GUST - Global Underwater Search Team

"Innan jag går in på dagboken av vår andra expedition till Sumatra känns det som jag måste ge läsaren lite bakgrund till vad som hänt det senaste året. Som många av er redan vet missade vi vittnet i Sungi-Rumput. Men Debbie Martyr kontaktade oss kort efter det att vi hade återvänt, och berättade att hon fått tag i mannen ifråga.

Mannen var en tjuvjägare, därför var det så svårt att få tag i honom. Han brukade snara hjortar i djungeln. Tre månader innan vi kom dit kollade han sina fångstsnaror. Den här gången hade han fångat en märklig, apliknande varelse. Han tror att den var en meter hög (vilket Debbie tror är en underskattning), hade svart päls och var kraftigt byggd.

I panik försökte han döda den med ett spjut. Men apan högg till sig vapnet och bröt av det som ingenting. Den vrålade sedan rakt ut och skriket var så otäckt att tjuvjägaren svimmade! När han vaknade hade apan tagit sig loss och flydde in i djungeln. Märkligt nog blev mannen så rädd efter det som hänt att han slutade med all tjuvjakt.

Flera veckor senare fick jag ett email från Debbie där hon berättade att en honungsfärgad Orang-Pendek rapporterats från Renah Permatk. Den hade enligt uppgift dödat tre hundar.

Lokalbefolkningen försökte ta fast den och Gunung Tuju-området kryllade ett tag med folk som bar på stillbildskameror och filmkameror. Men som vanligt fick de varken fast varelsen eller lyckades ta en bild av den.

När jag beskrev varelsen för biologen Darren Naish, menade han att den liknade en grupp fossila kattdjur som gick under namnet Homotherium serum. Dessa kallades också scimitar-katter och var släkt med de mera kända sabeltandade tigrarna.

De hade stora tänder, korta svansar och sluttande rygg. Fossil av dem hade hittats på den närbelägna ön Java. De tros ha funnits för 10 000 år sedan och vi frågade oss naturligtvis, om det var möjligt att en population av dem fortfarande fanns på Sumatra?

Homotherium serum kallades också scimitar-katter och var släkt med de mera kända sabeltandade tigrarna. Illustration: Victoria Delsoul.

Dansken Dr Lars Thomas gick med på att undersöka hårprover som vi tagit med oss tillbaka. Mindre gråa hår visade sig dock som väntat tillhöra den malaysiska tapiren. Längre bruna hår var från ett kattdjur och Lars jämförde dem först med kända arter på Sumatra.

Han eleminerade alla utom den s k gyllene katten. Ett tag trodde vi att vi funnit hår från Orang Pendek, men så var det inte. När Lars till slut fick tag på hår från den gyllene katten, visade det sig att det håret matchade det vi fört med oss hem och då var gåtan löst

Årets expedition gick till "Den Försvunna Dalen". Debbie hade berättat om den mystiska platsen vid ett tidigare besök. Den ligger bortom Gunung Tuju, och hade aldrig tidigare utforskats av upptäcksresande.

Sumatra ligger som synes sydväst om Malaysia. Jag har inte själv varit där men väl gjort en äventyrlig tågresa mellan Thailand och Malaysia och en lika spännande flygtur mellan Singapore och Bali. Det får jag berätta om en annan gång... Karta: Microsoft.

Vi flög ut via Bahrein i maj 2004, tog anslutande flyg från Singapore samma dag och hoppade över den deprimerande ön Batam, som vi tvingades genomkorsa förra året.

När vi anlände till Padang bodde vi på Dippo Hotell, där vi också bodde året innan. Karaoken från baren var så högt uppskruvad att man inte kunde göra sig hörd ens när man satt och åt. Följande dag bokade vi en hyrbil och körde till Kersik Tua. Där skulle vi bo hos en viss Surandi, som förra året tagit så väl hand om Jon sedan han drabbats av matförgiftning.

Vår bil gick sönder bara några kilometer från Padang och sedan var det bara att sätta sig ner och invänta en ny. Den kom till slut och mannen som körde den åt oss var fullständigt galen.

För er som inte vet hur vägarna ser ut i Indonesien, kan jag berätta att de är en korsning mellan huvudgatan i det krigshärjade Bagdad och de värsta alpvägarna som Schweiz kan erbjuda. Då förstår ni.

