"Det jag ser är stort, två till tre meter långt. Jag ser det som måste vara ryggen av ett mörkt djur och jag ser en större del på en till två meter och sen är det en halvmeter vatten och sedan ser jag en mindre framdel, en hals eller nacke?".

Frösön 1977. Det är en varm sommardag och jag är på väg hem vid halvsju-tiden på kvällen. Jag kommer farande på min cykel på Hornsgatan, som ligger två kvarter ovanför Frösö båthamn, och då jag ser ner till höger i en korsning hinner jag registrera något nere i vattnet som jag först inte förstår, mellan husen på tvärgatan.

Jag gör en tvärgir och har inom några sekunder åter öppet synfält nedåt sjön. Där finns ingenting. Men jag vet att jag precis har sett någonting svart nere i båthamnen, så jag cyklar ner och tar mig en titt. Ingenting i vattnet. Inte en båt, ingenting.

NORRLÄNDSK BLYGHET

Jag noterar dock att några människor en bit bort samtalar upphetsat. Tyvärr cyklar jag inte fram till dem och frågar om de har sett något (norrländsk blyghet) utan sticker hem och berättar om min upplevelse för min mamma hemma på Bergsgatan.

 

40 minuter senare återvänder jag till båthamnen, som ligger bara ett kvarter från mitt hem, och jag hinner bara dit så händer det. Jag noterar två tjejer som hojtar och pekar på något från sin plats längst ut vid strandkanten, intill fotbollsplanen.


Vykort av Frösön, på andra sidan bron, som visar den tätaste bebyggelsen. Härifrån såg Michael Eriksson Storsjöodjuret 1977.

De befinner sig mindre än 100 meter från mig och då jag tittar åt det håll de pekar kommer ett okänt djur simmande, rakt utanför platsen där jag står.

Jag cyklar snabbt åt det hållet ut över bollplanen fram till strandkanten, som är byggd så att det stupar rakt ner i vattnet, och mindre än 10 meter ifrån mig simmar det här djuret förbi. Storsjöodjuret!

ODJURET SIMMAR FÖRBI

 

Det är ingen tvekan om det. Hjärtat rusar. Sjön ligger spegelblank framför mig och odjuret simmar förbi mig i en hastighet som motsvarar en joggares och jag följer efter det vid strandkanten.

Det jag ser är stort, två till tre meter långt. Jag ser det som måste vara ryggen av ett mörkt djur och jag ser en större del på en till två meter och sen är det en halvmeter vatten och sedan ser jag en mindre framdel, en hals eller nacke?

Hjärnan vill veta mer och jag plockar upp en sten och kastar den mot odjuret men missar. Jag vill så gärna se det titta upp, se hur det ser ut. Då dyker det plötsligt och jag har iakttagit det (mestadels) på nära håll, då det bara simmat mellan 12 och 15 meter ifrån mig.

Jag stannar kvar en stund vid sjön och kan notera att folk ute i en nöjesbåt cirklar runt runt precis som om de också letar efter något i vattnet.

BERÄTTAR UPPHETSAT

Deras båt befinner sig ett par hundra meter närmare bron och jag kan bara gissa att de också har sett något. Efter en stund sticker jag hem och berättar upphetsat om händelsen.

Min mor tycker att jag ska ringa till Länstidningen och då jag ringer och säger (något i stil med) “Jag vill berätta att jag just har iakttagit Storsjödjuret nere vid Frösö båthamn” hör jag att jag har en journalist från västsverige på tråden. Jag kan höra hans tvekan och hur han upprepar det jag just sagt till någon i bakgrunden.

Denne någon hör jag ryta “Ge hit luren!”. De skickar över en medarbetare och då vi träffas har jag varit nere vid sjön och ritat en teckning på plats som tidningen får. Det går i tryck dagen efter (har kvar klippet, men vet ej korrekt datum).

 

Det finns någonting i Storsjön, som vi inte vet exakt vad det är, än så länge.

SKINNET VAR VALAKTIGT

Det jag såg var ingen älg; det var hårlöst och skinnet tycktes hellre vara valaktig, ingen mal; det är inte bevisat att sådana finns i sjön även om det sägs i folkmun att det ska göra det; ingen stock som lossnat från sjöbottnen; det var inga fåglar på rad, som på håll kan påminna om pucklar; och det var inget gasutsläpp från bottnen som kan producera bubblor och vågskvalp.


