Sommarens mest spännande expedition:
Äventyrare letar odjur i Amazonas som kan rädda världens största regnskog

Om äventyraren och expeditionsledaren David Oren bara kunde hitta en enda av de skräckinjagande varelser han vet finns därute, jättestora sengångare med enorma klor som enligt ryktet kan vrida av huvudet på människor, skulle han kunna rädda världens största regnskog.

Manuel Vitorino Pinheiro dos Santos (här till höger) hade precis skjutit fyra vitskäggspekarin när han hörde något. Ett fruktansvärt, hjärtskärande, människoliknande skrik kom från en snårskog av vinrankor ca 50 meter bort.

"Man får gåshud när man hör det", säger Dos Santos. Han släppte pekarisvinet han höll på att stycka, tog tag i lianerna han hade skurit av för att binda fast kadavren på ryggen och sprang i motsatt riktning mot en närliggande flod.

Det andra skriket var mer avlägset men oljudets styrka fick ändå träden att skaka. De tredje och fjärde ropen lät dämpade och verkade komma långt inifrån regnskogen under det att djuret rörde sig bortåt.

HADE INGA SKOTT

Dos Santos väntade emellertid i vattnet ungefär en timme innan han kände sig säker nog att återvända till sina pekarisvin. "Jag hade bara en kniv, inga skott, och jag ville inte möta varelsen”, förklarar han.

Ingen, vare sig Dos Santos eller någon av de andra invånarna i den lilla byn Barra do São Manuel som ligger på sandbankerna vid floden Tapajós djupt inne i det brasilianska Amazonområdet, eller någon annan i den vidsträckta regnskogen ser fram emot att stöta på varelsen, oavsett om de har med sig ett gevär eller inte. 

Varelsens kropp är täckt av långt rött hår, när den står på sina bakben är den nästan två meter lång och den luktar så illa att stanken kan förvirra alla som befinner sig inom dess räckhåll. Mapinguarin sägs vara regnskogens vildaste, ovanligaste, mest mystiska och mest skräckinjagande invånare.

Jämfört med en människa (se rekonstruktionen till höger) är den förmodade sengångaren ett hiskeligt odjur och vad man vet är den inte heller särskilt fridsam av sig.

Den sägs undvika vatten, vandra med och försvara kringströvande flockar pekarisvin, jaga mat på natten, vrida sönder stora palmer med sina enorma klor för att komma åt den mjuka insidan, ha bakåtvända fötter och inte kunna skadas av kulor.

BERYKTAT SÖKANDE

Mapinguarin sägs också vara ett fantasifoster i hjärnan på folk som Dos Santos och den framstående forskaren David C. Oren, vars obevekliga sökande efter en mapinguari håller på att bli lika beryktat som odjuret själv.

Ungefär två månader senare får Oren och hans sökteam höra Dos Santos berätta om sitt möte medan han står på samma plats i skogen nära Barra.

Det är sent på eftermiddagen och det redan dunkla grönaktiga ljuset i regnskogen håller på att försvinna. Alla tystnar när Dos Santos berättar sin historia. Även om det är tomt bakom copaivaträdets tjocka stam, kan man i fantasin skönja en otydlig mapinguariskepnad. 

Männen har redan hört historierna, men ibland kallas varelsen något annat: capé-lobo (vargens slängkappa), mão de pilão (mortelstötshanden), pé de garrafa (flaskfoten) eller juma.

Dos Santos säger att den mapinguari han såg hade klor som ett enormt bältdjur, en apas ansikte och en stank som fick honom att må illa; den luktade som vitlöksvin och illaluktande pekarisvin.

BIOLOGISK MÅNGFALD

Oren, som är ornitolog och expert på biologisk mångfald i Amazonas vid Emílio Goeldi Museet i Belém, lyssnar på Dos Santos berättelse och sedan kupar han plötsligt sina händer runt munnen, böjer huvudet bakåt och ropar till i hopp om att mapinguarin ska svara.

