Engelska
äventyrare på farlig expedition:
Kryptozoologer sökte efter den Mongoliska Dödsmasken med
livet som insats
Den här masken
är ingenting man skulle våga ha på metkroken! Än
mindre
ta i. Tack och lov finns den bara i Gobiöknen och det var dit som
Andam
& Andy begav sig häromsistens, två äventyrare som
tidigare ingick i
GUST och bl a hjälpt oss söka i både Seljordsvattnet
och Loch Ness. Nu
var det dock blodigare allvar än någonsin, för masken i
Gobiöknen hade
dödat andra nyfikna, som kommit för nära.
Adam Davies: "Första
gången man hör talas om den Mongoliska Dödsmasken tror
man att den är ett skämt, för det låter snarare
som ett monster ur en B-film eller än serietidning, än ett
kryptozoologiskt djur".
Den 1,5 meter långa masken sägs bo och vistas i den stora
och ogästvänliga Gobiöknen, där varelsen är
känd för de nomadiska stammarna som allghoi
khorkhoi eller "inälvsmasken", för sin förmåga
att likna tarmen hos en ko.
Uppenbarligen röd till färgen (se vinjettbilden här
ovan) och ibland beskriven med mörkare fläckar samt taggig
för- och bakända, är khorkhoi enligt ryktet lika
dödlig som farlig och sprutar enligt samstämmiga uppgifter ut
ett frätande gift mot sina fiender, samtidigt som den också
kan döda med elektrisk chock, till och med på avstånd.
Verkligheten bakom Indiana
Jones
Det första omnämnandet på engelska av detta otäcka
odjur finns i professor Roy Chapman Andrews bok från 1926, med
titeln On the Trail of Ancient Man, trots att den amerikanske
paleontologen (som uppenbarligen är verkligheten bakom filmerna om
Indiana Jones) inte var helt övertygad om att det verkligen
existerade, och därför konstaterade: "Ingen av de
närvarande har någonsin sett varelsen, men alla tror
ändå att den gör det".
När Adam Davies och kompisen Andrew Sanderson fick höra talas
om dödsmasken visste de först inte om det bara var en myt
eller en verklig varelse, men det bestämde de sig snabbt för
att ta reda på.
Ögon som sköt
blixtar
På Internet kom de i kontakt med mängder av historier som
påstod att mongolerna var så rädda för odjuret
att de inte ville prata om det. Dödsmasken kunde döda sina
fiender bara genom att glo på dem, med ögon som sköt
blixtar!
"Det sista lät naturligtvis som fria fantasier, men när jag
några år tidigare var i Kongo på jakt efter
världens sista nu levande dinosaurie, Mokele Mbembe, påstod
pygméerna något liknande, nämligen att dinosaurien
hade kontroll över dödliga blixtar och då slog det mig
att den här förmågan kunde vara något som
fortfarande var helt okänt för vetenskapen", berättar
Adam.
Den tjeckiske upptäcksresanden Ivan Mackerle hade redan
genomfört två expeditioner i jakten på allghoi
khorkhoi
(den första 1990 och nästa 1992), och när Adam kom i
kontakt med honom i år förberedde han som bäst den
tredje.
Ultralätt flygplan
"Den här gången kommer han att färdas till platsen i
ett ultralätt flygplan, från vilket han hoppas kunna se
dödsmasken kräla runt på sanddynerna", berättar
Adam. "Vad man än tycker om honom har han vaskat fram det mesta
värt att veta om dödsmasken och det är en läsning
som alla som tänker gå i hans fotspår måste ta
del av".
Dödsmaken är en korvliknande djur som är mellan 5 dm och
1,5 meter långt, tjockt som en mansarm och liknar inälvorna
på en ko. Stjärten är kort och ser snarast avhuggen ut.
Det är svårt att avgöra vad som är fram och bak
på dödsmasken, eftersom den inte har några synliga
ögon, ingen näsa och ingen mun.
Den är mörkröd som blod och rör sig på ett
underligt sätt - antingen rullar den eller också kryper den
iväg sidledes och "sveps" sedan bort.
Gräver ner sig och
sover
Den lever på avlägsna sanddyner och i heta dalar i
Gobiöknen, där det finns underjordisk växtlighet. Det
är bara möjligt att se den under de varmaste månaderna
på året, i juni och juli, under resten av året
gräver den ner sig i sanden och sover.
Adam Davies: "Den kommer ofta upp till markytan när det regnat,
precis som våra vanliga daggmaskar och just för att marken
är våt och vattenfylld och riktigt farlig blir den inte
förrän det blir torrt och väldigt hett".
