Alien Big Cats:
Okända kattdjur i Storbritannien jagas av polis och militär

I det infraröda kikarsiktet syntes besten mycket tydligt. 78 dygn hade äntligen gett resultat.

I värsta tänkbara oväder, med omväxlande åska, regn och snöstorm, genom det otillgängliga Dartmoor, de legendariska och ökända hedarna där Sherlock Holmes jagade "Baskervilles hund", hade Andy Wilkins och hans specialstyrka jagat besten som terroriserat hela grevskapet Devon, dödat tamboskap och vilda djur och skrämt människor halvt från vettet.

Nu var stunden inne. Nu skulle Andy Wilkins knäppa odjuret och saken vara ur världen. När hans pekfinger vitnade om avtryckaren, sprakade det till i den bärbara radiosändaren. En sträv röst kommenderade: Avbryt operationen! Jag upprepar, avbryt genast!

De gåtfulla djuren

Jag träffade Andy Wilkins sommaren 1985, när kattmysteriet fick som störst rubriker och hela Storbritannien spanade efter de gåtfulla djuren. Jag var där tillsammans med min fotograf Anders Kessler, på den tid då jag fortfarande arbetade som aktiv journalist.

Andy, en fåordig hårding från den berömda, brittiska specialstyrkan SAS (Special Air Service), Irlandsveteran och en av landets bästa marinjägare, förmådde inte hålla bitterheten ur rösten när han berättade om nederlaget, där vi satt på en restaurang i hemstaden Torquay i grevskapet Devon.

"Vi var så nära, så fördömt nära!", sa Andy. "En dagstidning, Daily Express, hade samma dag utlovat tusen pund till den som kunde ta första bilden av besten, och då var det kört för oss. Varenda lycksökare som ägde en kamera gav sig ut i skogen, och under det kaos som rådde var myndigheterna rädda för att någon skulle bli ihjälskjuten. Därför drogs vi tillbaka..".

Fortfarande lös

Det här var som sagt 20 år sedan, men besten på Dartmoor är fortfarande lös. Ingen har ännu kunnat identifiera det gåtfulla rovdjuret, än mindre bevisa dess existens.

ABC eller vanlig tamkatt? Det är svårt att avgöra om det här är en av de "mystiska" katterna eller inte. Bilden togs i Mourne Mountains utanför Belfast på Irland den 1 oktober 2003. Foto: Tommy Thomas, Copyright 2005.

De mystiska kattdjuren - för alla inblandade är överens om att det handlar om flera djur - har iakttagits från Skottland i norr till det engelska grevskapet Cornwall i söder. Tusentals människor har sett dem, men vittnesuppgifterna går starkt isär.

Det finns gott om bevis för att folk inte har sett i syne, inte varit onyktra eller hallucinerat. De mystiska kattdjuren har efterlämnat tassavtryck och halvätna djur. De har fotograferats, registrerats på band och studerats av tränade zoologer, poliser och militärer.

Diane Francis jagar kattdjuren på heltid. Hon utkom 1983 med boken "Cat Country", i vilken hon berättar om sina egna och andras expeditioner, redogör för vittnesmål, och historia. "Katterna finns där ute, och det handlar om minst ett par tusen i hela Storbritannien, kanske ännu flera", sa Diane Francis när vi träffades sommaren 1985.

Våren 1982 kom ett efterlängtat genombrott i mysteriet.

Platsen var byn Tommawr i Wales, där Diane Francis - eller bara "Di" som hon kallas av sina vänner - besökte bekanta och övernattade hos Anne Maggs. Mitt på dagen den 1 mars, kom grannfrun Dorothy Joyce inrusande i köket, och berättade med andan i halsen att "något" uppe på betet oroade fåren.

Sprang längs fårstigen

Diane Francis spanade i kikare över sluttningarna och plötsligt fick hon se en rörelse i en annan riktning. Till hennes förvåning dök ett stort djur ut ur ett buskage och sprang iväg längs fårstigen. Ett av de mystiska kattdjuren!

Diane Francis rusade ut på gårdsplanen med kameran i högsta hugg. Anne Maggs Dobermannpincher skällde ursinnigt, sprang vilt morrande längs staketet där den var kedjad och slet och drog i kopplet för att komma loss och ta upp jakten på den främmande inkräktaren.

"Kattdjuret var lika stort som Dobermannpinchern, men hade kortare ben", berättade Diane Francis. "Det hade ett pumaliknande huvud med
upprättstående öron, leopardliknande kropp och en svepande, kraftig svans. Det rörde sig med lätta graciösa språng och var försvunnet på bara några sekunder".

Under skördetiden

Diane Francis och andras studier visade redan 1985 att de mystiska katterna synts redan på 50-talet. Den mest detaljerade av dessa rapporterades under skördetiden 1959, nära staden Preston, åtta kilometer nordöst om Winchester i Hampshire.

