Sjömän och Sjöormar:
Fantastiska men trovärdiga vittnesmål från De Sju Haven

Sjömän fick länge och ofta höra att de for med osanning när de berättade vad de sett ute på de stora vattenvidderna. Författare och historiker menade att det var skrönor och överdrifter. Tack vare Internet har de fått upprättelse och visat sig trovärdigare än till och med landkrabborna.

"Vilken idiot som helst kan misstro sjöormar", kommenterade nyhetsredaktören Archie Willis från den kanadensiska provinsen British Columbia, år 1933.

Jag håller med honom; det är lättare att misstro något än att tro att något är sanning, i synnerhet sjöormar och s k sjöodjur som ju inte har erkänts av det vetenskapliga etablissemanget och som därmed inte fått ta plats i vår flora och fauna.

Sjömän har varit särskilt utsatta när det gäller misstro, eftersom man länge ansåg att de inte gjorde mycket annat till sjöss än hittade på skrönor och s k tall stories; alltså rena bedrägerierna.

Belackarna tänkte uppenbarligen inte längre än deras näsa var lång, men så vet ju inte en landkrabba något om livet till sjöss heller.



Det var hårdare förr, den saken är klar. På segelfartygens tid arbetade många sjömän ihjäl sig, dog av skörbjugg (ensidig kost) eller dåliga förhållanden över huvud taget.

HÖGTEKNOLOGISKA BÅTAR


Dagens fartyg är högteknologiska båtar som går per satellit och med ett minimum av besättningsmän. Från dessa har man (oss veterligt) aldrig rapporterat ett havsodjur.

Men tillbaka till sjömän och sjöormar, som därmed också rapporterades betydligt oftare förr än vad de är idag.

Av tre skäl: 1) Rutten, eller med ett annat ord färdvägen. Dåtidens fartyg gick visserligen efter bestämda rutter, men avvikelser förekom hela tiden och rutten bestämdes oftast av kaptenen. 2) Intresse för det naturvetenskapliga. Vetenskapsmännen hade ännu inte ersatt kyrkans överstepräster. 3) Respekt för det okända och i synnerhet vad gällde okända djur.

Kanadensaren Archie Willis frustrerade uttalande (som idag blivit något av bevingade ord i vissa kryptozoologiska kretsar) kom sedan skeptikerna skrattat ut de hundratals vittnen som sa (och som fortfarande säger) att de i Stilla havet sett ett havsodjur som idag går under smeknamnet "Cadborosaurus" ellr bara Caddy.

ANMÄRKNINGSVÄRD FART

Kryptiden, med sin långa ormliknande kropp, sitt hästliknande huvud, pucklar på ryggen, och sin anmärkningsvärda fart på upp till 40 knop, har setts i kustfarvattnen från Alaska till Oregon i hundratals år.


Sjöormen Caddy.

Trots att nordvästra Stilla havet gränsar till de största djupgravarna på den här planeten, där ett havsodjur av nästan vilken storlek som helst kan gömma sig, har det största antalet observationer av Cadborosaurus gjorts i farvattnen kring Vancouver-ön och norra Olympic-halvön.

I boken "Cadborosaurus: Survivor of the Deep", 2000, beskriver Vancouver-
biologerna
Dr. Edward L. Bousfield och Dr. Paul H. Leblond (här till höger), oceanografisk professor vid universitetet i British Columbia, ett klassiskt havsodjur med flexibel, ormliknande kropp, en lång hals med ett häst- eller giraffliknande huvud, stora simfötter och en stjärtfena med taggar på. 

HUNDRATALS VITTNEN

"Att Cadborasaurus verkligen existerar råder det ingen tvekan om, varken för de hundratals vittnen som sett kryptiden eller för oss forskare, vad som återstår är bara att dokumentera den på ett sätt som bevisar att den finns där, bortom varje rimligt tvivel", skrev Ed Bousfield för några år sedan i ett email till GUST.

Det finns tusentals trovärdiga historier om sjöormar från världens alla hav och efter att ha plöjt tegelstensverk som Bernard Heuvelmans "In The Wake of The Sea Serpents", 645 sidor och 500 rapporter och A.C. Oudemans "The Sea Serpent", 1 100 sidor och över tusen rapporter, inser man att det inte råder någon tvekan om att sjöormarna existerar, både i havet och insjöar. Man kan dessutom dra en rad intressanta slutsatser om dessa gåtfulla djur.



