


|
 |
|
|

STORBRITANNIEN: Demonen
från
Dartmoor avslöjad. AUSTRALIEN:
Hajens bitkraft visas i 3D; Sköldpadda uppfallad efter Steve
Irwin. JAPAN:
Jättekrabba mättar hel familj. USA: Svart puma fångades
i Florida; Krokodiltårarna är äkta! ITALIEN: Här är
hästen som blev en sebra. TIBET:
Yetispår
såldes till monsterpris. FILIPPINERNA:
Flygande
räv hittad på ön Mindoro. USA: Joe tjänar pengar
på Bigfoot SVERIGE MFL
LÄNDER:
Jättetrögdjuret var litet som en hund.
England:
DEMONEN FRÅN
DARTMOOR AVSLÖJAD
När bilder
började cirkulera som påstods visa ett odjur
som hemsökte de klassiska Dartmoor-hedarna, isades inte blodet i
ådrorna på Lucinda Reid, som omedelbart kände igen
"Demonen från Dartmoor" som sin älsklingshund! Den två
år gamla Newfoundlandhunden, som lystrar till namnet Troy,
sägs trots sin storlek dessutom vara from som ett lamm.
Lucinda Reid bor alldeles intill den plats där bilder av "odjuret"
nyligen togs (och som GUST visade i förra numret) och just
där brukar hon också rasta sin livskamrat. "Jag blev helt
chockad över att man utmålade Troy som ett odjur och ett
monster", säger hon idag. "Jag såg direkt att det var han,
det ser man nämligen både på formen och på det
sätt han rör sig".
Lucinda Reid bo0r med sin pojkvän Phil Hervin och parets
5-åriga dotter Summer i byn Newton Abbot, i Devon, och säger
att det inte är första gången som någon misstar
hennes stora lurviga älskling för just ett odjur när hon
rastar Troy just på hedarna.
"En del människor har ingen aning om vad han är eftersom han
är så stor, och på avstånd ser han inte ens ut
som en hund, så egentligen är jag inte så
förvånad över att han kallas för ett odjur, men
trevligt är det ju ändå inte", fortsätter hon.
Martin Whitleys bilder av vad som tolkats som en kryptid
som smyger runt ett klipparti på Dartmoor som precis då
besöktes av en grupp med skolbarn (här nedan), fick
både kryptozoologer och medier att ge sig ut i terrängen med
andan i halsen.
Sin vana trogen hade tidningarna snart gjort en
höna av en fjäder och i krigsrubriker på första
sidan kunde man läsa att klassiska spökhedarna Dartmoor
åter hemsöktes av en "Helveteshund" utskickad av Satan
själv. Andra medier kallade den glatt "Demonen från
Dartmoor".
Dessa mytologiska varelser sägs ha haft sin
upprinnelse i Sir
Arthur
Conan Doyles berömda Sherlock Holmes-mysterium, Baskervilles Hund.
<>Enligt legenden sålde jägaren Richard
Cabell, från Brook
Manor, i Buckfastleigh, i Devon, sin själ till Djävulen.
När han sedan dog den 5 juli 1677, sägs en flock
"Helvetshundar" med lysande röda ögon ha sprungit tvärs
över Dartmoor-hedarna om natten, för att sedan sitta i ring
runt hans grav och yla mot fullmånen...
Helveteshundarna sägs ha återkommit varje
år på Cabells dödsdag, i ett försök att
föra hans ännu jordbundna själ till Helvetet.
<>Men
Troy är definitivt ingen Helveteshund. "Han imponerar på
alla med sin storlek och sina drygt 40 kilo och han lämnar stora
fotspår för att vara en hund, men låter du honom bara
nosa klart blir han snabbt din bästa vän", säger Lucinda
Reid.
Dottern Summer, 5 år, här till höger
håller med, och säger: "Troy skulle inte kunna göra en
fluga förnär... jo, kanske en fluga förresten om han
blev riktigt arg och irriterad, men folk ger han sig inte på och
jag
t ex kan också busa hur mycket jag vill med honom!".
