|
|
Operation Daybreak
till
Norge:
Ingen sjöorm och ingen silverskatt men GUST söker vidare
2006...
Selma
klarade sig den här
gången också även om vi fick bra indikationer på
att sjöormarna finns i sjön, bl.a. tror vi oss nu ha en metod
för att få dem inom räckhåll för en ny
uv-kamera som vi ska använda nästa år. En av
de sista sökdagarna filmade vi vad vi länge trodde kunde vara
en
värdefull silverskatt på grunt vatten ungefär mitt
på sjön. Undervattensfilmen har nu analyserats och
någon silverskatt handlar det inte om (fortsätt ner till den
5 aug).
Dag 1, ankomstdagen,
måndagen den 1 auGUSTi 2005
ANKOMSTEN
Inge Falks lastbil
med den nu världsberömda
sökbåten på flaket har blivit en välkänd syn
i Seljordsvattnet, dit GUST åkt år efter år och
kommer att fortsätta att åka tills vi hittar och kan bevisa
att det finns sjöorm i sjön! Foto: Jan-Ove Sundberg,
Copyright 2005.
03.45 från Motala med Ingvar som chaufför och Christopher
och Johanna som rookies. 9.15 i Strömstad, där vi tog
färjan till Sandefjord en timme senare. Det var segt eftersom vi
stigit upp så tidigt, men klockan 16 anlände vi i alla fall
till Seljordsvattnet.
Vi fick stuga nummer två på Seljord Camping och det tog
drygt en timme att installera oss. Det var mulet på kvällen
men såg ut att kunna bli bättre dagen därpå och
eftersom campingens traktor var upptagen och vi inte skulle få
båten i vattnet förrän på tisdag, kom vi i
säng redan 23.00.
Dag 2, första
sökdagen, tisdagen den 2 auGUSTi 2005
EN MINK UTANFÖR SANDEN
Den stackars minken
simmade för livet när vår stora
sökbåt dök upp intill den, så vi störde den
inte längre än nödvändigt. Foto: Jan-Ove Sundberg,
Copyright 2005.
Upp 5.00. Plus 13 grader, sol och blå himmel.
Klockan nio var vi inne i byn Seljord och handlade bensin; 20 liter
för 200 norska kronor, vilket var ungefär som hemma. 10.00
åkte vi ut på sjön och sökte med ekolodet,
hydrofonen och undervattenskameran till 15.30.
Det var sol hela tiden och väldigt varmt. Vi avsökte
området runt Tjuvholmen med undervattenskameran, men hittade inte
det vi sett förra året; kratrar med hål i,
märkliga "vägar" i vitt som försvann i fjärran och
konstiga formationer. En mink utanför Sanden var det enda
intressanta på vattnet.
Foto:
Jan-Ove Sundberg,
Copyright 2005.
DAT-bandspelaren krånglade och lade av med jämna mellanrum
och hur vi än felsökte den hittade vi inte felet. Den gick 5
till 10 minuter, sedan dog den bara och i samband med det föll
hydrofonen ut och omöjliggjorde all lyssning.
Vid bryggan igen kom en frilansjournalist från Bö och tog
bilder av oss för Nettavisen och norska TV2.
Klockan 16 fick vi vår välförtjänta middag och
sedan blåste det upp till så hård storm på
Seljordsvattnet, att vi inte kunde gå ut med båten. Man
skulle inte kunna tro att det kan blåsa upp så mycket
på en så liten fjällsjö som Seljordsvattnet, som
ju bara är 17 km lång, men det kan det minsann.
Man blir två saker på sjön; hungrig och trött och
den friska luften gör också sitt till, så än en
gång sov vi redan 23.00.
Dag 3, andra
sökdagen, onsdagen den 3 auGUSTi 2005
INGENTING PÅ UVK:n
OCH KONTAKTPROBLEM PÅ HYDROFONEN
Christopher
spanade i sin nyinköpta
CANON-kamera, efter minsta rörelse i den spegelblanka vattenytan,
men sjöormarna lyste med sin frånvaro. Foto: Jan-Ove Sundberg,
Copyright 2005.
Upp 4.30. Mulet väder.