Muntliga berättelser om sjöormar kommer från världens alla kuster och hav. För det mesta kallas de "sea serpents", alltså sjöormar, men i Europa går de också under namnet "sea horse" eller havhästen, som framför allt norrmännen säger.

LJUSARE UNDERSIDA

Huvudet har oftast liknats med ett hästhuvud, med eller utan man längs nacken och delar av halsen, som har stora ögon, ormliknande kropp och en eller flera s k pucklar. Färgen hgar varierat från gråvit till mörk eller helt svart - ofta med en ljusare undersida.

Havhästen har också setts på land, både förr och nu och dess fyra stora insjökusiner har också setts på stranden och/eller i skogen; Nessie i Skottland, Selma i Norge, Ogopogo i Kanada, och Champ i Amerika.



Av så gott som samtliga skriftliga redogörelser att döma, har odjuren sällan varit farliga för människor, trots att de cirklat runt eller förföljt båtar och större fartyg; antingen av ren nyfikenhet eller andra orsaker.

Traditionellt sett har detta beteende tolkats som ett parningsbeteende, eftersom det oftast hänt i juli-augusti. Förföljelsebeteendet har sällan eller aldrig rapporterats ske med moderna båtar med bullriga eller högljudda motorer, snarare roddbåtar och i många fall segelbåtar.



Beteendet är klassiskt däggdjursbeteende men dagens vetenskapsmän erkänner så sakteliga att de vet för lite om sjöormar och sjöodjur, för att med säkerhet säga att det är så.

VÄLDOKUMENTERADE RAPPORTER

Låt oss nu fortsätta med att se på några väldokumenterade rapporter från åren runt förra sekelskiftet.

När besättningen på yachten Valhalla siktade ett klassiskt havsmonster utanför Parahiba i Brasilien, den 7 december 1905, hade man så tur att både E. G. B. Meade-Waldo och Michael J. Nicoll, fanns bland passagerarna.

Dessa båda herrar var naturalister och medlemmar av Zoologiska Sällskapet i Storbritannien, och deltog i en vetenskaplig expedition till södra Atlanten och Indiska oceanen.

Sju månader senare presenterade Meade-Waldo en rapport om sin observation för det sällskap han representerade, och skrev bland annat:

"Varelsens fena var häpnansväckande 1,8 meter lång och stack upp till en höjd av 50 cm över vattenytan. Under vattnet kunde vi urskilja en väldig kropp, med stort huvud och en hals som var lika grov som en mans kropp".

SKÖLDPADDSLIKNANDE

Huvudet var, enligt Meade-Waldos professionella observation, "väldigt sköldpaddsliknande, liksom även ögonen... det rörde halsen från sida till sida på ett mycket märkligt sätt och hela denna märkliga uppenbarelse, var också mycket större än vad vi först hade trott".



Kollegan Nicoll diskuterade händelsen två år senare i sin bok, "Tre resor av en naturalist", och konstaterade då: "Jag tror bestämt att varelsen var ett däggdjur, inte en reptil, eftersom hela intrycket var att den var väldigt mjuk och hade en likaledes mjuk och nästan gummiartad fena".

Utskrattade av sitt sällskap? Absolut inte! Inte ens kollegor från andra sällskap och institutioner trodde för att ögonblick, att dessa "sjömän" kom med en skröna eller skeppshistoria, så allt berodde uppenbarligen på vem du var och vem du representerade.

Utanför den Nordamerikanska Atlantkusten finns en sjöorm som gjort periodiska besök i Cape Ann och Gloucester, Massachusetts, under mer än 340 år.



"HOPRULLAT SOM EN KABEL"

En engelsman vid namn John Josselyn, på väg till London, var den förste som såg odjuret där det låg "hoprullat som en kabel" på en klippa utanför Cape Ann. Besättningen ville döda odjuret, men två amerikaner protesterade och menade att en så unik varelse förtjänade att få leva.

Den 6 augusti 1817, siktade Amos Lawrence vad som tros ha varit samma odjur. Han beskrev att det var minst 12 meter långt och hade ett 30 cm långt horn på huvudet.

I samma månad såg en grupp fiskare odjuret nära Eastern Point och hur det simmade in mellan Ten Pound Island och stranden.



De berättade senare att de kunde se dess rygg röra sig vertikalt genom vattnet och att det föreföll att jaga ett sillstim i hamnbassängen. Skeppsmästare Solomon Allen uppskattade att sjöormen var mellan 25 och 45 meter lång.