Australien:
HAJENS BITKRAFT
VISAS I 3D
Medan badgäster
över hela världen ryser bara de hör
ordet haj, fram-
kallar det
vällust-
rysningar hos
professorn och hajexperten Dan Huber.
Det finns fortfarande många mysterier som omger
hajen och professor Huber har koncentrerat sin forskning till hajens
"bitkraft" - alltså jaktförmåga - och kan så
småningom ge oss nya insikter i deras vanor, förmågor
och utveckling.
"Det finns tonvis med data om hur hårt en haj kan
bita", säger professor Huber. "Men ju mera vi lär oss om
detta djur, ju bättre kan vi förstå det, och en av
forskningens stora uppgifter är faktiskt att utbilda
människor om dess beteenden och göra farvattnen
säkrare".
Huber
reste i juli i år till Australien för att studera en 2,5
meter lång, stor vit haj som fastnat i ett trålnät,
och det är kunskaperna om den som lett fram till en digital
3D-presentation som aqvslöjar djurets biologiska mekanik.
Datortomografi av hajens skalle och data från
obduktionen av djuret, gav forskarna den digitala modellen. En modell
som innehåller miljoner informationsbitar, som sammanfogade ger
en simulering av hajens fulla bitkraft.
"En hajs jaktförmåga hänger inte bara
på dess tänder utan också på dess muskler,
beteende och på den strömlinjeformade kroppen", säger
professor Huber.
Huber,
som arbetar som biolog både vid New South Wales-universitetet i
Sydney och universitetet i Newcastle, studerar liknande
karakteristik i födobeteendet hos både tiger- och
tjurhajen, som svarar för de flesta attackerna mot människor,
medan den stora vithajens bitförmåga hamnar en bra bit ner
på listan.
"Vithajen har det smalaqste huvudet av de tre arterna,
och således också de minsta käkmusklerna", säger
Huber. "Av det kan man enkelt dra slutsatsen att den också har en
sämre bitförmåga än sina namngivna
konkurrenter".
Men, tillägger Huber, vithajen behöver
på grund av sin sofistikerade jaktteknik, inte heller ha det
kraftigaste bettet för att framgångsrikt ta de byten den
behöver.
"Mycket av den skada den orsakar har den gjort med just
tänderna, och alltså inte själva bitkraften i
dem. Vithajen har ca 3 000 sågtandade tänder i munnen och
biter ofta från sida till sida, för att få fram en
sågeffekt och den är minst lika effektiv som de andras
bitkraft, kanske till och med ännu bättre", slutar han.
FOTNOT: På den här länken kan du titta
på den rörliga 3D-modellen: http://www.ut.edu/public_info/3D-white.gif
Australien:
SKÖLDPADDA UPPKALLAD EFTER STEVE
IRWIN
Steve Irwins pappa
Bob (lilla bilden till vänster), under ett
föredrag där han tackar för att en sköldpadda
(lilla bilden till höger) nu har uppkallats efter hans
världsberömda son.
Steve Irwin bidrog faktiskt till kryptozoologin med,
under sin alltför korta tid på jorden, först med att
leta efter den tasmanska tigern och sedan med att upptäcka ett
nytt djur, en sköldpadda, som nu har blivit uppkallad efter honom.
Steve var tillsammans med sin far Bob, när de
fångade en okänd sköldpadda under en fiske- och
campingtur 1990. Steve tog bilder av den och skickade dem till
sköldpaddsauktoriteten John Cann, som först efter Steves
bortgång, kunnat konstatera att det verkligen var en ny djurart.
Det alldagliga namnet är nu "Irwins
sköldpadda", medan det latinska namnet är Elseya
irwini,
som alltså är en helt ny art i den australienska
sköldpaddsfaunan. Honan har ett ljust huvud med gula horn i kronan
och arten är vanligast förekommande i Burdekinfdloden i
delstaten Queensland.
