|
Utbud inom OKÄNDA DJUR |
|
Amerikansk
regissör gör biofilm om Willatuk:
Sjöormen i Lake Washington ska göra reklam för kryptozoologin  Hollywoods
regissörer har nu på allvar upptäckt kryptozoologin och
dess oidentifierade, märkliga och spännande odjur och nu
görs därför både dokumentärfilmer, TV-filmer
och biofilmer om företeelsen.
Invånarna i Seattle var nyligen helt omedvetna om vad som utspelades i sjön Washington för en tid sedan, när det märkliga huvudet på ett odjur plöjde genom vattnet (bilden här ovan). Tittade man närmare kunde man dock se att det följdes av en båt i närheten, som helt enkelt höll sig för nära för att det skulle vara något annat än fejkat. Från båt nummer två filmades det som hände av regissören Oliver Tuthill, som strävade efter att på en och samma bildruta få med monstrets huvud, horisonten med staden Seattle och en trio aktörer som paddlade en uthuggen, gammaldags kanot. Den här
versionen av odjuret i sjön Washington var ingenting annat än
en specialeffekt, men man påstår bestämt att det
även finns ett riktigt odjur i vattnet. Foto: The Seattle Times,
Copyright 2007.
Efter att ha arbetat som sångare, boxningspromotor, skådespelare och dokumentärfilmare, går Tuthills dröm om att filma ett odjur likt Nessie nu i uppfyllelse. SNÄLL OCH NÄSTAN MESIG Den i det närmaste ovilliga stjärnan i hans senaste film är en snäll och nästan mesig reptil, omvittnad av Nordamerikas indianer och förföljd av en vit jägare. Den utseendemässigt förhistoriska invånaren i Puget Sound, som inianerna kallar Willatuk, alternerar mellan sjöarna Union och Washington? Hur då? Svaret: via en underjordisk tunnel! Howalpid "Les" Green är en medlem av Makah-stammen som porträtterar filmens indianske ledare. Hans farfar har berättat att han flera gånger träffade på sjöormen när han fiskade i Neah Bay, och om de rika skördar som odjuret tycktes kunna förutsäga. Sjöormsobservationer är dock ingenting nytt i den här delen av världen, då både den amerikanska delstaten Washington och kanadensiska British Columbia, har sin beskärda del av ett monster som går under namnet Cadborosaurus. SEDAN TIDERNAS GRYNING "Dessa okända djur har funnits där sedan tidernas gryning", säger Green, innan han stiger ner i den urholkade kanoten. Tuthill filmade i flera månader innan det äntligen var dags för monstrets debut. Boggs, ett Oregon-baserat företag i branschen specialeffekter, fick arbeta tillsammans med en skulptör och specialstudera både salamandrar och dinosaurier innan de fick den look regissören ville ha fram. Willatuk var till en början bara en klump av lera i filmen om monstret. Foto: FXWest, Copyright 2007. Men snart tog det rätt form och utseende och för olika scener finns också olika versioner av Willatuk. Foto: FXWest, Copyright 2007. Dan Schwert är både filmens exekutiva producent och en av dess ledande skådespelare. Han spelar Grip Davis, den vite jägaren som - eftersom det här ju faktiskt är en spelfilm - kommer för att försöka förstå indianernas spirituella länk med naturen. "Alla frågar vad en film som denna kan kosta och tror alltid att det är en astronomisk summa, men det håller sig faktiskt under en miljon dollar (ca 6 miljoner SEK)", säger Tuthill belåtet. TEKNIK OCH MONSTER Hans målgrupp är först och främst asiatisk TV. "Det beror på vad vi kallar Godzilla-faktorn", förklarar han. "I synnerhet japanerna tycks ha två stora intressen här i livet och det är teknik och monster!". Efter att i 10 år ha vunnit rader av dokumentärfilmspriser och andra utmärkelser i branschen, vill Tuthill nu göra en långfilm i sin store idols anda och idolen är ingen mindre än - Alfred Hitchcock! "Hitchcock var ett geni och jag saknar filmer som hans, som engagerade publiken på ett sätt som helt enkelt ingen gör idag, men det kommer jag förhoppningsvis att ändra på och det hoppas jag att fler än branchfolk och