GUST - Okända djur

Kryptozoologisk teori intresserar forskarna:
Sälormen - finns den?

Teorin att det finns en långhalsad säl någonstans där ute, huvudsakligen i havet, är inte ny utan lades fram av zoologen och kryptozoologen Dr Bernard Heuvelmans, redan i slutet av 50-talet. Nu har teorin aktualiserats på nytt och forskare som tidigare avvisat svanödleteorin och bara skrattat åt sjöodjur och sjöormar, är plötsligt mycket intresseade.

Den ursprungliga teorin var ganska populär förr i tiden och erbjöd kryptozoologin en "däggdjurs-svanödla", men under årens lopp har den blivit alltmera ifrågasatt och det med all rätt naturligtvis.

Den främsta invändningen är att ingen säl, levande eller död, haft en en så lång hals som våra klassiska sjöodjur sägs ha, men även om den hade haft det, skulle den fortfarande varit bunden till land för att föda, etc. och då borde den också vara upptäckt vid det här laget.

Efter att ha applicerat sälteorin på sjöodjuren, och studerat sälarnas liv och leverne, har både kryptozoologer och forskare kommit fram till att teorin kanske ändå inte är så osannolik som den låter.

OPUBLICERAT MANUSKRIPT

Resultatet av de förstnämndas studie intresserar nu forskarna, som med stort intresse tagit del av ett opublicerat manuskript som i våra kretsar går under namnet "Fallet med den surrealistiska sälen".

Studien passar som handen i handsken in på ett fall som ägde rum på Orkneyöarna i nådens 1919. Huvudvittnet var på semester på ön Hoy och hjälpte vid tillfället sina vänner, med deras dagliga bestyr från en fiskebåt.

Hoy på Orkneyöarna. Foto: Dan Jarvis, Copyright 2008.

Vännerna hade sett djuret strax innan och stod just och talade om det, när det av en ren tillfällighet dök upp igen, mitt framför ögonen på den mera skeptiskt lagde besökaren. (En fullständig redogörelse för fallet finns att läsa i Bernard Heuvelmans bok "In the Wake of the Sea Serpents", sidorna 402-404).

Djuret beskrevs som ca sex meter långt och teckningen här nedan, som gjorts av vittnena, visar exakt vad det var frågan om. Så vitt vi vet har historien aldrig ifrågasatts eller avskrivits som ett bedrägeri, vilket omedelbart skulle ha avskrivit en säl med lång hals.

Hoy-sjöormen 1919: från sidan och uppifrån, som den sågs genom det klara vattnet. Illustration: J. Mackintosh Bell, Copyright 1919-2008.

TRE HUVUDFAMILJER

Sälarna kan delas in i tre huvudfamiljer. 1) Sanna eller öronlösa sälar, 2) Pälssälar och sjölejon, och 3) Valrossar. Det finns 33 olika sälarter.

Valrossen ansågs en gång i tiden stå närmare öronsälarna (Otariids), men anses idag vara närmare de öronlösa sälarna (Phocids) och det intressanta är att även om det handlar om olika familjer, har de gemensamma drag, och samtidigt även drag som inte fanns hos deras förfäder.

Anledningen till att GUST tittar närmare på den s k "sälormen" och samtidigt undervisar er om egenheter hos just sälar, kommer att bli mera uppenbar längre fram, när ni ska få ta del av en analys vi gjorde 1999 av Nessie och som vi hittills aldrig publicerat.

Den spekulation som först följer är ett översatt sammandrag av "Fallet med Den Surrealistiska Sälen".

Av det väldigt detaljerade manuskriptet framgår att det är många saker vi kryptozoologer missat när det gäller sälarna, deras liv och deras leverne. I detta finns mycket som kan appliceras på sjöodjur och sjöormar, som kanske är ena riktiga ulvar i fårakläder om ni förstår vad jag menar.