Det spelar ingen roll hur ofta han gör detta; fortfarande får det hans omgivning att ofrivilligt rysa till. Hans höga skrik blir lägre och lägre och avslutas med ett dovt muller. Tystnad.

Försök med utsändandet av identiska ljud till olika odjur har gjorts tidigare, både i luften och vattnet, men varken forskarna eller kryptozoologerna har fått något svar från den varelse man sökt.

Sedan kommer ett genomträngande ljud. En larmpiha, en fågel som har ett visslande läte som påminner om visslingar från byggarbetare på lunchrast, svarar honom. 

Men inget annat. Gruppen, som består av Dionisio Pimentel, en tekniker från Goeldi Museet, Tiago Xipaia, som har följt med Oren och Pimentel till det här området tidigare, Dos Santos och två andra män från Barra, Sebastião Miranda och Luís Claudio Albuquerque Mendes, går tillbaka till lägret för att äta nyskjutna pekarisvin till middag.

HITTADE  FOTSPÅR

Ingen verkar emellertid besviken. Flera bybor säger sig ha sett eller känt lukten av odjuret de senaste veckorna, och under sin allra första dag i skogen hittade männen en uppsättning spår: fotspår som var ca 28 cm långa och 13 cm breda med en steglängd på ca 91 cm.

Expeditionen har bara börjat och Oren, som har satt sitt akademiska rykte på spel eftersom han tror på historier från jägare, arbetare som tappar gummiträd och folk som bor i regnskogen som säger att mapinguarin verkligen existerar, fortsätter att vara försiktigt optimistisk. Han vet att den som fångar en legend själv blir den största legenden.

Maria Inês och hennes dotter Joelma Fernandes (till vänster) har berättat att de nyligen såg en mapinguari på flodbanken nära sin by. Foto: Marguerite Holloway, Discover, Copyright 2007.

Oren har inte alltid trott på mapinguarin. Han hörde talas om varelsen när han för första gången, för mer än 20 år sedan, kom till Brasilien för att forska om fåglar för sin doktorandtjänst vid Harvard.

Han satte snabbt in mapinguarin i samma kategori som andra myter från Amazonas: boto-delfinen, som man skyller alla oönskade graviditeter på eftersom den kan anta skepnaden av en stilig man, tränga sig in på byfester och locka unga kvinnor in i den blomstrande natten eller den mångskiftande varelsen curupiran, som kan förvandla sig till ett djur eller en hårig, ful man och som hemsöker jägare.

ILLALUKTANDE ODJUR

Vissa av berättelserna om mapinguarin är precis lika fantastiska: Den sägs vara en gammal indian vars övermod fick honom att söka efter odödlighet och som nu är dömd att vandra för evigt i skogen som en illaluktande, lurvig bicho (odjur på portugisiska).

Den har bara ett öga, älskar tobak och vrider av den övre delen av skallen på sina mänskliga offer för att kunna suga i sig den grå hjärnsubstansen.

Men Oren ändrade åsikt för ungefär 15 år sedan, efter det att han hört många berättelser om mapinguarin.

"Jag pratade med en vän och han sa: David, du är biolog och jag är historiker. Vad för sorts varelse skulle det kunna vara?'", kommer Oren ihåg. "Och det var när jag för första gången lyssnade uppmärksamt på en av dessa berättelser som det gick upp ett ljus."

I en monografi från Goeldi Museet lade Oren 1994 fram hypotesen att mapinguarin verkligen existerar eller alldeles nyligen dog ut och att den i själva verket är den sista kvarvarande av de marklevande jättesengångarna, en överlevare från pleistocen, som hållit sig gömd i tropikerna.

TRÄDLEVANDE SENGÅNGARE

Dessa enorma varelser, som var besläktade med dagens två- och tretåiga trädlevande sengångare men som hade högre metabolism och därmed var snabbare, uppstod för ca 30 miljoner år sedan och strövade runt i Syd- och Nordamerika, Karibien och på Antarktis.

