Sanningen om Bigfoot 2:
Indianer och vita förde regelrätta krig mot storfötterna

"De anföll mitt i natten och började med att kasta stora stenar på vår timmerkoja. Sedan klättrade de på taket och försökte bryta upp det för att ta sig in, men vi brassade på med våra gevär och inte en enda av dem fick tag i oss". Fred Beck (vinjettbilden här ovan) och hans kompisar stred mot anfallande storfötter sommaren 1924 och före dess var det indianerna i området som krigade mot dem.

BOMBARDEMANG HELA NATTEN

Fred Beck: "Vi hade inmutningar i området som vi hade vaskat i under två år, så det var orsaken till att vi befann oss där. Vi hade sett storfötternas spår ett flertal gånger, men visste i det läget inte vem eller vad som satt dem.

JÄTTAR I SKOGEN

Men ryktena gick... och kom från andra som varit där före oss. De talade alla om samma sak; stora fotspår som om en eller flera jättar gått däruppe i skogen.

En guldgrävare påstod att spåren satts av stora håriga varelser och att en av dessa vid ett tillfälle nästan klämt sönder hans fingrar. Ingen trodde honom naturligtvis, men han gick aldrig tillbaka trots att han hade en lovande inmutning. Sådant fick oss att fundera...

Min svärfar stod på god fot med indianerna och berättade att de var livrädda för att gå till sjön Spirit, eftersom de ansåg att "onda andar" höll till där och manifesterade sig i form av jättelika, onda varelser som luktade fruktansvärt illa.

När vi kom dit och började leta efter guld hade vi inte en tanke på att vi skulle få se eller uppleva något liknande. Det började med att vi hörde märkliga ljud, skarpa visslingar och korta skrik som vi tolkade som ett slags svar och sedan hörde vi också något som dunkade sig själv i bröstet".

Fred Beck 1967, under intervjun med Roger Patterson. Foto: John Green, Copyright 2008.

Patterson: "När såg ni en Storfot för första gången?".

Beck: "Det tog två år innan vi verkligen fick syn på dem. Det låg en liten kallkälla ett stycke ifrån stugan, dit vi var tvungna att gå för att hämta vårt vatten. Rakt ovanför den fanns en brant ås.

KALLA KÅRAR

Vi tog alltid vårt gevär med oss när vi gick för att hämta vatten, eftersom vi flera gånger sett fotspår i närheten av den och det var så stora spår, att man fick kalla kårar på ryggen bara av att se dem!

En gång när jag gick med en annan guldgrävare ner till källan, och kastade en blick uppåt åsen, såg jag något på ca 250 meters avstånd som definitivt inte var ett träd... Jag pekade ut figuren för Marion, som fick upp sitt gevär på axeln och sköt direkt!

Tre skott träffade trädet så att barken sprutade åt alla håll och i nästa ögonblick såg vi hur figuren sprang nedför åsen med stora kliv...
Jag följde efter och hörde Marion skrika bakom mig; "Spring inte nu, Fred, spring inte nu... han kommer inte långt! Jag är säker på att jag träffade med minst ett skott!".

OERHÖRT LÅNGA KLIV

Beck: "Minst en halv meter! Samma natt regnade det och det vräkte ner ordentligt. Vi stannade vid sjön, åt bönor och ris och sköljde sedan av tallrikarna i bäcken. När regnet till slut drog bort och himlen klarnade upp, gick vi tillbaka till stugan. Alla var spända och oroliga. Alla hade fingret på avtryckaren".

Patterson: "Och sedan kom storfötterna, eller...?".

Beck: "Vi såg dem inte till att börja med, men vi hörde dem... de bankade på stugväggarna, visslade och skrek. Som väl var hade min svärfar byggt stugan av stocktimmer, som stod emot det mesta.

EN YTTERVÄGG BÅGNADE

Taket var lika gediget det, eftersom han ville  att det skulle hålla även om det föll en massa snö på det... Bultandet blev allt hårdare, allt intensivare och när en yttervägg bågnade så mycket att det blev en spricka i den, grabbade svärfar en stor yxa.

Han högg in yxan precis där väggsprickan hade uppstått och sedan sköt han längs yxhandtaget, i tron att han därmed skulle träffa angriparen rakt i bröstet... det var väl rätt tänkt, men jag tvivlar på att han sköt en Storfot.

Skottet gjorde dem ännu ilsknare och de vräkte sten över oss, stora stenar och små stenar haglade över taket och in mot väggarna. Vi fortsatte att skjuta mot dem.

Beck: "Ja, fast vi mätte dom aldrig".

Pattersson: "Du har tidigare sagt att du själv sköt en Bigfoot. Kan du berätta närmare om det?".

Beck: "Det var nästa morgon det...".

Patterson: "Efter attacken?".

Beck: "Just det, jag var på väg ner i en tunnel för att hämta några verktyg vi hade där, skyfflar, borrar, rep och liknande, som vi skulle ta med oss hem. Som vanligt tog jag geväret med mig.

Jag var tvungen att korsa åsen för att komma ner till tunneln, som löpte längs andra sidan, och på vägen dit fick jag plötsligt syn på en av varelserna. Den sprang längs en klyfta när jag lyfte geväret till axeln och sköt den rakt i ryggen, med tre skott.

Åsen från vilken Fred Beck sköt en Bigfoot och satte tre kulor i dess rygg. Foto: Josh Kenny, Copyright 2008.

KULORNA SLOG IN

Jag hörde hur kulorna slog in i honom och såg också hårstråna virvla upp ur pälsen. Varelsen stannade upp precis på klippkanten, föll bakåt som i slow motion och slog i både här och där på sin väg ner. Det var ljud som bonk, klonk, smack... ja, du förstår, va?". 