Efter att ha läst Ivans hela dokumentation om dödsmasken och
även fått en rad goda råd från honom både
via email och per telefon, var Adam och Andy redo att ta sig till
södra Gobi, en extrem plats på jorden där elementen
är minst lika farliga som själva dödsmasken.
Inga sponsorer
"Eftersom vi aldrig anser oss ha tid att söka efter sponsorer
får vi gneta och spara det vi kan till våra expeditioner
och i början av juni 2003 hade vi tillräckligt för att
ge oss av", fortsätter Adam.
Teamet, från
vänster till höger: Andrew Sanderson, Bilgee, Adam Davies och
Jagaa.
I Beijing fick teamet
något av en chock - Kina hade precis drabbats av SARS och
överallt såg de soldater och sjukhuspersonal i vita masker
och handskar som marscherade omkring och tog hand om eller behandlade
sjuka. "Man vågade knappt hosta, än mindre vistas i
folksamlingar eller dela restaurang med folk som såg lite bleka
och glåmiga ut".
"Efter de obligatoriska pass- och identitetskontrollerna var vi
emellertid snart i Ulan Bator, där vi mötte vårt
Mongoliska team; chauffören Jagaa, tolken Bilgee, och Bayamba, som
var en slags allmän fixare i kontakten med myndigheterna".
En enkel plan
Samma kväll lade Adam fram en enkel plan: De skulle åka till
ett område söder om Noyon, där dödsmasken setts
flest antal gånger, samla vittnesmål, analysera dem och
sedan åka ut till de olika platserna där dödsmasken
setts, för att se om de kunde dokumentera den.
Dödsmasken
har karvats ut i trä efter ett vittnesmål och finns idag att
beskåda på det lokala museet.
"Vi använde GPS Och de bästa kartor vi kunde hitta, men vi
var samtidigt medvetna om att just de platser vi skulle undersöka
kanske inte var så väl utforskade".
Teamet kom bra
överens och tolken Bilgee godkände deras plan. Han hade dock
en varning att utfärda: "EFtersom vi kommer att befinna oss flera
veckor i Gobiöknen och campa under stjärnorna kommer vi
att bli utmattade, väldigt utmattade!".
Enorma vidder och vackra slätter
Adam Davies: "Det första som slår dig när du kommer
till Mongioliet är de enorma vidderna och de otroligt vackra
slätterna. De tycks rulla iväg helt ändlöst och
avbryts bara då och då av en flock antiloper eller kvickt
kutande murmeldjur. Människorna som bor här är ibland de
gästfriaste och mest genuint vänliga vi träffat på
- när man väl har tagit sig förbi deras vildsinta
hundar, som de har till skydd för vargar".
"Mongolisk mat däremot, var något som mongolerna gärna
får behålla flör sig själva", fortsätter
Adam Davies och skrattar gott åt minnet. "Det var murmeldjur till
frukost, murmeldjur till lunch, murmeldjur till middag... Sommartid
sköljer man ner dem med airag, jäst hästmjölk,
även om vi västerlänningar föredrog
kamelmjölk, som smakar som tjock surmjölk med klumpar
i".
Varmt och torrt
Terrängen förändrades gradvis, från grön och
frodig växtlighet till en mera brun och uttorkad. Ju varmare det
blev, ju torrare blev det. Adam låg på om dödsmasken
och frågade alla de träffade vad de visste om den.
Många hade hört talas om den, men få visste var den
fanns. Först när de kom till landets stora nationalpark fick
de upp ett spår efter det fruktade odjuret.
Guiden tog dem till en gammal man som bodde 30 km från deras
utstakade väg. Han pekade ut platser på deras kartor
där han ansåg att de borde söka efter den, och tillade
sedan att Adam och Andy skulle se upp för en synnerligen farlig
spindel i samma område - som angrep människor!
"Jag var mera skeptisk till
spindeln än jag borde ha varit", säger Adam. "Problemet var
att vi råkat ut för så många spindlar allaredan
under våra många äventyr jorden runt och i samtliga
fall har de visat sig ofarliga, trots att man påstått
motsatsen. Andy däremot, som betraktar spindlarna som sina
bästa vänner, blev verkligen orolig".
Den bästa
ledtråden hittills
Nästa dag färdades de till en region som aldrig tidigare
beträtts av utlänningar och där fick de den bästa
ledtråden hittills - från en ung man som sett en khorkhoi
bara tre år tidigare, nära en brunn i närheten.
Spåret ledde dem
vidare till en lokal armébas, där en soldat vid namn
Khurvoo, sett odjuret vid tre tillfällen.