De var rödhåriga vegetarianer med stora klor som krökte sig under fötterna och som var riktade bakåt när de gick på alla fyra. De kunde stå på bakbenen som människor och vissa arter hade hudben, d.v.s. beniga plattor som gjorde deras hud hård.

Mätt i paleontologiska tidrymder var det bara igår som den marklevande jättesengångaren försvann. Den utrotades av jakt eller klimatförändringar eller en kombination av båda två för ca 5000 till
10 000 år sedan.

Oren tyckte att det i högsta grad verkade troligt att det fortfarande skulle kunna finnas sådana djur i världens största regnskogsområde, där man dessutom hittat många fossil av den marklevande sengångaren.

MARKLEVANDE SENGÅNGARE

Oren är inte den förste vetenskapsman som dragit denna slutsats. I slutet av 1700-talet tolkade den argentinske paloeontologen Florentino Ameghino ett ögonvittnes berättelse om en märklig varelse som setts i södra Patagonien som ett tecken på att det fanns marklevande sengångare.

Floderna de glider fram på är oftast stilla, tysta och mörka och inger både fruktan och ett dystert intryck. Det är i sådana här miljöer som den jättelika sengångaren sägs leva.

Fastän Ameghino aldrig fann några bevis så beskrivs hans tankegångar i detalj av zoologen Bernard Heuvelmans i boken "On the Track of Unknown Animals" (På jakt efter okända djur).

Boken, som publicerades 1955, och var början till kryptozoologin, fascinerade Oren. Heuvelmans avslutade sitt kapitel om Ameghino och de marklevande jättesengångarna med en gäckande fråga om Amazonas: "Kan de inte fortfarande finnas i detta 'gröna helvete' och tycka att det är ett rofyllt paradis?"

Att smyga sig på den vilt stirrande mapinguarin i Amazonas gröna helvete är inte den lättaste sysselsättning man kan ägna sig åt.

DET KRYLLAR AV INSEKTER

Terrängen är våt, tät och mörk och kryllar av fästingar, spindlar, myror som sticks, mygg med malaria, getingar, honungsbihybrider, bin som inte sticks (men som ändå kan nypa till ordentligt), kvalster, bönbladlöss (som bär på leishmaniasis) och den fruktade styngflugan.

Oren råkade ut för alla dessa men i synnerhet den sistnämnda. På hans vänstra häl finns ett ärr, stort som en femtioöring, omgivet av ett nät som liknar åderbråck.

En styngflugslarv, som antagligen tog sig in under huden genom ett myggbett, åt sig runt i hans fot under flera veckor och utvecklades till en 2,5 cm lång fluga som tuggade fram ett nytt cirkulationssystem och aldrig höll sig stilla eller anlade ett andningshål som styngflugslarvet annars normalt gör.  "Den var styngflugornas Jacques Cousteau", säger Oren. "Den hade en aqualunga."

Från vänster till höger: 1) Styngflugan äter sig in i bröstet på en människa. 2) En larv av flugan avlägsnas från någons öga, sedan den ätit och livnärt sig på det. 3) Larver som tar sig in i hjärnan kan orsaka inflammation på hjärnhinnan och i värsta fall döden. Foto: Bill Willis, Copyright 2007.

Förutom att tampas med insekter och andra prövningar måste Oren och hans team också täcka så stora områden som möjligt. Ibland går de hela nio timmar per dag för att försöka hitta nygjorda spår efter pekarisvin.

ÄTER VITSKÄGGSPEKARI

"Det är som att försöka hitta en nål i en höstack utan magnet", säger Oren medan han sitter i mörkret i lägret och äter vitskäggspekari tillsammans med en aptitretare bestående av gårdagens frigående curassow-fågel som rostats över lägerelden.