FÖRHÅLLANDEVIS LÅNGA HALSAR

Trots att öronsälarna har förhållandevis långa halsar, har ingen egentlig säl utvecklat den långa hals som finns i vittnesuppgifterna.

Öronsälen (notera de små öronen på var sida om huvudet, som också tas upp längre fram i texten). Foto: Alison Gill, Copyright 2008.

En giraff har lång hals för att kunna beta i höga träd, medan svanödlan hade lång hals för att snabbt kunna hugga fiskar som simmade förbi den. I båda fallen är respektive var den huvudsakliga användningen för dessa båda djur, att komma över föda.

Sjöleoparden (Hydrurga leptonyx), som är känd för sitt ormliknande utseende och sin kurviga hals, drar faktiskt tillbaka halsen för att sedan kunna slå till som en huggorm mot ett byte!

En lång hals i kombination med stor flexibilitet i vattnet, är således en stor bonus för ett säldjur och, kan man anta, för de kryptider vi kallar sjöormar. Teoretiskt sett är det också energibesparande, vilket gör att djuret ifråga inte behöver vara så aktivt och därmed kan det också hålla undan t ex sonarer och annan sökutrustning.

En lång hals är ett bonus för både flexibla sälar och sjöormar. Foto: Robert Cornes, Copyright 2008.

Trots att havsuttern har utvecklats till sin nuvarande form under 5 till 7 miljoner år, och kan föda både på land och i vattnet, har det tagit sälarna 25 miljoner år att göra detsamma, och ändå måste de fortfarande gå iland för att föda.

UNGAR MED HAVSPÄLS

Knubbsälarna föder på grunt vatten eller på sandbankar och deras ungar har havspäls från första början, medan blåssälen har den kortaste avskiljningsperioden (från föräldrarna) av alla däggdjur, bara fyra dagar.

Baikalsälar och vikarsälar både föder och uppfostrar sina ungar i isgrottor, medan munksälarna i Medelhavet, som idag är en utrotningshotad art, också de använder en ensligt belägen grotta där de lever större delen av sitt liv.

Runt de brittiska öarna hittas ofta gråsälar i svårtillgängliga grottor längs kusten, och det är också anledningen till att det varit och är så svårt att hitta dem när sälbeståndet ska minimeras (läs skjutas), på grund av att de äter upp matfisken.

Sälgrotta någonstans längs kusten av delstaten Oregon i USA. Foto: Callie Bowdish, Copyright 2008.

Öronsälarna använder sig också av grottor, och längs den amerikanska östkusten är grottorna också ett hem för både pälssälar och sjölejon.

STÖRRE MÄNGDER

En annan viktig sak man tidigare missat är att sälar bara är tydligt synliga när de uppträder i större mängder, och det är långtifrån alla arter som trivs att uppträda på just det sättet.

Den karibiska munksälen (eller egentliga sälar, som vi kallar dem i Sverige), tros nu vara utdöd, medan det fortfarande finns minst 500 munksälar i Medelhavet, 1 500 på Hawaii och 2 500 i mexikanska golfen.

Som en jämförelse kan sägas att det finns ca 145.000 sjölejon i Kalifornien, som också har mellan 550.000 och 750.000 elefantsälar och över en miljon av den nordliga pälssälen, som tillhör familjen öronsälar.

Man tror gärna att forskarna vet allt om ett så typiskt och vanligt djur som sälen, men så är inte alls fallet.

Inte ens hos en så förekommande art som Leopardsälen vet man särskilt mycket om dess reproduktionsbeteende och väldigt få människor har sett en leopardsälsunge, trots att man räknar med att det bara i USA finns omkring 440.000 sådana djur!

Leopardsälen är trots sin ensamhet och omvittnade aggressivitet ganska vanlig och i USA finns nära en halv miljon. Ändå vet man mycket lite om arten. Foto: Callie Bowdish, Copyright 2008.

