|
|
Sök i norra
Vättern efter nytt vittnesmål:
Platsen avslöjade tänkbar seismisk aktivitet - som nu
studeras av Seismologiska Institutionen i Uppsala
Ett
nytt vittne (Olsson här ovan, som vill vara anonym)
berättar att GUSTIE
även varit synlig i norra Vättern, där han
överraskades av odjuret en sommardag 1990. "Det kom inifrån
land
och rörde sig utåt sjön, passerade vår båt
på nära håll och befann sig hela tiden i ytläge
medan det rörde sig upp och ner (som han visar på bilden
här ovan), på ett mycket uppseendevöckande sätt",
berättar det nya vittnet.
Utanför Lemundalandet
i norra Vättern, torsdagen den 18 augusti 2005: Det är
spegelblankt på vattnet denna eftermiddag strax efter klockan
två och vittnet och båtägaren Olsson
säger att det var mycket länge sedan han såg en
sådan bleke.
Vi fräser
iväg med hans trollingbåt i drygt 20 knop och når
snabbt fram till den plats, där Olsson och en bekant såg
något märkligt på sjön för ca 15 år
sedan (alltså försommaren 1990).
"Vi satt och uttrade mellan Åholmen och Lemundalandet då vi
plötsligt blev varse något som kom inifrån
land och rörde sig utåt med samma fart som en snabb
roddare", berättar Olsson.
De två fiskekompisarna såg förvånat på
varandra, för de visste att de inte var en svallvåg efter en
båt och inte heller några vindvågor eller andra
vågfenomen, då vattnet var helt platt.
Något helt okänt
"Som vi uppfattade det var det något precis under ytan som gick
upp och ner i vattnet, inte en fisk och inte något annat vi
känner till eller har sett utan något helt okänt",
fortsätter vittnet. "Den synliga delen av det var drygt två
meter lång men det var sannolikt mycket längre under
vattnet".
Fenomenet passerade dem på ca 100 meter. Någon färg
kan han inte minnas, bara att det han såg
var två meter långt och cirka en halv meter över ytan.
Det hade kurs på Åholmen och stannade kvar i ytläge
ända tills det försvann utom synhåll.
Åholmen
utanför Lemundalandet. Det var den här ön som det
okända djuret hade kurs mot när det sågs av Olsson
och en bekant. Foto: Jan-Ove Sundberg, GUST.
"Jag berättade det för frugan när jag kom hem men i
övrigt talade vi inte om det även om vi naturligtvis undrade,
var för sig, vad vi egentligen hade sett", slutar Olsson.
Tänkbara ljud
från djupet
Försvarets känsliga undervattensmikrofon, som en gång i
tiden varit en hydrofonboj i jakten på det kalla krigets
främmande ubåtar, sänktes till ca tjugo meters djup och
sedan lyssnade vi i nästan tre timmar på tänkbara ljud
från djupet.
Whoooooooosh... KRASCH! Ljudet kom lika oväntat som plötsligt
och fick mig att hoppa till där jag satt.
Det återkom med jämna mellanrum och det gick bara
några minuter mellan varje smäll. Var det dykande skarv vi
hörde? De kraftiga plaskljuden följdes av
något slags skrikande, som kanske kom från de
impopulära ålkråkorna, men ljuden var samtidigt lite
för skarpa och för regelbundna för att komma från
fåglar.
Bilden
visar en skarv som tagit en fisk. Den äter inte bara ålar
som namnet ålkråka antyder. Däremot får den dyka
ganska djupt för att komma åt sina byten, men kanske är
skarven ändå oskyldig den här gången. Foto: Steen
Hoejmark-Jensen, Copyright 2005.
Karaktäristiskt
sprakande
Andra ljud vi hörde kom från grodor (kväkanden),
ålar (trummanden), abborre (ånglok) och
naturligtvis kräftor. De sistnämnda har ett
karaktäristiskt sprakande, knäppande eller krasmande ljud,
ungefär som när man går på frigolit, som trasas
sönder under ens fötter.
