt förbluffad. "Det där är jävligt imponerande!".

"Absolut", instämde jag och försökte dölja hur orolig jag var. "Hon har en väldigt stor och komplex hjärna och ett otroligt välutvecklat nervsystem".

"Kontrollen till sexan!". Den här gången var det ytfartygets radioman som lät angelägen.

Lacombe och jag tittade på varandra. "Sexan här, kom igen kontrollen".

"Vi har hittat något nytt på sonaren. Ett flertal kontakter, definitivt biologiskt, inga bläckfiskar och ingenting vi hört tidigare. Djupet är drygt 2 000 meter, avståndet just nu tre sjömil. Vad det än är så har de ändrat kurs och dyker och de är på väg rakt emot er. Jag lägger över akustiken till er nu. Dr. Caldwell tror att det bara är ett stort fiskstim, men vi rekommenderar er ändå att stiga omedelbart. Kan ni göra det?".

Lacombe skruvade upp volymen på sin sonar så att Hank och jag kunde lyssna till ljuden.

Blee-bloop... Blee-bloop... Blee-bloop... Blee-bloop...

Piloten tittade på mig och väntade på mitt utslag.

"Det är alldeles för högt för att det ska kunna vara ett fiskstim", viskade jag, samtidigt som min hjärna arbetade för högtryck med att identifiera ett svagt familjärt mönster. "Det låter nästan som luftblåsan på något amfibiskt".

"Det måste vara en val", menade Hank.

"På 2 000 meter? Inte ens en kaskelot kan dyka så djupt". Jag pluggade in mina egna lurar i konsollen och lyssnade på ljudet i lugn och ro.

Blee-bloop... Blee-bloop... Blee-bloop...

Det var ett freakigt ljud, nästan som om en jättelik mugg med vatten rytmiskt tömde ut sitt innehåll. Och plötsligt föll tioöringarna ner.

"Jag tror knappt mina öron... det är ju Bloop!".

"Vad i helvete är Bloop?".

"Det vet vi inte".

"Vad menar du med att ni inte vet?", snäste piloten. "Du kallade ju den nyss för Bloop!".

"Det är ett namn den fick av flottan. Vi vet i nuläget bara vad de inte är. De är inte valar, på grund av det extrema djupet, och de är varken hajar eller bkäckfiskar, eftersom ingen av dessa arter har gasfyllda säckar för att åstadkomma så höga ljud".

"Är de farliga?", undrade Hank. "Kan de gå till anfall?".

"Jag vet inte, men jag vill absolut inte ta reda på det, på det här enorma djupet!".

Lacombe förstod vad jag syftade på. "Sexan till kontrollen, vi drar!".

Han högg tag i kontrollspaken, altiverade propellrarna och miniubåtens alla roder. Vi började uppstigningen, sakta som en snigel.

"Titta där!", skrek Hank. Jättebläckfisken hade övergett fiskkorgen och fångade nu upp de bubblor vi efterlämnade, samtidigt som dess tentakler slöt sig om vår akrylbubbla. "Hon vet att vi finns här!".

"Vad skrämmer en jättebläckfisk?", funderade jag högt, sedan var jag tvungen att grabba tag i armstöden när miniubåten fick en hård smäll underifrån, samtidigt som vi hörde hur mera metall slets loss från dess skrov.

Lacombe svor och tittade på sin kontrollpanel. "Det är din förbannade bläckfisk som är i farten igen. Den gnider sig mot kranarmen".

"Hon är rädd".

"Ja, och det är hon inte ensam om. Ljudet du hör komner från våra syre- och lufttankar på medarna. Slits de loss kan Massett-6 förvandlas till ett ankare".

Piloten tog på sig sina hörlurar samtidigt som han ökade trycket på ballasttankarna. "Sexan till kontrollen", anropade han sedan på radion. "Vi har ett nödläge...".

Ytterligare en smäll avbröt honom, följt av en explosion som fick våra ben att skaka och utlöste en lavin av bubblor. Det mullrade som åska när havet skälvde omkring oss. Röda varningslampor blinkade på Lacombes kontrollpanel och den en gång så kaxige piloten var nu väldigt blek.

"Sexan här, vi förlorade just både den primära och sekundära ballasttanken. Det interna hydrualsystemet är offline. Framdrivningen fallerar...".

Och i det ögonblicket, mina vänner, började Massett-6 att sjunka!

Miniubåten föll sakta, med bakänden först, men det var värre än att sitta i en berg-och-dalbana. Metallen tjöt och plattorna hoppade och mitt hår såg ut att stå rakt upp, eftersom den hela tiden rufsades om mot baksidan av stolen.

Resten av kroppen var som paralyserad.

Piloten sneglade åt mitt håll och hans ansiktsuttryck bekräftade att vi befann oss i dödsfara.

Ace Futrells röst hördes över radion och ingav en gnutta av hopp. "Kontrollen till sexan, vi klargör just nu en ROV för att bistå er. Vilket djup finns ni på?".

Lacombes svettglänsande ansikte glimmade i lamporna från kontrollpanelen. "Ett-noll-noll-tjugofem meter. Vi sjunker med 25 meter i minuten. Så få ner ROV:n så snabbt ni bara kan!".

Jag kände mig helt hjälplös, som en passagerare på ett passagerarplan som just fått veta att planet tappat en motor...

Vad gör jag här? Gode Gud, låt mig inte dö... inte än, snälla. Lisa hade rätt, jag måste börja leva lite. Gud som är i himlen, låt mig klara av detta så svär jag att...

Miniubåten rullade och skramlade, skakade och hoppade och jag föll tillbaka ner i sätet, medan mina svettiga händer kramade armstöden och mina uppspärrade ögon kollade djupmätaren i väntan på att min skalle när som helst skulle explodera.

"Herre min Skapare, det finns något annat där ute"", skrek Hank panikslagen och pekade ut mellan jättebläckfiskens tentakler.

Jag lutade mig framåt. Flera långa, mörka figurer cirklade oss och förföljde samtidigt bläckfisken. Jag kunde se skuggliknande rörelser, men innan jag hann fokusera på dem, dränktes bubblorna i stora moln av bläck.

Blooperna gick till attack.

I hörlurarna kunde jag höra hur de bet och slet sig in i jättebläckfisken. Jag kunde höra hur de likt hungriga foxterriers gnagde på köttet, sörplade och smackade och samtidigt gav ifrån sig sitt nu karaktäristiska ljud.

Tankarna övergav mig. Alltför skräckslagen för att fungera normalt, slöt jag ögonen - i det ögonblicket slogs jag av en sublimenal bild från min barndom.

Under vattnet.

Dödligt kallt.

Mörkret - genomborrat av ett himmelskt ljus!

Ta dig till ljuset... ta dig till ljuset...

"Ljusen!", skrek jag samtidigt som jag slog upp ögonen, vräkte undan armstöden och började vrida på knapparna på kontrollpanelen för att ändra det röda filtret till normalt undervattensljus.

Havet syntes på nytt och nu såg vi också tydligt vilken skada jättebläckfisken gjort på tornets hydrualslang och kranarmen och hur flera avkapade och livlösa tentakler slitits loss och hängde och slängde från miniubåten.

"Kontrollen till sexan. ROV:n är i vattnet. Håll ut, Don, vi ska nog få upp dig!".

Lacombe slet sig från spektaklet utanför akrylbubblan och kollade djupmätaren. "Kontrollen, vi passerade just 1 150 meter, så tryck hårt på gasen, Ace, vi lever på lånad tid!".

Jag var på benen nu och tittade upp på en lång tentakel som fortfarande satt virad runt miniubåtens kranarm. Dödmansgreppet på armen förhindrade att resten av den döda bläckfiskens spräckta mantel och huvud, gled bort i havet.

Men säg den lycka som varar för evigt. Bihanget lossnade sakta men säkert, vilket resulterade i att bläckfiskens torpedformade kropp släppte den också, drev bort och försvann utanför strålkastarljusens räckvidd, bort i det ändlösa havet.

De nya rovdjuren gick omedelbart till attack. Långa former som simmade in och ut ur skuggorna, var och en mellan sex och tio meter långa. De hackade på akrylbubblan som en hop med utsvultna vargar.

De var mörka och snabba och för långt ifrån för att kunna identifieras, men deras storlek och aggressivitet ökade min rädsla. Vad jag bevittnade var Naturens grymhet i all sin glans och för ett kort ögonblick kände jag att jag hellre tog mitt liv, än att bli uppäten levande av dessa avskyvärda varelser.

Knaaaaak...

Liemannen stod på min högra sida och väntade bara på sina order, medan en av varelserna gled över akrylbubblan och antagligen kollade upp hur de skulle ta sig in till oss. Det var dess tyngd som fick glaset att knaka - och spricka!

Lacombe högg desperat efter radion. "Ace, var i helvete håller ni hus med ROV:n?".

"Den passerade just 70 meter".

"Det är inte snabbt nog, kontrollen, vi har ett jävligt allvarligt läge här nere just nu!".

Jag föll tillbaka ner i sätet igen, sedan kom jag åter på benen, oförmögen att sitta ner, oförmögen att vara stilla. Trycket ökade i kabinen, trycket ökade i mitt huvud och sprickan i akrylbubblan spred sig hela tiden medan djupmätaren nu visade på 1 266 meter.

Jag slöt ögonen, andades så lätt och försiktigt jag bara kunde, medan sinnessjuka tankar for runt i mitt huvud. Jag såg framför mig hur David Caldwell läste upp min CV vid graven. "...visst kommer vi att sakna honom, men det är som Beatles en gång sa, oh blah dee, oh blah da, livet går ändå vidare...".

Precis när jag trodde att det åtminstone inte kunde bli värre, grinade Liemannen upp sig. Med ett fräsande ljud kortslöts batterierna och vi befann oss plötsligt i ett kvävande, klaustrofobiskt mörker.

Paniken grep tag i mig och satt på mitt bröst lika tung som en elefant. Jag flämtade efter luft och kunde inte längre andas!

Neonblåa nödljus blixtrade till när den gudabenådade backup-generatorn tog över. Jag fick metallsmak i munnen när de blåa ljusen mattades av och spred ett knappt märkbart sken över oss.

"Håll ut, håll ut bara, allt kommer att ordna sig". Lacombe hyperventilerade och trodde uppenbarligen inte på sin egen lögn.

Akterkabinens fem tum tjocka aluminiumväggar uppvisade flera bucklor. Alla visste att det var kört. Alla väntade på att få dö. Men stackars Hank stod inte ut längre. Med skakande armar och ben, med ögon som var vansinniga av rädsla, reste han sig upp och skrek: "Jag måste ut härifrån!". Sedan kastade han sig mot en nödutgång.

Paralyserad som jag var kunde jag bara se på när Lacombe rusade in i akterkabinen, tacklade omkull kameramannen och höll honom nmedtryckt mot durken. "Hjälp till här, grabben!", skrek han vänd åt mitt håll.

Men jag var helt borta. Mina muskler kändes stelfrusna. Mina tankar var uppslukade. För det som stirrade på mig bakom cockpitens spräckta akrylbubbla var ett par runda, otäcka, blålila ögon... kalla och själlösa, dödsbringande... mytiska och mardrömslika, ögon som brändes in i min hjärna för att förfölja mig för resten av livet... lika slutgiltigt som den kista som sänks ner i jorden för att maskarna skulle kunna rensa köttet från skelettet...

Det var döden som stirrade på mig och jag skrek som jag aldrig skrikit förut, ett blodisande skrik som fick Hank Griffeth att tvärt stanna upp och Donald Lacombe att tungt sjunka ner i sitt säte igen.

"Vad då? Vad såg du?".

Jag kippade efter andan, oförmögen att forma orden, men varelsen var borta, ersatt av ett blinkande rött ljus, som nu kom allt närmare.

Lacombe pekade upphetsat. "Det är ROV:n!".

Den torpedformade ROV:n (eller sjöugglan som vi kallar den i Sverige, även om det inte är en helt riktig beteckning) styrde mot den soniska nödsignalen från miniubåten och hakade själv fast sig i bogserkroken. Bara några sekunder senare var kabeln ansluten och linan sträckt.

Miniubåten knarrade och gnisslade, men slutade med ens att sjunka.

Jag slöt ögonen och fortsatte att hyperventilera, fortfarande rädd bortom allt förnuft.

"Kontrollen, vi är anslutna till ROV:n och trycket har spräckt bubblan, så nu får du ta upp oss så snabbt du bara kan, Ace!".

"Uppfattat, Don".

Tårarna rann från Hanks och Dons ögon medan den svårt skadade miniubåten sakta steg. Jag för min del höll ögonen på djupmätaren och räknade sekunder och metrar medan vi hissades upp.

1.260 meter... 1.245... 1.230...

Skräckslagen såg jag hur sprickan i akrylen fortsatte att löpa utåt, för att få hela bubblan att kollopsa.

1.140 meter... 1.110... 1.080...

Tankarna gick över till min högra hjärnhalva, som omedelbart räknade ut vår stigningshastighet kontra sprickan i akrylbubblan. Det såg inte bra ut.

Vi måste stiga snabbare!

Ett rör sprack över mig och ryggen duschades i iskallt vatten. Jag hoppade upp från sätet och attackerade avstängningsventilen som den dåre jag var i det ögonblicket.

"Snabbare, kontrollen, hon håller på att brytas sönder!".

945 meter... 930... 910...

När rörläckan hade tätats kurade jag ihop mig till en boll.

840 meter... 805... 780...

De första dropparna sjövatten uppträdde längs sprickan i bubblan.

"Kom igen nu, baby", mässade Lacombe. "Håll dig bara en liten bit till!".

540 meter... 510 meter... 480 meter...

Vi tycktes stiga snabbare nu och det svarta havet omkring oss övergick i grått, medan gryningsljuset filtrerades ner i djupen.

Piloten och kameramannen fnittrade som barnungar och dunkade varandra i ryggen.

Jag hyperventilerade fortfarande, drog in och andades ut, och förberedde mina lungor på det inströmmande havsvattnet som jag bad till Gud aldrig skulle komma.

"Tack käre Jesus, tack, tack", viskade Hank, gjorde korstecknet med den ena handen och torkade svetten från sitt röda ansikte med den andra. "Prisa Gud, vi är räddade!".

"Jag sa ju att vi skulle klara oss", sa Donald, som återfått sin kaxiga attityd när ljuset nu kommit tillbaka.

"Mina barn... jag kan knappt vänta tills jag får krama dem igen!".

Vad talade de om? Insåg de inte att vi fortfarande var på djupt vatten, att vi fortfarande var i fara?

"Hör du, Zack, räck mig filmkameran, vi måste dokumentera den triumferande uppstigningen".

Som en zombie reste jag mig upp och plockade upp någon slags tung utrustning, förvirrad över att vi fortfarande var vid liv.

Så du är inte så smart ändå, du kan faktiskt ha fel. Men gaska upp dig nu, som Lisa skulle ha sagt, och häng på.

360 meter... 300... 240...

Davids röst hördes över radion. "Dr. Wallace, är ni fortfarande OK?".

"Dra åt helvete!".

180 meter... 155... 135...

Havet övergick från djuplila till klarblått medan vi steg upp från ett av de största djup som människan någonsin varit nere på med en miniubåt av den här typen.

95 meter... 70...

Jag torkade bort tårarna och pressade fram ett leende. Hank dunkade mig i ryggen och fnittrade. Kanske skulle vi faktiskt klara oss.

"Kontrollen till sexan, dykare ligger i vattnet beredda att ta emot er. Välkommen tillbaka, grabbar!".

Lacombe vinkade till Hank. "Vänta bara tills vi kommer upp, kontrollen, så får ni se vad vi har på film".

Livet är så bräckligt. Ena stunden är du vid liv, i nästa ögonblick kan du krocka med en lastbil och sedan är allting över. Utan förvarning, utan några sista ord eller tankar är allt bara slut.

På 70 meters djup exploderade bubblan inåt, Sargassohavet rusade in med samma dånande ljud som ett godståg och förblindade oss med sitt raseri.

Jag såg pilotens ansikte sprängas som en fullmogen tomat när sylvasst akrylglas pepprade hans fastspända kropp som om den beskjutits med en kulspruta. Hank dök upp någonstans i ögonvrån och sedan lyfte Atlanten upp mig från mitt säte och vräkte mig rakt in i närmaste vägg.

Bara den plötsliga tryckförändringen höll mig vid medvetande, samtidigt som den tryckte ihop min skalle. Begravd under vad som liknade en ylande lavin, slog jag blint omkring mig i mörkret, greppandes efter vad som helst... jag kände igen akterluckan och hjärnan gav order till mina armar att öppna den.

Jag kände ytfartygets stödkabel smälla av under vikten från havet. Mina händer höll desperat fast i luckan när den frisläppta miniubåten tumlade bakåt, och på nytt föll ner i avgrunden.

Den plötsliga tryckutjämningen kändes i trumhinnorna. I det ögonblicket kom miraklet och luckan öppnades.

Mina barn... jag kan knappt vänta tills jag får krama dem igen...

Hank!

Min vänstra hjärnhalva skrek åt mig att ta mig ut, eftersom mina chanser att nå ytan redan minskat med tio procent, men det var min högra hjärnhalva som tog kommandot och försåg mig med modet hos Sir William Wallace i egen hög person.

Jag trevade efter Hank. Greppade honom i skjortkragen och tryckte upp hans 95 kilo tunga kropp genom luckan och ut i Sargassohavets varma vatten.

25 sekunder hade gått sedan miniubåten försvann och jag kämpade fortfarande med att dra den medvetslöse mannen uppåt genom ca 70 meter av vatten.

Simma mot ljuset...

Jag sparkade och tog simtag, tvingade mig själv att inte på nytt få panik och att låta luften jag dragit in sippra ut så långsamt som möjligt.

Du klarar det aldrig om du samtidigt släpar på Hank. Släpp honom eller också drunknar ni båda två.

Men jag släppte inte. Inte för att jag ville bli någon hjälte, inte för att jag trodde att vi skulle klara det, utan för att jag i den stunden tyckte att hans liv var mera värt än mitt.

Mina lungor tycktes brinna och mitt bankande hjärta var det enda ljud jag hörde.

Tog vi oss ens uppåt? Mina ben var blytunga... sparkade de ens?

Scener från barndomen flimrade förbi framför mina ögon. Min inre röst tog över: Det här är sista spelomgången för Princeton, som ligger under med fyra poäng. Här kommer den stora överraskningen, kvartsbacken dribblar till Wallace. Han undkommer en tackling, ytterligare en, och springer mot ljuset...".

Ljuset... det viktigaste av allt. Ta dig till ljuset.

Ta... dig... till... ljuset...

Wallace är trettio meter bort nu... tjugo meter...

Ljuuuuu...

Han har tio meter kvar nu och bara ett hinder återstår...

Skuggorna skymde sikten för mig. Jag såg dödens hand sträckas ut emot mig... och grabba tag i Hank.

Oh, nej! Wallace tacklas på mållinjen och hans tid är ute...

Utan luft, utan styrka, utan hjärtslag, och utan viljekraft gick jag ut ur min kropp och drunknade.

##########################

Är marinbiologen Zachary Wallace verkligen död? Läs den spännande fortsättningen av SKRÄCKEN I DJUPET vid nästa uppdatering, som kommer i april.

Kryptozoologisk roman: SKRÄCKEN I DJUPET

Kryptozoologisk roman:
SKRÄCKEN I DJUPET