|
|
Nya vetenskapliga upptäckter:
Vatten har ett minne - kan det förklara sjöodjuren?
Föreställ er
följande fantastiska scenario: 100 liter vatten hämtas
från Loch Ness, där en familj med okända djur simmar
omkring. Vattnet hälls i Vättern. Efter en kort tid simmar
kopior av samma okända djur som fanns i Loch Ness, omkring i
Vättern!
Omöjligt? Kanske inte. Det hypotetiska scenariot bygger på
en upptäckt av den franske vetenskapsmannen Jacques Benveniste, som
redan för 20
år sedan påstod att vatten
har ett minne, men aldrig togs på allvar.
Redan i juni 1988 publicerade den franske vetenskapsmannen Jacques
Benveniste, sitt förbluffande påstående i den ansedda
tidskriften Nature, om att vatten har ett minne. Artikeln vållade
stor uppståendelse hos hans kollegor och de flesta tog
avstånd från "den absurda slutsatsen".
Biokemiska experiment har emellertid bekräftat att IgE-antikroppar
kan stimulera det totala antalet vita blodkroppar att stöta bort s
k granulationsvävnad, som är en vävnad som bildas under
sårläkning och som är mycket kärlrik. En
ofullständig bildning av granulationsvävnad kan bl a leda
till bråckbildning.
Bibehåller det
karaktäristiska
Teoretiskt sett kan en sådan förtunning inte ha några
molekyler i antikropparna, vilket visar att vatten bibehåller det
karaktäristiska i en substans med vilken det haft kontakt.
Slutsatsen förefaller att strida mot sunda förnuftet och det
var därför som de flesta avvisade Benvenistes upptäckt.
Den franske
vetenskapsmannen Jacques Benveniste
Som ett resultat av detta förlorade han sitt laboratorium, det
finansiella forskarstödet, sitt jobb och till och med sitt goda
rykte som vetenskapsman. Ett litet privat forskningsföretag
anställde honom dock, tursamt nog, så att han kunde
fortsätta sin kontroversiella forskning.
"Benveniste-incidenten"
Det var knäpptyst om "Benveniste-incidenten" fram till 1999,
då fyra olika laboratorier i Europa utförde samma
experiment, oberoende av varandra.
Deras upptäckter visar att extremt utspädda lösningar
fortfarande innehåller effekterna av den originallösning som
stimulerar det totala antalet vita blodkroppar att stöta bort s k
granulationsvävnad. Forskarna fick motvilligt medge att Benveniste
haft rätt hela tiden.
Benvenistes experiment visar också att en substans som lösts
upp i vatten, löser upp sin egen karaktäristik i detta vatten
och även om det inte ens finns något kvar av den
ursprungliga substansen, kvarstår det kraktäristiska
för den.
Andra forskare har nu
gått ett steg längre
Dr. Masaru Emoto, en japansk forskare vars experiment också de
beskrivits i tidskriften Nature, säger i sin rapport om ett
kristallexperiment i vatten, att "allt karaktäristiskt med
substansen kommer att påverka vattnets egen karaktär".
Medan Benvenistes experiment handlade om påverkan av substanser
som spätts ut och blandats i vatten, handlar Emotos
kristallexperiment i vatten, om hur mänskliga tankar och musik kan
påverka vattnet.
Hans upptäckter är ännu mera häpnansväckande,
eftersom de tycks visa att vatten kan känna igen innehållet
i tankar och ord och till och med skilja på gott och ont.
Sjöodjurens gåta
Det kommer inte att bli lätt att förklara dessa resultat
med vetenskapens nuvarande terminologi, men forskarna borde
definitivt
forska vidare i vattnets förmåga att minnas, för kanske
döljer sig även sjöodjurens gåta i denna
sällsamma labyrint, vars rätta ingång vi ännu inte
tycks ha hittat.
FOTNOT: Svenska forskare
har också upptäckt att vatten har en helt annan struktur
än man tidigare trott. Läs mera i Aftonbladet.
Källor: Human
Basophil Degranulation Triggered by Very Dilute Antiserum Against IgE
av J. Benveniste et al, Nature, Vol. 333, No. 6176, pp. 816-818, den 30
juni 1988 C Macmillan Magazines Ltd., 1989. Och Inhibition
of human basophil degranulation by successive histamine dilutions:
results of a European multi-centre trial. Inflamm res 48 supplement
1: S17-18. 1999. Översättning och bearbetning: Jan-Ove Sundberg,
GUST © 2004.
|
|