Mellan 8 och 13.00 sökte vi på nytt med både
undervattenskameran (UVK:n) och hydrofonen, men hittade ingenting av
värde. Kratrarna och "vägarna" vid Tjuvholmen lyste
fortfarande med sin frånvaro och vi återfann inte ens det
stora och långa sjögräset som vi sett inne i
Seljordsbukten i augusti 2004.
Hade vi inbillat oss alltihopa? Aldrig i livet! Feltolkat vad vi
såg? Ja, det skulle kunna vara en förklaring, men vissa
saker vi sett kan inte ens ha varit det. Första prioritet under
expeditionen till sjön nästa år är en GPS.
Eftersom vi trodde att DAT- och hydrofonkontakterna hade problem att
kommunicera med varandra köpte i kontaktspray á 200 NOK
flaskan, men ingenting hjälpte.
Det var mulet mest hela tiden, regnade av och till och höll sig
mellan 8 och 10 grader på förmiddagen och 15-16 på
eftermiddagen. Till kvällen fick vi lite solsken.
Dag 4, tredje
sökdagen, torsdagen den 4 auGUSTi 2005
KRAFTIGT EKO UTANFÖR
SANDEN
Registreringen
här ovan är en rekonstruktion av de ekon vi
fick in på forskningslodet. Foto: Jan-Ove Sundberg,
Copyright 2005.
Upp 4.00 för ett sök i ottan, men kom
ändå inte ut på sjön förrän klockan
5.00 (vilket beror på min panikångest, som jag fick efter
de traumatiska operationerna i samband med hotet att jag skulle dö
i cancer, vilket nu är undanröjt).
Vi körde runt hela Seljordsbukten och lyssnade intensivt med
hydrofonen, som nu uppförde sig bättre igen, men hörde
ändå ingenting intressant.
Efter frukost bunkrade vi både dryck och mera bensin och sedan
sov vi i två timmar innan det var dags för ett nytt
långt sökpass mellan 10 och 14.30.
På hemväg igen och omkring klockan 13.30 fick vi
kontakt utanför Sanden med något i djupet. Två starka
ekon registrerades på lodet samtidigt som vi fick in ett
hydrofonljud som var så kraftigt, att det vibrerade i
hörlurarna!
Det var 110 meter djupt på platsen och enligt Inge Falk befann
sig de två ekona på 50 meters djup. Undervattensmikrofonen
låg på ca 30 meter, så om detta var sjöormarna
vi letade var det inte undra på att de hördes starkt. Men
var det verkligen det? Nja, säkra är vi inte, ålar
låter nämligen likadant som ljudet vi registrerade och det
var inget typiskt Selmaljud...
Tillbaka i stugan var det dags att skrubba sig lite extra mellan
tårna, spruta på lite deo och ta på sig finbyxorna
för klockan 16.00 infann vi oss hos Leif, som bjöd på
älgpizza, en kulinarisk delikatess som vi gamla veteraner smakat
tidigare men som man ALDRIG får nog av.
Huskatten
Dustepus (som faktiskt betyder att det handlar om en riktig illbatting,
alltså en katt som går sina egna vägar) höll koll
på oss från första stund. Foto: Jan-Ove Sundberg,
Copyright 2005.
Efter den nobla middagen fick Inge Falk svinga sig upp på en
fjording och rida med upp i bergen, dit Vemunds flickvän tog honom
på en halsbrytande tur.
Inge
satt som gjuten i hästsadeln, men så har han ridit förr
också och det finns väl egentligen ingeting som denne man inte klarar
av!
Foto:
Jan-Ove Sundberg,
Copyright 2005.
Foto:
Jan-Ove Sundberg,
Copyright 2005.
Vi andra fick nöja oss med att titta
på när korna motades in i ladugården och hur en
avskiljd kalv på rymmen fångades in på stallbacken.
Vardagsmat för bonden Leif förstås och ett intressant
spektakel för oss stadsbor.
Kalven
var naturligtvis mera intresserad av att återförenas med sin
mamma än att lyda Husbodens Röst; Leifs hustru här till
vänster. Foto:
Jan-Ove Sundberg,
Copyright 2005.