MALFISK: Malens vara eller inte vara i Storsjön har diskuteras i årtionden i Jämtland. När GUST undersökte sjön 2001, hörde vi till vår stora förvåning ljud som påminde om just en mal och registrerade också dessa med vår hydrofon.

Jag såg någonting annat, någonting som folk har sett i den här sjön i säkert tusen år. Det jag såg den där dagen för 30 år sedan, bara 16 år gammal, var helt enkelt en rikskändis tillika doldis som i folkmun fått namnet Storsjöodjuret. Och det var en av de mest fantastiska upplevelserna i mitt liv.

Samma dag hade någon av traktens två morgontidningar (eller kanske båda?) rapporterat att flera människor sett Storsjöodjuret vid Frösö sjukhusområde och nere vid en brygga som ligger där.

GRYMT BESVIKNA

Min lillasyster Maria och en kompis till henne tyckte att det var spännande så de hade cyklat dit och suttit och spanat på bryggan i timmar just den här dagen, och blev förstås grymt besvikna då de kom hem och fick veta vad som skett hemmavid då de varit borta i samma ärende, men på fel ställe.

 

Sedan dess har jag talat med många människor om det här och är man ärlig och öppen själv så får man ofta igång en dialog där ny information dyker upp.

Jag har nu träffat på säkert ett dussin människor som har erkänt att de själva har sett Storsjöodjuret. Jag har fått höra deras historier och jag har fått veta att många här i trakten också känner folk som har sett något. Få av dessa har dock rapporterat sin upplevelse, så vi talar alltså om ett stort mörkertal.

 

Men varje sommar kan vi se notiser i lokalpressen om att någon eller några har sett någonting, och då och då även på TV.

STORSJÖODJURET BLAND ISFLAKEN

Den 29 april 1992 såg 13 ögonvittnen Storsjöodjuret vältra sig i vattnet ute bland isflak mellan Frösön och Rödön. De ringde media och Karin Strandberg, ett av vittnena, gjorde en skiss av vad de sett som de alla höll med om stämde.

Sedan dess har hon också gjort en oljemålning av odjuret, eftersom hon målar på fritiden. Nu slumpar det sig så att jag var granne med Karin på den tiden och jag kände henne väl då det här inträffade, så jag fick veta precvis vad som hänt, och jag kan intyga om att vi talar om en person med hög integritet här.


Karin Strandberg med den oljemålning hon gjorde efter att ha sett något i Rödösundet som tolkades som Storsjöodjuret. När jag träffade och intervjuade henne medgav hon dock att det mera liknat "en stor hoppande fisk". FOTO: Jan-Ove Sundberg, Copyright 2007.


På den här närbilden av Karins oljemålning ser man att det hon såg liknade en mal, komplett med s k skäggtömmar. FOTO: Jan-Ove Sundberg, Copyright 2007.

Folk har misstänkliggjort deras upplevelse, men tro mig, det är rent skitsnack. De här människorna såg verkligen det de säger sig ha sett den där dagen.

 

Den 10 augusti 1983 tog Carina Johnsson och Karl Gustav Larsson en serie bilder av Storsjöodjuret från sin båt.

DÖK OCH FÖRSVANN

Paret iakttog något som for fram i vattnet med hög fart från Brunflohållet mot Östersund, och kunde närma sig ca 400 meter och ta bilderna på ca 50 meters avstånd innan det plötsligt dök och försvann.


Carina Johnsson 1984, året efter hon tog sina uppseendeväckande bilder av något i Brunfloviken. "Det var stort och snabbt men om det var Storsjöodjuret vet jag inte", sa Carina då. FOTO: Jan-Ove Sundberg, Copyright 2007.

Tre av bilderna är tryckta i informationshäftet “Storsjöodjuret” från Jämtlands Läns Museum (ständigt i nytryck).


En av de fem bilder som Carina Johnsson tog av "Storsjöodjuret" för 24 år sedan. Man kan tydligt urskilja ett huvud och en kropp på ett väldigt platt och fiskliknande djur. FOTO: Carina Johnsson, Copyright 1983-2007.

