Verklighetens King Kong:
Historien om Gargantua den Gigantiske är lika unik som sorglig

Gargantua var Amerikas celebritet nummer 1, beskådad av upp emot en miljon människor människor och lanserad som en verklighetens King Kong. Han attackerades av onda människor, misshandlades och for illa och litade inte på någon annan än fru Linz, en sann djurvän som fostrat gorillan som kom på kant med djungeln och slutligen dog i storstan...

I ett hörn på andra våningen står han - eller rättare sagt skelettet av honom - vänd mot den besökare som betalat fem kronor för titten. Någon publikrusning är det inte längre, bara några få besökare. Utan sin gördel, sitt skinn, sitt dåliga humör och sitt aggressiva rytande har Gargantua blivit tam.

Peabody äger Gargantuas lämningar eftersom Henry Ringling North, en av bröderna bakom cirkusen Ringling Bros, gick på Yale-universitetet 1933. När benen anlände, hade lokaltidningarna i New Haven rubriker som: "GARGANTUA TAR PLATS PÅ YALE".

Idag kommer Gargantua bara ut ur sin vrå vid speciella tillfällen. Var premiären på King Kong ett sådant tillfälle? Hon skrattade gott. "Visst var det så, då blev Gargantua känd på nytt och hågkommen för alla som glömt bort honom".

Historien om Gargantua började 1930. Han övergavs av sin mor när han var en månad gammal och adopterades av afrikanska missionärer. 1931 köptes han av en sjökapten som förde honom till Boston i USA.

Gick runt med hattar

"På den gamla goda tiden bestod cirkusen endast av en tältshow, en sidoshow och ett menageri med djur och ägarna reste från stad till stad med exotiska djur och gick runt med hattar bland publiken, i vilka de fick lägga vad det tyckte det var värt", berättar Foster.

Men i Boston tog en sparkad sjöman hämnd på sin kapten genom att hämnas på hans gorilla och kastade frätande syra i ansiktet på den unga apan. Syran skadade honom för livet och vad människor senare tolkade som ett grymt och farligt grin, var i själva verket vanställdhet.

Kaptenen, som till varje pris ville rädda den unga gorillans liv, skickade honom till Brooklyn, New York, och Gertrude Linz, som älskade djur mer än något annat här i världen.

Ironiskt nog kom Buddy i kläm ytterligare en gång, när en arbetare som fick sparken hämnades genom att ge gorillan gift utblandat med chokladsås. Han överlevde den attacken med, men nu litade han inte på någon människa längre - fru Linz undantagen.

"Folk såg henne köra omkring i Brooklyn med Buddy i framsätet och händerna på ratten", säger Narendra.

Men 1937, skrämdes Buddy — nu 130 kilo tung — av ett åskväder. Han bröt sig ut ur sin bur och klättrade upp i sängen hos fru Linz för att få trygghet. När hon vaknade och såg Buddys massiva huvud tätt intill sitt, insåg hon att han behövde ett nytt hem. Hon ringde Henry Ringling North.

North köpte Buddy för $10,000 (på den tiden ca 50.000 kronor) och döpte om honom till Gargantua den Gigantiske, efter giganten i Francois Rabelais satiriska 16-talsnovell "Gargantua och Pantegruel".

Cirkusen hemlighöll Gargantua och flyttade honom samtidigt till sitt högkvarter i Sarasota, Florida. Där drog man upp planerna på hur han skulle presenteras för allmänheten och bl a påstods att han vägde 500 kilo och hade ett bröstparti brett som en tunna.

Cirkusaffischen från den tiden visade hur Gargantua tornade upp sig över det afrikanska landskapet och förde naturligtvis tankarna till en verklighetens King Kong, vilket också var meningen.

I PR-rubrikerna basunerade man ut ännu fler lögner: "Det största monstret som någonsin fångats av människan", "Världens grymmaste gorilla" och "Den farligaste och mest avskyvärda gorilla som någonsin visats upp för allmänheten". Det var nog tur för cirkusdirektörerna att Gargantua inte kunde läsa...

Var12 meter enligt affischen

I själva verket var Gargantua bara 180 cm lång och vägde mellan 230 och 275 kilo, alltså inte mycket mera än en normal gorilla. Ändå påstods det att han var "grymt muskulös" med "27 mäns styrka".

