Visst är det väl
ett märkligt djur som picterna avbildat här ovan? Det
stämmer inte in på dagens beskrivningar av Nessie, och
knappast inte gårdagens heller. Däremot stämmer det
ganska bra med djur som setts till havs, och kanske även med en
salamander, ett djur som många lokala invånare för
övrigt tror döljer sig bakom Nessie.
Om vi börjar med likheten med "havsmonstren", kan ni begrunda
picternas odjur, kontra något vad som setts respektive hittats
på och i haven under de senaste århundradena:
Det här okända
djuret har setts i många år i Altamaha River, Georgia, USA,
som är öppen
ut mot Atlanten. Illustration: Ann Davies, Copyright 2004.
Det här okända djuret spolades iland på en öde
strand i Gambia i Afrika i juni 1983. Illustration: The Unknown,
Copyright © 1986.
På 1800-talet, då Loch Ness fortfarande var okänd
för omvärlden och varken hade nåtts av de stora
turistströmmarna eller några monsterjägare, hade
lokalbefolkningen en helt annan kontakt med Nessie och hennes
släktingar än de har idag.
Uppsyningsman
Det hävdade åtminstone Alexander Campbell, en uppsyningsman
på Loch Ness som redan 1810 såg djuren i sjön till och
från och liknade Nessie med en salamander. I boken "The Loch Ness
Story" av Nicholas Witchell (The Lavenham Press Ltd. 1976; sidorna
28-29) berättade han:
"Vid ett tillfälle räddade jag ett lamm som fallit utför
en klippa och när jag som bäst höll på med det,
dök djuret i sjön upp bara ca 50 meter ifrån mig. Det
var säkert sex meter långt, men det liknade som sagt en
salamander".
Kan Nessie verkligen vara
en slags salamander, ett djur som har förmågan att vistas
både på land och i vattnet?
Och författaren Nicholas Witchell fortsätter: När
färjan mellan Temple Pier och Abriachan Pier fortfarande var i
trafik på 30-talet, brukade skepparen hälsa på
pirmästaren genom att ropa: "Har du sett salamandern idag,
Sandy?". Så långt Nessie.
"Målade
människor"
Vilka var då picterna? Varifrån kom de? Hur levde de? Och
vad har de för koppling till Loch Ness? Ja, det mesta om dessa
"målade människor" är okänt, men GUST har
ändå lyckats pussla ihop en ganska nyanserad bild av dem.
Picterna är de första bosättarna i Skottland som kan
kallas för ett folk. De har efterlämnat ett stort antal
uthuggningar i sten, metallarbeten och runda stenmegaliter som kallas
brocher.
Det finns ingenting nedtecknat om dem, förrän kristendomen
kom till Skottland på sexhundratalet e.Kr. och historikerna
började skriva ner deras historia.
Hårda strider
Mycket av det vi vet om dem kommer från denna dokumentation och
från romerna, som utkämpade många hårda strider
picterna, från det första till det fjärde
århundradet.
Picternas territorium sträckte sig från östkusten av
dagens Skottland, norrut till Firth of Forth vid Loch Ness och
österut till den bergskedja som ofta kallas Storbritanniens
ryggrad.
Arkeologiska fynd visar att området beboddes redan från det
tredje årtusendet f.Kr., trots att mycket litet är känt
om detta unika folk.
Under det första årtusendet f.Kr., trängde de keltiska
britterna allt längre norrut och upprättade bosättningar
långt inne på picternas mark, vilka de troligen
utkämpade hårda strider med.
Förliste på
Nordirland
Enligt vissa historiker kom picterna ursprungligen från Skytien
(ett land som på den tiden låg bortom Iran och Irak). Den
ansamling som nådde det nuvarande Skottland var sannolikt
sjömän och hade kastats runt den brittiska kusten tills de
till slut förliste på Nordirland.
När de frågade om de fick bosätta sig där de
strandat, skulle irländarna ha svarat att det inte fanns plats
för dem. Istället föreslog de att de skulle söka
sig till landet i öster (Skottland). Mötte de motstånd
även där, kunde irländarna till och med hjälpa dem
att slå ner det.
Då picterna inte hade några kvinnor med sig, fick de lov
att ta några irländska hustrur med sig, och i gengäld
lova att deras framtida kungar bara skulle väljas från
kvinnornas blåa blod.
Hedniska och barbariska
Mannen som slutligen lyckades kristna de hedniska och barbariska
picterna var St. Columba, ett irländskt helgon som år 565
lät bygga ett kloster på ön Iona på Inre
Hebriderna.