Den
kom väldigt nära mig också, tills den insåg att
jag var den monsterjägare som faktiskt äger en fälla,
där jag hoppas kunna fånga märkliga djur och en kalv
kan ju duga i brist på annat - Huga!
Foto:
Jan-Ove Sundberg,
Copyright 2005.
Mamma
ko såg på med oro i blicken, stor och ståtlig och
väldigt sällsynt eftersom hon är en Telemarksko. Foto: Jan-Ove Sundberg,
Copyright 2005.
Kofösaren
Roy fick svettas ett tag där på stallbacken men till slut
kunde han i alla fall mota in kalven i ladugården. Foto: Jan-Ove Sundberg,
Copyright 2005.
Det
finns idag bara 250-300 Telemarkskor kvar i Norge, så Leif kan
stoltsera med en utdöende ras och kommer att bevara dem så
länge han bara kan. Foto:
Jan-Ove Sundberg,
Copyright 2005.
Kofösaren
Roy är en sammanbiten, tystlåten man i sina bästa
år, precis som forna tiders amerikaner skulle vara enligt myten
om de män som vann vilda västern. Foto: Jan-Ove Sundberg,
Copyright 2005.
Korna
är inte dummare än att de vet var skåpet ska stå,
ja, eller båset i det här fallet och lunkar lydigt in i
ladugården en efter en.
Foto:
Jan-Ove Sundberg,
Copyright 2005.
Lagom till kalvdansen är över och de sista korna vandrat in i
ladugården för natten, kom Inge Falk tillbaka på sin
fjording, eskorterad av den alltid lika söta och lyckligt leende
Hanne. Gick det bra, undrar vi. Jodå, men det var brant där
uppe. Mycket brant!
Fjordingen
Lina har tagit väl hand om Inge Falk och det har Hanne
också, Vemund Björges vackra flickvän. (Vemund deltog i
GUST98, vår allra första expedition till Seljordsvattnet). Foto: Jan-Ove Sundberg,
Copyright 2005.
Jodå,
Lina blir godkänd av Inge och får fyra stjärnor av fem
möjliga. Inte dåligt för en norsk häst! Foto: Jan-Ove Sundberg,
Copyright 2005.
Hanne
kan bara le åt den monsterjagande svensken, som ju faktiskt kan
rida också men som tyckte att kullarna ovanför huset var
branta. Då skulle han se var hon brukar rida...! Foto: Jan-Ove Sundberg,
Copyright 2005.
Dustepus
gäspar stort när vi lämnar Leif Björges stora farm
för att bege oss ut i verkligheten och fortsätta vår
jakt på djur som inte är fullt så vanliga. Foto: Jan-Ove Sundberg,
Copyright 2005.
Mellan 20 och 22 lyssnade vi på nytt med hydrofonen, både i
Seljordsbukten och bakom Sinnesodden, men brusläget var för
högt för att få ut något vettigt av söket.
När brusläget är för högt beror det oftast
på att de olika skikten i vattnet flukturerer (ändrar sig)
med strömmarna och det är ett naturligt, inte tekniskt
problem.
När vi kom iland kom samtidigt norrmannen Christian på
besök, ett fans till GUST som åkt 200 mil för att
få träffa oss! Han bodde på en närliggande
camping och efter en liten pratstund lovade vi att han skulle få
bli med oss ut redan nästa dag.
Det var alltifrån regn till bleke på sjön idag,
blå himmel och sol och upp till 16 grader varmt.
Dag 5, fjärde
sökdagen, fredagen den 5 auGUSTi 2005
SVENSKA JOURNALISTER,
SILVERPENGAR OCH EN MIDNIGHT RUN
Göteborgseportern
Frisk längst till vänster med plåtslagaren bredvid sig
och Christian från Trondheim längst ut till höger. Foto: Jan-Ove Sundberg,
Copyright 2005.
Upp 5.30. Klart väder och bara ca åtta plusgrader.
GP-journalisten Johan Frisk och en Stockholmsfotograf hade också
anslutit sig den här morgonen, så sökbåten var
full med både teknik och folk när vi 8.30 styrde mot
Tjuvholmen i södre delen av Seljordsvattnet.