Det mesta av Sumatra är berg och 90 procent av vägarna består av hårresande kurvor med bråddjup utan skyddsräcken. Mannen som körde oss sladdade sig igenom varenda en och knogarna som kramade ratten var konstant vita. Dessa helvetesvägar betyder att det tar tre gånger så lång tid att köra bil på Sumatra, som det gör att köra samma sträcka hemma i Storbritannien.

Det är bara omkring 20 mil från Pendang till Kerici ändå tar det åtta fasansfulla timmar. Vår galne förare försökte korta en del av den tiden, med resultatet att Chris blev så åksjuk att vi fick stanna flera gånger. Vid ett tillfälle när vi hade stannat, såg vi strimmiga languarer korsa vägen bakom oss.

Vi anlände sent på kvällen till Subandi. Det är alltid lika trevligt att träffa honom. Han är fågelskådare och naturalist och hans hustru är en alldeles utmärkt kock. Utanför Padang är den sumatriska maten extremt dyr och inte särskilt god, men hos familjen Subandi är den alltid av toppklass.

Tillsammans med ett mycket trevligt par från Holland, som också de bodde hos Subandi, åkte vi för att titta närmare på denna oförglömliga naturskatt.

Byn låg i anslutning till ett område som kort och gott kallades för "trädgården", där man kultiverade marken för att kunna odla grödor på den. Trädgården flöt ihop med den täta djungeln och i vissa områden var den därför helt övervuxen.

Titan arum är verkligen blommornas motsvarighet till Godzilla och liknar mera en surrealistisk skulptur eller något från BBCs avdelning för specialeffekter, än en livs levande växt. Den var drygt två meter hög och stjälken, som är grov som ett elefantben, sväller ytterligare vid rotänden där den är lika bred som en öltunna!

Doften från blomman påminner om ruttet kött, så det är knappast en växt man vill ha hemma i köket. Den pollineras av flugor som dras till vad de tror är ett kadaver.

Ni som läste dagboken från förra årets expedition kommer säkert ihåg att det också finns jätteinsekter på Sumatra. På vår väg genom trädgården den här gången, hittade Subandi en jättemyra. Även om den inte var så stor som monstermyrorna i 50-talets B-filmer från Hollywood, var det den största myra jag någonsin sett.

Med en längd på 5 cm var den lika lång som en val är i jämförelse med en människa. Camponotus gigas, som är dess vetenskapliga namn, är i sanning imponerande.

Sex Camponotus gigas borneensis i rad är lika långt som skärmen på en normalstor dator!

Den äter mindre insekter, fågelskit och honungsdagg. Jättemyran på Sumatra är fredlig tack och lov, i motsats till soldatmyror och andra farliga insekter som ofta finns i tropiska länder som dessa. Tanken på 100 000 köttätande, 5 cm långa myror kan ge vem som helst mardrömmar för livet, eller hur?

Vi hittade huset där vittnet bodde och intervjuade honom med Subandi som tolk. Vittnets namn var Seman. Han var en medelålders man som var skild och hade vårdnaden om sitt enda barn. Seman hade sett Orang Pendekt i ett område nära en flod i mitten av februari 2004.

Varelsen var bara synlig från midjan och uppåt. Han uppskattade att den var 80 cm lång men när vi själva granskade platsen där han såg den, kom vi fram till att den måste ha varit minst en meter.

Djuret hade haft kort svart hår, en bred bröstkorg där han skymtat skär hud, och ett spetsigt huvud med vad som kan ha varit en slags kam. Öronen var långa. Varelsen flydde mot vad Seman tolkade som floden och simmade antagligen över denna. Den var synlig i ca 3 minuter.

När vi besökte platsen kom vi fram till att vittnet sett varelsen på bara drygt 20 meters avstånd. Seman gjorde en skiss av vad han sett och den visade en kraftigt byggd, apliknande varelse med breda axlar, långa armar och konformat huvud. Inte vid något enda tillfälle höjde den armarna, som gibbonapor annars oftast gör, särskilt när de förflyttar sig över öppen terräng.

Vi återvände till samma plats nästa dag och intervjuade ännu ett vittne. På väg genom trädgården såg vi ett par flygande drakar.