Irwins sköldpadda har klassats som framför
allt nattaktiv och kan andas under vattnet under avsevärt
långa tidsperioder, eftersom den har ett specialorgan som kan
lagra syre.
82 exemplar infångades för särskilda
studier, av en population på mellan 4 000 och 5 000
sköldpaddor, och 77 av dessa befanns vara honor, vilket visar att
Irwins sköldpadda är den mest honbaserade
sköldpaddsapopulationen vetenskapen känner till, men
varför det är så vet man ännu inte.
Irwins sköldpadda är därmed lika unik som
Steve Irwin själv en gång var...
Japan:
JÄTTEKRABBA
MÄTTAR HEL FAMILJ
Jättespindelkrabban
lever på mellan 50 och 300 meters djup i
Stilla Havet nära Japan och finns bara där och ingen
annanstans. Som ni ser på bilden här ovan är det en
mäkta imponerande varelse, i vars klor man inte skulle vilja hamna!
"Monsterkrabban" blir upp till 20 kilo tung, når tre meter med
utsträckta klor och kan således mätta en hel familj om
man skulle våga sig på att nacka den.
Nu är det över huvud taget inte tillåtet, utan arten
är fridlyst och kan bara beskådas i akvarier.
USA:
SVART
PUMA FÅNGADES I FLORIDA
I åratal har
vittnen i amerikanska Florida talat om att de sett
en svart panter i delstaten, utan att ha blivit trodda. Men nu har
myndigheterna fått tag i just ett sådant exemplar, så
vittnena känner sig lättade och kryptozoologerna
är naturligtvis extra glada.
Kvinnan som löste gåtan föredrar att
vara anonym och det var hennes samtal till ett statligt vilreservat som
fick fart på myndigheterna.
"Hon berättadeatt en jättelik svart panter
tagit sig in på hennes bakgård och dödat en tam kalkon
hon hade där och hon var både uppriven och smått
hysterisk över det som hänt", berättar David Hitzig vid
Busch Wildlife Sanctuary.
"Först trodde vi att hon var knäpp, men sedan
hon lugnat sig och beskrivit den svarta katten in i minsta detalj
förstod vi att det var allvar", tillägger Deron Hartman, som
också arbetar vid viltreservatet.
Hitzig och Hartman tog ett team viltvårdare med
sig och åkte till den uppgivna farmen så snabbt de kunde.
De hann precis fram för att fånga in den svarta pantern.
"Folk har talat om dessa djur i minst 70 år och nu
stod vi där med ett nät omkring den som vi fångat den i
och det var minst sagt en underlig känsla", fortsätter David
Hitzig. "Experterna har nämligen alltid sagt att folk måste
ha sett en puma, att de måste ha misstagit sig på
färgen och att de kanske var påtända eller hade druckit
för mycket och bara såg i syne...".
"Det fanns aldrig någon forskning om dem, inga
bilder, inga fotavtryck, inga lämningar, ingenting alls",
inskjuter kollegan Deron Hartman. "Nu tycks vi ha funnit den sista
biten i det ofullständiga pusslet och samtidigt vet vi också
att alla människor som rapporterade djuret talade sanning och det
är faktiskt en lättnad".
På viltreservatet säger man oficiellt att han kommer att ta
DNA- och blodprov på djuret, för att till hundra procent
kunna fastställa dess identitet. Den svarta pantern kommer sedan
sannolikt att överföras till en djurpark, där den
får tillbringa resten av sina dagar.
"Ja, för släpper vi den fri kommer den dels att döda
människors tamdjur, dels att rapporteras som en kryptid och
även om vi absolut inte misstror kryptozoologerna, följer det
så mycket knäppgökar i deras fotspår som
både tolkar djur som det vi nu hittat som utdöda djur och
värre ändå och det vill vi ju helst slippa", slutar
Deron Hartman.
USA:
KROKODILTÅRARNA
ÄR ÄKTA!
I årtionden
har det talas om krokodiltårar och uttrycket
har framför allt använts när något varit extra
sorgligt eller när någon gråtit ovanligt mycket. Nu
visar forskning att vissa reptiler gråter när de äter,
men snarare av biologiska orsaker än rent känslomässiga.