Denna utgåva om Storsjöodjuret har baserat sin information och sina slutsatser på 153 observationer av sammantaget ca 400 vittnen (min utgåva från 1986 ska det tilläggas, det lär ha ändrats lite med tiden kan man tänka sig?).

Det finns statistik på observationer från 1635 fram till idag och präster, riksdagsmän och annat hederligt folk har under ed lämnat sina vittnesmål för eftervärlden.


När Storsjön ligger spegelblank sommartid ger sig även kanotisterna ut på den, men hittills har ingen av dem sett Storsjöodjuret. FOTO: Östersunds Turistbyrå, Copyright 2007.

 

Det är inte lätt för alla att tala om det här och jag har stött på historier som kastar helt nytt ljus över hur det tydligen kan vara.

OMEDELBAR SKILSMÄSSA

En person berättade för mig, att ett vittne denne kände fått höra av sin fru att det skulle bli omedelbar skilsmässa om vederbörande kontaktade media och gick ut med sin historia offentligt!

Ett annat vittne blev enligt vad jag har hört från någon som själv var med, så chockad av sin upplevelse att vederbörande gick in i en tillfällig psykos. Jag skulle kunna gå in djupare in på det, men jag tycker att det borde komma från de som själva upplevde det.

De psykologiska aspekterna är dock mycket intressanta, och jag minns ju själv den där personen på Länstidningen som röt “Ge hit luren!” till sin tvivlande kollega.

Vi norrlänningar är inte kända för att vilja göra något väsen av oss (undertecknad undantaget då, kan det kanske tyckas...), och att tala om något som kan riskera att framkalla andra människors hån och spe är förstås inget som ligger högt på listan över saker som är förmånliga för rykte och värdighet.

TRYGGA NORRLÄNNINGAR

Men att tiga är inte alltid guld, vilket de mer modiga tagit till sig. De som kan stå för sin upplevelse. Det borde ju alla trygga norrlänningar kunna göra...


Storsjön i solnedgången är en spektakulär syn. FOTO: Östersunds Turistbyrå, Copyright 2007.

 

Storsjön har en rik historia. På 1880-talet kom sjöfarten igång på allvar och det är kanske därför inte är någon slump att statistiken sköt i höjden på 1890-talet, med flera hundra procent.

Två av de större båtarna trafikerar Storsjön än idag. S/S Östersund och S/S Thomée.

S/S Östersund byggdes i Oskarshamn 1874, fraktades om sommaren sjöledes och om vintern med häst, monterades ihop och sjösattes.


S/S Östersund. FOTO: Östersunds Turistbyrå, Copyright 2007.

Hon gick i trafik på Storsjön till 1963, mot slutet med namnet Las Vegas, då den såldes till skrotning. En ideell intresseförening, Föreningen Bevara Ångaren Östersund, köpte dock loss den, renoverade den och sedan 1989 är den åter i trafik på Storsjön.

BYGGDES PÅ MOTALA VERKSTAD

S/S Thomée byggdes på Motala Mekaniska Verkstad 1875 och fraktades till Revsund där den monterades ihop och sjösattes 1880.


S/S Thomée. FOTO: Östersunds Turistbyrå, Copyright 2007.

Hon gör dagliga turer till Verkön och Andersön från hamnen i Östersund mellan juni och september varje år.

 

Dessa ståtliga ångbåtar från en svunnen tid tillhör nu det pittoreska som gör Östersund och Storsjön till vad den är.

Det är härligt att sitta nere vid båthamnen och äta en glass och se S/S Thomée, med det vackra Frösön och sjön i bakgrunden,  lämna bryggan med en maskin som avger sitt så karaktäristiska dunkande ljud och med en och annan tutsignal som säger “Nu far vi”. Och det är naturligtvis minst lika kul att ta sig en tur.

Vid denna hamn ligger numera även ett vikingaskepp förtöjt då och då under sommartid, en påminnelse om bygdens långa historia.

SVERIGES FEMTE SJÖ

Storsjön är Sveriges femte största sjö och på slutet av förra istiden för 9 000 år sedan var sjön knuten till havet. Den ligger dock numera 292 meter över havet och är 456 kvadratkilometer stor.

Den får sitt vatten från Indalsälven, Ytterån, Hovermoån och Billstaån och sjöns djup är upp till 74 meter. Sjön reglerades 1938, strax före kriget. Trakten har varit befolkad sedan järnåldern och har en lång och intressant historia.