filmkritikerna ser", säger Tuthill. Geniet Alfred Hitchcock hade inte mycket till övers för sjöodjur, åtminstone såg vi aldrig någon sådan film från hans produktiva tid, men han älskade små varelser och skrämde oss halvt från vettet med sin episka skräckfilm "Fåglarna" från 1963. Foto: Alfred J. Hitchcock Productions, Copyright. Tuthill sitter idag vid klippbordet för att avsluta "Willatuk: Legenden om Sjöormen i Seattle", en metaforisk saga om Nordamerikas indianer och deras dyrkan av en en mytologisk havsvarelse som ger dem Guds kraft i en ekologisk värld som krymper alltmera. Filmens berättare är Oskarsvinnaren Graham Greene. PARADIGMSKIFTE Tuthill medger att han kommer att dra på sig en hel del kritik för filmen, men säger att man inte kan bryta ny mark om man inte vågar stiga ut ur det inrutade livet och ta risker. "Många människor kommer att bli chockade, till och med förbannade, men den positiva är att en film som detta kan leda till ett paradigmskifte i hur människor tänker när det handlar om religionen". Hövdingen Clamitile (här till höger) är stamledareoch har bevarat de seder och brukar som demonstreras i filmen av Wonkatilastammen. Den håller annars till på Juan de Fuca-ön i delstaten Washington. Clamitiles farfarsfar var en gång i tiden med om att skriva det fredsfördrag som upprättades mellan Wonkatilastammen och Amerikas Förenta Stater, den 25 januari i nådens år 1855. Han förstår dock inte varför den vite mannen vill fånga och studera sjöormen Willatuk. "Hur kan man fånga vinden?", frågar han sig. "Willatuk är en gud, en närvaro av den stora skaparen, och sådant ska man inte besvära. Willatuk mår bäst av att vara ifred". GOTT FÖRHÅLLANDE Clamitile berättar att hans stam haft ett gott förhållande till Willatuk i flera generationer. "Jag har hört historierna om Willatuk sedan jag var barn och idag är det jag som för historierna vidare till Willatuks ära. Willatuk har skyddat vårt folk i hundratals år. När vi förr i tiden seglade ut på havet för att jaga val, skyddade och försvarade han oss och sedan lotsade han oss hem genom tät dimma. Willatuk skyddade också den lax som kom uppströms för att leka, ända fram till den dag då den vite mannen kom, han som nu har förgiftat både land och vatten". "Många i vår familj har ett totem med Willatuks avbild på. Detta totem berättar familjens historia, och många är de som i sådana familjer sett Willatuk med sina egna ögon eller blivit kurerade av sjöormen på det ena eller det andra sättet". Wonkatilla-stammens totem av Willatuk. Foto: Blue Wood Films, Copyright 2007. Han påstår också att Willatuk har botat hans folk från sjukdomar och skador och att detta pågått i hundratals år. LADE DEM PÅ FILTAR "När den vite mannen gav oss smittkoppor, tuberkulos, kikhosta och en rad andra svåra sjukdomar, vände vi oss till Willatuk och bad honom att bota och hela oss. I många år bar vi ner de sjuka till den norra stranden av sjön Washington och lade dem på filtar vid vattnet. Någon gång under natten kom Willatuk upp ur djupet och andades på dem. Vi kallade det för "utblåsningen". Sedan Willatuk gjort sin utblåsning, var de botade. Det firade vi nästa dag med sång och dans i byn och naturligtvis med en stor fest till sjöormens ära". Clamitile minns också vad som hände under Den Stora Snöstormen 1736, när hela nordvästra Amerika trodde att de drabbats av en ny istid. Sjön Washington frös till praktiskt taget över en natt och indianerna gav den namnet "Glaako Owanato", som betyder spöksjön. ONDA OCH HEMSKA TIDER "Vårt folk svalt den vintern", fortsätter han. "Hungriga vargar kom ner från bergen och attackerade människorna, trots att ingen hört om ett sådant beteende tidigare. Mitt folk var så svagt av sjukdom och hunger att de inte kunde göra minsta lilla motstånd när bestarna kom... de förde bort både kvinnor och barn och åt dem många gånger levande. Det var