"Han var han snarare fet än muskulös", fortsätter Yales Narendra. "Det blev han sedan cirkusfolket började ge honom dagliga ransoner med glass, något han knappast hade hittat i den afrikanska djungeln eller ens känt till".

På sin resa genom USA i en luftkonditionerad järnvägsvagn med dubbla glaspaneler runt om för att garantera hans säkerhet, var Gargantua en jättesuccé. Miljontals människor tros ha betalat några få kronor för att få se gorillans permanenta grimaser och dåliga humör.

Världens största underhållning

Medan Gargantuas grimaser var resultatet av en hämnares överfall, berodde hans dåliga humör mest på att han farit så illa i alla år, liksom bara haft en järnvägsvagn att bo i, där den enda "underhållningen" var ett gummidäck som hängde ner från ett slitet rep.

Alltihopa var naturligtvis första klassens djurplågeri, men i USA handlade (och handlar det) bara om pengar och djur hade inget skydd alls på den här tiden.

"Den enda människa han verkligen tyckte om var fru Linz", säger Narenda. "Han hatade män. När han en gång fick tag i Henry Ringling North höll han fast i hans kavajärmar med båda händerna, och rev den i strimlor medan North själv kämpade för livet för att undkomma".

Gorillabröllop 1941

För att Gargantua inte skulle bli alltför olycklig och plötsligt upphöra att vara den kassakista han var för cirkusen, köpte North in en hongorilla och döpte henne till "Mademoiselle Toto''. Hundratusentals människor strömmade till för att se det gorillabröllop som följde 1941.

Gargantua älskade sin partner och tog väl hand om henne, men hördes alltid yla under transporterna, eftersom de två gorillorna då hölls i separata burar.

1949 insjuknade Gargantua. När fru Linz besökte honom höll han upp huvudet mot glasväggen till sin bur och försökte visa att det var en tand som gjorde ont, ingenting annat.

På grund av sitt våldsamma humör var det dock ingen cirkusveterinär som vågade närma sig gorillan och därför fick han heller ingen behandling för sin relativt enkla åkomma.

Dubbelsidig lunginflammation

Han dog den 25 november 1949, bara 20 år gammal vilket är ungt för en gorilla, även i fångenskap. En obduktion vid John Hopkins-
universitetet visade att han dött av dubbelsidig lunginflammation. Han led också av en hudsjukdom och av fyra ruttnande visdomständer.

När North donerade Gargantuas skelett till Peabody, var det för att han sagt att "Gargy är och förblir en Yaleare". 

"Dagens syn på gorillan är den som vetenskapsmännen lärt oss", säger Prum. "Vi har fått lära oss att deras beteende är komplext, att de har individuella personligheter och vi har fått lära oss att det handlar om det djur som är mest likt oss människor och därmed nästan en artfrände, med betoning på nästan".

Människan har ingenting lärt sig

I nästa ögonblick verkar det ändå som om människan ingenting alls har lärt sig, enligt Prum.

Foster pekar på National Zoo in Washington D.C., som är fullbokade flera år i rad just nu, för alla som vill se dess nya babypanda Tai Shan. Precis som med Gargantua står folk åter i kö, betalar inträde och vandrar förbi den oförstående pandan, för att begapa den och förundra sig över ett liv som är helt olikt vårt eget.

Skelettet efter Gargantua den Gigantiske kommer att kunna beskådas på Peabodys Naturhistoriska Museum under 2006. Museet ligger (för er svenskar som läser denna sida och bor i USA) på 170 Whitney Avenue i New Haven. För mera information, ring (203) 432-5050 eller besök deras hemsida på www.peabody.yale.edu.

FOTNOT: Kolmården får säga vad de vill om hur väl de tar hand om sina djur, men GUST's inställning är att vilda djur ska leva i frihet, inte vara inlåsta i burar i en djurpark! För rättvisans skull borde djuraktivisterna låsa in folk från Kolmården i burar under en tid, så att dessa fick smaka sin egen medicin, men sådant får man ju inte uppmana till, så det är väl bara att glömma.

Källa: Fortean Times den 18 december 2005. Översättning och bearbetning: Jan-Ove Sundberg, GUST © 2006.