Stämningen kan bli riktigt trolsk ute på Storsjön om vädret är det rätta för en paddeltur. FOTO: Östersunds Turistbyrå, Copyright 2007.

Jämtland har periodvis tillhört Norge och hela 10 blodiga krig om området har utkämpats, därför är det ingen slump att trakten kring Storsjön har flest antal skansar och borgar i hela Sverige.

Mitt emot centrum av Östersund reser sig den angränsande tillika  magnifika Frösön. Där låg Frösö skans som belägrades och intogs av norrmän 1644, 1657 och 1677 efter belägring och manfall.

"KRUTRÖK ÖVER JÄMTLAND"

En historieskatt som många jämtlänningar själva inte har en susning om idag. Men den som är intresserad i ämnet bör läsa “Krutrök över Jämtland” av Erik J Bergström.

 

Att något fanns i Storsjön har det alltid talats om. Kyrkoherden Morgens Pedersen i Herdal tecknade ned några skapelselegender som gick i folkmun 1635, och på den berömda runstenen, som numera står på Landstingets gård intill det röda kyrktornet på Frösösidan av bron mellan stan och Frösön, kan man tydligt se att den visar upp en orm som biter sig själv i svansen.


En Häradshövding nedtecknade år 1685 att det låg ett stort ormhuvud begravt under runstenen och att stenen skulle skydda befolkningen vid sundet vid överresa så länge den stod kvar. Efter ett krig, då stenen välts, såg befolkningen till att den restes igen, då det ryktades om mycken spökerier i vattnet. Bäst att inte reta de högre makterna i ofredstid.

SKULLE DÖDA STORSJÖODJURET

 

Folktro? Ja, det råder det ingen tvekan om. Men någonstans kommer det ifrån. Mot slutet av 1800-talet hade intresset höjts till oanade höjder och 1894 bildades ett bolag vars mål var att döda ett exemplar av djuret.

Den svenske kungen, Oskar II, tyckte att företaget var så intressant att han satsade pengar i det. En febril aktivitet utbröt och på vintern stod ett skjul på en brygga strax norr om bron klar, där man placerade en norsk harpunerare på vakt.


Med elektriskt ljus hoppades man locka till sig djuret och man placerade ut en jättelik fångstsax på platsen. Senare flyttade man alltihopa till olika platser vid Storsjön där Storsjöodjuret siktats, men något napp blev det aldrig.

Andra privata företag av liknande natur genomfördes under samma period, och en norsk valfångare anställdes under en period av en förmögen dam. Han lär ha haft anledning att svära över sitt öde där ute på isen, då kylan kom in över sjön med vinden från fjällvärlden.

GRISAR SOM LOCKBETE

1901 gjordes ännu ett försök med fångstsax, denna gång med grisar och kalvar som lockbete (!), men inte heller då hade man lyckan med sig.


För drygt 100 år sedan agnade man stora fångstsaxar med en spädgris, men Storsjöodjuret nappade inte. REKONSTRUKTION OCH FOTO: Länsmuseet, Copyright 2007.


Fångstsaxen, som idag finns att beskåda på Länsmuseet i Östersund, hade rejäla hullingar. FOTO: Jan-Ove Sundberg, Copyright 2007.

Vid ett tillfälle, flyttade sig den tunga saxen emellertid två kilometer och man fann något som påminde om fjäll på den. Myterna kring detta djur började uppnå legendstatus.

1949 kom den första rapporten från ett flygplan, då trafikflygaren Hans Borgsén och en medpassagerare iakttog ett stort djur som simmade i sjön nere på Brunfloviken.

Han slog av planets motor och svepte över det på 100 meters höjd och rapporterade att odjuret var ca tre meter långt och att det hade tre pucklar och en ovanlig kropp.

Men redan 1935 målades en tavla av Harald Millgård, där vi kan se ett möte mellan ett sjödjur och ett flygplan, historien berättar dock inte varifrån konstnären fick sin inspiration.


Harald Millgårds tavla av hur piloten i ett dubbeldäckat flygplan får syn på Storsjöodjuret. FOTO: Länsmuseet, Copyright 2007.

Att det legat en flygplats, både med civilt och militärt flyg på Frösön, kan ha bidragit. Men kan någon ha sett något i sjön redan före 1949 från luften?