"Generellt sett är krokodiltårar väldigt lika
mänskliga tårar", säger reptilforskaren Kent Vliet vid
universitetet i Florida. "Fukten syns antingen i deras ögon eller
samlas i ögonvrårna. Ibland rinner den ut ur ögonen och
ner längs ansiktet, precis som när t ex ett barn
gråter".
Däremot finns det ingenting som krokodilen
ångrar i sitt glupska ätbeteende och det är
alltså inte därför som den gråter.
"Krokodilen förefaller att producera sitt
tårflöde mest hela tiden", säger krokodilexperten Adam
Britton, som skapat informationssajten Crocodilian.com. "Funktionen
är, precis som när det gäller de mänskliga
tårarna, att smörja ögonen. Det här kan vara
ännu viktigare för krokodilerna än för oss,
eftersom de har ett tredje ögonlock, som också är
känd som blinkhinnan".
Krokodiltårarna har varit svåra att observera eftersom
djuret tillbringar så mycket tid i vattnet och tidigare varit
för aggressivt för att tränats att äta på
land. Vliet avslöjar nu att man till slut lyckades tämja
både alligatorer och kajmaner i fångenskap, att äta
just på torra land och att det var i samband med det som man
kunde observera och dokumentera krokodiltårarna.
USA:
JOE TJÄNAR PENGAR
PÅ BIGFOOT
Joe Rauh, en
fastighetsmäklare i den lilla staden Ranchita, har tillbringat ca
850 timmar i garaget med att tillverka två ovanliga prototyper av
fiberglas och harts.
En prototyp är en brun Bigfoot, den andra en vit Yeti
(Snömannen i Himalaya). Var och en är drygt tre meter
lång, väger ca 150 kilo och kan modifieras på kundens
begäran och t ex få lysande ögon.
Det är inte någon vanlig
affärsidé precis, men så är Joe Rauh inte heller
någon vanlig affärsman. Hans förhoppning är att
hans kreationer ska bli populära publikmagneter och efter
inköp öka försäljningen för kollegor över
hela USA. "För stor och för ful för att missa", är
hans försäljningsslogan.
"Syftet är att statyerna ska dra kunder till
både affärer och platser... Om någon t ex säger,
"Kan du tipsa mig om ett bra motell?", svarar du: "Åk upp till
yetistatyn och ta sedan till vänster".
Sedan prototyperna kommit på plats vid infarten
till gården, har Rauh oväntat löst ett annat
problem med: "Förr strök coyoterna alltid omkring vid
höns- och gethuset, men sedan Bigfoot och Yeti kommit på
plats har jag inte sett röken av dem!".
Det är idag fem år sedan Joe Rauh, 56,
flyttade med sin hustru och sina barn till Ranchite, en vindpinad
kommun längs Montezuma Valley väster om Borrego
Springs i delstaten Kalifornien.
Han tog över en av de få
affärsrörelserna i stan - Ranchitamäklaren - och det
är Joe man vänder sig till om man vill bo i detta
ökenland.
Förra
året fick han lite tid över. Dels för att en ny
kraftledning skulle byggas genom stan, dels för att
fastighetsmarknaden inte var något att hänga i julgranen
längre och i det läget var det dags att hitta något
nytt och fräscht.
Joe registrerade in firman Roadsidemonster.com,
både fysiskt och på nätet.
"För det första noterade jag vilken
ögontjänare vi människor egentligen är! Är
vägen fri står vi på som om vi hade faan själv
efter oss, men om en polisbil kör framför eller bakom oss,
kör vi lika laglydigt som om vi vore helgon allihopa... Likadant
är det om vi ser något vid vägkanten och då i
synnerhet något som verkligen tilldrar sig uppmärksamheten,
i amerikanarnas fall Bigfoot till exempel".
"För det andra noterade jag att medierna blivit mera intresserade
av underhållning än av riktiga nyheter, och att man
framför allt siktade in sig på just Bigfoot".