onda och hemska tider". Clamitile ger Willatuk förtjänsten för att hans folk klarade sig genom "istidsvintern" 1736. "Det blev jordbävning också under denna fasansfulla tid... en jordbävning som skakade bergen så hårt att några av dem exploderade och fyllde luften med eld och damm som låg kvar i flera månader. I det läget reste sig Willatuk upp ur spöksjöns djup, som den gud han var. FLYDDE FÖR LIVET Enligt legenden flydde vargflockarna för livet, samtidigt som eldsflammor jagade fram över himlen. Willatuk blåste sedan på vårt folk, som samlats nedanför honom och han värmde dem så att de slapp att frysa ihjäl. Han skaffade dem mat också, och vårt folk tyckte han var så god mot dem att de döpte honom till Havsguden". Den åldrande indianhövdingen menar att Willatuk måste bevaras till varje pris och Wonkatilastammen dansar idag därför en ny dans som de kallar Havsdansen, under vilken de ber om att sjöormen för alltid ska vara säker, både för den vite mannen och andra som vill störa den. "Willatuk är lika helig som naturen själv", fortsätter Clamitile allvarligt. "Varför kan den vite mannen inte förstå att allt i naturen är skapat av Gud? Land och vatten måste förbli rena, precis som i gamla dagar. Vårt hopp inför framtiden ligger hos Willatuk, som vi hoppas ska resa sig ur djupet än en gång och rädda vårt folk från den förstörelse som nu åter pågår i vårt land". EN GLIMT AV VARELSEN Sjöormen Willatuk sågs första gången 1736, nära vad som idag är staden Seattle. Sedan dess har hundratals människor fått en glimt av varelsen. De flesta har gjort enkla teckningar av hur den ser ut, några har fått suddiga bilder. Observationer av Willatuk, sjöormen i Seattle, har gjorts i Puget Sound-området i minst 300 år enligt filmmakarna: 1736 — Sjöormen ses för första gången av indianerna i Elliott Bay, utanför vad som idag är staden Seattle. Namnet "Willatuk" kan översättas som Den Gamla Havsguden. 1794 — Willatuk ses av en grupp indianer utanför kusten av nuvarande Edmonds. Den 8 augusti 1818 — Fyra vita pälsjägare från Illinois ser odjuret i sjön Washington, norr om nuvarande Kenmore. Den 12 september 1818 — Pälsjägare siktar Willatuk i Puget Sound nära dagens Queen Anne. Den 4 oktober 1888 — Journalisten Harold Bloomrod skriver en serie artiklar om Willatuk för Seattle Lake Tribune. Han ses sista gången i livet drygt två veckor senare, när han ror ut i sjön från Matthew's Beach. Hans kropp har aldrig hittats. Den 4 juni 1904 — 10-åriga Elizabeth Hillmeier säger sig ha sett Willatuk ett flertal gånger och även matat odjuret med äpplen! Ingen vuxen tror henne, men naturalister som undersöker området hon pekat ut hittar "spår i gräset efter ett djur stort som en val, som vilat sig på stranden". Den 24 september 1912 — Dr. Henry Buttlehjegen, känd zoolog från universitetet i Chicago, kallar Willatuk "Den simmande ödlan", efter sin observation utanför Mercer Island. Ingen vill säga det högt, men alla hoppas på att Willatuk ska vara en svanödla. Men det kan ju inte vara förhistoriska svanödlor överallt, eller hur? Foto: Newsweek, Copyright 2007. Den 4 juli 1934 — Harold och Kathleen Smith från Ballard, påstår sig ha sett Willatuk forcera slussarna Ballard Locks och hur odjuret sedan simmat ut i Shilshole Bay - mitt i natten! Den 24 mars 1944 — Fiskaren Kenneth Hammerton med besättning på båten M/S Cape Interlock, ser ett stort, okänt djur i farvattnen utanför Shilshole Bay. Enligt Hammerton var varelsen "minst 12-15 meter lång, och rörde sig upp och ner när den plöjde fram genom vattnet med hög fart". När båten gick närmare sjönk odjuret rakt ner och försvann utom synhåll. Den 9 juli 1955 — David Lowenstein siktar ett långhalsat djur "som liknade en dinosaurie", när han trollingfiskar utanför dagens Kirkland. Den 14 maj 1969 — Naturalisten Edmond Brussels vittnar om att han sett Willatuk i norra änden av sjön