David Oren konsulterar en numera ögonlös man från Barra som för teamet beskriver viktiga landmärken som sjöar och vattenhål på den karta som används vid sökandet efter sengångaren. "Ingenting går upp mot att få råd om vägen av en blind man", säger Oren och skrattar. Foto: Marguerite Holloway, Discover, Copyright 2007.

Männen diskuterar morgondagens strategi: Eftersom de nu har funnit den plats där Dos Santos hörde något ska gruppen försöka hitta ett vattenhål som han också kommer ihåg och se om där finns spår efter pekarisvin eller mapinguarin. De enorma spår som gruppen fann den första dagen var en vecka gamla enligt Dos Santos. Han och Pimentel följde dem så långt de kunde men spåren försvann gradvis.

Expeditionen är Orens sjätte sedan 1994, då han ute i fält började leta efter bevis för varelsen.

AVLÖNAD AV VÄRLDSBANKEN

"Om man lägger samman alltihop så blir det faktiskt mindre än fyra månader", säger han. Han har fått bidrag för arbetet från den brasilianska Boticário-stiftelsen och från ett litet filmbolag, för övrigt är han främst beroende av sin lön från Goeldi. I lönen ingår de många anslag han får från exempelvis MacArthur Foundation och världsbanken.

Än så länge har de bevis som Oren samlat på sig - en hårtuss, ett antal avföringsprov från olika områden och avgjutningar av fotspår - inte resulterat i något utan försvunnit likt spåren i skogen.

Håret visade sig komma från en agutier, avföringsproven innehöll inte någon DNA förutom i ett fall då DNA från en myrslok påträffades och avgjutningarna har inte något vetenskapligt värde eftersom de, vilket Oren villigt påpekar, "lätt kan förfalskas".

Det är svårt att bortse från avsaknaden av faktiska bevis. "Han är en tokstolle" muttrar en ornitolog som vill vara anonym. Till och med forskare som stöder Orens sökande har svårt att få bristen på mapinguaribevis att gå ihop med hans rigorösa arbeten om fåglar och biodiversitet.

VAR FINNS BEVISEN?

"Han är en förstklassig forskare" säger Roger Sayre på Nature Conservancy. "Men det är som allt det där man ser på TV: De kör med en massa lockande reklam och sen undrar man: Var finns bevisen, David?' ".

Andra forskare är mer villiga att tro. "Världen skulle vara bra rutten om man vägrade att tro på att något existerade tills man faktiskt hade sett ett exemplar på museum".

Det finns ju många saker vi är villiga att tro på utan att ha sett dem" säger biologen Kent Redford på Wildlife Conservation Society och nämner subatomära partiklar och Madeleine Albrights redogörelse om NATO-flygangrepp i Kosovo. "Varför inte en mapinguari? Mer tilltro till David är önskvärt och jag hoppas samtidigt att han har rätt."

Styrkan i Orens övertygelse härrör från de redogörelser han samlat från mer än 50 vittnen som har stött på varelsen. Ett vittne är Mário Pereira de Souza som Oren besöker för tredje gången, på sin väg mot Barra.

OVILLIG ATT BERÄTTA

De Souza bor i Itaituba där han är diversearbetare för vägdepartementet. På uppmaning av Oren berättar De Souza sin historia igen, men det är tydligt att den inte tillhör hans favoritminnen.

Historierna om sengångaren är många men några fysisa bevis har ingen ännu kunnat lägga fram.

Han mötte en mapinguari 1975 när han jobbade som jägare för ett gruvläger längs med Jamauchim-floden som flyter samman med Tapajós precis söder om Itaituba. De Souza säger att den långhåriga varelsen skrek och kom mot honom på ostabila bakben.

Men det han minns bäst och det som fått honom att aldrig sätta sin fot i regnskogen igen, var stanken. "Jag andades in den fruktansvärda lukten och den gjorde mig yr", säger han. "Jag mådde inte bra på två månader."