Dessa agamid-ödlor glidflyger genom att använda sig av utfällbara revben täckta med skinnflikar. "Vingarna" var kanariegula och hela uppenbarelsen otroligt spännande att se på. Nu kunde vi åtminstone säga att vi sett flygande reptiler under vår jakt på den försvunna dalen.

Getingen hade stuckit och paralyserat en stor gräshoppa och var ifärd med att dra in den i sin jordhåla. Getingarna på Sumatra lägger ägg på ännu levande föda, och när äggen sedan kläcks äter den nya getingen sitt offer levande.

Varelsen hade stora, uggleliknande ögon, platt näsa och stor mun. Den föreföll aggressiv mot Ata, som kände hur nackhåren reste sig och han backade försiktigt samtidigt som han satte upp händerna för att värja sig, om den skulle gå till anfall.

Atas teckning av vad han sett visade en muskulös, upprättgående varelse med stora runda ögon. Den saknade det toppiga huvud som Seman beskrivit för oss.

Nästa dag dök vår guide Sahar upp. Han berättade att han sett en jätteorm som infångats av en djungelstam som kallade sig Kubu. Vi erinrade oss omedelbart att vi läst storyn i brittiska medier, där det påstods att ormen varit 15 meter lång och vägt ca 500 kilo.

Imam Darmanto, ägaren till Javas mest kända zoologiska trädgård, hade länge velat köpa ormen av Kubustammen men fått nej. När de äntligen sa ja rymde den. Det krävdes 65 man och hövdingens välsignelse för att hitta och fånga in den, påstod medierna vidare. Ormen fördes till stan för att visas upp och levde där på infångade vildhundar.

När en reporter från tidningen Guardian kom för att mäta den, hade pytonormen emellertid krympt till 6,5 meter och sedan avslöjades det att Imam Darmanto iscensatt alltihopa för att få reklam för sin zoologiska trädgård, som var nära att göra konkurs.

Tillsammans med Subandis bror John, ytterligare en man som hette John (vilket nu ledde till tre John i expeditionen) och en guide som hette Pak Nadur, började vi så slutligen den långa vandringen mot den försvunna dalen. Vi startade resan från byn Kutang Gajha (som, tro't om ni vill, enligt ett indonesiskt språklexikon betyder "elefantens BH"!).

Trots att terrängen inte var så brant som den varit året innan, var det lervälling överallt. Stigarna var i det närmaste oframkomliga på grund av kraftigt regn och driven boskap. Det gick sakta och det var väldigt tröttsamt. Vi såg en hjord vildsvin genom våra kikare och hur de smög omkring på en farm i jakt på mat.

Vid slutet av dagen hittade vi en övergiven hydda, där ingen hade bott på flera år. Den stod på halvruttna styltor ett stycke över den leriga marken och var full av både spindelnät och bleknande graffitti. Sahars bror hade inte tagit någon sovsäck med sig och fick nu göra en provisorisk sådan av gamla plastsäckar.

Under natten attackerades han av myror. En annan ovälkommen inräktare var en stor spindel, 10 cm bred, som Sahar upptäckte när den sprang över golvet. Spindeln var giftig naturligtvis, men en frisk människa skulle knappast dö "bara" kunna bli allvarligt sjuk. Vi hivade ut den från hyddan samma natt, men nästa morgon låg den lika fullt och sussade i en av mina sockar!

Ytterligare en armé av strimmiga languarer sprang förbi utanför och försvann in i lövverket.

Vi fortsatte vår vandring. Stigen framför oss var tråkig och svår. Lervällingen saktade ner oss till rena snigelfarten och hela tiden anfölls vi av flugor. När en buffelfösare korsade vår väg var Sahar tvungen att fråga honom, om vi var på rätt väg eller faktiskt hade gått vilse?

Mannen pekade ut en av de många stigarna. Vi följde den i flera timmar och stegen blev tyngre och tyngre tills mörkret plötsligt föll (som en blixt från en klar himmel, som så ofta är fallet i tropikerna) och vi snubblade ner i en liten men välbekant bäck. Bortom bäcken låg hyddan vi just hade lämnat! Vi hade gått i en cirkel och förlorat en hel dag. Vi klättrade upp i den malätna men ändå välkomna boplatsen och stöp i säng utan ett ljud.