Union. "Det var stort och hade det mest magnifika huvud jag någonsin sett på ett djur". Brussels arbetade med en bok om Willatuk när han plötsligt avled. Den 1 januari 1976 — En farmor till fem barn, går längs stranden av sjön Washington, när hon plötsligt får se "en jättelik dinosaurie" ute i vattnet, som skapar stora vågorc som slår in mot strandpromenaden. Sjön Washington, Seattle. Finns det verkligen en sjöorm i den här sjön i norra USA, som förflyttar sig mellan saltvatten och färskvatten? Foto: Eve Andersson, Copyright 2007. Den 18 augusti 1994 — Under en simtur i sjön Washington, nära Magnuson Park, bevittnar tonårsbröderna Peter och Matt Nelsen, "hur något gigantiskt kom upp ur vattnet... vi såg huvudet klart och tydligt i flera sekunder och det liknade huvudet på en orm... sedan sjönk varelsen tillbaka ner i djupet och var helt borta". Pojkarna simmade tillbaka till stranden så fort de bara kunde, och "i säkerhet igen fanns det ingenting att se ute i vattnet, inte ens en liten svallvåg". Den 15 juni 1999 — Vetenskapsmännen Dr. Henry McCarton och Professor Luis De La Reyo går ut offentligt och påstår att de hittat en milslång, underjordisk tunnel som går från Puget Sound och in i sjön Washington. Deras upptäckt styrker teorin att Willatuk kan leva i både salt- och sötvatten, vilket gör odjuret till världens enda kryptid med den egenskapen. Går det en milslång tunnel från Puget Sound till sjön Washington? Ja, det är i alla fall vad som påstås. Foto: Discovery, Copyright 2007. Den 14 september 2000 — Fiskaren Grip David apparently bevittnar Willatuk i Puget Sound, efter en fisketur i Alaska. Den 1 april 2002 — John L. Lease från Seattle ringer i panik till polisen på sin mobiltelefon, och skriker: "Varelsen är här! Den lever! Den är enorm!". Polisen avfärdar mobilsamtalet som ett dåligt aprilskämt, men en vecka senare rapporteras Lease som saknad. Han har inte återfunnits. Berättaren Graham Greene (till höger i bild) vann en Oscar för rollen som indianen Kicking Bird i Kevin Costners westernfilm "Dansar med vargar" (1990), och har även varit med i kända filmer som Maverick (1994) och Die Hard III (1995). Greene, som kommer från Ontario i Kanada och där är medlem av Oneidastammen, började sin karriär i filmbranschen som ljudtekniker och tjänstgjorde både i Toronto och England. Han har också medverkat i TV-filmer som L.A. Law (1991), Murder, She Wrote (1992), The Way West (1995), The Outer Limits (1996), och nu senast i den ledande rollen som Conquering Bear för Steven Spielbergs TV-serie "Into The West" 2005. Regissören Oliver W. Tuthill Jr. som både skrivit, regisserat och producerat har sex gånger vunnit det amerikanska TV-priset och fått en lång rad andra utmärkelser, "men det blir bara tråkig läsning att lista allihopa i den här artikeln", som han själv säger. Hans föregående dokumentärfilm, som handlar om det brännande aktuella ämnet övergrepp mot barn, har hyllats av en enig kritikerkår och gör idag sitt segertåg över världen. Tuthills fascination med sjöodjur och sjöormar började redan när han var liten och sedan han läst vittnesmål om Loch Ness-odjuret på 1950-talet. "Att göra en spelfilm om sjöormen i Seattle har varit ett mycket, mycket givande projekt för mig personligen", säger han. "Sedan har det också varit trevligt att arbeta med indianerna i Seattle-området, i synnerhet som vi flera gånger tidigare skildrat just indianer, i många av de dokumentärfilmer jag gjort". Exekutiva producenten Dan Schwert är något av en expert på just indianer och har gjort dokumentärer om de flesta kända slag och massakrer på Nordamerikas urinvånare. Han har också gjort sig känd som en lovande poet, skrivit två teaterpjäser, och skriver just nu på en bok om sin andra resa jorden runt. INTERVJUN GUST: Det råder en viss
begreppsförvirring här, huruvida Willatuk uppträder i
sjön Union eller Washington?