(Den här enorma storleken går fortfarande igen, både i havet och i insjöar, så naturligtvis ligger det något även i den).

MINST 20 METER LÅNG

Hela generationer av Gloucesterbor liksom även turister har sett sjöormen i Cape Ann, ofta när de seglade i hamnen och de uppgav nästan alltid att de skrämdes av den stora ormliknande varelsen eftersom den var minst 20 meter lång.



I modern tid och närmare bestämt i april 1975 såg några fiskare Cape Ann-ormen på nära håll och kunde ge dagens forskare en detaljerad beskrivning av den. 

Enligt kapten John Favazza, hade de först sett ett stort mörkt objekt på styrbordssidan, omkring 25 meter bort, som de först trodde var en val. Sedan lyfte en ormliknande varelse upp sitt huvud ur vattnet, fick syn på fiskebåten och började simma emot dem!

Favazza rapporterade senare att sjöormen var kolsvart till färgen, slät snarare än fjällig, med ett spetsigt huvud, små ögon, och en vit rand runt munnen. Den var längre än hans 66 fot långa båt (alltså nästan 20 meter). Den simmade sidledes i vattnet, som en vanlig orm och han uppskattade att den var minst 4,5 meter grov.

HÅNADE AV SINA KOLLEGOR

Forskarna arkiverade rapporten men några åtgärder vidtogs inte, kanske för att de inte trodde på Favazza och hans besättning, men troligare ändå för att de inte ville bli hånade av sina kollegor för att de trodde på något så befängt som sjöormar.

Så grova sjöormar som Favazza rapporterade är mycket ovanliga och varför en del av dem ändå tycks vara det kunde ha lösts en gång för alla drygt hundra år tidigare, då två valfångstfartyg från Bedford år 1852, segelfartyget Monongahela och segelfartyget Rebecca Sims, blev liggande i total stiltje över en av Stilla havets djupgravar.


Segelfartyget Monongahela.

När utkiken skrek att han såg "någonting stort i vattnet", tog kapten Seabury på Monongahela fram kikaren. Han såg snart att det var ett stort levande djur som kämpade i vattnet och såg ut att vara illa skadat. Han drog den felaktiga slutsatsen att det var en sårad val som skadats av harpuner och nu var döende.

TRE LÅNGBÅTAR

Seabury gav order om att tre långbåtar skulle sjösättas, så att man skulle kunna göra slut på djurets lidande, och han stod själv i den första båten när de kom upp jämsides med det massiva djur, som han fortfarande trodde var en val.

I samma ögonblick som harpunen träffade besten, reste sig ett skräckinjagande, tre meter långt huvud upp ur vattnet och högg mot långbåtarna! Två av dem kapsejsade. Innan monstret dök, hade de skräckslagna valfångarna nu insett att de stod inför en havsvarelse vars make ingen tidigare sett.



Genom att utnyttja den lilla bris som ändå fanns, manövrerade Monongahela upp längs de kapsejsade långbåtarna och började plocka upp sina sjömän, som vid det laget var så rädda att bli uppätna av monstret från djupet att de skrek av skräck.

Rebecca Sims, under befäl av kapten Gavitt, lade sig längs sitt systerfartyg, och dess kaptener överlade sedan om hur de skulle hantera det märkligaste havsdjur de någonsin träffat på.

FLÖT UPP TILL YTAN

Nästa morgon hade besättningsmännen bara hunnit dra in hälften av en valfångstlina de lagt ut dagen innan, när djurets massiva kadaver plötsligt flöt upp till ytan. Det var mycket längre än skeppet, som mätte 30 meter från för till akter, och hade en kropp som var så tjock som 15 meter i diameter.

Havsmonstret var brungrått till färgen med en ljusare linje omkring en meter bred som löpte längs djuret i hela dess längd. Halsen var 3 meter i diameter och det lika långa huvudet var "groteskt och ohyggligt att skåda" och påminde om ett alligatorhuvud.



De förbluffade besättningsmännen räknade till 94 tänder mellan de enorma käkarna, var och en ca 8 cm lång och bakåtkrökt som på en exotisk orm.

Seabury var trots fyndets uppenbara värde, både ur vetenskaplig och kommsersiell synpunkt, väl medveten om att både andra befälhavare och andra sjömän skulle håna honom för tid och evighet om det kom ut att han sett en sjöorm och gav därför order om att hugga av huvudet och dumpa kroppen.