"När vi som bäst
satt där och intervjuade Khurvoo om vad han sett och ställde
de rutinfrågor vi alltid ställde; var och när såg
du odjuret, hur stort var de; längd, bredd, höjd, etc. blev
vi plötsligt arresterade och beväpnade vakter riktade sina
vapen mot oss i vår egen jeep".
Översten på
armébasen, en man som Adam och Andy delat en flaska vodka med
kvällen innan, förklarade att duon lika gärna kunde vara
kinesiska spioner och tills detta var uppklarat, var de hans
fångar!
Försattes på fri fot
Adam Davies: "Andy och jag
förhördes i omgånger hela eftermiddagen, sedan fick vi
söka nåd hos generalen i området som omedelbart
försatte oss på fri fot igen".
"Från den stunden var
vi tvungna att rapportera alla våra rörelser, till en
överste som uppenbarligen saknade oss, men frånsett det
här besväret så var vi vid mycket gott mod, eftersom
stoppet vid armébasen lett till de bästa vittnesmålen
under hela resan".
Ett vittnesmål var särskilt intressant då det handlade
om en man som av misstag rört vid en khorkhoi; hans arm hade
börjat svida och när han därför stack ner den i en
hink med kall kamelmjölk för att kyla av den, blev armen
grön av giftet!
Färgförändringar
"Det var inte så omöjligt som det lät, åtminstone
inte efter vad vi fått veta av både zoologer och biologer",
säger Adam Davies. "Färgförändringar är
vanliga vid viss giftinsprutning i blodådrorna, både
på människor och djur".
Ett
raserat kloster, förstört av kommunisterna 1992, fungerade
som ett av expeditionens högkvarter.
Tiden började samtidigt ta slut och teamet ökade
därför sina ansträngningar. Man arbetade två
timmar på morgonen, två timmar efter frukost, efter lunch
och på kvällen - som en vanlig åttatimmarsdag hemma
alltså och det var tufft. Mycket tufft.
"På höga höjder i öknen känns det till slut
som om man går omkring i en rustning", förklarar Adam
Davies. "Hettan i dig stiger hela tiden och du upplever det som
om du ska kvävas, samtidigt som hela den mentala processen saktar
ner och gör att både tankar och ord blir obegripliga".
Specialtält för
höga höjder
Tälten var inte till
någon större hjälp de heller. Innan de åkte hade
de funderat på att köpa ett specialtält för
höga höjder som kunde motstå både
UV-strålning och hetta, men eftersom det kostade drygt 5 000
kronor, fick det vara.
<>"Mongolerna erbjöd oss
ett av deras tält och vi accepterade. Försent upptäckte
vi att det inhandlats på Mongoliens motsvarighet till Lidl och
att det var ett barntält fullt med clowner och nallebjörnar
målade på insidan!".
"När temperaturen steg till +50 Celsius i skuggan fanns det ingen
annanstans man kunde vara än i tältet och efter att ha legat
i timmar och dagar och flämtat efter luft medan vi tvingades titta
på clowner och nallebjörnar i taket, kan jag utan att
överdriva säga att vi idag hatar sådana dekorationer!".
Luftburna ticks
Då den
första lägerplatsen inte ledde till mycket mera än gott
om färska vargspår och luftburna "ticks" (en loppa som
sätter sig i ansiktet och i värsta fall kan ge men för
livet), fortsatte teamet till nästa. Platsen föreföll i
det närmaste idealisk för varelsen man letade efter, men det
var den tyvärr också för tusentals bitande flugor!
"Under en enda dag fick
jag själv över 50 bett ifrån dem och varken myggstift
eller hemmagjorda, mongoliska blandningar hjälpte mot dem",
berättar Adam. "Hur illa det nu än var, så var det just
där vi firade Andys födelsedag och jag misstänker att
det blev ett kalas som han aldrig någonsin glömmer, för
stora moln av bitande flugor cirklade hela tiden omkring oss".
Rekognosceringstur
Den sista kvällen på sanddynerna gick Adam, Andy och Bilgee
ut på en rekognosceringstur. När de kom tillbaka till
lägret, berättade Jagaa att en av de spindlar de varnats
för krupit in under det västerlänningarnas tält -
och gått till angrepp när han försökt fösa
bort den!
Adam Davies: "Det här ska bli kul tänkte jag aningslöst,
men när Bilgee närmade sig den uppträdde spindeln exakt
som den gamle mannen beskrivit - den tycktes lyfta på benen och
komma rakt emot mig! Jag fick kasta mig undan".
“DÖDA DEN!”, skrek Bilgee.
“Absolut inte”, skrek Adam tillbaka. “Den ska få en chans till”.