Grevskapet Kent, våren 1998: Katten på bilden har avskrivits som en ovanligt stor tamkatt, medan fotografen är övertygad om att han fotograferat en liten, svart panter. Foto: Harry Matthew, Copyright 2005.

En viss Andrew Burton, körde längs en byväg tidigt på kvällen, "när en enormt stor katt sprang ut framför bilen, bara omkring 40 meter ifrån mig". Kattdjuret var stort som en Labradorhund, men huvudet och rörelserna påminde mest om en puma. Burton observerade djuret i skydd av en häck, ända tills det försvann utom synhåll.

Mellan 1964 och 1966, fick polisen i grevskapet Surrey in 382 anmälda observationer. I mitten av 80-talet räknade man med att minst tre gånger så många sett, eller trott sig se, kattdjuren. Under 90-talet har de kommit och gått i vågor.

Stora familjer

Enligt Diane Francis var siffrorna från 80-talet alldeles för låga. Hon menade att drygt 5 000 människor sett katterna, som enligt henne vandrade runt i stora familjer, med minst 45 djur på ett 1,5 mil stort område.

I södra England dödades och skadades så mycket tamboskap under 80-talet, av vad som förmodades vara kattdjuren, att lantbrukarna gick samman och bildade beväpnade uppbåd. Man organiserade allt från nattpatruller till krypskyttar, som dygnet runt bevakade de betesmarker där djur dödats. Men kattdjuren kunde slå till ändå, osedda som spöken!

I maj 1983, sedan "fårslakten" antagit så stora proportioner att de engelska lantbrukarnas klagomål tagits upp i brittiska underhuset, sattes Andy Wilkins och hans kommandostyrka in mot, som den kallades, "Besten på Dartmoor".

Pumor och bergslejon

"Jag har varit storviltjägare och jagat allting från pumor och bergslejon till vildkatter, men aldrig råkat ut för ett djur som uppfört sig som detta", berättade Andy Wilkins när vi träffades sommaren 1985.

"Det tycktes alltid veta exakt var vi befann oss, exakt vad vi företog oss. Hade vi jagat en människa, hade vi knäppt honom inom en vecka. Alla djur har ett mönster, ett beteende, men det hade inte det här. Det enda vi kunde slå fast var, att det dödade genom att från en höjd kasta sig ner över sitt byte, knäcka dess nacke och äta det från magen och inåt".

I january 1995 var pressfotografen Steve Bain från den skotska dagstidningen Press & Journal i Aberdeen i Skottland på rätt plats vid rätt tidpunkt, ändå lyckades han inte ta en vettig bild av en ABC! "Nästa gång kommer den inte undan", har han sagt. Om det blir någon nästa gång, ja. Foto: Steve Bain, Copyright 2005.

Efter 78 dygn och efter att ha genomkorsat 23 kvadratmil, i ett av de värsta områdena i hela England, stod Andy Wilkins inför chansen att få sätta en kula i besten på Dartmoor. Då kallades alltså styrkan tillbaka på grund av en tidningsbelöning, något han aldrig kunde smälta.

Blev en mardröm

När vi träffade Andy Wilkins 1985 var han pensionerad från sitt tuffa yrke, för marinkårssoldater avförs tidigt i Storbritannien, även om de är dugliga. Wilkins sista uppdrag skulle ha blivit hans lättaste, men blev en mardröm. Han hade dock inte gett upp. "Jag letar efter besten än, på min fritid, och håller på tills jag knäpper den", sa han sommaren 1985.

Var gömmer sig då de gäckande kattdjuren? Oräkneliga uppbåd av polis, militär och frivilliga, beväpnade till tänderna och medförande de bästa spårhundar landet kan uppvisa, har förgäves sökt efter dem.

"Varje gång man letar missar man poängen, för man glömmer att titta uppe i träden", sa Diane Francis. "I USA är det väldigt sällsynt att se en bergspuma i vilt tillstånd, men av fällde byten och spillning vet man att de håller till i träden och likadant är det med våra engelska exemplar, det är jag övertygad om".

Ett par hundra själar

På vår färd över Dartmoor 1985, hamnade vi i Tedburn St. Mary, en charmerande liten by med bara ett par hundra själar där tiden tycktes ha stått stilla, där man ännu lyste upp gatorna med gaslyktor och där det enkla, praktiska människorna såg på oss med stora, runda ögon när vi frågade om de varit i London, och lika gärna kunde ha fått frågan om de någonsin varit på månen!

I det osannolika lilla Tedburn St. Mary hade nästan varenda invånare sett kattdjuren. I många år hade "pumor", "pantrar" och "leoparder" varit det stora samtalsämnet, men för utbölingar berättade man inte gärna vad man sett ute i traktens snåriga, igenvuxna skogar.