Så Joe Rauh "kombinerade dessa två fenomen
och nu producerar jag monster vid sidan av vägen!".
Bigfoot, eller Sasquatch vsom vissa också
säger, är en klassisk kryptid som hemsökt
Nordamerikanska skogar i hundratals år och yetin, eller Den
Förskräcklige Snömannen som den också kallas,
är en liknande varelse som setts i Himalaya i Tibet. Rauh har
enligt egen uppskattning lagt ut 50 000 kronor på sitt projekt
och hoppas kunna ta 25 000 styck för sina statyer av de
världsberömda bestarna.
Italien:
HÄR
ÄR HÄSTEN SOM BLEV EN SEBRA
Visst ser det
ditmålat ut och som om konstnären dessutom
gjorde slut på färgen mitt i sitt målande, men det
handlar alltså varken om kroppsmålning eller fejk, utan om
en häst som på biologisk väg faktiskt är en
zebra.
Fadern är zebra, modern är häst. Och själv är
hon ett levande bevis för att ett barn ärver sina gener
från båda föräldrarna! Medan de flesta korsade
zebrahästar har strimmor över hela kroppen, har Eclyse, som
hon heter, två sådana fläckar, en i ansiktet och en
på rumpan.
Moderhästen sägs ha varit en enögd
särling som trots att hon sett bättre dagar fortfarande var
brunstig, när hon plötsligt en dag fick besök av zebran
Eclipse i stallet, som kom från en tysk safaripark och
mellanlandade på en ranch i Italien över en enda natt.
Det gick som det brukar gå, kanske till och med i
höet uppe på skullen och inte hördes det heller,
när det omaka paret stånkade sig igenom den månbelysta
natten.
När zebran Eclipse var hemma igen, förbluffade
hon sina viltparksvårdare genom att föda ett föl, vars
fläckar avslöjade vad Eclipse egentligen gjorde i det
italienska stallet under övernattningen.
Fölet fick namnet Eclyse, som på italienska
betyder hybrid = korsning och det är ju precis vad det
är.
Nu har hon blivit huvudattraktionen på
safariparken i Schloss
Holte Stukenbrock, nära den tysk-holländska gränsen,
där hon numera går i en egen hage.
<>Udo Richter, som är talesman för den tyska
safariparken, säger: "Man ser att hon är en korsning bara man
tittar på henne, men temperamentmässigt sett, har hon
ärvt lite av båda sina föräldrar. Hon är
vanligtvis tam som en häst, men lika snabbt kan hon
förvandlas till en rasande zebra och skutta omkring precis som hon
vore en sådan".
Hästar och zebror korsas numera ganska ofta i
Afrika, där de används som dragdjur på berget Mount
Kenya.
Tibet:
YETISPÅR SÅLDES TILL
MONSTERPRIS
Ett
"Yetifotspår" från 1951
såldes nyligen på den exklusiva auktionsfirman Christies
för £3,500, vilket motsvarar nästan 5 000 kronor
i svenska pengar.
Fotografiet togs i Himalaya 1951 av bergsbestigaren Eric Shipton,
medlem av en rekognosceringsexpedition som skickats ut för att
granska området inför det första dörsöket att
bestiga Mount Everest. En annan medlem av expeditionen, Tom
Bourdillon, inkluderade denna anteckning tillsammans med bilden, innan
han skickade den till sin gode vän Michael Davies:
"Bästa
Mick, här är bilden av fotavtrycket: ursäkta
förseningen. Vi fann avtrycket i ett högt pass i Nepal i
Tibetunder 1951 års Everest-expedition. Spåren kom
från ett pass på 19 500 fots höjd och ner till de 19
000 fot där vi befann oss, och fortsatte sedan nedåt mot en
glaciär. Vi följde dem nära två kilometer. Vad som
satt spåren vet vi inte, men det står helt klart att inget
känt djur i Himalaya kan ha satt ett så stort fotspår.
Din vän, Tom Bourdillon.”