STORSJÖODJURET FRÅN LUFTEN

Då jag gjorde lumpen, just på militärflyget på Frösön, berättade en stamanställd polis att han talat med folk då han var ung på basen, som sett Storsjöodjuret från luften, så det bör finnas historier där även om de inte är inrapporterade.

Allting man hör kan ju inte bara vara nys, även om en del kan vara det. Och det är klart att folk som befinner sig i lågflygande flygplan har ypperliga tillfällen att se vad som händer på sjöns yta.

 

Turistnäringen har mjölkat legenden om djuret till det yttersta. Man var med om att driva igenom att djuret fridlystes av Länsstyrelsen den 22 januari 1986, vilket naturligtvis blev väldigt omtalat och säkert var bra för turismen.

Men säg det goda som varar. För ett par år sedan upptäckte betongbyråkraten Nils-Olof Berggren (JO) att Länsstyrelsen i Jämtland haft alldeles för kul på jobbet för 20 år sedan och upphävde efter en tid fridlysningen den 25 januari 2006.


FRIDLYSNINGEN ETT JIPPO

Jämtlands president, Evert Ljusberg, svarade i en pressrelease att han ämnade “Kulturminnesmärka JO”.


Jämtpresidenten EVERT LJUSBERG uppges ha blivit bestört när fridlysningen av Storsjöodjuret hävdes i Stockholm och fann där ännu ett skäl att skilja Jämtland från resten av Sverige!

Jo jo, man vet inte om man ska skratta eller gråta. Och även om fridlysningen varit ett jippo så kunde det ju inte skada något heller, till skillnad från idag då fältet åter ligger öppet för jakt på Storsjöodjuret, för den som så önskar.

1968 registrerades något i djupet på ekolod, som var sex meter långt och en och en halv meter brett, samt befann sig på 20 meters djup.

I oktober 1993 berättade Ture Lindström från Brunflo att han sett en ekolodsremsa, där ett sex meter långt objekt kunnat urskiljas.


Ture Lindström skänkte GUST den här bilden av en ekolodsremsa där man kan se en s k "banan", som fiskarna säger på sitt eget fikonspråk. "Det vore spännande om det var Storsjöodjuret", sa Ture när vi träffades 1993. FOTO: Ture Lindström, Copyright 1993-2007.

 

Den 16 augusti 1998, genomsöktes delar av Storsjön med ett större antal båtar som också använde ekolod. Loch Ness-experten Adrian Shine var på plats och media hoppade högt av glädje. Något resultat fick dom dock inte.

 

Nytt millennium, nya möjligheter. År 2000 togs åtta  Storsjöodjursobservationsplatser runt sjön i bruk, vilket var ännu ett genialiskt påfund av turistnäringen.

LER URSÄKTANDE

Inte för att jag bryr mig, men man ser folk som har med sådana här saker att göra på TV ibland och de anstränger sig alltid med att le lite ursäktande då de säger “Det är klart att Storsjöodjuret finns...blink, blink”.


Östersunds kommuns officiella symbol av Storsjöodjuret ser ut så här. FOTO: Östersunds Turistbyrå, Copyright 2007.

 

Med dagens teknik, då varenda sjuåring springer omkring med en mobiltelefon som har både foto- och filmkapacitet, lär det inte dröja länge innan fler bilder dyker upp från Storsjöns stränder, eller från någon båt.

Om det här odjuret, eller rättare sagt om den här arten, klarar av att fortplanta sig även framledes, kommer vi förmodligen att få allt mer bevis på dess faktiska existens med tiden.

Hade jag haft en kamera eller en modern mobiltelefon med mig den där sommardagen vid Frösö båthamn för 30 år sedan, hade det funnits bra bilder. Det kan även hundratals andra människor säga. Så oddsen är goda.

Det vore onekligen spännande att en dag få veta exakt vad det här handlar om.

FOTNOT:

Se också GUST's egna reportage: STORSJÖODJURET, publicerat 2003 reportaget STORSJÖODJURET FOTOGRAFERAT IGEN, publicerat 2003 reportaget ODJUREN I STORSJÖN, publicerat 2004 och slutligen: STORSJÖODJURET SYNLIGT IGEN, publicerat 2006