Engelska skogar är något av det mest igenvuxna man kan se, lika förtrollande som fascinerande platser och naturligtvis platser där fantasin kan skena iväg. Foto: Anders Kessler, Copyright 2005.

När vi kom dit tillsammans med Diane Francis gjorde byborna dock ett undantag, för "kattkvinnan" från Torquay var respekterad efter sin bok i ämnet, och sin bild av den "svarta panterkatten".

Respektingivande spår

John Bastin, änkeman med två söner, berättade att han hört de mystiska kattdjuren så ofta, att han inte visste hur ofta. Vid minst 20 tillfällen hade han hittat spår efter dem, stora respektingivande spår, som visade att "dessa vilda djur" nu ingick i faunan runt Tedburn St. Mary.

"De finns där ute, det råder det ingen tvekan om", sa han med fast övertygelse i rösten. "Det är så risigt och snårigt i skogarna här omkring, att en hord elefanter skulle kunna gömma sig i vilken dunge som helst".

Johns två söner hade också mött en best, och för 9-årige John Jr. hade det varit en skrämmande upplevelse som för alltid etsat sig in hos den lille pojken.

Platt ansikte och lång svans

Han var ute i skogen med bästa kompisen Mark, sommaren 1982, när ett av de svarta djuren dök upp tätt inpå dem. "Det var större än en hund, hade ett platt ansikte och en lång svans", berättade John Jr. för oss. "Det lyssnade med öronen, vred på dem. Sedan sprang det in i buskarna och försvann".

Kompisen Peter Tremer, 10 år, hade också sett de mystiska kattdjuren. Han lekte nere vid bäcken tillsammans med ett år äldre Ben, när pojkarnas hund vädrade något. I nästa ögonblick dök det pumaliknande djuret fram, bara ett tiotal meter ifrån de båda pojkarna.

"Det var ganska långt, säkert två meter. Svansen var lika lång som en spatserkäpp, och det var kolsvart till färgen", berättade Peter Tremer. "Det liknade ingenting jag tidigare sett, och det hade ett så konstigt huvud, liksom fyrkantigt..".

Skrämmande närkontakt

Nu ska jag för första gången avslöja vad jag och fotografen fick uppleva i skogen utanför Tedburn St. Mary, när vi följde med John Bastin för att se var han hittat de flesta spåren efter de gäckande katterna. Peter Tremer var också med, och pekade ut var han haft sin skrämmande närkontakt, och det började redan när vi skulle dokumentera den platsen.

Skogen utanför Tedburn St. Mary var en plats jag aldrig glömmer, inte bara pga de elektriska störningarna utan också pga den speciella atmosfären. Det var som om den ruvade på hemligheter som ingen fick avslöja... Foto: Anders Kessler, Copyright 2005.

Först strejkade reportagebandspelaren. Trots två batteribyten vägrade den att fungera. Sedan lade fotografens elektronblixt av. Även han bytte batterier två gånger, men blixten vägrade fungera. Han kunde knäppa tre-fyra bilder med sin motorkamera, innan den dog lika oförklarligt.

Jag tog då ut min Panasonic M5 videokamera, slog på den och tittade i sökaren. I några sekunder var bilden normal, sedan började den oförklarligt att rulla, uppvisa störningar i form av brusande streck och sedan lade även videokameran av!

Den mystiska "zonen"

När vi kommit ut ur den mystiska "zonen" fungerade allt normalt igen: Reportagebandspelaren, motorkameran och videokameran.. De "gamla" batterierna fungerade som om ingenting hänt, och frågan är väl om det någonsin var något fel på dem.

Jag kan inte förklara vad som hände i "zonen", bara spekulera. Områden med kraftiga, osynliga, elektromagnetiska störningar har tidigare förknippats med s k "fönsterområden", platser där UFOs och andra fenomen uppenbarar sig oftare än annars.

Kanske var det en sådan "zon" som fanns där ute i skogen utanför Tedburn St. Mary, och kanske var (och är) kattdjuren lika oåtkomliga för oss som en rad andra spektakulära fenomen...

Den 5 april 1983, gjordes en iakttagelse i Lydford George, på södra Dartmoor, som illustrerar att kattdjuren inte kan vara släkt med något idag känt djur inom arten.

Öga mot öga

På omkring tre meters håll stannade djuret upp och vädrade i luften, som om det för första gången insåg att det inte var ensamt längre. Det stirrade rakt på Knowles, men han såg inga ögon, bara svarta linjer där ögonen borde ha suttit!

Panter med gristryne

En blind panter med gristryne? Nej, inte ens Diane Francis kunde tro på en så bisarr skapelse, ändå är många vittnesbeskrivningar just så bisarra och osannolika, så förvirrande och förlöjligande för en seriös undersökning av gåtan att man börjar undra om det verkligen finns ett fysiskt djur i de brittiska skogarna.

Kattlarm i London