Patterson: "Stämmer det att den föll ner i Ape Canyon?".

Beck: "Det stämmer. Men när solen kom på kvällen och allt torkade upp, såg vi inte ett spår av den varelse jag vet att jag sköt. Det är orsaken till att jag inte vet om de är mänskliga eller inte... döda reser sig inte upp och går igen! Jag träffade den här varelsen med tre skott och såg den falla. Men sedan fanns den inte där den fallit...".

Beck: "De var minst 2,5 meter långa, kanske ännu längre, och byggda som en människa, med smala höfter, breda axlar, kraftigt bröst och nacken var något av en tjurnacke, du vet".

Patterson: "Ingen nacke alls så, med andra ord".

SKYMDA AV HÅR

Beck: "Det hade de inte, vad jag kommer ihåg...".

Patterson: "Hur såg näsan ut?".

Beck: "Den var väldigt platt".

Patterson: "Och ögonen?".

Beck: "Vi såg inte alla detaljer, förstår du... hade varken tid eller lust med det... men de var inte mänskliga, det var de inte".

Patterson: "Gick de någonsin på alla fyra?".

Beck: "Inte vad jag kunde se. De gick upprätt som oss".

Patterson: "Hur långa var armarna?".

Beck: "De nådde längre än ner till midjan...".

Patterson: "Ner till knäna, kanske?".

Beck: "Just det, ända ner till knäna. De var långa och kraftiga".

Patterson: "Vad kan de ha vägt?".

SJÖNK NER I MARKEN

Beck: "Mellan 300 och 400 kilo skulle jag tro... men det är förstås bara en uppskattning. Det kan ha varit ännu mera. De sjönk djupt ner i marken när de gick, ser du. Jo, de måste nog ha vägt uppemot ett halvt ton".

Patterson: "Vad hände på morgonen efter den nattliga attacken?".

Beck: "Min svärfar var så rädd att han skakade när vi äntligen hade kommit oss bort från stugan. Jag sa till honom att inte berätta för någon enda människa vad vi varit med om, eftersom jag visste att vi inte skulle bli trodda. Han lovade att ingenting säga, men det gjorde han ändå.

När han träffade på jägmästarna i området babblade han på som om han blivit galen, men de trodde på vartenda ord eftersom de kände honom sedan gammalt. Han var en respekterad jägare och känd för att inte bli skrämd av något, varken människor eller djur.

TIDNINGSBELÄGRING

Nu var han det likaväl och det var väl det som gjorde honom så trovärdig, antar jag. När han nådde Kelso berättade han samma sak för sina vänner. De i sin tur gick till tidningarna, och tidningarna belägrade oss sedan natt och dag för att få ur oss hela historien".

Patterson: "Hade tidningarna hört om något liknande tidigare?".

Beck: "Jag tror inte det, och de trodde inte på oss heller".

Patterson: "Jag förstår. Ja, stort tack för den här intervjun, Fred".

Skagit River-indianerna i delstaten Washington på gränsen mellan USA och Kanada, kallar storfötterna för "See-Atco" och påstår att de har ett mänskligt ursprung. Så här skulle det enligt dem ha gått till när de håriga bestarna föddes:

"Någon gång i det dimhöljda förflutna svepte en samling krigare från Nookachamis-stammen ner från kullarna och attackerade Utsaladdy-indianerna. De vildsinta Nookachamis dödade många av sina rivaler och tvingade de överlevande att överge sin by.

PADDLADE IVÄG

För att undgå att bli dödade, tog de skräckslagna Utsaladdy-indianerna sina kanoter och paddlade iväg över Skagit Bay till säkerheten på Whidbey Island. De slog sig ner på stranden i vad som idag är Oak Harbor och Coupeville i delstaten Washington.

Skagit River-indianerna bodde vid floden med samma namn (stora rektangeln) och flydde efter en strid mot rivaliserande indianer över till Whidbey Island i San Juan Islands-gruppen (lilla rektangeln).

Efter att ha gått samman med en mindre stam av Skagits-indianer som bebodde området, utvecklade flyktingarna a mystisk form av självhypnos som gav dem förmågan att se i mörkret. På dagtid lärde de sig att bli osynliga för alla som inte tillhörde deras stam.

Genom att studera och förfina hypnostekniken, utvecklades de till en helt ny personlighet. De blev apliknande till utseendet, växte och blev oerhört långa och kraftfulla.

För varje nytt decennium blev deras kroppar alltmera djurliknande och håret på kroppen blev längre och längre. Andra indianstammar talade om dem som "de håriga jättarna" och de var så starka att de kunde dra upp ett träd med rötterna".

STOR INDIANHÖVDING

Den här fantastiska indianlegenden har berättats av Emerson N. Matson, som var en av de stora indianhövdingarna på den tid det begav sig, för Alan Berry, en Bigfoot-forskare som var aktiv i mitten av 70-talet och som lever än.

Jag stod själv i brevkontakt med honom på den tiden och har också fått annan exklusiv bevisning för Bigfoot, som aldrig har redovisats eller publicerats, inte ens på nätet.

Men tillbaka till indianerna och Bigfoot. Enligt Alan Berry och andra Bigfootforskare har det varit flera regelrätta slag mellan storfötterna och indianerna, även om de mera seriösa organisationerna vill hålla sådant nere idag och istället hävda att den håriga giganten är en mycket fredlig varelse.

Följande slag mellan storfötter och vita, åren före de vitas ankomst till Nordamerika, liksom även åren strax efter, kommer från Alan Berrys egna arkiv: