|
Intervju med John Warms i Yukon, som söker en
ovanlig kryptid:
"Den
här sommaren tänker jag försöka hitta den forntida
jättebävern!"
Castoroides
ohioensis levde i Nordamerika
under Pleistocen, en geologisk
epok
som sträcker sig från ca 2
miljoner år till ungefär 11 500 år sedan. Den var 2,5
meter lång och vägde runt 100 kilo. Enligt forskarna
försvann den under den senaste istiden för 10 000 år
sedan, men författaren John Warms på bilden här intill,
menar att han såg den kanadensiska jättebävern så
sent som 2006 och den här sommaren letar han den...
GUST: De
flesta människor har aldrig hört talas om den forntida
jättebävern, därför vill jag att du berättar
allt du vet om den?
John Warms:
Jag hade aldrig hört talas om den forntida jättebävern,
Castoroides ohioensis heller, förrän jag reste genom
Manitobas norra
territorier, och samlade berättelser om ovanliga varelser.
När jag frågade runt om de sett djur de inte kunnat
identifiera, var det flera som stod fram och berättade om
jättebävern, som de menade var stor som en svartbjörn.
Man tillade att den levde i hålor i sandiga flodbankar eller
sjöstränder och snart var jag på väg hem till folk
som sett dem öga mot öga.
När jag sökte info om jättebävern
hittade jag dock mycket litet, och delar av den motsade vad vittnena
berättade. Forskarnas inställning var att den varit
utdöd i minst 10 000 år.
Forskarna antog att de åt organiskt material som växte i
vattnen där de en gång levde. De tycktes inte ha
livnärt sig på den trädbark som vanliga bävrar
äter, annars skulle ju stora skogsarealer ha varit
förstörda av dem.
GUST: När
såg du första gången en jättebäver
själv och under vilka omständigheter?
John Warms:
Jag antog att de stora bävrarna bara fanns långt norrut och
brist på kunskapar om dem hos både den amerikanska och
kanadensiska befolkningen tycktes styrka den hypotesen. Så kom
jag över ovanligt stora tunnlar i södra Manitoba, som
matchade storleken på jättebävern, och då
insåg jag att de levde söderut med.
När jag talade med några äldre indianer ute på
ett reservat, fick jag veta att jättebävern hade observerats
helt nyligen vid en av de större floderna i södra Manitoba.
Eftersom även stora tunnlar setts på plarsen, beslöt
jag att tillbringa en natt längs Assiniboine-floden våren
2006, men jag förväntade mig dock aldrig att få se
någonting.
Assiniboinefloden
slingrar sig som en sjöorm genom det platta landskapet. Det
är platt som både Skåne och Östergötland men
här bor väldigt få människor. Så visst finns
det förutsättningar för skygga jättebävrar.
Foto: The Encyclopedia of Saskatchewan, Copyright 2008.
Tala om att jag därför blev överraskad
när jag strax före skymningen såg en stor skepnad i den
strida floden. Huvudet var minst lika stort som en basketboll. Ryggen
och stjärten var också synliga och hela varelsen hade en
största längd på minst 2,5 meter.
När jag böjde mig ner för att se den bättre genom
det grenverk där jag stod, dök den omedelbart och slog med
stjärten mot vattenytan. Jag trodde knappt mina ögon, men
plasket ifrån den övertygade mig om att det verkligen varit
jättebävern och storleken på den matchade också
vad jag fått höra i norra Manitoba.
GUST: Hur
vet du att vad du såg var en jättebäver och inte bara
ett ovanligt stort exemplar av en vanlig bäver?
John Warms:
Under veckorna och månaderna som följde, funderade jag
på vad jag sett. Den hade helt enkelt varit för stor
för att vara någonting annat än den omtalade
jättebävern, även om jag hade svårt att
övertyga mig själv om den saken.
GUST: Hur
nära var du?
John Warms:
Mindre än ett stenkast bort och djuret dök upp rakt
framför mig!
GUST: Hade du
kunnat fotografera det om du haft en kamera med dig?
John Warms:
Jag hade sannolikt kunnat fotografera jättebävern om jag haft
en kamera i handen, å andra sidan var jag rädd för att
minsta rörelse skulle skrämma bort den. Jag tror att
jättebävern såg mig underifrån där jag stod
blickstilla på flodbanken, och kom upp till ytan för att
få en bättre titt på mig. Så snart jag
rörde på mig, dök den direkt!
GUST: Vem mer
än dig har sett jättebävern?
John Warms:
Några andra från samma plats kom ihåg att de sett
något i floden som matchade jättebävern, men de visste
inte vad det var eftersom det inte fanns en allmän uppfattning att
en jättebäver levde här. Det förefaller extremt
sällsynt att de kommer iland. I norra Manitoba ses de dock mera
ofta, särskilt på våren när de sitter på
isen nära öppet vatten.
