Nej, någon Megalodon hittade man inte den här gången heller, trots etablerade forskare, hajexperter och det senaste i teknisk utrustning men en bra dokumentär på Discovery Communications blir det, enligt Günther Sachs på tysk TV, som strax före jul kom hem från den drygt tre månader långa expeditionen.

Nu väntar flera månaders hårt arbete i klipprummet, innan dokumentären kan få premiär i USA någon gång till sommaren. Kommer den sedan även i Sverige, kommer den antingen att visas på Discoverys moderkanal eller på Animal Planet, som också ägs av Discovery Communications.

På bilden här ovan framgår att Megalodon, som levce i världshaven för ca 70 miljoner år sedan och enligt vetenskapen är utdöd, var minst tre gånger så lång som den stora vithajen, många gånger högre och mycket bredare och egentligen ett monster i ordents rätta bemärkelse, som nog gör sig bäst som utdöd om vi vill slippa möta den någonstans där ute.

Många trodde säkert att den lysande svanen i december månads upplaga av KRYPTOLAND var fejkad, men det behöver den absolut inte ha varit, för nu kommer det en haj som lyser i mörkret också och det skulle inte alls förundra mig om lysande och självlysande djur blir en trend i år...

Den nya hajarten utsöndrar ett starkt grönt ljus från undersidan av kroppen och det var marinbiologerna Jayna Schaaf-DaSilva och David Ebert vid Kaliforniska Hajforskningscentret i Stilla havet som fann den. De har nu döpt den nya arten till Etmopterus burgessi.

"Lanternhajen", som den kallas på vardagsspråk, fångades i norra Stilla havet utanför Taiwan av en djuphavstrålare, som forskarna ifråga befann sig på eftersom de ville studera fiskarter som kom upp från de stora djupen, just för att se om det dök upp något intressant. Det gjorde det med besked!

Marinbiologerna har sedan dess konstaterat att den nya hajen tillhör Squaliformes-familjens Etmopteridae-hajar, vilket gör att den är väldigt lik Etmopterus-gruppen, som har längsgående rader av förhållandevis små, krokiga tänder.

Enligt forskarna skiljer sig den nya arten från sin huvudfamilj på en rad morfologiska punkter:

"Nosen är bredare, gälspringorna är längre, stjärtfenan är högre och den har också ett unikt mönster på sidorna, samt tänder som väsentligt skiljer sig från sina artfränder", säger Jayna Schaaf-DaSilva.

Lanternhajen är förhållandevis liten och dess självlysande organ - som vanligtvis sitter på buken - producerar ett starkt grönt ljus för att den ska se på de djup där den lever och dit solstrålarna inte når.

Inte ens tillsynsmyndigheterna trodde på en s k "tjuralligator" i träsket, men sedan William Bartlow tagit bilderna här ovan och nedan, då den simmar med en hjort i munnen, fick man snabbt ändra uppfattning.

Tjuralligatorn är mellan 3,5 och 4 meter lång och därmed en av de största som setts och fotograferats i den amerikanska delstaten.

"Dom är normalt inte farliga för människor om man inte kommer för nära eller retar upp dem", säger skogsvaktaren Guy Collingdale. "Tjuralligatorer är väldigt sällsynta och kan ha ett annat och aggressivare temperament än de vanliga alligatorerna, men när vi nu vet om den kommer vi att hålla ett vakande öga på den i alla lägen".

"Det var kärlek vid första ögonkastet och idag skulle jag aldrig klara mig utan William den I", säger Gladys Green från Penn utanför Wolverhampton i England, som köpt en hybridiserad kattras som är större, intelligentare, sällskapligare och äter dubbelt så mycket mat som normalkatten.

Han kallas William den I och och Gladys Smith i Colchester i England där katten bor, är lika lycklig hon, som varande matte till den jättelika katten: "Han äter mera än Missan, min vanliga katt, men för mig är han värd sin vikt i guld. Minst!".

Vad som på bilden här ovan mest ser ut som ett vanligt vågsvall påstås vara kölvattnet efter en monsterål som simmar på ryggen i Sabine River nära den plats där den tömmer sig i mexikanska golfen.

Sabine River utgör gränsen mellan delstaterna Texas och Louisiana, där observationen gjordes och bilden togs. Trots att det är en flod som tömmer sig i Mexikanska golfen handlar det om sötvatten och vad som är mest känt där är en sötvattensmal, även om den arten inte är känd för att simma i vattenytan.

Vittnet/fotografen, som valt att vara anonym, berättar: "Vi låg med avstängd motor. Tidvattnet var på väg ut, så vi var tvungna att vänta tills det ändrade riktning. Vi ankrade när allt var grönt och fiskade sedan hela natten. Framåt morgonen hörde vi ett ljud som påminde om en fisk som slog i ytan. Den enda skillnaden var att detta var ett jätteplask!

Jag kan bara beskriva varelsen som en monsterål, minst 15 meter lång! På bilden ligger den och plaskar med buken uppåt, uppenbarligen helt omedveten om oss. När jag fotograferat den tog vi oss därifrån så snabbt vi bara kunde, inte för att djuret skrämt oss direkt utan för att vi inte ville hamna på menyn hos vad som kanske var ett urtidsdjur... för det var precis det vi fick ett intryck av".

Betty Van Galen, tror dock inte att det var någon monsterål från urtiden som hemsökte Sabine River, och säger: "Jag var på Sabine River nära Houston, Texas, sommaren 1989 och såg också två 12 meter långa, ålliknande fiskar simma uppströms, och jag är helt säker på att det var alligatorgäddor!".

