|
Utbud i ARTIKLAR |
Undervattensteknik del 1
|
| Sonar, en förkortning som
står för
SOund NAvigation and Ranging, används oftast till att "se" objekt
under vattnet eller bestämma avståndet till något. Den
har använts i Loch Ness sedan tidigt 60-tal och även i en
mängd andra "monstersjöar" världen över. Som både GUST och andra har konstaterat, inte minst i Seljordsvattnet i Norge, är sonaren inte något lämpligt instrument att använda när man letar efter rörliga objekt som en potentiell sjöorm och därför tror vi inte att den tekniken kommer att kunna lösa gåtan. |
Människor som fiskar använder förenklade former av sonar som kallas djupmätare eller fiskfinnare (fishfinders), vilka berättar hur djupt det är på platsen. Denna apparatur kan även lokalisera fisken.
En djupmätare skickar ut en puls, mäter den tid det tar att ta emot retursignalen och räknar sedan ut - med hjälp av ljudets hastighet i
vatten, som är 1 500 meter per sekund - avståndet till objektet på havsbotten.
Fotot av skärmen på en fiskfinnare (se vinjettbilden ovan) visar ett område där en båt just har passerat, och är 42 meter djupt. Bildåtergivningen är långtifrån lika bra som bilden från en sidoseende sonar, och visar:
A) Ytstörningar som skapas av turbulensen kring givaren.
B) Individuella fiskar.
C) Ett fiskstim som rör sig över revet.
D) Området kring revet; både stenar och den hårdare botten nedanför.
E) Digitala avläsningar av djupet; vattentemperaturen och båtens fart.
Sidoseende sonar
Havsforskarna kan också använda en s k sidoseende sonar för attkartlägga undervattensberg och dalar, canyons och andra intressanta konturer på botten.
En sidoseende sonar sänder mycket detaljerade "bilder" av objekt i vattnet och kan användas för att hitta fartygsvrak, minor, drunknade människor, etc. Den kan också användas till att inspektera pipelines, kablar eller brofundament, liksom att hitta intressanta geologiska formationer, t ex vulkaner (illustrationen här ovan).
Om formationen på havsbotten är svårtolkad , och så är det faktiskt för det mesta, kan man ta hjälp av den s k akustiska skuggan och med den som bakgrund analysera sig fram till det som finns på den plats man är intresserad av. Allt det här är förstås mycket tidsödande och det ger fortfarande utrymme för helt olika tolkningar om vad man egentligen ser.
"Sista söket med gänget"
I augusti 2001 återvände amerikanen Robert Rines, nu 72 år, till Loch Ness för vad som beskrevs som ett månadslångt "sista söket med gänget". Dr. Rines blev världsberömd när han på 70-talet tog en rad spektakulära undervattensbilder av vad som sedan dess antas vara Nessie.
Rines hade hjälp av sin son Justice och John P. Fish, Arnold Carr och Ann Janerico med flera från American Underwater Search and Survey. De använde en sidoseende sonar baserad på en teknik som lägger ut ett "akustiskt nät" över det objekt eller den plats man är intresserad av. Det akustiska nätet omfattade enligt uppgift hela den 4 mil långa,1 500 till 2 000 meter breda och uppemot 750 meter djupa Loch Ness.
Sökutrustningen var en sidoseende sonar av märket Benthos SIS-1500 Chirp, som opererar med en s k svepfrekvens på 190-210 kHz och skapar en solfjädersformad, akustisk stråle (ca 0,5 grader i horisontalplanet och ca 55 grader i vertikalplanet) och som har en aktionsradie på mellan 25 och 750 meter per sida.
Exempel på sidoseende sonarer i havet
Båda sidor av sjön
Genom att bogsera den s k "fisken" (givaren kallas så på fackspråk) på djup som varierade från 10 till 175 meter, i aktern på sökbåten "Morag", som kördes av skepparen Gordon Menzies från Drumnadrochit, kunde strålen nå båda sidor av sjön.
Gapet som uppstod på grund av att detta var just en sidoseende sonar, täcktes med en konisk stråle av båtens egen fiskfinnare, en Furuno FCV663, med en frekvens på 48kHz.
