|
Utbud i ARTIKLAR |
GUST följer i vikingarnas
kölvatten
|
| Vikingarna översvämmade Europa i det sista årtiondet på 8-talet. Medan ordet viking har tolkats som "de som plundrar", användes det generellt till att beskriva alla skandinaver under vikinga-eran. Vikingaskeppen har fascinerat oss mest, särskilt på grund av drakhuvudet i fören. Det handlar inte om någon säregen utsmyckning, utan vikingarna kände till samma sjöormar som rapporteras idag och hade sina egna teorier om dem. Teorier som stämmer väl överens med vad vi vet idag... |  |
Om man bortser från deras våldsamma temperament, var det framför allt deras extraordinära båtar som gav vikingarna övertaget.
Långskeppen, som de kallades, har av historikerna beskrivits som "en byggnation med den perfekta utformningen, strukturen och materialet".
Fälttesterna pågick i 6 000 år under de värsta havsstormar som människan någonsin varit med om och långskeppen kunde färdas lika bra över öppet hav som de kunde manövrera på grunt vatten. Fart-
en, sjövärdigheten och manöverförmågan gjorde dem till ett oslagbart vapen när vikingarna slog till mot folket på kusterna.
Nordmännens raseri
Det finns många olika hypoteser om drakhuvudena i fören. Var dessa bara fantasifulla utsmyckningar eller hade de en djupare mening för vikingarna? Ja, att vikingarna ville skrämmas är ställt utom allt tvivel, och i synnerhet ville man skrämma de som såg dem komma. En populär medeltidsbön från den här tiden lyder: "Skydda oss Herre, från
Nordmännens raseri".
Norska berättelser från vikingatiden visar att de trodde att det fanns djur i havet som det var bäst att lämna ifred, djur som ibland attackerade dem när de lämnade hamnen eller kom för nära kusten och speciellt kusten utanför Bergen.
Det här bekräftas också av senare religiösa ledare, som var dåtidens "vetenskapsmän".
Olaus Magnus
Den mest berömde av dem alla var den svenske ärkebiskopen Johannes
Mansson (latiniserad som Magnus) och 1539 känd som Olaus Magnus. I sin bok "Historia de Gentibus Septentrionalibus" (En Samtida Historia om Gotar, Svenskar, Vandaler och Andra Nordiska Nationer) gav han följande hemska beskrivning:
"De som navigerar längs Norges kuster, fiskar eller går på handelsskepp är alla överens om att där finns en ohyggligt stor sjöorm, minst 60 meter lång och mer än 50 cm i diameter.
Den kommer ut ur sina hålor klara sommarnätter för att attackera och äta kalvar, lamm och grisar som betar längs stränderna liksom även större stim med småfisk och krabbor.
Onda ögon
Den har långt hår över nacken, som är minst tre meter, svart till färgen och onda ögon. Sjöormen reser sig ljudlöst rakt upp ur vattnet, hugger män på däcket och slukar dem innan kaptenen eller någon annan hunnit fatta vad som hänt...".
Vikingarna ansåg att sjöormarna växte upp i insjöar och sedan ringlade ut i havet igen, genom att följa bäckar och våtmarker, när de blivit för stora. Vissa sjöormar dog under färden, antingen för att de var för stora för de ofta trånga vattenvägarna ut till havet eller för att de dödades av bybor och vikingarna själva.
De som klarade sig ut i havet spillde ingen tid på att attackera alla båtar i de närmaste farvattnen, inklusive vikingarnas långskepp. När man vet det här är det lättare att förstå varför vikingarna porträtterade sjöormarnas huvuden.
Mänskliga hämnare
Då kustfolken kände till de fruktade bestarna och såg stäven på långskeppen, var det inte svårt för dem att tro att vikingarna var monstrens mänskliga hämnare!
Det finns ingenting i vikingasagorna som talar om vad sjöormen egentligen var för ett djur, men vikingarna brydde sig antagligen inte så mycket om det, allt de var intresserade av var att döda den så fort som möjligt innan de själva blev attackerade och kanske sänkta.
Varför det inte är så idag kan man bara gissa sig till, för under 1900-talet såväl som det tjugoförsta århundradet finns det inga rapporter om fientliga sjöormar.
KÄLLOR: Olika norska hemsidor om vikingar och sidorna 91-92 i boken "In the Wake of the Sea Serpents" av Bernard Heuvelmans, Hill & Wang, New York 1965. Bilder och illustrationer har hittats i the public domain.
Översättning: Jan-Ove Sundberg, GUST © 2003.
|
|
|
|
|
|
| Grundat 1997 av Jan-Ove Sundberg. Telefon 0141 21 79 29 eller 070 301 79 29. | Denna sida har visats585 gånger. |
