Ryska forskare som analyserat Pattersson-Gimlin-filmen:
"Filmen är äkta och visar en helt okänd människoapa"

Stillbilden här ovan är hämtad ur den mest berömda och samtidigt mest kontroversiella Bigfootfilmen någonsin. Den togs av Roger Pattersson och Robert Gimlin den 20 oktober 1967 i Bluff Creek i norra Kalifornien. Nu har forskare från ryska vetenskapsakademin analyserat filmen och helt överraskande funnit att den är äkta!

De ryska forskarnas rapport lyder som följer:

GENERELLA ANMÄRKNINGAR OM FILMEN

"Roger Pattersons filmsnutt visar en hårig, människoliknande figur som går upprätt på två ben, och har välutvecklade bröst och skinkor. Om vi accepterar varelsen som autentisk, tyder filmsekvensen på att det rör sig om en hominoidea (människoapa) snarare än en antropoid, som utvecklingsmässigt sätt ligger närmare primaterna.

Huvudets morfologi visar väldigt markerade ögonbryn, en liten näsa, väldigt framskjutna käkar, och ett konformat bakhuvud.

Av de välutvecklade brösten att döma är varelsen en hona. Musklerna på ryggen, armarna och benen är dock så uttalade, att man måste jämföra varelsen med en tyngdlyftare.


Från vänster till höger: Roger Pattersson och Bob Gimlin. Pattersson dog i januari 1972 i cancer medan Gimlin lever än, idag 75 år. Foto: BFRO.

Varelsen "har ingen hals", eller åtminstone kan man på filmen inte omedelbart upptäcka någon sådan. När varelsen vänder sig om följer överkroppen och huvudet samtidigt med, på ett helt annat sätt än det skulle ha gjort på en människa. Det här tyder på att skallen är fästad vid ryggraden på ett annat sätt än på en människa och har en starkt utvecklad halsmuskel, som förmår att dölja den mycket korta halsen.

RÖRELSER I FILMEN


Det var i Bluff Creek i Kalifornien som Pappersson och Gimlin tog sin idag så berömda film av en springande Bigfoot. Foto: BFRO.


Kritikerna har påstått att det handlar om en människa i en gorillakostym, men de ryska forskarna har kommit till helt andra slutsatser. Foto: BFRO.

Varelsen verkar mjuk och smidig som ett stort fyrfotadjur. Man får intrycket att det går på lätt böjda ben. Om så är fallet, bör hälavtrycken synas mindre än de skulle ha gjort av en människa, och de djupa spåren efter varelsen tycks också bekräfta detta. Medan varelsen rör sig framåt svänger den kraftigt på armarna, och använder dem helt följdriktigt som ett styrmedel.

JÄMFÖRELSER MED EN NEANDERTHALMÄNNISKA

Professor Boris Porshnev, som framlagt hypotesen att Neanderthalen är en människoapa, refererar i sitt verk (från 1963) och på sidan 288, till de åsikter som de ryska antropologerna V.P. Yakimov, G.A. Bonch-Osmolovsky och V.V. Bounak har, beträffande Neanderthalmänniskans gångart, som rekonstruerats genom analyser as fossila fynd.

Här finner vi att de karakteristiska som vi tidigare nämnt, alltså hälgången och armsvängningarna, listas av nämnda antropologer som typiska för Neanderthalarens rörelser, medan de något böjda benen också kan hänföras till en Neanderthalare, till och med i en stående position.

MÄNNISKOAPANS FOT

Det som är så påtagligt i både det amerikanska och ryska materialet om dessa varelser, är följande: 1) Spåren visar platta fötter (utan valv); 2) Fotbredden är i förhållande till längden mycket större än på en mänsklig fot; och 3) Människoapans fot är generellt sett mycket större än människans fot.

Dessutom har det ofta noterats av den numera framlidne Pyotr Smolin, ordförande på Darwinmuseet i Moskva, att människoapans fot kännetecknas av stor rörlighet i tårna, som kan böjas mycket kraftigt och även spreta avsevärt.


En annan märklig sak är att den s k tåvalken på baksidan av stortån är ett bevis för att många Nordamerikanska spår är äkta. Den upptäcktes av Grover Krantz och är mycket intressant, och vi värdesätter också den slutsats han kom till beträffande storleken på varelsens hälben.

På vissa rutor av filmen tycks varelsens fötter ha en särskilt framträdande häl. För en ovan observatör kan det se ut som en konstgjord skosula som sticker ut, men för den som vet bättre och känner till fotens anatomi, talar det istället för att varelsen är äkta.

När det gäller tåvalken, vill vi göra följande kommentar: Den består inte bara av två vävnadskammar, utan har också päls emellan sig, vilket skapat ett slags veck i själva fotsulan. Man kan också ställa sig följande fråga: Varför har varelsen ett veck på fotsulan som ser ut på det här viset?

Svaret kan möjligtvis vara detta: Eftersom människoapans fot inte är lika stel som en mänsklig fot, har den fortfarande en viss nedärvd rörlighet från den handliknande fot som satt och sitter på apan, och därför är den lite pälsbehårad på samma sätt som dess händer är det.

Det är i bergstrakter som dessa som BFRO och andra organisationer idag söker efter Bigfoot:








Grover Krantz fann det inbördes förhållandet mellan vikten på varelserna ifråga (som t ex fotavtryckens djup) och fotens anatomi, som den framgår i samma fotspår, så naturlig och bindande, att han kom till följande slutsats: "Även om ingen av de hundratals observationerna har inträffat, skulle vi ändå vara tvungen att dra slutsatsen att en stor tvåfotad och upprättgående varelse, bebor skogarna på den nordvästra Stillahavskusten".

