GUST - Okända djur

Intervju med Ivan Mackerle:
"Jag är kryptozoolog till yrket och letar kryptider över hela världen"

Under de senaste 30 åren har denna självlärde kryptozoolog rest jorden runt och sökt djur som vetenskapen ännu inte erkänt, men som många vittnen säger sig ha sett. Ivan Mackerle har använt sitt livs alla besparingar för att utrusta expeditioner, som gått till alltifrån Asiens öknar och Loch Ness, till det inre av Amazonas och nu senast Papua Nya Guinea, som är hans favoritplats på jorden.

Trots tre expeditioner till Gobiöknen har han inte vetenskapligt lyckats bevisa att dödsmasken "allghoi khorkhoi" verkligen existerar och det har lett till att den berömda tjeckiska äventyraren, nu har börjat tvivla så smått på det han gör.

"Kanske var det bland sanddynerna i Gobiöknen det gick upp för mig, att sökandet efter legendariska maskar aldrig kommer att leda
någonstans", säger Ivan Mackerle, på en och samma gång dyster och uppåt. "Eller också var det när jag hackade mig igenom Madagaskars täta djungler under sökandet av det människoätande trädet. Men det kan också ha varit under det vackert blå vattnet utanför de mikronesiska öarna, där jag förväntade mig att finna ett masoleum fullt av platinaöverdragna likkistor".

LEGENDARISKA DJUR

Mackerle, idag 60 år gammal, har med ett litet team nära vänner rest över hela världen sedan han var 30 år, och huvudsakligen letat efter legendariska djur, försvunna skatter och dolda kungariken djupt nere i jordens inre. Han har aldrig hittat något!

Med samma iver som hos ett barn på det efterlängtade sommarlovet, har Mackerle inte låtit någon eller någon stå i vägen för hans resor - inte tidigare kommunistregeringar, inte sociala normer, inte begränsade resurser, och inte, och här kommer den största normala invändningen, inte den envisa allmänna uppfattningen att det inte finns några monster där ute.

"Jag har offrat allt för detta", säger han när han berättar om sina expeditionsresor, och visar bilder, mappar och kartor från de fantastiska äventyren. Han är klädd precis som sina föregångare i branschen, i praktiska khakikläder med fickor precis överallt. Hans gråa hår är lagom rufsigt och hans runda solglasögon har ett rött filter.

LIVETS KRYDDA

"De flesta människor lever ett traditionellt och ganska tråkigt liv", anser han. "De gifter sig, skaffar barn, tjänar pengar, gör karriär och sedan rullar det på... men jag ville leva kvar i min drömvärld, med kryptiderna som morot och äventyren som livets krydda".

Redan under uppväxten i Plzen hamnade Ivan Mackerle i något av en drömvärld. Han var 3 år gammal när amerikanarna befriade staden i slutet av andra världskriget. "I skolan hette det alltid att det var ryssarna som befriade oss", säger han. "Jag hade problem med det. Jag har nämligen bilder från åren jag var liten och omgiven av amerikanska soldater i jeepar".

Det här ledde till att Mackerle började ifrågasätta alla former av förklaringar, och i synnerhet de som lämnades av överhögheten. En överhöghet som han själv sett ljuga.

MYSTERIER OCH UPPTÄCKSRESANDE

I sin ungdom läste Mackerle huvudsakligen böcker om mysterier och upptäcksresande, som t ex de som skrivits av den ryska paleonotologen Ivan Yefremov eller den största amerikanska mysterieforskare som någonsin funnits, Charles Fort.

(Forts verk har till och med lett till det adjektiv som beskriver oförklarliga mysterier - Forteana).

I denna drömvärld från en tidigare era, fann Mackerle att han hade en livsuppgift. Och trots att han är utbildad ingenjör - med vilket han traditionellt följer i sin fars fotspår - och har en gedigen karriär som hydrual-konstruktör bakom sig, har han aldrig tvekat att följa sjöjunfrurnas lockrop.

"Jag nöjde mig inte med att läsa om mysterierna, jag ville själv söka i det fördolda och ta reda på om det var sanning eller inte", säger han.

TYSK AMFIBIE-JEEP

Efter att ha sparat pengar under hela uppväxten, kunde Mackerle redan i 20-årsåldern köpa en ombyggd tysk amfibie-jeep från andra världskriget. "Det var en idealisk bil för mina expeditioner", säger han. "Den gick lika bra i vattnet som på vägen". Och med det drog han ut på sin första expedition tillsammans med två vänner, för att hitta Draculas slott i Transsylvanien.