Att Oren förlitar sig på muntliga berättelser besvärar många forskare. "Jag tror det är en bluff", säger Louise Emmons som är forskarsassistent på Smithsonian Institutionen. "Som alla vet älskar  lokalbefolkningar att dra lättlurade forskare vid näsan."

PYTTELITEN CHANS

Trots att Emmons är fascinerad över Orens jakt, säger hon att chansen att hitta en sådan varelse någonstans i Amazonas är pytteliten eftersom naturforskare har rotat omkring där i århundraden: "Jag har aldrig hört talas om att där skulle finnas något som vi inte känner till, i synnerhet inte ett stort djur."

"Jag tror inte han råkat ut för en bluff. Jag tycker att han är modig", genmäler Nigel J. H. Smith som är geograf vid University of Florida i Gainesville.

Smith har rest mycket i Amazonas och har samlat folksagor och legender, däribland berättelser om mapinguarin, som han beskriver i sin bok "The Enchanted Amazon Rain Forest: Stories From a Vanishing World".

"Vi behöver inte ifrågasätta lokalbefolkningens kunskap, för där finns mycket kunskap om lokal naturhistoria som forskare är alltför villiga att förkasta. De hittade ju ett utdött pekarisvin nere i Paraguay för 25 år sedan."

FORSKARNA VÄGRADE TRO

Chacopekarin var välkänd av infödingarna, ändå tog det lång tid för forskarna att tro på och hitta den.

"Den var också ett mytiskt djur", minns Phil Hazelton som är specialist på skötsel av naturtillgångar vid världsbanken och som hjälpte till att hitta varelsen. "Trots det fanns pekarisvinet mitt under näsan på oss och dess storlek var skrämmande." Det sydamerikanska pekarisvinet. antogs ha utrotats under de senaste århundradena, men lever alltså i högsta välmåga.

Även i den delen av regnskogen som ligger bara på en halv dags promenadavstånd från bebyggelsen, som t ex Barra, är det lätt att tänka sig att vad som helst som valt att hålla sig gömt skulle kunna göra det. I slutet av den första veckan, som bestått av mycket skärade och slitande genom den snåriga terrängen, växer frustrationen inom Orens team.

Amazonas sett uppifrån är en grön matta av djungel och precis lika ogenomtränglig som den ser ut, så spaning från luften leder inte heller till den jättelika sengångaren om någon nu trodde det.

HÅRRESANDE SKRIK

Trots att de möter hål efter jättebälta, tapirspår och en grupp ullapor, vilket visar att jakttrycket är lågt och att området lämnats i stort sett ostört, utstöter det lurviga djuret inga hårresande skrik eller lämnar någon avföring man kan samla in.  

Männen hittar en annan uppsättning fotavtryck som är ca tre gånger så stora som fotavtryck från regnskogens största varelse, tapiren, men de är ännu äldre än den första uppsättningen. Vid ett tillfälle passerar man ett träd som har märken efter en onças (en jaguars) tänder och klor.

Denna varelse visar sig knappast ens för de människor som bor hela livet i regnskogen. "Den här varelsen är sällsyntare än en onça", säger Oren när gruppen fortsätter igen för att följa ett pekarispår.

Det är oklart varför mapinguarin skulle hänga ihop med stinkande vildsvin. Kanske "gillar den att äta samma sorts mat som vitskäggspekarin gör", funderar Oren. "Eller så har jag fel och den är ett fruktansvärt pungdjur som äter vitskäggspekari. Men jag hoppas att det inte stämmer för i så fall kommer den att äta oss."

PEKARISVINETS BESKYDDARE

Dos Santos påstår att skälet till att djuren umgås är lätt att förklara: "Den är pekarisvinens beskyddare."

Det här är det sydamerikanska pekarisvinet.

Denna åsikt om mapinguarin tror Nigel Smith ligger bakom många av Amazonas folksagor. Geografen hävdar att berättelser om vedergällning från mapinguarin eller andra hotande varelser ser till att skogens befolkning inte tömmer dess tillgångar.