LOGISKA RESONEMANG

Om en säl med lång hals därför existerar och vi med vårt vanliga logiska resonemang tror att det i så fall är sällsynt, och kanske har någon av de egenskaper som det berättats om här, är det inte konstigt om observationerna är få och har ett långt mellanrum, eller hur?

Ni förstår säkert också att det finns gott om avlägsna kuster över hela världen. Lägg därtill det faktum att arter som pälssälen nästan uteslutande är nattligt aktiv, vilket gör observationer av den ännu mera sällsynta.

Det var den 5 september 1998 och platsen Urquhart Bay i Loch Ness i Skottland. Bilmekanikern Geoff Mitchison från Tyne & Wear söder om Newcastle, var där med sin familj och vid 14-tiden på eftermiddagen hade de åkt ut med sightseeingbåten "Nessie Hunter" för att filma lite från sjösidan, i det fina vädret.

Sedan "Nessie Hunter" vänt ungefär halvvägs ute på sjön och var på väg tillbaka mot slottsruinen Urquhart Castle, videofilmade Geoff med sin Sharpkamera när han plötsligt, över axeln på sin hustru, fick syn på ett objekt i vattnet som kom emot dem. Objektet rörde sig med en viss fart i motsatt riktning och närmare stranden.

Han zoomade in det och dokumenterade ca 40 sekunder av vad som liknar ett huvud, delvis nedsänkt i vattnet, som rör sig framåt med konstant fart, innan det försvinner genom att till synes glida bakåt och ner under vattenytan.

Image Systems är ett högteknologiskt företag som specialiserat sig på analyser av rörlig film och utveckling av avancerade mjukvaror. TrackEye, deras huvudsakliga produkt, uppfanns 1985 och förbättras ständigt. Idag är analysmöjligheten hos dem borta för GUST:s del, eftersom de flyttat utomlands, där arbetskraften är billigare.

Världsledande Image Systems hade redan 1999 kunder i både bil- och flygindustrin, liksom militära testcentra över hela världen, och idag föreställer jag mig att det går ännu bättre för dem.

Sedan Jan Blom vid Image Systems med hjälp av databehandling hade förstärkt och förstorat Mitchisons video, överfördes resultatet till en CD-Rom, som sedan togs omhand av GUST för mera djupgående bild-för-bild-studier i vårt arbetsrum hemma i Motala.

I ett begärt svarsbrev av den 14 december 1998, berättade Geoff Mitchison att han uppskattade storleken på det filmade objektet till ca 30 cm i diameter.

Vi fick också en video där Geoff Mitchison på vår begäran hade filmat en fotboll, som han ansåg var av samma storlek som det objekt han filmat i Loch Ness. Han skrev att han uppskattade avståndet från båten han befann sig på och till objektet i vattnet, till ca 400 meter.

A) Om Geoff Mitchison befann sig 160-200 meter ifrån det filmade objektet (vilket förefaller sannolikt om man studerar videofilmen på TV), är huvudet i vattnet mellan 45-55 cm i diameter.

B) Om han befann sig 400 meter ifrån, som han själv trodde, innebär det att huvudet är 110 cm i diameter, vilket verkar orimligt för alla tänkbara djur.

Det förefaller att finnas minst ett men möjligen tre oidentifierade föremål i vattnet, som alla är högst anmärkningsvärda och vilka vi har analyserat.

Objektet som liknar ett huvud förefaller inte att vara huvudet på en säl. För det första är det alldeles för stort för det, för det andra förefaller det att ha stora, svarta insjunkna ögon. Däremot skulle de oavlånga öron baktill på huvudet kunna tala för det.

Den 25 februari 1999, fick djurskötaren Marie Beck och hennes kollegor i Delfinariet på Kolmårdens Djurpark utanför Norrköping, se videon. Även en kvinnlig biolog var med vid visningen men på grund av videons kontroversiella innehåll, vill hon inte bli nämnd vid namn.

Biologens intryck var att det bästa objektet på videon var huvudet på en säl. Marie och hennes kollegor höll med och påpekade att objektet rörde sig som en typisk säl, stannade upp, vände sig om och försvann sedan genom att böja huvudet bakåt och ner under vattenytan.