Hydrofonen krånglade på nytt och undervattenskameran var
inte mycket till hjälp den heller, även om vi fick fina
bilder av sjöns botten på olika djup.
En
nyfiken sjöfågel simmar jämsides med
sökbåten... Foto:
Jan-Ove Sundberg,
Copyright 2005.
Ända
tills den uppenbarligen tycker att vi kommit lite för nära...
Foto:
Jan-Ove Sundberg,
Copyright 2005.
Och
springer på vattnet på ett oefterhärmligt sätt...
Foto:
Jan-Ove Sundberg,
Copyright 2005.
Innan
den får upp vingarna i luften, vilket vi härmed dokumenterat
för framtida bruk. Foto:
Jan-Ove Sundberg,
Copyright 2005.
Vid 13-tiden sökte vi på en plats utanför
Tellnesöya där det bara är ca 10 meter djupt och
plötsligt gled undervattenskameran över vad som liknade ett
flertal gamla silvermynt! De syntes tydligt i kameran och jag
räknade till 14 stycken mynt. Sekvensen spelades in på ett
VHS-band men enligt den analys som GUST gjort sedan hemkomsten handlar
det inte om några gamla silvermynt.
Det såg ännu mera lovande
ut i undervattenskameran än det gör här och liknade
faktiskt en hög med silverpengar som någon just hällt
ut och ner i sjön. Men de vita tingestarna på bilden ovan
är inte ens runda och några silvermynt är det inte
frågan om. Stillbild från UVK-filmning: GUST Copyright 2005.
Vad
de vita tingesterna är kan vi inte svara på, men det skulle
antingen kunna vara växtdelar, snäckskal, små
stenflisor eller något annat som finns naturligt i sjön. Vi
välkomnar också läsarnas teorier! Stillbild från UVK-filmning: GUST Copyright 2005.
Den
här konfigurationen fick oss att haja till ordentligt
när undervattenskameran gled förbi den, även om vi
ganska snart såg att det var en trädrot som satt fast i
botten och inte Selma. Stillbild
från UVK-filmning: GUST
Copyright 2005.
En historik-intresserad Seljordsbo har berättat för GUST att
det fanns en silvergruva vid sjön i gamla tider och att det gick
transporter över isen med silverkistor; huruvida de innehöll
pengar visste dock inte vår sagesman.
Däremot berättade han om följande tidstypiska men ganska
tragiska metod, för att ta reda på om isen var hållbar
eller inte: "Byfånen var på den tiden en gammal
kärring som inte hade något människovärde och
henne skickade de ut först. Om hon inte försvann höll
isen att gå på och då tordes även de andra ut
på den".
Foto:
Jan-Ove Sundberg,
Copyright 2005.
Fanset Christian fick det stora ansvaret att föra
sökbåten i hamn och lyckades över förväntan
bra! Inge var så imponerad av den unga Trondheimsbons
köregenskaper att han utnämnde Christian till båtens
andrekapten!
Klockan 22.50: Inge, Chris och Johanna åkte ut på en s k
Midnight Run, för att testa en ljusslinga med gröna dioder i,
som Inge tagit fram för att locka till sig fiskstim - och kanske
sjöormarna.
Jag stannade kvar i stugan då hjärtat den senaste dagarna
gått för fort, till följd av min panikångest.
Dag 6, femte
sökdagen, lördagen den 6 auGUSTi 2005
"SJÖORMEN I BANDAK
KRÖP ÖVER TILL SELJORDSVATTNET"
Sjön Bandak
ligger mörk och ruvande. Vad man ser från
Kvitseid är bara en liten del av den och Bandak sträcker sig
söderut till en längd av drygt åtta mil. Foto: Jan-Ove Sundberg,
Copyright 2005.
Upp 5.00. Regnet vräkte ner, men det var inte
direkt kallt.
Besökte taxichauffören Inga Myrann i Kvitseid, angående
de "ödlor" hon sett i Bandak, en nära åtta mil
lång sjö sydväst om Seljordsvattnet.