Med Bram Stokers bok som guide, körde de i romanhjälten Abraham van Helsings fotspår. De visste att Stoker aldrig besökt området, men eftersom även lokala legender styrkte det han skrivit om, räknade de med att ändå hitta slottet.

Slutligen fann de också några stenmurar och väggar. "Vi ansåg att det var resterna av Draculas slott", säger Mackerle torrt, och håller samtidigt med om att det sannolikt var pålspetsaren Vlad, vars slott Bran ligger på andra sidan av Transsylvanien, som var Stokers inspirationskälla.

UT GENOM JÄRNRIDÅN

Resan var dock tillräckligt framgångsrik för att Mackerle skulle få blodad tand, och nu ville han bryta sig ut genom järnridån och söka efter Loch Ness-odjuret.

Till att börja med fick han nej på alla sina ansökningar om att korsa gränsen, men sedan han slutligen skrivit ett lika passionerat som vetenskapligt berömvärt brev till staten om sin forskning, släpptes han ut ur dåvarande Tjeckoslovakien. Året var 1977 och han var 25 år.

Loch Ness förändrade allt. Som under tidigare expeditioner hade teamet ingen finansiell sponsring, och hade därför inte råd att hyra någon båt. Av plasten i en leksakspool, innerslangen i ett traktordäck och metallribber från ett underrede byggde teamet därför en egen flotte, det märkligaste flytetyg på Loch Ness som någonsin sett dagens ljus och sökte från den i sju dagar.

"I golvet på den fanns små fönster där vi kunde titta ner i vattnet", säger Mackerle. "Men något monster såg vi aldrig till".

Ivan Mackerle & Co. är bara en i raden av minst 25 expeditioner som gått till Loch Ness. Foto: Mikko Takala, Copyright 2008.

TRE VECKORS SEMESTER

Det unga teamet från Tjeckoslovakien kunde inte stanna någon längre tid i Loch Ness - Mackerle hade bara tre veckors semester från jobbet - men det var ändå tillräckligt länge för att få träffa Robert Rines, den amerikanska patentadvokaten som hade all tänkbar teknik till sitt förfogande, i jakten på Nessie.

Mackerle var mäkta imponerad och efter hemkomsten till Tjeckoslovakien, började han resa runt och hålla föredrag på skolor, klubbar och i intellektuella sällskap, om sina äventyr och den fantastiska forskning som Rines bedrev.

"Jag var väldigt populär hos allmänheten, men regeringen tyckte inte om det eftersom mysterier inte vara materialistiska... Ändå kunde jag sluta jobba och börja frilansa som föredragshållare på heltid, vilket var mycket ovanligt".

HATADE KOMMUNISMEN

Den tjeckoslovakiska staten tillät inte Mackerle att återvända till Loch Ness, så han fick nöja sig med lokala gåtor, som Prags mystiska stenhuvuden. Det var frustrerande och gick honom på nerverna, och hatet mot kommunismen och allt vad den stod för växte hela tiden.

Andra kommuniststater, som Mongoliet, var också kallsinnigt till hans inträde i landet. Och då var Mongoliet ändå på hans lista över platser han absolut ville besöka, eftersom där fanns en legendarisk dödsmask som fascinerat honom sedan barnsben: Allghoi khorkhoi.

Mackerle hade läst om dödsmasken redan som liten pojke och texten var skriven av ingen mindre än Yefremov, en ryske paleontolog. Han ansåg att masken, som liknade en blodig inälva, kunde bli drygt två meter lång och döda människor över stora avstånd, antingen med gift eller elektricitet.

ETT VERKLIGT DJUR

"Jag trodde aldrig på det utan läste det mest som science fiction", säger Mackerle. "Först när jag träffade en mongolisk student på universitetet där jag gick, och frågat ut honom, fick jag veta att dödsmasken var ett högst verkligt djur, men att ingen kunnat hitta och identifiera den".

Från den dagen beslöt Mackerle att själv söka efter den gäckande masken. Men det var inte förrän efter den s k Velvet Revolution, då det kommunistiska styret i landet slutligen krossades, som han äntligen kom iväg. Året därpå åkte Mackerle och hans vänner Jiri Skepien och Jarda Prokopec, till Gobiöknen.