ETT STORT EKFAT

Huvudet lades i ett stort ekfat som fylldes med sprit, så att det skulle vara så välbevarat som möjligt när de kom tillbaka till New Bedford.

Han skrev också en detaljerad rapport om hur alltihopa gått till och lade med en teckning av odjuret. Eftersom Gavitt och hans besättning var de som var på väg hem igen, gav Seabury rapporten och till honom, så att han skulle kunna förbereda New Bedford på vad de skulle ha med sig när de själva återvände till hemmahamnen.

Om Seabury bara hade överfört det groteska huvudet med, till Gavitts fartyg, hade en tvivlande omvärld kunnat beskåda världens första sjöormshuvud, redan för mer än 150 år sedan.

Kapten Seaburys redogörelse av den fantastiska sjöormen anlände som planerat vtill New Bedford och registrerades av myndigheterna tillsammans med kapten Gavitts edsvurna vittnesmål.

Men segelfartyget Monongahela återvände aldrig med sin fantastiska last och vad som egentligen hände med det och dess besättning kunde aldrig klarläggas. Åratal senare hittades skeppsnamnet på ett sönderslitet styrbordsspant, på stranden av Umnak Island i ökedjan Aleuterna.



POTENTIELLT FARLIGA

På 1700- och 1800-talet var fiskare och sjömän i vår del av världen så oupplysta och därmed också rädda, att de såg alla okända djur som aggressiva och potentiellt farliga och flydde upp på torra land om de kunde. Desto större blev förstås chocken, när vissa sjöormar även kunde följa dem dit!

Folk längs norska kusten visste dock med bestämdhet att det fanns två olika typer av sjöormar. En liten och fredlig, en stor och ofta aggressiv. Den kunskapen nådde dock aldrig sjömännen.



Det finns också gott om gamla historier där vidskepliga människor sköt silverkulor mot sjöormarna, lurade upp dem med hjälp av blanka plåtar rakt framför en exekutionspatrull i en efterföljande båt, använde spikklubbor för att slå ihjäl de som kom riktigt nära eller klippte dem med skovelhjulen på de hjulångare som förr i tiden gick både längs kusten och på större insjöar.

I skandinaviska farvatten, och då framför allt i Sverige och Norge, har rapporter om sjöormar kommit in till kyrkan, vetenskapsmännen och myndigheterna i över 400 år - och det kommer fortfarande vittnesmål om okända djur längs kusterna.

OBSERVERATS, JAGATS, DÖDATS

Det finns hundratals rapporter från 1700- och 1800-talet om sjöormar längs den norska kusten, från norr till söder, om hur de observerats, jagats, dödats och legat och ruttnat på både klippor och stränder, men inte en enda norrman tycks ha varit tillräckligt nyfiken eller smart, för att tillvarata en sådan kryptid för identifiering, vilket är både sorligt och bedrövligt.



Samtidigt får man inte glömma, att norrmännen var och är fiskare och jägare och vad som alltid kom och kommer i första hand för dem, är mat på bordet och en utkomst av sina aktiviteter. Sjöormarna ansågs hota dessa näringar, både med sin blotta uppenbarelse och med sin fiskjakt, och därför var det mera naturligt att eleminera dem än att beskydda dem.

Det som hände förr må vara intressant, men intressantare ändå är förstås det som händer i s k modern tid, och sjöormarna har som sagt aldrig försvunnit från de norska kusterna, tvärtom.

Gressviktangen nära Grimstad i Austagder, år 1980.

Det var varmt och skönt den här augustidagen, när något reste sig upp ur vattnet på ett avstånd av ca 80 meter och tilldrog sig det kvinnliga vittnets uppmärksamhet. En puckel blev synlig, sedan en till. Att det var en sjöorm hon såg var det aldrig någon tvekan om.

FLÖT I VATTENYTAN

Eftersom hon tidigare sett saker från just den här stranden hade hon tagit kikaren med sig. Hon såg det nu mycket tydligt där det låg och flöt i vattenytan, svartbrunt till färgen. Några minuter senare försvann odjuret ner i djupet och var borta.

Søgne i Vestagder, den 7 augusti 1982.



Tidningen Fædrelandsvennen rapporterade att fyra personer i båt kunde gå ed på att de sett en sjöorm i havet utanför Sognefjorden och att det inte fanns någon anledning att misstro dem.