Spindeln vände sig mot Bilgee och lyckades ta sig uppför hans
ena ben. Ett bett ifrån den var kanske inte dödligt om man
var fullt frisk, men i vilket fall som helst skulle man ha blivit
väldigt dålig. Bilgee lyckades emellertid skaka av sig
spindeln, som istället gav sig på Andy.
Åttafotade kritter
"Nu fick det vara nog! Döda den, skrek jag, utom mig av oro
över min vän Andy, som oftast inte är så snabb och
alert som jag själv är och efter den pärsen såg vi
tack och lov inte till några fler åttafotade kritter...".
På väg tillbaka till Ulan Bator stannade teamet till hos en
gammal man som varit med om att göra geologiska
undersökningar i området 1948. Han var karismatisk och
gjorde ett djupt intryck på Adam & Co. och berättade om
en händelse med odjuren som de fann särskilt intressant.
"En assistent kom en dag och berättade att en khorkhoi fanns i
lägret och ville veta vad den var. Båda männen blev
nervösa av varelsen och lämnade den först i fred.
Följande dag såg de ytterligare två i samma
område och dessa dödade och brände de", berättar
Adam. "När jag frågade honom varför de dödat och
bränt upp ett så unikt djur, såg han mig rakt i
ögonen och sa: Vi var rädda helt enkelt, livrädda, och
det skulle ni ha varit också, det var en kuslig plats med ett
kusligt djur".
En kuslig plats
Mongolerna är ett
vidskepligt folk, så varken Jagaa eller Bilgee tyckte om att vi
gav oss till platsen där geologerna dödat och bränt de
gåtfulla odjuren och dessutom fanns det mycket litet vatten
där om man ville stanna ett tag. Det var en kuslig plats,
precis som den gamle mannen sagt, men jag beslöt att vi
ändå skulle bli där en kort tid.
Gobiäknens eget vatten är väldigt salt och man
måste komma nära källan för att det ska smaka
normalt. Källan där teamet nu parkerat sig låg ett bra
stycke ifrån dem och platsen var dessutom het som en bakugn.
"Vi var överens om att platsen hade en särskild
atmosfär, som om något hela tiden lurade och hotade oss och
den känslan förstärktes ytterligare när vi hittade
en kyrkogård full med skelett, från djur som dött av
törst under torkan året innan", säger Adam Davies.
Olidliga
förhållanden
Hettan, törsten och andra olidliga förhållanden ute
bland sanddynerna blev snart för mycket för det redan
hårt prövade teamet och utan att ha sett eller kunnat
dokumentera den gåtfulla dödsmasken, tvingades de avsluta
expeditionen och återvända till civilisationen.
"Tillbaka i Ulan Bator igen fick vi en fantastisk present av deltagarna
i det Mongoliska teamet; en silverring med fyra band där varje
band representerade var och en av oss. Ringarna var handgjorda av
Jagaas bror och ett uttryck för den livslånga vänskap
de nu kände med oss", berättar en rörd Adam. "Det
här var den absolut finaste gåva vi någonsin
fått på våra expeditioner".
Hur ser han då på att de inte lyckades lösa mysteriet
med den Mongoliska dödsormen?
Ödsligt område
"Trots att vi varken fann den eller kan bevisa vetenskapligt att den
verkligen existerar, tror jag att den finns där", säger Adam
Davies med övertygelse i rösten. "Dess habitat och
områdets ödslighet stämmer bra in på djur som
dessa, med ett ekosystem som de kan leva av och en vildmark som är
så otillgänglig att få om ens någon forskare
satt sin fot i den".
På
väg hem igen över Khangoryn Els-sanddyner, efter ett otroligt
äventyr med livet som insats.
Det mest imponerande var att de många vittnesmålen var
så överensstämmande, trots att vittnena bodde eller
vistades så långt ifrån varandra, och ofta hade de
något nytt att tillföra i form av detaljer som teamet inte
hört tidigare eller som de nu fick bekräftade.
Beskrivet på exakt
samma sätt
"Jag kan citera vad
Roy
Chapman Andrews sagt om den Mongoliska dödsormen: “Om tron
på dess existens inte var så stark och utbredd... och om
alla inte beskrev djuret på exakt samma sätt, skulle jag tro
att det bara var en myt".
Det var naturligtvis en smolk i glädjebägaren att inte hitta
det märkliga djuret, men Adam Davies och Andrew Sanderson är
inte de som ger upp i första taget och säger avslutningsvis
till GUST, att de mycket väl kan tänka sig söka efter
den igen.
Trots de extrema förhållandena med hetta och törst,
sandstormar, giftspindlar och andra faror som ständigt hotade dem
till livet. Visst kan man avundas dem, eller...?
Översättning och
bearbetning:
Jan-Ove
Sundberg, GUST © 2006.
|