"Många legender uppstod för att underhålla publiken med färgstarka och inspirerande historier", skriver han i "The Enchanted Amazon Rain Forest". "Indirekt bidrar de emellertid också till att lätta på trycket för djur- och växtlivet."

Detta kan också förklara Orens besatthet, skälet till varför han utsätter sig för åtlöje och de svåra prövningarna i expeditionerna: Han älskar regnskogen och han älskar Brasilien, ett land som han just har blivit naturaliserad medborgare i.

Oren menar också att om man hittar den gäckande  mapinguarin, sblir myndigheterna i Sydamerika tvungna att bevara stora landområden för att skydda varelsen.

Amazonas i Sydamerika är en av de mest svårtillgängliga platserna på jorden och alla som varit där är överens om att endast infödingarna kan hitta något i "det gröna helvetet", men dessa bryr sig varken om jättelika sengångare eller andra okända djur.

Breda och smala, korta och långa men överallt i Amazonas ringlar sig floder genom den täta djungeln och många av dem har aldrig beträtts av en vit man.

Inte heller att flyga över Amazonas många floder ger något större utbyte. Det var som en av de många äventyrspiloterna uttryckte det: "Ser man något intressant på vattnet är det ändå borta i samma ögonblick som man dyker ner mot det".

David Oren och hans team har paddlat på ett oräkneligt antal av Amazonas floder, mest för att det är snabbaste vägen att ta sig mellan två punkter, sett många märkliga och okända djur på sina resor men har trots det inte ett enda foto med något bevisvärde!

David Oren: "Amazonas är en värld för sig och kunde lika gärna ha funnits på en annan planet, så sällsam och annorlunda är den, men jag älskar den och hoppas att vi kan bevara det som fortfarande finns kvar, när de stora skogsbolaget en dag skövlat klart".

GRUVBOLAGET BESTÄMMER

I skogen nära Barra äger gruvbolaget CVRD mineralrättigheterna och de kan när som helst bestämma sig för att fälla träd och barlägga den rödaktiga jorden.

Om man hittade mapinguarin här "skulle allt det där förändras", säger Oren. "David har valt att ägna sitt liv åt Amazonas djur och växter", observerar Redford som har känt Oren sedan de var doktorander tillsammans på Harvard för mer än två decennier sedan.

"Så på sätt och vis har hans övertygelse om mapinguarins existens, lika mycket att göra med att söka efter en stark symbol för behovet att bevara Amazonas som med hans övertygelse om att djuret verkligen existerar. Jag tror att en del av den lidelse han visar i sitt sökande, faktiskt är en lidelse efter att komma på hur Amazonas regnskog ska kunna överleva."

Trots att han är så lidelsefull verkar Oren för stunden trött på jakten. En eftermiddag i lägret under de sista dagarna av expeditionen säger han att han kanske ger upp och låter någon annan söka i regnskogen efter varelsen.

NÄRA ATT GE UPP

<>Det faktum att han har lagt fram sin hypotes räcker, säger han, det gör det mer sannolikt att andra besökare i regnskogen kommer att visa upp mapinguarin om de dödar en i framtiden.

"Om vi inte lyckas den här gången borde jag verkligen fortsätta med ornitologin", suckar han. "Man får erkännande för hur många artiklar man skriver, inte för hur många hopplösa uppgifter man tar sig an."

Den natten öser regnet ner och teamet tränger ihop sig under en presenning i mörkret medan de slår efter myggor och tänder ljuset igen efter att nattfjärilar har släckt lågan.

Fyllda med ris, bönor och kassava lämnar männen lägret 7.30 nästa morgon. Moln av bönbladlöss följer dem. Med Dos Santos i täten kupar Oren sina händer runt munnen, kastar huvudet bakåt och ropar igen till mapinguarin, var den nu än kan vara.