Ödlorna hade liknat de fem ödlor som två
hotellägare såg 1996 i Seljordsbukten och som solade sig
på en klippa vid stranden. De dök alla samtidigt när
någon slog igen en bildörr på en avsats ovanför
dem.
Eftersom ödlorna beskrevs som minst en meter långa var de av
stort intresse för oss, det finns nämligen
ingen ödleart som är så stor i hela norra Europa och
då menar vi att det antingen måste finnas en koppling till
sjöormarna eller också har vittnena misstolkat några
andra djur, oklart vad.
I Bandak mötte vi ett par som sett "ett puckelformat fenomen"
på sjön när de varit ute med sin fritidsbåt och
en kommunalanställd berättade att en sjöorm i gamla
tider lämnat ett spår efter sig uppe på fjället,
dit den kravlat efter att ha jagats av lokalbefolkningen. Det
ansågs allmänt att det var den sjöormen som nu
sågs i Seljordsvattnet.
Asbjörn Storrusten, Seljords kommuns starke man på 90-talet,
hade redan 1998 berättat att en hjulångare som på
40-talet trafikerade Bandak, kört ifatt en sjöorm på
ytan och krossat den med sina kraftiga skovlar; "Det låg stora
köttstycken och flöt i vattnet i flera dagar efter den
händelsen", tillade han.
Vad ska man tro? Det är egentligen bara rimligt att anta att
det finns sjöormar även i de intilliggande sjöarna och
vi får också in rapporter från dessa med jämna
mellanrum även om vi inte har publicerat dem än.
Dag 7, sjätte
sökdagen, söndagen den 7 auGUSTi 2005
KRAFTIGT EKO
Upp 6.30. Duggregn och grå himmel.
Sökte mellan 9.00 och 15.00. Det var mest undervattenskameran som
kom till användning de sista dagarna, eftersom hydrofonen nu
strejkade helt och hållet.
Förutom
att vara ett ess vid köttgrytorna, var rookien och kocken Johanna
en baddare på att köra sökbåten också. Foto: Jan-Ove Sundberg,
Copyright 2005.
Botten i Seljordsvattnet får nu anses vara delvis kartlagd och
vad vi kan säga om den hittills är följande:
Seljordsbukten är mellan 10 och 90 meter djup, starkt kuperad med
kraftiga sluttningar och stora stenar. Den västligaste delen
är täckt med sjögräs och tång och starkt
förorenad och nedskräpad av ölburkar och andra
förpackningar. Det är lera överallt och i den här
bukten verkar den mjuk och porös.
En "djupbassäng" börjar några kilometer väster om
Sanden och sträcker sig till några kilometer öster om
den. Bassängen är mellan 100 och 160 meter djup. Stora ekon
har registrerats här flera gånger men om det är
sjöormen eller ovanligt stora fiskar är omöjligt att
säga.
Området mellan Garvikstrondi och Tjuvholmen är starkt
kuperat och här förefaller lerbotten att vara hård. Det
ligger mycket skräp på botten, men mest är det
trädgrenar, stockar, gammalt timmer och annan naturlig bråte.
Gamla
expeditionseltagare från 1998 har påstått att det
är ont om sjöfågel i Seljordsvattnet, men som ni sett
är det precis tvärtom och det finns till och med ett
ståtligt svanpar i sjön. Foto: Jan-Ove Sundberg,
Copyright 2005.
Vissa
menar att svanar och andra sjöfåglar är dagens
svanödlor, med sin långa hals, långsmala huvud och
överkropp som liknar en upp och nervänd båt och i
så fall är ju bilden här ovan den ultimata bilden. Foto: Jan-Ove Sundberg,
Copyright 2005.
Runt Tellnesöya varierar botten mellan sand, sten och hård
lera, däremot är det ganska jämndjupt och
registreringarna ligger på mellan 10 och 30 meter.
Inge Falk och rookien Christopher
studerar den inkopplade skrivaren, som kan dokumentera vad ekolodet ser
i djupet. Foto: Jan-Ove Sundberg,
Copyright 2005.
Midnight Run mellan 22.00 och 01.00: Flera stora ekon på baksidan
av Sinnesodden och ett riktigt, riktigt stort, i samband med experiment
med det gröna ljuset.