Det var första gången ett så otvetydigt uttalande gjordes av en professionell antropolog angående problemet med forntida apmänniskor, och ett uttalande som var än mera välkommet eftersom det kom som ett resultat av studier av bevismaterialet, vilket utgörs av gipsavgjutningar och bilder av fotspår.

JÄMFÖRELSER MED NEANDERTHALMÄNNISKANS FOT

Så vitt vi vet har ingen av de Nordamerikanska forskarna jämfört apmänniskans fot, som den framgår av fotavtrycken, med Neanderthalmänniskans fot, vilken rekonstruerats på basis av det fossila materialet.

I Ryssland har det här jobbet gjorts av professor B.F. Porshnev, som noterat likheter som avsaknaden av ett fotvalv, bredden i förhållande till längden, och den stora rörligheten i tårna.

Det förefaller som om en ny och väldigt viktiga slutsats av den här forskningsinriktningen, är den jämförelse gjord av oss som som visas av det material som framtagits av de Amerikanska hominiologerna, och som handlar om hälbenet på Neanderthalmänniskans fot och den Nordamerikanska människoapans fot.

Grover Krantz, å sin sida, drar slutsatsen att Bigfoot har "förstorade hälar", och att hälsektionen i motsvarande fall därför måste vara längre. Han skriver också att varelsens "ankelfäste måste vara beläget relativt längre fram i fotens längdriktning", eftersom dess längd är "större än foten på en människa".



Så är också fallet med Neanderthalmänniskans fot, som på ett dramatiskt sätt illustrerar ovan sagda.

För att göra saker och ting ännu mera fascinerande, finns samma uppbyggnad med på foten av den varelse som finns på Roger Pattersons filmsnutt. Så vitt vi vet har detta faktum inte tidigare nämnts av de som analyserat filmen.

Vid analysen av anatomin av människoapans fot, har vi funnit att tre oberoende källor stämmer överens med varandra: 1) Roger Patterssons filmsnutt; 2) Fotografier och gipsavgjutningar som vi fått från Bigfootforskaren Rene Dahinden och andra, och som analyserats av Grover Krantz; och 3) Morfologin av Neanderhalmänniskans fot.

Vad gäller storleken på de Nordamerikanska människoaporna, anser vi inte att denna talar mot Porshnevs ståndpunkt, eftersom variationer i storleken också förekommer vad gäller Homo sapiens.

I den här analysen har vi inte refererat till Gigantopithecus, eftersom bokstavligen ingenting är känt om denna primat annat än dess enorma storlek. Från vad som är känt om foten på Australopithecus och "Homo habilis", förefaller det inte som om dessa stämmer in på den hominoida fot som vi undersöker här.

INGEN FÖRFALSKNING



Vår slutsats i det här läget är därför följande: trots att det fortfarande inte är klarlagt vilket förhållande den Nordamerikanska människoapan har till människan, står det nu helt klart att det inte rör sig om någon förfalskning.

Upprepade granskningar av den vandring som en tvåfotad varelse gör 1967 på den "Bigfootfilm" som det handlar om här, liksom också detaljerade undersökningar av stillbilder ur nämnda film, ger intrycket att det handlar om spontana rörelser och ett väldigt naturligt sätt att röra sig på, vilket antyder att vi ser en lättrörlig varelse som länge använt en beprövad gångstil.

Under hela vandringen rör sig armarna och benen på ett naturligt och välkoordinerat sätt.

En framåtgående rörelse av högerarmen t ex., åtföljs av en liknande rörelse i vänster ben. Det här kallas korslemmad koordination och är lika viktig hos människan som hos fyrfotadjuren.

På filmen är varelsens kliv energiska och kratfulla, och benen rör sig en avsevärd sträcka framåt. När en människa går på det här sättet, tar han rejäla kliv och rör sig mycket snabbt, och vid en jämförelse ser man därför att den varelse det handlar om här, är en massiv tvåfoting som på grund av sin avsevärda storlek inte behöver ta så stora kliv eller röra sig så snabbt som en människa skulle behöva göra för att uppnå samma effekt.

Armarnas kraftiga svängningar när varelsen går, tyder på att musklerna är i arbete vid varje steg den tar, vilket också gör att den kan ta just stora kliv.


Armrörelserna visar också att armarna är massiva och muskulösa. Efter varje hälnedsättning böjer sig varelsens ben, och tar därmed upp kroppens fulla vikt, som på ett harmoniskt sätt samverkar med hela grupper av muskler.

Eftersom varelsen både är människoliknande och tvåfotad, påminner dess gångart om den moderna människans. Men alla dess rörelser indikerar en mycket större vikt än vad man normalt finner hos oss. Dess muskler förefaller att vara mycket större och den går också snabbare än vad en människa skulle ha gjort.

Det finns vissa karakteristiska saker i varelens gångsätt, som är svåra att förklara i ord. Man kan kalla dem "uttrycksfulla rörelser". Vid en jämförelse med oss människor handlar det på sätt och vis om idrottsliga eller hälsobefrämjande rörelser, som är viktiga för att vi ska må bra.

Alla faktorer sammantaget, visar att varelsen på filmen rör sig på ett sätt som är naturligt för den och att det absolut inte handlar om någon som är utklädd och försöker imitera ett tvåfotat djur. Mot bakgrund av detta visar filmen också, att varelsen på filmen inte rör sig som en släkting till människan.

FOTNOT 1: Till överfamiljen Hominoidea, ofta kallade människoapor, räknas människor, schimpanser, gorillor, orangutanger, och vanligen också gibboner. De levande arter som ingår i denna grupp idag, delar upp till 97 % av sin genmassa med arten människa.

FOTNOT 2: Morfologi är inom biologin läran om skillnaderna och likheterna mellan organismens anatomi.