Den första observationen av ett monster i Loch Ness gjordes
samma år, alltså 565, och finns nedtecknad i biografin om
Sankt Columba, andra
boken, kapitel 27.
Columba var 40 år gammal när han reste med tolv
läroljungar till Skottland. för att kristna picterna i
Inverness.
Odjur i floden Ness
Under den resan var han en dag tvungen att korsa floden
Ness med båt. Då han kom till flodens mitt såg han
några män som höll på att begrava en man, som
efter deras påståenden blivit ihjälbiten av ett odjur
i floden.
Columba befallde då, att en av hans läroljungar skulle simma
över floden på samma ställe som djuret hade angripit
och dödat den stackars mannen.
Den Helige Lugne Mocumin anmälde sig frivilligt och kastade sig i
vattnet. Odjuret blev omedelbart synligt. Sankt Columba gjorde
korstecknet i luften och sa med hög stämma: "Tänk inte
på att komma närmare eller röra denne man. Vik
tillbaka!".
Columba räddade en
simmande pict från
att ätas av ett dåtida odjur i floden Ness och efter den
brevadaden lät
sig det målade folket omvändas till kristendomen. Ill: Bill
Rebsamen,
Copyright 2004.
Lät sig omvändas
Odjuret sjönk tillbaka ner i djupet och är picterna
såg detta mirakel och såg att ingenting hände Lugne
Mocumin, lät de sig omvändas till den kristna läran.
Berättelsen är nedskriven omkring 100 år senare av
Sankt Adamnan, som själv haft anknytning till Columbas kloster
på Iona. Det latinska orginalmanuskriptet finns i Scaffhausens
bibliotek i Schweiz.
Termen "monster" är ett obestämt namn på Den Stora
Ormen och liknande varelser av forntida ursprung.
Orm eller vatten-häst
De flesta medeltida referenser talar emellertid om "levitan"
(havsvidunder), drake, flod-häst, orm eller vatten-häst
(näcken).
Det första omnämnandet av "monster", som referens till ett
skotskt vattendjur, tillskrivs Timothy Pont som år 1590 skrev om
ett "monster" i Lough Ardgour. Det finns därför skäl att
anta, att djur kända som "monster" var ett samtalsämne i
Skottland även tidigare.
Ordet "monster" härstammar från det latinska "monstrum"; ett
omen, då det sällsynta uppdykandet av dessa högst
märkliga och ofta kusliga djur ansågs förebåda
ovanliga händelser. Uttrycket "The Loch Ness Monster" myntades
1933.
"St Columbas liv"
Adamnan skrev i
biografin "St Columbas liv" (
The Life of St. Columba) att
helgonet samtalat med picterna genom en tolk.
Enligt historikerna talade de en slags gäliska som modifierats av
britterna och andra folkslag och som slutligen blev dagens skotska (som
är en "rotvälska" i stil med det svenska
Överkalixmålet).
Med början år 794, slog norska och svenska vikingar till mot
Englands, Skottlands och Irlands kuster. Deras långskepp
attackerade var helst de kunde ta sig iland och vikingarna mördade
och plundrade, satte eld på allt de inte kunde ta med sig och
fick dåligt rykte i hela Europa.
Attackerade och plundrade
År 806 fann de ön Iona, som de attackerade och plundrade och
hela den religiösa församlingen mördades, inklusive
helgonet St. Columba - det var alltså en skandinav, som
dödade den man som 250 år tidigare haft den första
kända kontakten med vad som kan ha varit Nessie!
I slutet av tiotalet hade picterna så gott som upphört att
existera och övergått i vad som är dagens skottar.
Det gäliska namnet för Skottland var Alba, men på
1200-talet började skottarna referera till sitt land som Scotia,
som är latin för just Skottland. Scotia blev så
småningom Scotland, ett namn som finns kvar än idag.
Fritt och oberoende
Picterna hade totalt 69 kungar innan det till slut togs över av
skotten Kenneth Mac Alpin, som allt sedan dess utropat
högländerna som fritt och oberoende.
Britterna har gjort allt för att kuva dem, men eftersom man inte
vill ha ett nytt Nordirland har man till slut gått med på
att ge dem ett eget parlament i Edinburgh och de forntida barbarerna
tycks till slut ha blivit civiliserade.
Källor: DeborahAnne
MacGillivray Rogers' PictLadyCat, The
Pictish Nation, The
Pictish Arts Society, DeborahAnne och Sean O Gallchoir. Andra källor återges i texten.
Översättning och bearbetning:
Jan-Ove Sundberg, GUST © 2004. 