Alligatorgäddan finns bara i Nordamerika. Den kan bli mellan 2,5 och 3 meter lång men aldrig uppemot 10-12 meter eller mera. Den största som någonsin fångats vägde 140 kilo och togs i Rio Grande River 1951. Den var i storlek av alligatorgäddan här nedan, som 1910 fångades i Moon Lake i Mississippi:

Juryn vid Reklamfederationen i den amerikanska delstaten Minnesota var helt enig när de häromsistens delade ut 2006 års pris för landets bästa företagsannons. Vinnaren heter Carmichael Lynch och det är han som har gjort Bigfoot-kostymen på bilderna.

95 organisationer, inklusive agenturer, affärer och skolor, skickade in totalt 1 446 bidrag till årets annonstävling och fick alla se sig slagna av en varelse man minst av allt väntat sig att få se - Bigfoot! 

Reklammannen Carmichael Lynch från Minneapolis kläckte idén och lade också ner tusentals timmar på att skulptera och tillverka kostymen och till medierna sa han: "Jag testade den både på grannarna och på några kryptozoologer som jag känner och effekten överträffade alla förväntningar! Grannarna fick närapå slag och en av dem ringde Nationalgardet! Kryptozoologerna hann både fotografera och filma mig och blev inte ens misstänksamma när jag stod kvar i mer än 20 minuter, i tron att jag blivit avslöjad!".

Grannarna har skrattat sig "halvt fördärvade" åt Lynch upptåg, polisen har förlåtit honom för att de fick rycka ut, medan kryptozoologerna mer eller mindre gått under jorden, för att de så kapitalt lät sig luras av en människa i en Bigfootkostym!

Norrmannen och undervattensfotografen Rudolf Svensen dök i mynningen av Matrefjorden i Hordaland i västra Norge, när en märklig gelatinboll kom rakt emot honom. Det var den 1 oktober 2006 och Rudolfs bror Erling såg den också klart och tydligt. Bröderna skapade något av en sensation i Norge, för att de även lyckades fotografera den.

"Den var 50-70 centimeter i diameter och såg ut som en stor badboll. Den var genomskinlig och hade en bred, röd nerv i mitten. Det var ren science fiction när den kom emot mig och jag har aldrig tidigare i mitt liv sett något liknande", berättade Svensen i Bergens Tidene.

Bröderna Svensens kontaktade Professor Torleiv Brattegard vid universitetet i Bergen, och andra experter, för att få en lösning på det sällsamma mysteriet.

Brattegard är övertygad om att objektet var organiskt och sannolikt en art som är helt okänd i Norge.

<>Ett djur, lämningar av alger, något som varit vid liv men sedan dött, eller en mystisk sammanflätning av mikroorganismer, var några av Brattegards ursprungliga teorier. Några dagar senare menade Brattegard i ett uttalande för NRK, att han löst gåtan. 

Kollegan Arne Fjellheim, som arbetar vid museet i Stavanger, tipsade Brattegard om en organism som fotograferats på Nya Zeeland och som starkt påminde om den norska "gelatinbollen".

En zoologiprofessor och bläckfiskexpert på Nya Zeeland, bekräftade senare per email, att den märkliga gelatinbollen var en stor äggsäck tillhörande en - bläckfisk!

"Gelatinklumpar som dessa innehåller flera befruktade ägg och, slog det mig så snart jag fick veta vad det var, är ingalunda en ovanlig syn i havet, eftersom bläckfisken är ett utomordentligt vanligt djur", berättade Arne Fjellheim vidare.

Till Aftenposten.no slutade han med att upplysa om att bläckfiskar idag är så vanliga längs den norska kusten att kommersiella fiskare använder dem som bete. "Trots detta vet vi väldigt lite om dem rent biologiskt", tillade Fjellheim kritiskt, vilket säkert riktades mot de norska myndigheterna, som varit snåla med anslag för sådan forskning. 

Människor som skapar sådana här fantasidjur älskar att leka i Photoshop och visa vad de kan. Det handlar inte om några kryptozoologiska förfalskningar, snarare vill de ha beröm för sina kunskaper genom att få dem publicerade och GUST föll för en rad säregna djur, som vi mycket väl skulle kunna tänka oss leta efter, om de nu bara hade funnits!

Japanska fiskare som fångade de första exemplaren av arten Mitsukurina i "Den Svarta Strömmen" utanför Yokohama, kallar den tenguzame, som ordagrant betyder "trollhaj". Namnet slog men få människor förutom fisk- och hajforskare använder det och ännu färre har någonsin hört talas om hajarten ifråga.

Hajen ifråga är extremt sällsynt och finns bara på djupt vatten utanför Japan, Sydafrika, möjligen Portugal och, i ett enda observerat fall, Indiska oceanen, där en telefonkabel krånglade och man fann en tand från en trollhaj i gummit när man lyfte upp den - från 1 400 meters djup!

Det första kända exemplaret av tenguzame, var en meterlång hanne, men senare exemplar har varit så långa som 4,5 meter. 

Enligt National Geographic består en fjärdedel av trollhajens vikt av dess lever. Vetenskapen vet inte varför den är så stor, men tror att det kan ha något att göra med det faktum, att dessa hajar lever på djup ner till
2 000 meter, där den lever på bläckfisk och andra fiskarter.

Nosen är full med avkänningssensorer, vilket forskarna tror hjälper trollhajen att lokalisera föda på det stora och mörka djup där den lever.