John Warms: Jag hade aldrig hört talas om den forntida jättebävern, Castoroides ohioensis heller, förrän jag reste genom Manitobas norra territorier, och samlade berättelser om ovanliga varelser.

När jag frågade runt om de sett djur de inte kunnat identifiera, var det flera som stod fram och berättade om jättebävern, som de menade var stor som en svartbjörn.

Man tillade att den levde i hålor i sandiga flodbankar eller sjöstränder och snart var jag på väg hem till folk som sett dem öga mot öga.

 

När jag sökte info om jättebävern hittade jag dock mycket litet, och delar av den motsade vad vittnena berättade. Forskarnas inställning var att den varit utdöd i minst 10 000 år.

Forskarna antog att de åt organiskt material som växte i vattnen där de en gång levde. De tycktes inte ha livnärt sig på den trädbark som vanliga bävrar äter, annars skulle ju stora skogsarealer ha varit förstörda av dem.

GUST: När såg du första gången en jättebäver själv och under vilka omständigheter?

 

John Warms: Jag antog att de stora bävrarna bara fanns långt norrut och brist på kunskapar om dem hos både den amerikanska och kanadensiska befolkningen tycktes styrka den hypotesen. Så kom jag över ovanligt stora tunnlar i södra Manitoba, som matchade storleken på jättebävern, och då insåg jag att de levde söderut med.

När jag talade med några äldre indianer ute på ett reservat, fick jag veta att jättebävern hade observerats helt nyligen vid en av de större floderna i södra Manitoba. Eftersom även stora tunnlar setts på plarsen, beslöt jag att tillbringa en natt längs Assiniboine-floden våren 2006, men jag förväntade mig dock aldrig att få se någonting.




Assiniboinefloden slingrar sig som en sjöorm genom det platta landskapet. Det är platt som både Skåne och Östergötland men här bor väldigt få människor. Så visst finns det förutsättningar för skygga jättebävrar. Foto: The Encyclopedia of Saskatchewan, Copyright 2008.

 

Tala om att jag därför blev överraskad när jag strax före skymningen såg en stor skepnad i den strida floden. Huvudet var minst lika stort som en basketboll. Ryggen och stjärten var också synliga och hela varelsen hade en största längd på minst 2,5 meter.

När jag böjde mig ner för att se den bättre genom det grenverk där jag stod, dök den omedelbart och slog med stjärten mot vattenytan. Jag trodde knappt mina ögon, men plasket ifrån den övertygade mig om att det verkligen varit jättebävern och storleken på den matchade också vad jag fått höra i norra Manitoba.

GUST: Hur vet du att vad du såg var en jättebäver och inte bara ett ovanligt stort exemplar av en vanlig bäver?

 

John Warms: Under veckorna och månaderna som följde, funderade jag på vad jag sett. Den hade helt enkelt varit för stor för att vara någonting annat än den omtalade jättebävern, även om jag hade svårt att övertyga mig själv om den saken.

GUST: Hur nära var du?

 

John Warms: Mindre än ett stenkast bort och djuret dök upp rakt framför mig!

GUST: Hade du kunnat fotografera det om du haft en kamera med dig?

 

John Warms: Jag hade sannolikt kunnat fotografera jättebävern om jag haft en kamera i handen, å andra sidan var jag rädd för att minsta rörelse skulle skrämma bort den. Jag tror att jättebävern såg mig underifrån där jag stod blickstilla på flodbanken, och kom upp till ytan för att få en bättre titt på mig. Så snart jag rörde på mig, dök den direkt!

GUST: Vem mer än dig har sett jättebävern?

 

John Warms: Några andra från samma plats kom ihåg att de sett något i floden som matchade jättebävern, men de visste inte vad det var eftersom det inte fanns en allmän uppfattning att en jättebäver levde här. Det förefaller extremt sällsynt att de kommer iland. I norra Manitoba ses de dock mera ofta, särskilt på våren när de sitter på isen nära öppet vatten.


Assiniboinefloden efter mörkrets innbrott är ingen skrämmande plats enligt John Warms, snarare en romantisk. Foto: The Encyclopedia of Saskatchewan, Copyright 2008.

GUST: Vad tycker folk rent generellt om jättebävern, ska den lämnas ifred eller ska man fortsätta och leta efter den tills det är bevisat att den existerar?

 

 

John Warms:Majoriteten av forskarna försöker att diskutera hur jättebävrarna en gång levde, samtidigt som de lyckönskar mig i min forskning. De vill till och med hållas uppdaterade om den och naturligtvis komma in i bilden, om jag hittar något! Men väldigt få av dem vågar gå längre än så.

Deras huvudtes är att det är osannolikt att dessa djur levt sida vid sida med oss, utan att det upptäckts tidigare och de har naturligtvis en poäng där.


Den forntida jättebävern finns bevarad som skelett och visst ser den ut som ett riktigt monster! Foto: Field Museum, Copyright 2008.


Imponerande tand, eller hur? Skallen av den forntida jättebävern visar att den inte var att leka med precis och Gud Nåde John Warms, om den fortfarande finns där ute och plötsligt går till attack! Foto: Field Museum, Copyright 2008.

GUST: När startar ditt sökande efter den?

 

John Warms: Jag hoppas kunna kolla upp ett stort bäverhus i en ödslig vildmarkstrakt mycket snart. Det handlar om en stuga där innehavaren fångade en björnstor bäver som strypt sig själv i en fångstsnara.

Jag planerar också att spana på dem och deras tunnlar i området där jag själv såg ett exemplar. Jag hoppas kunna utforska floden ordentligt och se om jag kan hitta en grotta där de håller till och där jag kan rigga en kamera, så att jag om möjligt kan få en film av jättebävrarna när de simmar in och ut ur den.

GUST: Till sist, John Warms, vilken teknisk utrustning har du för att hitta jättebävern, och vad behöver du ha för att bevisa att den existerar?

 

John Warms: Jag har en Red Eye undervattenskamera (av liknande typ som den GUST använde i Seljordsvattnet). Det är en förbättrad version som kan se åt fyra håll samtidigt, och som har en kabel som är hela 180 meter lång. En bekant till mig har en vertikal undervattenskamera som vi också kan sätta in, när och om vårt ekolod ger utslag på något av intresse.

 

Jag har också en pontonbåt på vilken jag byggt en liten hytt. Den är idealisk att jobba ifrån, så jag planerar att sätta in den om vi hittar en tunnelingång. Jag har en uppsjö faktiskt, både av mindre båtar och kanoter och flera fyrhjulsdrivna fordon som tar sig fram i svår terräng.

GUST: Lycka till då, John!

John Warms: Stort tack, Jan, och jag hoppas verkligen att artikeln ska väcka ett berättigat intresse.


Den ser onekligen snarare komisk än farlig ut, men skenet bedrar enligt dem som säger sig ha sett den idag och den kan enligt uppgift bli minst lika hög som Bigfoot; 2.5 meter! Foto: John Warms.

FAKTA OM JÄTTEBÄVERN: Castoroides ohioensis blev så stor som 2,5 meter lång med en uppskattad vikt på 300 kilo. Att den försvann anses bero på ekologisk omstrukturering i slutet av Pleistocen. Att människor anlände till Nordamerika kan ha varit en faktor, det finns dock inga belägg för att de jagade den.

De flesta fossil har hittats i mellanvästern i USA, framförallt i Ohio, Minnesota, Indiana, och Wisconsin, men också i Manitoba i Kanada.

Du som vill läsa mera om den kan göra det på svenska Wikipedia och den länken ligger HÄR.