Vi åt åtminstone bättre än vi gjorde förra året. Efter att tidigare ha överlevt en vecka på ris, nudlar och sur fisk, hade vi den här gången tagit med oss mat från England. Proteinrik hälsochoklad, soppa, torkad frukt och kex, gjorde expeditionslivet bra mycket lättare att uthärda.

Nästa dag valde vi en helt annan stig. Men vi gick vilse igen! Och inte kunde vi skylla på Sahar heller, eftersom det här var trakter som inte ens han kände till.

Av en ren tillfällighet hittade vi en farm. Folket på gården sa att en av deras släktingar, en man vid namn Pak Suri, visste var den försvunna dalen var belägen. Pak Suri var inte där och skulle komma hem igen först nästa dag. Familjen var dock så vänlig att vi fick stanna där över natten.

Nästa dag visade det sig att Pak Suri inte skulle återkomma så snart som man hade trott men en annan man, Pak En, som också visste vägen, kallades in i hans ställe. Pak En var en pigg gammal man som hade hittat dalen under en fisketur och accepterade att vara vår guide under de nästkommande dagarna.

Jon, som är beroende av Coca Cola (jo, det är sant!) propsade på att gå tillbaka till Kutang Gajha, för att se om det fanns några burkar kvar i affären och fick Sahar med sig. De återkom över fyra timmar senare och i nattsvarta mörkret och det enda de fått med sig var ett lokalt läskeblask som kallades "Frambosen".

Denna otroligt äckliga dryck såldes i gamla Fanta-flaskor och smakade som avslaget vin med tvåflingor i. Det verkade som om tillverkarna av Frambosen inte visste hur man kolsyrade en dryck, utan bara trodde att det räckte med att den var skummig.

På morgonen nästa dag började vi på nytt vandringen mot den försvunna dalen, nu med Pak som vägvisare. Det bar uppför genom djungeln och den här dagen var det blodiglar som angrep oss! De sög sig fast vid våra ben utan att vi märkte det och den som var mest angripen av dessa minivampyrer var som vanligt Jon.

Sahar hjälpte oss att komma tillrätta med problemet genom att dränka in våra stövlar i fuktig tobak, vilket faktiskt tycktes hålla blodiglarna borta.

Blodigflarna var dock inte den enda irritationen, vi angreps också av stora svärmar med bitande myror. Dom var tack och lov inte så jättelika som de Subandi visat oss tidigare..

Jättelika slätter dök upp i djungeln. Bortom dem var månen stor och synlig i fullt dagsljus, vilket gav en känsla av att vi i själva verket befann oss på en annan planet.

Sahar hittade avföring efter en solbjörn. Trots att det handlar om en av jordens minsta björnar, och är i storlek av en St. Bernhardshund, är de lika vildsinta som en polarbjörn.

Slutligen nådde vi den försvunna dalen. Då upptäckte vi varför vi gått så mycket vilse. Söndervittrade bergväggar som var flera hundra meter höga hade kollapsat ner i strida forsar, suddat ut alla kännetecken och gjort landskapet oigenkännligt.

Dalens alla bergssidor var övervuxna av tät djungel med gott om taggiga buskar. Vi hade inga rep. Ville vi ändå se dalens botten, fick vi ta risken och klättra ner i den på egen hand.

Pak En fann den enda del av dalen som verkade någorlunda oskadd och där påbörjade vi den livsfarliga nedstigningen.

Vad som liknade solid mark visade sig ofta bestå av packade löv som när som helst kunde ge vika under oss. Vi rasade omkull, kom på fötter igen och fick hålla andan var vi än gick och stod.

Till synes kraftiga grenar vi höll oss i, visade sig vara genomruttna och halvt om halvt glidande, halkande och ramlande över varandra, närmade vi oss till slut ändå dalens botten.

Att till slut komma ut i solskenet på fast mark och botten av den försvunna dalen var ett otroligt lyckorus, i synnerhet som vi faktiskt var de första västerlänningar som satt vår fot där.

Den enda platsen där vi kunde sätta upp ett provisoriskt läger var på ett litet område i djungeln nära den plats där vi kommit ner.