Klockan 23.35 befann sig något STORT bara tio meter under
sökbåten och det var faktiskt så stort att det
nästan täckte hela skärmen på ekolodet, som
är 8 centimeter bred. Djupet på platsen var 20 meter.
Norrmannen Geir Moen på företaget Gemotech var dock inte
lika imponerad som oss och skriver i ett email: "När ett eko
täcker skärmens bredd har man fått in flera ping
(registreringar) av objektet ifråga, och det som reflekterar
ljudet har då en viss längd. Om reflektionen beror på
temperaturskillnader (i vattnet), gasbubblor eller andra
föremål är svårt att bedöma då jag
inte sett utskriften".
Dag 8, sjunde
sökdagen, måndagen den 8 auGUSTi 2005
SPÖREGN, HÅRD
BLÅST OCH STORA VÅGOR
Upp 7.00. Sol och lovande väder till att
börja med, men vädret slog om och det blev spöregn och
hård blåst med stora vågor.
Packade, lämnade tillbaka saker vi lånat och åt upp
den sista maten. Telemarksavisa kom och gjorde reportage och
fotograferade Inge och mig vid sökbåten.
Gick till sängs vid 20-tiden för att klara att stiga upp
tidigt nästa dag för att åka hem igen. Regnet
vräkte ner hela tiden och det gick vita gäss på vattnet.
Dag 9, hemresedagen,
tisdagen den 9 auGUSTi 2005
BORTA BRA MEN HEMMA
BÄST
Upp 02.30 och 04.20 lämnade vi Seljordsvattnet
för den här gången.
Vi kom till Sandefjord precis lagom för att ta 7-färjan och
vid 17-tiden var jag tillbaka i Motala.
Ingen
sjö i världen där vi hittills varit kan mäta sig i
skönhet med just Seljordsvattnet. Foto: Jan-Ove Sundberg,
Copyright 2005.
SUMMERING:
Vår sjätte expedition till Seljordsvattnet i GUST:s regi
kunde ha gett ett bättre resultat, men ingen kan hittills styra
över vädrets makter och än en gång kan vi bara
konstatera att en veckas sök är alldeles för lite,
eftersom flera dagar kan gå bort på grund av just
dåligt
väder.
Minus:
* Vi gjorde ingen
visuell observation.
* Vi spelade inte
in några ljud på hydrofonen.
* Vi såg
ingenting på undervattenskameran av det vi såg sommaren
2004 utanför Tjuvholmen och i Seljordsbukten; kratrar, vägar
och märkliga formationer.
Plus:
* Det gröna
ljuset drog till sig fisk precis som två tyska biologer har sagt
att det skulle göra. Nattliga fiskstim kan förhoppningsvis
locka till sig sjöormarna.
* Ekolodet
registrerade flera kraftiga ekon; två stycken utanför Sanden
och ett riktigt kraftigt klockan 23.35 på baksidan av Sinnesodden.
*
Undervattenskameran såg och filmade vad som till 75% kan vara en
silverskatt på botten på grunt vatten.
Årets
rookies:
Kocken Johanna och monsterjägaren
Christopher, fick en insyn i expeditionslivet som kanske inte var som
de hade väntat sig. Tålamod är A och O, uppriktighet
och ärlighet likaså och det är lika viktigt
att kunna improvisera i fält som att följa uppgjorda och
utstakade vägar.
Allt går inte som på räls, det vet vi efter alla
år med expeditioner och nytt folk, särskilt yngre
medarbetare.
Jag vet att det är första gången för alla
nybörjare och att vi veteraner också varit rookies, men vi
hade vår livserfarenhet att falla tillbaka på och en helt
annan moral än unga människor har idag, och det
påverkar dem tyvärr mera negativt än positivt.
Nästa år återvänder GUST till Seljordsvattnet
för sjunde gången, utrustad med bl a amerikansk
undervattensteknik och en dykare som ska undersöka om det
verkligen är gamla silvermynt som ligger och väntar på
oss på botten av sjön...
Reportage och bilder:
Jan-Ove
Sundberg, GUST © 2005.
|
|
