GUST - Global Underwater Search Team

* * *

David Caldwell besökte mig senare samma dag, för att det var hans tur att "gaska upp mig". Han berättade att Hank mådde bättre, att vår pilot inte klarat sig och att miniubåten bärgats men utan att man hittat kroppen.

Tanken på att odjuren i djupet ätit upp Donald Lacombes lämningar gjorde mig illamående.

David förlorade ingen tid på att släppa nästa "bomb".

"Trots ditt hjältemod, Zack, så har allting blivit inställt. Pilotens död i kombination med förlusten av en miniubåt för 12 miljoner dollar... ja, Herregud, det är rena katastrofen. Medan du har legat här och sovit, har jag fått reda ut en helvetes röra. Dessutom förlorade vi all film av bläckfisken som Hank tog -----".

"Glöm jättebläckfiskarna, David, det finns något mycket mera fascinerande där nere - Bloop!".

"Bloop?".

"Läser du aldrig vetenskapliga tidskrifter? 1997 gjorde flottan en mystisk biologisk upptäckt i djuphavet som de kallade Bloop. Det var SOUS som registrerade dem".

"Åh, det SOUS... OK".

"Det är djur, David. Stora, grymma oupptäckta rovdjur, som svärmar i djupet som vore de... pirayafiskar. De attackerade oss i Sargasso och var ute efter vår jättebläckfisk".

"Zack ----".

"Det här är stora grejer, David, en oupptäckt art. Du måste organisera en ny expedition och ---".

"Zack, du lyssnar ju inte. Det är över. Inga fler expeditioner. Inga fler anslag".

"Vad pratar du om?".

"Pilotens familj hyrde en tuffing till advokat, en Mike Rempe från West Palm. Snacka om piraya. Killen har redan lämnat in en stämning mot dig och FAU för att ni lät piloten dö. Som universitetet ser det idag är du omöjlig, grabben. Paria".

"En stämning? Hans död var ju en olyckshändelse".

"Spara det där till förhöret. Hur som helst så tycker dekanus och jag att det är bäst att klippa av alla band med dig, åtminstone tills vidare".

Jag trodde inte mina öron. "Skyller FAU på mig? Vad har du sagt om mig egentligen, David?".

"Det var faktiskt du som öppnade nödutgången".

"Just det din idiot, för att ta oss ut!".

"Och när du gjorde det kan det mycket väl ha blivit för stor påfrestning på bogserlinan".

"Din jävla skithög... du har sagt att jag vattenfyllde ubåten!".

"Nej... Jo... Jag menar, det är nog bäst att du skaffar dig en advokat".

"Inte en chans, David, inte en jävla chans! Jag tänker varken bli syndabock för dig eller för FAU, det kan du bara glömma. Ubåtens bubbla sprack, det var det som dödade piloten".

"Ta det lugnt, jag är bara en springpojke och meddelandet lyder att du inte längre tillhör universitetet. Det är ett synliggörande, ingenting personligt".

"Du kan dra åt helvete, det är inte heller något personligt".

Det var allt jag kunde göra för att inte strypa honom med en av mina många slangar.

* * *

Sjukhuset skrev ut mig två dagar senare, men bara sedan jag skrivit på ett papper där jag gick med på att träffa en psykiatriker. Min läkare var uppenbarligen rädd för att jag skulle bli deprimerad.

De hade rätt i att vara oroliga.

Jag tog en taxi till min lägenhet på campus, som var en förmån som FAU använt sig av när de rekryterade mig. Med effektivitet som jag aldrig tidigare sett, hade David redan slagit till och gett universitetets vaktmästare order att packa mina tillhörigheter i papplådor.

Under deras falkögda överinseende (vad trodde de jag skulle göra egentligen, stjäla mina egna saker?), lastade jag in allt i baksätet på min Jeep. Jag hade ingen annanstans att ta vägen än att åka till min mor i Bal Harbour, så det var också dit jag nu styrde kosan.

* * *

När hon återvände till Amerika med sin 9-årige son, hade den före detta fru Angus Wallace fått kämpa i flera år för att tjäna till sitt uppehälle som reseledare innan hon träffade sin framtida make, Mr. Charlie Mason från Long Island, New York.

Charlie var författare och tillbringade sina dagar med att skriva kolummer förr såpoperatidningar och sina nätter med att skriva pjäser. Hans genombrott kom sex månader efter det att han gift sig med min mor, sedan en av hennes vänner övertalat en prominent Hollywoodproducent att läsa ett av hans manus, en komedi om en man som försökte döda sin lagligt gifta homosexuella partner för att komma över en lottovinst.

Försäljningen gav honom ett sexsiffrigt belopp och filmen blev en kassasuccé och sedan var Charlie och hans nyfunna kärlek plötsligt i smöret.

Jag gillade min styvfar. Han var en spensligt byggd man med uttunnat hår, femton år äldre än min mor, men han älskade henne innerligt och behandlade henne med respekt och det var det viktigaste för mig.

Det faktum att han var rik bekymrade mig inte det minsta, men jag bad aldrig Charlie om ett enda öre. Eftersom FAU betalade för min bostad och mitt uppehälle, plus en hyfsad lön, kunde jag spara tillräckligt för att amortera på huset.

Efter att ha förlorat mitt jobb behövde jag nu dessa besparingar för att överleva.

Bal Harbour Island är en badort belägen i norra Miamis Dade County. Ett favorittillhåll för de rika och berömda som består av enplansvillor i prydliga trädgårdar och välbevakade kommuner och högt belägna lägenheter längs vita, privata stränder med azurblå horisont.

Exklusiva shoppingcentra och restauranger löper norrut och söderut längs de genomgående huvudvägarna och yachter ligger på rad längs den djupa kanalen i det inre av kuststräckan.

Mor och Charlie var på Manhattan den här veckan. Vi hade talat kort över telefon och jag hade försäkrat att jag mådde bra och att vila och avkoppling var allt som intresserade mig. Jag bad henne att inte oroa sig och sa att vi snart skulle ses igen.

Deras bostad var en fyrarums andelslägenhet på tionde våningen, med utsikt över havet. Det var sent på kvällen innan jag installerat mig, så jag tog en snabb dusch, drog på mig mina favoritshorts och kröp till sängs i ett av gästrummen. Jag lämnade balkongdörren öppen och lät den salta brisen och vågsvallet från havet vagga mig till djup sömn.

Det är mörkt.
Det är mörkt och jag ligger i vattnet. Djupt, kallt vatten.
Jag är i Loch Ness.
Jag drunknar!
Sparka dig till ytan! Kräks, spotta, trampa vatten.
Min kapsejsade roddbåt sjunker under mig.
Lax överallt, hoppar, hugger. Jag simmar i ett fiskstim!
Tittar mig omkring. Söker efter land, men dimman är överallt, och solen har gått ner. Vilken riktning är hemåt?
Håll dig lugn, Zachary, få inte panik... trampa bara vatten och vänta... vänta tills dimman lättar.
Hjälp! Kan någon höra mig?
Musklerna blir allt tyngre, jag är så trött, så domnad.
En kraftig ström virvlar omkring mig... finns det något där nere?
Jag är rädd.
Hjälp! Hjälp! Ahh...
Slurp! Under vattnet! Jag är under vattnet! Något har tagit mig, griper tag i ankeln! Skarp smärta... vad är det? Vad har tagit mig? Är det roddbåten? Har jag fastnat i bogserlinan?
Panik... kamp... vrider mig... kämpar för att få luft...

"Ahh! Ahhh!".
Jag flög upp ur sängen, fortfarande sömndrucken, gav ifrån mig ett blodisande skrik och sprang blint ut ur sovrummet - fel väg! Jag sprang förbi de fladdrande gardinerna, sprang rakt ut på balkongen och for huvudstupa över aluminiumräcket!

Händer som en gång fångat fotbollar i luften kastades framåt i ett sista desperat försök, min vänstra sida slog mot balkongens betongkant, medan min högra hand lyckades få tag i det tudelade aluminiumräckets två plastpaneler.

"Owwff!".

Under ett surrealistiskt ögonblick höll jag mig bara fast och hängde 40 meter över marken. Fingrarna i min högra hand höll i för glatta livet medan mina tankar, överröstade av det dämpade dånet från havet, kämpade för att övertyga min mardrömstyngda hjärna om att jag verkligen var vaken och ett vingslag från döden, men den här gången skulle det inte bli något kvar av mig att rädda.

Gör något, Wallace, rör på dig!

Försiktigt lyfte jag på benen tills mina bara tår slöt sig kring den sträva cementen på undersidan av balkongen. Mitt högra underben fann en pinne nära utsidan av räcket så att jag kunde grabba tag i den med min högra hand och sedan drog jag mig upp och över den knäckta avbalkningen.

Kroppen skakade när mina fötter kom ner på de varma kakelplattorna, och mitt misshandlade bröst hävdes när jag tittade ner längs tiovåningshuset och misstroget stirrade på var jag kunde ha hamnat.

"Hallå där grabben är du OK?".
"Är det inte Andrea Masons grabb?".
"Killen som är i tidningen? Jag visste inte att han var så korkad".
Grannarna hade kommit ut på sina balkonger nu, klädda i shorts och morgonrockar och talade om mig som jag var någon slags självmordsfreak.

Jag vinkade åt dem, gick in i lägenheten och låste glasdörrarna till balkongen med dubbla varv.

Jag var klarvaken och fullpumpad med adrenalin, men det mörka sovrummet tycktes vara fullt med demoner. När jag kände att jag började flippa ut, gick jag runt i lägenheten och tände lampa efter lampa tills jag nådde Charlies barskåp.

När jag hade slitit upp det, grabbade jag den första flaska jag hittade och svalde innehållet i två långa klunkar, sedan kastade jag den förbannade sherryflaskan rakt över marmorgolvet och försökte kräkas.

Romanens originalnamn är "The Loch", skriven av den amerikanske författaren Steve Alten, Tsunami Books, USA 2005. Boken översätts efter tillstånd från författaren. Översättning och bearbetning: Jan-Ove Sundberg, GUST © 2006.

Kryptozoologisk roman: SKRÄCKEN I DJUPET

Kryptozoologisk roman:
SKRÄCKEN I DJUPET