Regissören Oliver Tuthill: Sjön heter Washington. Den är väldigt stor och väldigt djup och bildades som en avläggare från Vashon-glaciären för 11 000 år sedan. Det är en bergssjö i havsnivå. Väldigt unik. GUST: Varför valde du att göra en historia om just de ursprungliga invånarna, när det finns så många andra och kanske trovärdigare historier om sjöodjur och sjöormar, jag tänker på Champ, odjuret i Flathead, mfl? Regissören Oliver Tuthill: Jag är väldigt fascinerad av den amerikanska indiankulturen, och har t ex en dokumentär ute just nu som jag tror mycket på; "Wounded Heart: Pine Ridge and The Sioux about the Lakota". Jag bor i nordvästra USA och har haft mycket att göra med de indianer som bor där. De tror benhårt på Willatuk och jag tyckte att deras historia var väl värd att berätta för hela världen. GUST: Är kryptiderna verkliga för dig eller tjänar du bara pengar på en rådande trend? Regissören Oliver Tuthill: Jag har visserligen aldrig sett en kryptid, men jag tror det finns tillräckligt med mat i sjön Washington för att den här varelsen ska överleva där. Ett antal äldre indianer jag intervjuat säger sig ha sett Willatuk med egna ögon. GUST: Kommer din film att visas på biodukar över hela världen eller är den bara gjord för den Nordamerikanska marknaden? Regissören Oliver Tuthill: Filmen kommer både att visas i Nordamerika och utlandet. Vi tror att hela världen kommer att vara intresserad av den. GUST: Teorin att det finns en underjordisk passage mellan sjöar med sjöodjur är inte ny, men har aldrig bevisats vetenskapligt, hur vill du kommentera det? Regissören Oliver Tuthill: Det stämmer att det inte finns vetenskapliga bevis för en tunnel mellan sjöarna, å andra sidan är det inte heller vetenskapligt bevisat att det över huvud taget finns sjöodjur! GUST: Vad har filmen om Willatuk kostat att göra? Regissören Oliver Tuthill: 200.000 dollar för att vara exakt (Ca 1,2 miljoner SEK). De flesta som varit involverade i filmen har deltagit i den för att de varit intresserade av ämnet. GUST: Om Willatuk blir en succé, kan vi då räkna med fler filmer om sjöodjur och sjöormar från Oliver Tuthill? Regissören Oliver Tuthill: Absolut! Helst skulle jag vilja göra en hel TV-serie om Willatuk, eftersom det finns så mycket att berätta om just det här odjuret. När jag är klar vid klippbordet, kommer jag att återuppta mina efterforskningar kring Pine Ridge i South Dakota och samla information från människor som sett Bigfoot. Folk som säger sig stå mera med båda fötterna på jorden än vad indianerna påstås göra, säger att Willatuk inte är någonting annat än en stör! År 1994 fann man också mycket riktigt en stör i sjön Washington. Den unika fisken var 3,6 meter lång, vägde 500 kilo och var över hundra år gammal - men det enda skälet till att den hittades var att den dog av sin höga ålder och flöt upp till ytan, där den krockade med en båt. Störar kan också betraktas som monster, men frågan är om de verkligen kan misstolkas som en sjöorm? Foto: Fish Sniffer, Copyright 2007. Man tror att stören simmade in i sjön sedan en kanal grävts ut mellan sjön och havet, och innan slussportarna kom på plats. Den