Hemma på Dalgatan lades ljuden på DAT-bandspelaren in i
datorn och analyserades sedan i Cool Edit 2000. Där konstaterade
jag att tre timmar på Vättern blivit 75 minuters
inspelningstid och totalt gjorde jag 37 ljudfiler av det.
Förutom de nämnda fiskarna och de skarpa kraschljuden har vi
också registrerat ett oidentifierat ljud, något som kommer
simmande, och två grymtningar varav en långdragen. GUSTIE?
Kanske, kanske inte.
Ett seismiskt ursprung
De totalt 16 skarpa kraschljuden tycks snarare vara av ett seismiskt
ursprung än komma från ålkråkor. De liknar
seismiska ljud som vi spelat in i både Loch Ness i Skottland,
Seljordsvattnet i Norge och Storsjön i Jämtland.
Att ljuden som GUST spelade in i Loch Ness respektive Storsjön
hösten 2000 och sommaren 2001, var seismiska explosioner på
sjöbotten kom vi fram till genom analyser och
jämförelser med den forskning som samtidigt bedrevs av
amerikanska NOAA; National Oceanic and Atmospheric Administration och
Geologiska Institutionen vid Lunds universitet.
En berggrund (eller i det här fallet bottengrund) som spricker
orsakar snabba, explosionsliknande ljud och det var precis vad
våra hydrofoner registrerade, marinens passiva sonar i Loch Ness
och den civila forskningshydrofonen i Storsjön - ljud som till att
börja med lät som gevärsskott ner i vattnet.
Plötsliga
rörelser i bottengrunden på
en sjö orsakar snabba explosionsliknande ljud och då dessa
uppfångas av
en hydrofon kan de te sig som skarpa kraschljud istället. Grafik:
GUST
(c) 2005.
"Seismiska luftgevär"
De amerikanska forskarna kallar till och med ljuden för "seismiska
luftgevär" eller "luftgevärsskott" och enligt NOAA kan ljuden
komma upp i 240 decibel.
Hydrofoner i Atlanten har registrerat minst tre olika typer av
luftgevärssignaler och de flesta ljud kommer ofta från Nova
Scotia, Kanada, nordvästra Brasilien eller nordvästra Afrika.
Jordskalv i berggrunden
Professor Reynir Bodvarsson vid Geologiska Institutionen (GI) i Uppsala
går på GUST:s begäran igenom de registreringar av
jordskalv i berggrunden kring norra Vättern som gjordes mellan 16
och 19.00 den 18 augusti, men hittar inte omedelbart något som
stämmer in
på de ljud vi registerade.
"I norra Vättern är det trakterna kring Askersund som är
intressanta men jag kan vid en preleminär granskning inte se att
det finns några registeringar på våra instrument
för just den tiden", säger Professor Bodvarsson.
GI i Uppsala tycker dock att GUST:s inspelningar är både
intressanta och värdefulla och har därför fått
kopior av de totalt 16 inspelningarna, som nu ska studeras
närmare. Vi återkommer med deras resultat längre fram.
Sökandet efter GUSTIE kommer att fortsätta så snart vi
har tillgång till båt och bättre
teknik, även om det inte i nuläget inte kommer att
prioriteras, men nu är det i alla fall slut för i år.
FOTNOT: Här
bjuder GUST på några av de intressantaste ljuden, inspelade
av marinens hydrofon på djup mellan 25 och 30 meter i norra
Vättern, den 18 augusti 2005.
LJUD 1: 378 KB. Oidentifierat
(det låter som en mänsklig röst säger "jahadu",
men är alltså inspelat UNDER vattnet).
LJUD 2: 431 KB. Trummande
ål.
LJUD 3: 445 KB. Troligen en
seismisk explosion på botten.
LJUD 4: 1,29 MB. "Något"
kom simmande (det fanns dock inte någon eller något inom
synhåll på ytan, inte ens när vi granskade alla
väderstreck med en kraftig kikare).
LJUD 5: 356 KB. Kort och koncis
"grymtning".
LJUD 6: 379 KB. Långdragen
grymtning i korta, staccatoliknande ljud.
Reportage, bilder och
ljudinspelningar:
Jan-Ove
Sundberg,
GUST © 2004.
|
|