Vid lägerelden den natten berättade Pak En att han sett en Orang Pendek strax ovanför dalen, tre år tidigare. Han hade kommit gående längs den djungelstig vi följt när varelsen kommit gående från motsatt håll och rakt emot honom. Den var bara ca en meter hög, gick upprätt och var kraftigt byggd. Den hade svart hår med inslag av rött och bred mun.

De framträdande brösten sa Pak En att det var en hona. Han noterade att varelsen åt av vegitationen medan den gick. Den gav ifrån sig de välbekanta ljuden; OOOOHA! OOOOHA!

Varelsen var inom synhåll i minst två minuter innan den fick syn på honom. När den hade sett Pak En vände den snabbt helt om och gick tillbaka samma väg som den hade kommit.

När vi slutligen lade oss för att få åtminstone några timmars sömn, lystes lägret upp av tusentals gröna eldflugor och det var lika ljust som om vi hade övernattat under en neonskylt mitt inne i London!

Efter frukost gick Sahar, Jon, Chris, Pak En, John och jag själv på strövtåg för att utforska den försvunna dalen. Den vilda, raserade och överväxta naturen fick oss att ta det säkra före det osäkra. När vi efter många om och män lyckats ta oss över älven, höll inte strandbanken och kollapsade mer än en gång under våra fötter och vår tyngd.

Vissa områden av bergväggarna var helt renrakade av rasen. Hundratals ton med jord, sten och träd hade fallit ner på botten av dalen och blockerat stora, intressanta områden som gjorde utforskningen lika spännande som livsfarlig.

Vi tvingades krypa och glida över allt ifrån jättelika klippblock till fallna träd. Dalen var så söndertrasad att det som skulle tagit en halvtimme att färdas på öppen mark, tog oss flera timmar att ta sig förbi.

Vi såg många smådjur som ingen av oss tidigare sett och ångrade att vi inte medfört provrör för att samla upp några av dem, då de säkert varit av stort intresse för vetenskapsmännen i England.

Men man får ju alltid kompromissa med vikten när man är ute på expeditioner som denna och den spaningsutrustning vi bar på var förstås mer än nog.

Floden var förrädisk nog i dagsljus, nattetid skulle det ha varit förenat med livsfara att försöka korsa den. Ett brutet ben i det här området kunde betyda döden.

Dagen därpå insåg vi att vi aldrig skulle hinna med hela dalen med lägret som utgångspunkt och hur vi än letade, hittade vi ingen lämpligare lägerplats. Det var bara att klättra upp igen och ta sig bort från den försvunna dalen.

Dalen verkade ändå inte vara någon plats för Orang Pendek, dels var den väldigt smal och dels fanns det inte mycket att hämta i den mot bakgrund av hur svårt det var att ta sig ner i den. Jag tror Orang Pendek har mera vett i skallen än att satsa på ett så ogästvänligt ställe.

Klättringen uppför var lättare än vad det varit att ta sig nedför. Vi kunde gå på alla fyra och stod mycket stadigare på det sättet än vi gjort på två ben under nedfärden. När vi nådde toppen hittade vi ganska snart en ny plats där vi kunde slå läger och Pak En tog oss till den plats där han sett Orang Pendek.

Vi hittade skrapmärken efter en tiger och det var en märklig känsla att vi befann oss i samma område som ett så stort rovdjur. En del av dem vi pratat med hade bott i djungeln hela livet och ändå aldrig sett en tiger. Sahar hade aldrig sett någon heller, medan Subandi sett en tiger vid totalt tre tillfällen.

När vi nådde platsen där Pak En sett varelsen, sträckte han ut armarna för att visa hur den betett sig och härmade samtidigt det underliga ljudet den hade gett ifrån sig och Jon var inte sen att filma uppvisningen.

När vi samma natt satt runt lägerelden plockade Chris, Jon och jag bort över 100 blodiglar från våra ben! Runt omkring oss vrålade tusentals cikador och våra sockar och myggnät var snart fulla av det gula lilla skelett de kastar av sig när de på sätt och vis ömsar skinn.