Assiniboinefloden
efter mörkrets innbrott är ingen skrämmande plats enligt
John Warms, snarare en romantisk. Foto: The Encyclopedia
of Saskatchewan, Copyright 2008.
GUST: Vad tycker
folk rent generellt om jättebävern, ska den lämnas ifred
eller ska man fortsätta och leta efter den tills det är
bevisat att den existerar?
John
Warms:
Svår fråga! Det är mest urinvånarna som har sett
jättebävrarna
och de tycks inte ha varit medvetna om att de skiljer sig från de
bävrar som finns idag, därför kan de ha dödat
några av dem. Jag och andra kryptozoologer vill bevisa att de
finns, folk i allmänhet struntar i den aspekten.
GUST: Vad tycker
vetenskapsmännen om att en bäver de trodde var utdöd
sedan 10 000 år sedan nu plötsligt lever än, enligt
vittnena?
John Warms:Majoriteten
av forskarna försöker att diskutera hur
jättebävrarna en gång levde, samtidigt som de
lyckönskar mig i min forskning. De vill till och med hållas
uppdaterade om den och naturligtvis komma in i bilden, om jag hittar
något! Men väldigt få av dem vågar gå
längre än så.
Deras huvudtes är att det är osannolikt att dessa djur levt
sida vid sida med oss, utan att det upptäckts tidigare och de har
naturligtvis en poäng där.
Den
forntida jättebävern finns bevarad som skelett och visst ser
den ut som ett riktigt monster! Foto: Field Museum,
Copyright 2008.
Imponerande
tand, eller hur? Skallen av den forntida jättebävern visar
att den inte var att leka med precis och Gud Nåde John Warms, om
den fortfarande finns där ute och plötsligt går till
attack! Foto: Field Museum,
Copyright 2008.
GUST: När
startar ditt sökande efter den?
John Warms:
Jag hoppas kunna kolla upp ett stort bäverhus i en ödslig
vildmarkstrakt mycket snart. Det handlar om en stuga där
innehavaren
fångade en björnstor bäver som strypt sig själv i
en fångstsnara.
Jag planerar också att spana på dem och deras tunnlar i
området där jag själv såg ett exemplar. Jag
hoppas kunna utforska floden ordentligt och se om jag kan
hitta en grotta där de håller till och där jag kan
rigga en kamera, så att jag om möjligt kan få en film
av jättebävrarna när de simmar in och ut ur den.
GUST: Till
sist, John Warms, vilken teknisk utrustning har du för att hitta
jättebävern, och vad behöver du ha för att bevisa
att den existerar?
John Warms:
Jag har en Red Eye undervattenskamera (av liknande typ som den GUST
använde i Seljordsvattnet). Det är en förbättrad
version som kan se åt fyra håll samtidigt, och som har en
kabel som är hela 180 meter lång. En bekant till mig har en
vertikal undervattenskamera som vi också kan sätta in,
när och om vårt ekolod ger utslag på något av
intresse.
Jag har också en pontonbåt på vilken
jag byggt en liten hytt. Den är idealisk att jobba ifrån,
så jag planerar att sätta in den om vi hittar en
tunnelingång. Jag har en uppsjö faktiskt, både
av mindre båtar och kanoter och flera fyrhjulsdrivna fordon som
tar
sig fram i svår terräng.
GUST: Lycka till
då, John!
John
Warms: Stort tack, Jan, och jag hoppas verkligen att artikeln
ska väcka ett berättigat intresse.
Den
ser onekligen snarare komisk än farlig ut, men skenet bedrar
enligt dem som säger sig ha sett den idag och den kan enligt
uppgift bli minst lika hög som Bigfoot; 2.5 meter! Foto: John
Warms.
FAKTA OM
JÄTTEBÄVERN: Castoroides ohioensis
blev så stor som 2,5 meter lång med en uppskattad vikt
på 300 kilo. Att den försvann anses bero på ekologisk
omstrukturering i slutet av Pleistocen. Att människor anlände
till Nordamerika kan ha varit en faktor, det finns dock inga
belägg för att de jagade den.
De flesta fossil har hittats i mellanvästern i USA,
framförallt i Ohio, Minnesota, Indiana, och Wisconsin, men
också i Manitoba i Kanada.
Du som vill läsa mera om den kan göra det på svenska
Wikipedia och den länken ligger HÄR.
REPORTAGE
& INTERVJU:
Jan-Ove Sundberg. KÄLLA: Email-intervju
med John Warms. FOTO: John
Warms, The Field Museum, och The
Encyclopedia of Saskatchewan. GUST © 2008.
|