Vissa tyckte de kunde se morrhår, andra att det vi liknade vid öron i den förstärkta CD-versionen, kunde ha varit en fisk (som hölls i munnen på samma sätt som en människa när hon äter en glass), som sälen just höll på att svälja.

Stillbilden från analysen möttes av stum förundran och ingen av de församlade kunde identifiera varelsen som något djur de kände till eller ens hade hört talas om.

Både Marie Beck, hennes kollegor och biologen betvivlade stillbilden från den förstärkta CD-versionen, men den bilden var för oss på GUST länga lika med absolut fakta och vi hävdade också att TV-versionen och CD-versionen var två helt annorlunda bilder av ett och samma objekt.

Idag är vi inte längre lika säkra på den saken, i synnerhet inte sedan vi tagit del av "Fallet med den surrealistiska sälen", som jag redogjort för i den här artikeln.

Hans-Ove Larsson på Skansen i Stockholm är en zoolog med gott rykte. Han intervjuades per telefon den 11 mars 1999.

Hans-Ove Larsson: Den del av en säl som syns över vattenytan är huvudsakligen huvudet och antingen kommer den upp för att andas eller för att titta sig omkring.

Hans-Ove Larsson : Normalt ser man hjässan, pannan och en mindre del av nosen, så huvudet ligger väldigt platt i vattnet och man ser inte mer än 3-4 centimeter av sälens huvud.

Hans-Ove Larsson: Det beror på vad sälen företar sig. Förutom huvudet kan man också se den simma på rygg och då kan den vifta lite med labbarna.

Hans-Ove Larsson: För det mesta sjunker den rakt ner och det blir oftast inte en krusning på vattnet efter den. Om sälen simmar med hög fart kan den dyka framåt och på sätt och vis rolla ner under vattnet, och när det händer kan man även få syn på andra kroppsdelar, men för det mesta försvinner huvudet rakt ner.

GUST: Är sälen så intelligent att den kan simma in och ut ur en insjö, även om den måste passera ett flertal slussar (som i Loch Ness)?

GUST: Kan den även passera hinder för att ta sig in i sjön (River Ness skyddas av s.k weirs, höj- och sänkbara järnblad som ska förhindra att just sälar tar sig in i sjön och äter upp den inplanterade ädelfisken)?

Hans-Ove Larsson: Absolut. Det ska mycket till för att stoppa en säl som vill in i en insjö.

GUST: Hur länge kan en säl stanna i in insjö med tanke på att den innehåller sötvatten?

Hans-Ove Larsson: Det enda som händer är att de inte får i sig så mycket salt som de ska ha, men våra Östersjösälar lever också i vad som nästan uteslutande är sötvatten. Sälar kan simma långt upp i älvarna på jakt efter föda och det är aldrig något problem.

Hans-Ove Larsson: Den måste upp och andas var femte eller sjätte minut, så man skulle se den minst 10-12 gånger i timmen under förutsättning att man hade den inom synhåll. Men det är inte helt lätt att få syn på en säl, som bara behöver sticka upp nosen för att andas. Det tar högst 1-2 sekunder och om du inte tittar på sälen i en kikare just då, så missar du den.

GUST: Slutligen, skulle en hel population med sälar kunna leva och frodas i en insjö?

Hans-Ove Larsson: Ja, det är fullt möjligt, men i Loch Ness tror jag mera på att sälarna kommer in och stannar ett par dagar, varpå de simmar ut igen.

SLUTSATS: Sälormen kan mycket väl finnas, antingen som en separat art som misstolkats som en sjöorm eller, vilket är mera troligt, i egenskap av kända sälar vars identitet vi antingen inte känt till eller också velat avfärda, eftersom de flesta av oss kryptozoolger (med handen på hjärtat nu), velat ha en exotisk förklaring hellre än en mera vanlig sådan.