...
MEN DISNEY FEJKADE SITT!
"Yetispåret" här ovan kan studeras på ett Disneyworld
som nyligen öppnat i Tyskland, men ingen tror att det är
äkta, för precis som tyska kryptozoologer säger så
kan ju Disney Productions i USA knappast ha förmått Den
Förskräcklige Snömannen från Himalaya (som han
kallades en gång i tiden) att doppa fötterna på
kommando i våt, tysk cement!
Filippinerna:
"FLYGANDE RÄV" HITTAD PÅ
ÖN MINDORO
Jake Esselstyn, en biolog från
universitetet i Kansas i USA, är en av de forskare som var med om
att hitta "räven", som egentligen är en slags fruktfladdermus.
"När vi anlände till Mindoro frågade en
lokal guide csom vi hyrt in, vad för sorts fladdermus det var som
hon sedan beskrev för oss i detalj, men jag skakade på
huvudet åt honom och sa att det inte fanns någon alls med
det utseendet. Jag hade fel", erkänner Esselstyn said.
Några dagar senare fångade forskarna av en
tillfällighet en varelse i sitt uppspända
fångstnät, som till punkt och pricka stämde med vad
deras guide beskrivit: en stor "flygande räv" med lysande
orangefärgad päls och distinkta vita ränder på
pannan och kinderna.
"Guidens beskrivning var korrekt in i minsta detalj,
så honom har jag bett om ursäkt", säger Esselstyn, som
tillägger att djuret nu är känt som Mindoros strimmiga
fruktfladdermus.
Till sitt försvar säger vetenskapsmannen att
dess närmaste släkting finns inte mindre än 1 200 km
därifrån, på en ö som tillhör
Indonesien.
<>"Det har fått oss att undra om det finns
närliggande släktingar mellan de två platserna, liksom
hur många djur det egentligen finns på Filippinerna, som
fortfarande är helt okända för oss i
västvärlden", slutar han.
Sverige
mfl länder:
TRÖGDJURET
VAR LITET SOM EN HUND
Forskare
har gjort förbryllande fynd av benrester
från ett utdött och tidigare okänt djur. Djuret verkar
inte ha varit större än en hund trots att dess närmaste
släktingar var de stora så kallade jättetrögdjuren
som dog ut vid senaste istiden.
I ett internationellt samarbete har forskare
från Peru, Kanada, Frankrike och Naturhistoriska riksmuseet
analyserat benfynden som gjordes i Peru och kommit till insikten att
det har funnits jättetrögdjur som inte var särskilt
jättelika.
Jättetrögdjur kunde bli stora som
noshörningar och till och med elefanter. Det finns tidigare
kända dvärgformer av jättetrögdjur, men dessa
är från öar och man vet att djur på öar ofta
utvecklar dvärgformer.
En intensiv
forskardebatt spekulerar nu i varför dessa djur dog ut för ca
10 000 år sedan och varför djuren i det
nyupptäckta släktet var så små.
På grund av sin storlek
levde
jättetrögdjuren på marken och kunde äta blad eller
gräva efter rötter med sina väldiga klor. Många
arter tillhörande en rad släkten och familjer är
kända.
De levde i Syd- och Nordamerika
och dog ut i slutet av
senaste istiden tillsammans med många andra stora däggdjur.
Det nyupptäckta släktet har fått namnet Diabolotherium,
uppkallat efter fyndplatsen Casa del Diablo nära Titicacasjön
i Peru.
Till skillnad mot andra
jättetrögdjur uppvisar Diabolotherium egenskaper som tyder på att den klättrade
i träd, dock utan att ha de speciella anpassningar till att
hänga under grenar som dess nutida släktingar har.
Deras
närmaste släktingar bland djur som finns idag är
sengångaren. Diablotherium visar på en tidigare inte anad variation i
storlek och levnadssätt hos jättetrögdjur. Den var en av
de sista överlevande i sin djurgrupp och vidare studier kan kanske
ge ledtrådar till deras utdöende.
|
|