här bilden visar att det finns ena riktiga bjässar där ute! Foto: Fishing Magic, Copyright 2007. Andra ovanliga djur i sjön Washington är en population av snappsköldpaddor! (Att dessa INTE är att leka med kan ni läsa mera om på Wikipedia). Snappsköldpaddorna har setts längs hela sjön och även i närbelägna Lake Sammamish. Arten kan nå en längd av 50 cm och väga 40 kilo. Snappsköldpaddan ser nog så oskyldig ut... Foto: Alligator Snapping Turtle Foundation, Copyright 2007. Russell Link, en biolog från amerikanska Fiskeriverket, säger att snappsköldpaddan (här till höger) inte betraktas som farlig eller skadlig och att de därför bara övervakas. ANDUNGAR OCH GÄSS "De gör faktiskt mycket gott istället för tvärtom och har ätit upp alla "sliders" som kommit i deras väg, vilket är en annan och mindre sköldpaddsart, som tidigare ställt till med stor skada, både bland andungar och gäss", berättar Russell Link. Sjöormen däremot, är han väldigt kluven inför, eftersom den båda sägs ligga bakom försvinnanden och anklagas för att ha ätit upp människor! "Jag tar vittnesmålen om Willatuk med en stor nypa salt, eftersom det inte finns några faktiska bevis alls för att odjuret existerar. Dessutom finner jag det helt uteslutet att ett potentiellt monster skulle kunna ta sig mellan Union och Washington via en underjordisk tunnel och kryptozoologer i delstaten håller med om det", slutar Russell Link. På GUST vet vi inte riktigt vad vi ska tro, så jag antar att vi får vänta och se tills filmen om Willatuk kommer till Sverige. Om den är så seriös som regissören Oliver Tuthill hävdar, kan filmen vara precis vad kryptozoologin behöver, och om den inte är den får vi oss säkert ett gott skratt istället. Det kan vi också behöva. FOTNOT I: Lake Washington/Union är sjöar som båda ligger i Seattle, delstaten Washington. Sjöarna betraktas som glaciärsjöar, som bildades för 12 000 år sedan. Till ytan är de hela 2.3 km² (580 hektar), medan maxdjupet bara är ca 15 meter. FOTNOT II: Paradigmskifte, motsvarande engelskans "paradigm shift", begrepp och teori som infördes av Thomas Kuhn som beteckning på ett byte av vetenskapliga tankemönster och förebilder, det Kuhn kallar paradigm. Begreppet lanserades i boken De vetenskapliga revolutionernas struktur 1962 kommit att få företräde framför med den svenska översättningen paradigmbyte, men genom anglosaxiskt inflytande har ordet skiftebyte, vilket haft betydelse för tolkningen av Kuhns idéer, där liknelser i stil med regimskifte kommit att ligga närmare till hands än glasögonbyte. Se också Wikipedia. KÄLLOR: Artikel i The Seattle Times, av Sandi Doughton, Engelska Wikipedia, Seattle.st och Get LostMagazine.com, Newsweek, Library Thinkquest, Discovery Channel, Alligator Snapping Turtle Foundation, The Fish Sniffer, Fishing Magic, all Copyright © 2007 (används med tillstånd), ÖVERSÄTTNING & BEARBETNING samt INTERVJU MED OLIVER TUTHILL: Jan-Ove Sundberg, GUST © 2007. FOTON: The Seattle Times och Eve Andersson. Bilder av filmens Willatuk: Blue Wood Films, Copyright. |
| Grundat 1997 av Jan-Ove Sundberg. Telefon 0141 21 79 29 eller 070 301 79 29. | Denna sida har visats164 gånger. |