På morgonen hittade Sahar långa svarta hårstrån i lägret. Det såg väldigt mänskligt ut och var mycket längre än någons hår i expeditionen. Antingen hade vi haft en Orang Pendek på besök när vi sov eller också hade någon gått emot ett träd i djungeln, där den skrubbat av sig och fått med sig håret utan att märka det.

Sahar berättade att det också fanns en legend om en stam med vackra, långhåriga kvinnor som levde i djungeln och visst hade väl jag önskat att det var en av dem som betraktat oss sovande britter den natten, men det var förstås bara en önsketanke. Jag tillvaratog i alla fall det upphittade håret och stoppade det i en plastficka.

Så småningom kom vi fram till vad de kallar civilisationen på Sumatra. Vi fick åka på flaket av en lastbil in till byn Kersik Tua. Tillbaka hos familjen Subandi gjorde vi upp planer på att besöka Kubustammen och titta närmare på de påstådda jätteormarna.

Kubufolket levde på låglandet i Jambi-provinsen, så vi var tvungna att först ta oss till byn Sungei Penuh, sedan till staden Bangko, och därifrån in i en ny tät djungel. Men det blev bestämt att vi skulle vänta tills nästa dag.

Vi fick således en extra dags vila hos Subandi och på kvällen tog han med oss på fågelskådning till foten av det skogsklädda berget Kerinci. Området låg en kortare bilresa från där vi bodde och strax bortom odlade fält. Det var hemtrakterna för en spöklik liten fågel känd som kortsvansad grodmun.

En vän till Subandi som följde med oss kunde härma fågelns märkliga, utdragna skrik. Han hann inte mer än sätta igång förrän han fick svar utifrån mörkret. Efter några falska toner som inte gick hem så bra, fick han in den rätta tonarten och fågeln han fått kontakt med kom närmare och närmare.

Fågeln var liten, fet, grå och som en uggla i storlek. Det var underligt att en så liten fågel kunde avge ett så kraftigt läte. Den burrade upp sig i några sekunder på en gren men flög bort innan vi hann studera den närmare.

Kort därpå fick vi emellertid syn på en större, gulbrun fågel som ljudlöst hoppade omkring mellan träden. Vi såg den genom kikare. När den gulbruna fågeln slog upp ögonen var de minst lika stora som på en människa och allt man egentligen kunde se var dess stora ögon och jättelika mun och mest av allt påminde den om en befjädrad Pac-man (figuren i ett känt dataspel).

Resan från Subandi till Sungei Penuh tog hela åtta timmar och var på gränsen till vad man kunde uthärda. Tristessen bröts bara en enda gång då några jättelika flygande rävar dök upp och följde bilen vid sidan av vägen. De hade 1,5 meter långa vingar och liknade stora paraplyer där de avtecknade sig mot djungelträden.

Byn Bangko var en tråkig och avskyvärd plats, en indonesisk motsvarighet till engelska Blackpool. Här finns ingenting alls för turisterna. Vi checkade in på ett slitet och nedgånget hotell och gick sedan en runda för att se närmare på den fula staden. Ett närbeläget varuhus sålde fågelbosoppa som sin främsta attraktion!

Soppen görs av nästen tillhörande en typ av grottfåglar som finns i Kina, på Malaysia och i Indonesien. De bygger sina nästen genom att dregla ut en särskild snabbtorkande saliv. Så när du äter fågelbosoppa nästa gång, kom då ihåg att det i själva verket är fågeldregel du äter!

Och fågeldregel smakar precis som det låter, vidrigt äckligt och ingenting för vare sig gourmeten eller gourmanden. Jag köpte ett halvt dussin burkar och tog med dem hem, för att ge bort i present till mina fiender...

Sahar fick veta att en av männen på hotellet kände till Kubustammen och kunde tala dess språk, som är väldigt annorlunda mot indonesiskan. Mannen gick med på att fungera som tolk, men först två dagar senare.

Tidigt på morgonen nästa dag åkte vi på skumpiga vägar mot byn med tolken vid vår sida. Kubufolket hade en gång i tiden varit kringströvande nomader. Deras enda vapen var spjut. De använde inte ens blåsrör eller pilbågar. Idag var Kubustammen ett slags halvnomader som tillbringade flera månader ute i djungeln och sedan återvände till byarna för att bo i helt vanliga hus.