Trots tre resor till Mongoliet; 1990, 1992 och 2004, hittade Mackerle aldrig Allghoi khorkhoi. "Men vi reste över hela detta märkliga land, drack jäst getmjölk tillsammans med fåraherdarna och utbytte skvaller och snuskiga historier", säger han och skrattar gott vid minnet.

ULTRALÄTT FLYGPLAN

Under deras sista expedition 2004, medförde Mackerle till och med ett ultralätt flygplan utrustat med TV-kamera i nosen, som han själv flög med på låg höjd över sanddynerna för att hitta Allghoi khorkhoi. Men utan resultat.

Mongoliet och Mackerles tidigare expeditioner till Australien, Mikronesien, Madagaskar, Sibirien och många, många andra platser har en sak gemensamt: de har aldrig lett till att ett mysterium fått sin upplösning och aldrig heller till att de hittat en ny fantastisk djurart.

"Visst är det tråkigt att det är så, men det betyder inte att djur som Allhhoi khorkhoi inte finns, bara att inte vi lyckats hitta dem. Precis sådana vittnesmål som vi kryptozoologer förlitar oss på idag, ledde en gång till att forskarna upptäckte både Komododraken och bergsgorillorna".

Detta till trots har den tjeckiske äventyraren blivit skeptiskare med åren, så säkert har de många misslyckandena satt sin prägel på honom.

ÖPPEN FÖR ALLT

"Visst är jag mera skeptisk idag än jag var igår, men jag har också haft märkliga upplevelser som jag inte på ett enkelt sätt kan förklara och jag skulle vilja se det som så, att jag fortfarande är öppen för allt, även om jag inte är lika entusiastisk som jag än gång var", säger han.

Varför fortsätter han då, när han vet hur liten chans han har att hitta eller upptäcka något?

"För att jag älskar äventyret", fortsätter Ivan Mackerle. "Visst skulle jag vilja upptäcka något nytt, men jag har insett att det är så oerhört svårt att det nästan är omöjligt. Däremot är det spännande att vara ute på expedition, hacka sig igenom okända djunglar, möta annorlunda människor, deras seder och bruk, och konfronteras med situationer som andra bara kan drömma om!".

VÄLBETALDA FÖREDRAG

Mackerle fortsätter att arbeta som kryptozoolog på heltid - håller numera välbetalda föredrag i ämnet, får procent på sin bok, "Cesty za prˇísˇerami a dobrodruzˇstvím" ("Monsterjägarna och deras äventyrliga värld") och en hyfsad inkomst från sin spalt i veckotidningen Mladá fronta Plus.

Han är gift och har sonen Danny med en västerländsk kvinna. Pojken har gått i sin fars fotspår och är idag drivkraften till nya expeditioner.

"Han är 44 år idag och kommer precis lika ivrig som jag en gång var, och säger: Pappa, det är hög tid att förbereda en ny expedition!", berättar Ivan Mackerle. "Han får alltid som han vill och nu senast var vi på Papua Nya Guinea".

Nya Guinea är ett land med många överraskningar när det gäller nya djur, vetenskapen har hittat dussintals av dem både på land och i vattnet under de senaste åren. Dock inga odjur. Foto: Cathy Stiller, Copyright 2008.

Rapporter från Indonesien låter ännu mera fascinerande, ja, kanske till och med skrämmande, och då handlar det ändå inte om märkliga kryptider den här gången - utan kannibaler!

NAKNA KVINNOR

"Ryktet går om en stam med nakna kvinnor som rövar bort män från byarna, dödar dem på ett rituellt och mycket grymt sätt och sedan äter upp dem", berättar Ivan Mackerle.

Militär från Jakarta har undersökt saken men inte kunnat hitta de påstådda amasonerna (ett gammalt namn som betecknar just krigiska kvinnor). "Jag tror alltihopa bara är påhittat", säger Mackerle och skrattar. "Tidningar säljer bra på sådana historier, dom har ju både nakna tjejer, sex och spänning, men dom är ingenting för oss kryptozoologer".

Då är han mera intresserad av det som sägs ha setts på Papua Nya Guinea - pterodactyler som flugit omkring över trädtopparna i den täta djungeln.

"Skinnet är självlysande sägs det, och när de kommer i fullmånens sken ser det ut som vingarna glöder i mörkret. Det är sådant som får en gammal kryptozoolog att packa resväskan", slutar Ivan Mackerle.