Utrustningen till en sidoseende sonar
Expeditionen gjorde åtta vändor på den fyra mil långa sjön, från Loch End till Fort Augustus och tillbaka igen till basen i Urquhart Bay, men precis som GUST´s Operation CleanSweep några månader tidigare (april-maj), registrerades inga intressanta kontakter.
Märkliga stenformationer
Däremot fann Rines & Co. tecken på undervattensgrottor vid det s k hästskogrundet i södra delen av Loch Ness, där även GUST fann märkliga stenformationer.
På 137 respektive 153 meters djup i Loch Ness fann Robert Rines
och hans team märkliga klippformationer som ingen tidigare sett
När Rines & Co. upptäckte "stora undervattensgrottor eller märkligt formade klippsprång på 153 meters djup vid hästskogrundet" skickade man ner en ROV (en kabelstyrd, propellerdriven sjöuggla försedd med videokamera) som sedan klättrade från 180 meters djup och upp till ytan, i vad expeditionsmedlemmarna senare beskrev som "ett Grand Canyon i miniatyr".
Om det vilda landskapet på 137-153 meters djup betyder att där finns undervattensgrottor har man dock inte kunnat styrka, men uppenbarligen finns det geologiska förutsättningar för detta.
Operation Deepscan
Operation Deepscan var den största sonarundersökning som någonsin genomförts i Loch Ness. Den kostade 10 miljoner kronor och den som kläckte idén till den var Adrian Shine, ledare för Loch Ness-projektet. Han gick samman med Darrell Laurence, chef för Laurence Electronics i Tulsa Oklahoma, som ställde upp för publiciteten och reklamens skull.
Försöken påbörjades i oktober 1986 då tio båtar försågs med Laurence X-16 sonarer. Utrustningen hade en räckvidd på 400 meter och kunde se objekt så små som 3 dm och som befann sig 2,5 cm ifrån varandra.
Båtarna, som delvis sponsrades av Caley Cruises, utgick från Clansman Hotel och radade upp sig på en linje, men dåligt väder med hårda vindar upp till 15 meter per sekund stoppade sökflottan och vädret var så dåligt hela den sommaren att expeditionen fick ställas in helt.
Största sonarundersökningen
Den 9 oktober 1987, började så till sist den största sonarundersökningen som världen någonsin skådat. Båtarna var nu 24 till antalet och varje rastplats runt sjön vimlade av åskådare. Mer än 250 journalister och 20 TV-bolag var på plats och expeditionen
kablades ut till en hel värld.
Nitton båtar, samtliga utrustade med en Lowrance X16-sonar, bildade en solfjäder på sjön och rörde sig sedan sakta framåt anförda av Adrian Shines ledarbåt Atlantis, som var utrustad med en sonar från SIMRAD i Aberdeen (GUST´s sponsor i Skottland).
Det första problemet de stötte på var att sonarerna störde varandra och känsligheten fick därför skruvas ner till ett absolut minimum, annars skulle registreringarna ha blivit omöjliga att tyda.
Tre starka kontakter
På expeditionens första dag registrerades tre starka kontakter på ett djup av 78 meter ned till 180 meter och den bästa kontakten dokumenterades strax utanför Whitefield, mitt emot Urquhart Bay. Objektet registerades på 174 meters djup och kunde följas i 2
minuter och 20 sekunder.
Objektens positioner dokumenterades med hjälp av en Decca navigationsutrustning (istället för en GPS), så att man skulle kunna kolla upp dem på nytt.
En första analys visade senare att de tre sonarkontakterna gjordes av något som var större än något känt djur i sjön. Enligt David Steensland från det sponsrande sonarföretaget i USA, kunde kontakten på 78 meters djup ha härrört från en mycket stor fisk, även om det ansågs osannolikt. De andra kontakterna hade en märklig form och var större än en haj men mindre än en val.
De 19 båtarna
Dag 2 startade de 19 båtarna strax norr om Fort Augustus och svepte sedan sjön ända ned till Abriachan. Frånsett ett par osäkra kontakter fick man ingenting som liknade de tre starka ekon man registrerat dagen innan.
Under en presskonferens inför det massiva mediauppbådet berättade Adrian Shine att han redan samma morgon hade skickat fem båtar till det aktuella området, som dock inte kunnat hitta dem.
Det här visade att det inte rörde sig om fasta objekt utan rörliga "mål" som befunnit sig på öppet vatten. Han tillade att hans sökflotta av båtar kunnat täcka Loch Ness till 60%, då de inte hade tillstånd att gå närmare stränderna än 100 meter (här finns många stenar och farliga grynnor).
Som en flopp
Medierna var missnöjda och betecknade expeditionen som en flopp. Man hade räknat med att Adrian Shine skulle hitta Nessie och presentera en lösning på den drygt 1 500 år långa gåtan, men som vanligt fanns det fler frågor än svar.
Sonarundersökningar sedan 50-talet
Sonar har använts i Loch Ness sedan 50-talet, då en rad oidentifierade objekt kunde följas men det var inte förrän på 60- och 70-talen som utrustningen blev riktigt tillförlitlig.
1968 sökte dåvarande LNIB (Loch Ness Investigation Bureau) igenom sjön under drygt 150 timmar och spårade vid två olika tillfällen oidentifierade objekt. Ett höll en fart av 20 km i timmen, det andra simmade dubbelt så fort. Farten tydde på att objekten var levande och att det inte handlade om fiskstim.
Datum: 1954
Forskare: Kapten Donald MacLean och besättningsmannen Peter Anderson
Utrustning: Ekolod
Experiment: Ekolodsundersökning från båten Rival III
Resultat: Inga bevis
Datum: juni till juli 1960
Forskare: Dr Peter F Baker och Mark Westwood
Utrustning: Basdic, med en frekvens på 38kHz
Experiment: Preleminär undersökning
Resultat: Inga bevis
Datum: 1961
Forskare: Birmingham University Loch Ness Expedition
Utrustning: Okänt
Experiment: Vertikal ekolodning från ytan
Resultat: Inga bevis
Datum: juli till augusti 1962
Forskare: Oxford and Cambridge Loch Ness Expedition, Dr Peter F Baker och team
Utrustning: Tre Basdic sponsrade av SIMRAD i Oslo, Norge. Frekvens: 28kHz
Experiment: A. Undersökning från båt. B. Landbaserad sonar. C. Rörlig sonarridå
Resultat: Inga bevis
Datum: april 1968
Forskare: Birmingham University, Prof D Gordon Tucker, Dr Hugh Braithwaite, Dr D
J Creasy och team
Utrustning: Digital sonar utvecklad av Birmingham University. Frekvens: 50kHz
Experiment: Landbaserad sonar
Resultat: Flera kontakter
Datum: augusti 1968
Forskare: Samma team från Birmingham
Utrustning: Digital Sonar utvecklad av Birmingham University. Frekvens: 50kHz
Experiment: Landbaserad sonar
Resultat: Flera kontakter
Datum: 1969
Forskare: Samma team från Birmingham, nu i samarbete med ett team från Plessey
Utrustning: Digital sonar utvecklad av Birmingham University. Frekvens: 50kHz
Experiment: Landbaserad sonar
Resultat: Inga bevis
Datum: maj 1969
Forskare: LNIB Ltd., Major Eustace Maxwell, David James, Lord Richard Percy, Dr
Ian Lyster
Utrustning: Ekolod från Marconi, Raytheon Model 729 och djupmätaren Seascribe
Depth Finder
Experiment: Mobil sonar i sökbåten Penorva
Resultat: Inga bevis
Datum: juni till augusti 1969
Forskare: Vickers, Ltd., R W Eastaugh och team
Utrustning: Western Marine Electronics SS100. Frekvens: 155kHz
Experiment: Mobil sonar ombord på miniubåten Pisces
Resultat: Okänt eko
Datum: september 1969
Forskare: Samma team från Birmingham som tidigare, sponsrade av Independant
Television (ITN) och Plessey Ltd.