Vi fann Kubustammens byäldste, som hette Nylam och bodde vid sidan av infartsvägen tillsammans med sin familj och några gårdskarlar. Han led svårt av malaria och var väldigt tacksam för att vi delade med oss av vår medhavda medicin.

Med tolkens hjälp intervjuade vi Nylam om de påstådda jätteormarna och fick veta att stammen faktiskt tillfångatagit en pytonorm. Den hade dock inte varit mer än 7 meter lång. Ormen hade sålts till ett zoo på ön Java.

Någon 15-metersorm hade de aldrig sett till, däremot hade de ett flertal gånger sett en pytonorm i djungeln som de uppskattade var minst tio meter. Ett sådant exemplar hade påträffats för bara sex månader sedan.

Nu fick vi dessutom veta något som vi aldrig hört tidigare. Tiometersormen hade haft horn, påstod Nylam. En inföding vid namn Nueraha hade sett den på bara fem meters avstånd och bekräftade för oss att ormen verkligen haft horn.

Nej, någon behornad indonesisk orm är det här inte, snarare en fejkad sådan. Men den skulle möjligtvis kunna se ut så här. Här kan du studera fler fejkade djur. Foto: Worth1000, LLC, Copyright 1999-2005.

De såg också en mossgrön utväxt på dess rygg. Jag bad att de skulle göra en skiss av vad de sett men ingen av dem klarade något sådant. Jag gjorde då själv en pytonorm med horn och den möttes av ivriga nickningar och intyganden.

Ännu märkligare var deras övertygelse om att det fanns stora ormar inne i djungeln. En orm påstods ha varit grövre och kortare, med fyra ben och fem tår på varje fot. Den simmade ofta ute till havs. Jag gjorde en ny skiss och ritade nu en indonesisk krokodil som var vanlig i Stilla havet.

Kubufolket var eniga om att det var vad den behornade ormen slutligen utvecklades till. De kallade den "naga" och tillade att den normalt var mycket större än den vanliga krokodilen (eller buaya, som faktiskt betyder buse på indonesiska).

Den indonesiska Stillahavskrokodilen finns i området och brukar kunna bli upp till 10 meter lång. Den längden är också den största som en asiatisk pyton kommer upp till.

I både Indien och Indokina talas det om en orm med kam på huvudet, som sannolikt är en hittills okänd art. I Indonesien betyder naga drake och tycks vara ett ord som används för att beskriva vad man skulle kunna kalla "monsterreptiler".

Så vitt jag vet är tron på att en pyton skulle kunna förvandlas till en krokodil unik för Kubustammen. Hur den uppstått vet jag inte. Ingen antropolog tycks ha studerat Kubufolket, deras kultur och folklore.

Nylam hade också sett en Orang Pendek bara tre månader tidigare. Han satt uppflugen i ett träd när det hände. Djuret var ca 125 cm långt, hade svart päls med inslag av röda hårstrån och en bred mun.

Det gick upprätt på två ben, höll armarna efter sidorna som en människa och utstötte skrin som lät som WEEEEHP! WEEEEHP! Nylam såg exemplaret så länge som en halvtimme.

Vi tackade för oss och lämnade Kubufolket. Då det redan började mörkna kunde vi inte gå ut i djungeln. Vi stannade till vid Black River för att titta efter krokodiler, men inga fanns i närheten just då.

Vi åt på nytt på den lokformade resaurangen och nästa dag påbörjade vi så den mödosamma resan tillbaka till Padang. När vi äntligen anlände blev det inte sängen direkt utan en natt med vackra flickor och massor med öl på närmaste pub. Det hade vi minsann gjort oss förtjänta av.

Vi stannade flera dagar i Singapore, besökte deras välskötta och mycket sevärda zoo och flög sedan hem till Storbritannien.

När det här skrivs har jag just skickat hårproverna till Dr Lars Thomas vid universitetet i Köpenhamn. Jag är mera övertygad än någonsin tidigare om att Orang Pendek verkligen existerar och jag kan bara hoppas att det en dag blir vi som kan bevisa det.

Nytt brittiskt team letar efter Orang Pendek: Kryptozoologer utforskade "Den försvunna dalen"

Nytt brittiskt team letar efter Orang Pendek:
Kryptozoologer utforskade
"Den försvunna dalen"