Utrustning: Digital Sonar utvecklad av Plessey. Frekvens: 10kHz
Experiment: Sökbåten stationär mitt ute på sjön, 5 kilowatts hörbar sonarenergi
skickades ner i djupet
Resultat: Inga bevis
Datum: september till oktober 1969
Forskare: Robert Love och team från LNIB tillsammans kapten Don Boddington,
sponsrade av World Book Encyclopaedia, Griffis Foundation
Utrustning: Sonar av typen Honeywell Scanar II. Frekvens: 100kHz
Experiment: Mobilt läge från sökbåten Rangitea
Resultat: Flera kontakter
Datum: första halvan av september 1970
Forskare: Professor Gordon Tucker, Dr Hugh Braithwaite, Dr D J Creasy och team
från universitetet i Birmingham
Utrustning: Digital sonar utvecklad av Birmingham University. Frekvens: 50kHz
Experiment: Landbaserad sonarridå
Resultat: Flera kontakter
Datum: andra halvan av september 1970
Forskare: Robert Rines, Martin Klein, mfl. från amerikanska Academy of Applied
Science i Boston, Massachusetts
Utrustning: Sidoseende sonar av typen Klein Associates Model MK300 Side Scan.
Frekvens: 50kHz
Experiment: A. Landbaserad sonar. B. Undersökning från båt.
Resultat: Flera kontakter
Datum: augusti till november 1970
Forskare: Robert Love och team från LNIB tillsammans kapten James Skinner,
sponsrade av World Book Encyclopaedia, Griffis Foundation och Carl Byoir mfl.
Utrustning: Sonar av typen Honeywell II. Frekvens: 100kHz
Experiment: Mobilt läge från sökbåten Rangitea
Resultat: Flera kontakter
Datum: augusti 1972
Forskare: Robert Rines och hans team från Academy of Applied Science
Utrustning: Raytheon djupmätare Model DE725C. Frekvens: 200kHz
Experiment: Landbaserad sonar
Resultat: Flera kontakter
GUST har sökt med avancerade, datorbaserade ekolod och sidoseende sonar sedan 1998, såväl i norska Seljordsvattnet som i skotska Loch Ness och våra erfarenheter av denna teknik är allt annat än god.
Fördelen med både datorbaserade ekolod och sidoseende sonar är att ett positivt resultat, det vill säga "kontakter" som kan antas föreställa det eller de djur man söker efter, kan accepteras av både det sponsrande teknikföretaget och vetenskapsmän, medan varken allmänheten eller medierna kan tillgodogöra sig de ofta mycket
komplicerade skärmdumparna och utskrifterna.
Nackdelen, framför allt med sidoseende sonar, är att man får oönskade ekon från bergväggarna i de ofta långsmala "monstersjöarna", returekon som med litet fantasi kan tolkas som okända djur men som alltså oftast har en naturlig förklaring.
Oval fläck
Fiskstim är en annan "monsterfälla" för den ovane kryptozoologen, då de oftast visar sig som en jämn, oval fläck på den sidoseende sonaren och det är lätt att tro att man ser någonting annat än just ett fiskstim.
Fiskarna i ett fiskstim följs åt med lika inbördes avstånd, precis som V-formationen i ett fågelsträck, och det här har GUST fått direkt från SIMRAD i Norge, sedan vi själva fallit offer för just fiskstimsutslag på vår sidoseende sonar.
Många har under årens lopp tipsat om sidoseende sonar och skickat dussintals bilder till GUST som visar hur bra denna apparatur återger framför allt vrak på havsbotten och det är just stillastående objekt som är den sidoseende sonarens styrka, rörliga objekt däremot klarar den inte. Det är orsaken till att vi på 2000-talet gått ifrån denna
teknik och inte längre tror att den kommer att kunna lösa gåtan.
Två dykare
Bilden här ovan, som tagits av en sidoseende sonar, visar vraket av ångfartyget Lidador, som i januari 1878 förliste utanför ön Terceira på Azorerna Den vita pilen i det övre högra hörnet pekar på två dykare som samtidigt var nere vid vraket och tog närbilder av det.
Hade vi sett sjöodjur och sjöormar lika bra som vi ser Lidador, så hade dessa djur varit erkända av vetenskapen vid det här laget.
KÄLLOR: Nova Online http://www.nova-online.com/ The Hydrographic Journal nummer 102, oktober 2001, BBC den 24 augusti 2001, Geog 121 Project 4: Seafloor Mapping with Sonar, CNN den 2 november 1999.
BBC-intervju med Jan-Ove Sundberg om Operation Cleansweep 2001 och användandet av en multibeam-sonar.
Översättning: Jan-Ove Sundberg, GUST © 2003.
| Grundat 1997 av Jan-Ove Sundberg. Telefon 0141 21 79 29 eller 070 301 79 29. | Denna sida har visats450 gånger. |