Ett kvinnligt vittne berättade att sjöormen dykt upp bara ca 50 meter från deras båt och att de kunnat se tre buktningar (eller pucklar) på det. Det var minst en meter mellan varje upphöjning. Trots att de fyra vittnena hade stor sjövana kunde ingen av dem identifiera det svartgråa djuret.

Sommaren 1998 kontaktades GUST av en kvinna nära Bergen som berättade att sjöormarna i havet fanns där fortfarande, särskilt i farvattnen kring Hordaland och Rogaland på västkusten.

SETTS I DECENNIER

Kvinnan, som av rädsla för att råka illa ut i tidningarna måste förbli anonym, berättade att sjöormarna setts i decennier (och fortfarande sågs) av fiskare, kaptener på färjorna, nöjesseglare och fritidsskeppare i både Bömlofjorden, Husnes- och Hardangerfjorden.

Hessafjorden vid Ålesund, den 2 juni 1999.

1999 inträffade en händelse som ingen var beredd på. Arnt Molvaer från Ålesund påstod att tillsammans med sonen Per hade sett en sjöorm äta på ett valkadaver i en närbelägen fjord - och tillade att han lyckats dokumentera detta med sin videokamera!

Erik Knatterud, intervjuade Arnt Molvaer per telefon och följande är en sammanställning av vad han fick fram:

På kvällen den 1 juni var Arnt Molvaer ute och rastade sin hund. Kikaren hängde runt halsen eftersom han ofta såg något intressant i fjorden och när han kom ner till stranden såg han en stor klump på vattnet som han omedelbart identifierade som en död val.

"Jag har sett sådana förr och det bekräftades så snart jag lyfte kikaren till ögonen", berättade Arnt Nolvaer.

YTTERLIGARE ETT DJUR

Medan han studerade kadavret blev han medveten om ytterligare ett djur, som tycktes cirkla den döda valen.

"Det bröt aldrig vattenytan men jag kunde klart och tydligt se i kikaren, att det var ett stort, ormliknande djur som påminde mig om en anakonda, bara mycket, mycket större".

Arnt Molvear menade att djuret var minst 25-30 meter långt och 1,5 meter brett. Det var svart till färgen. Han svor över att han inte tagit med sig sin videokamera, men beslöt ändå att hämta den och försöka filma monstret.

"Det åt av den döda valen, nafsade på den underifrån och gjorde sig ingen brådska och jag bedömde att det fanns tid att hämta videokameran".


Arnt Molvaer befann sig på ön Sula när han filmade sjöormen i Hessafjorden, som befann sig ungefär vid den röda cirkeln.

När han återvände 50 minuter senare, med både videokameran och sonen, var sjöormen fortfarande synlig, vilket är mycket ovanligt.

"Pulsen låg på minst 250 när jag började filma odjuret", fortsätter Arnt Molvaer. "Jag skakade så mycket att jag var tvungen att lämna över videokameran till grabben istället".

GLÖMDE MOBILTELEFONEN

Nu upptäckte Arnt att han glömt ta med sig mobiltelefonen, men han hade åtminstone tagit bilen med sig och hoppade in i den och körde hem efter telefonen.

När han kom tillbaka såg sjöormen ut att glida tillbaka ner i djupet, men man kunde fortfarande se dess stora huvud och långa hals. "Normalt är grannarna hemma vid den här tiden men inte en enda svarade när jag ringde dem".

Sjöormen beskrevs i detalj så här: Den var 25 till 30 meter lång och avsmalnande i bägge änder. En tredjedels längd från huvudet löpte en 30-40 cm hög ryggfena, lite fyrkantig till formen och högre i framänden än i bakänden.

Simsättet: Djuret rörde sig horisontellt i vattnet, alltså som landlevande ormar. När Molvær såg detta var han högt upp på stranden och tittade ner på sjöormen, som simmade ca 200 meter från land.

Efter att ha detaljstuderat sin film, säger Molvær att det kunde ha varit två sjöormar som åt av valkadavret, vilket också skulle förklara hur det kunde vara avsmalnande i båda änderna.

VÄCKTE STORT UPPSEENDE

Arnt Molvaers 8 minuter långa videofilm av sjöormen, visades i norsk TV både lokalt och på riksplanet och väckte stort uppseende.

May Britt Haukaas på NRK i Möre och Romsdal, en lokal TV-station, ringde Jan Einarsen, som är chef för akvariet Atlanterhavsparken i Ålesund, och bad om en kommentar till videon.

"Einarsen var inte särskilt imponerad av den och det var inte jag heller", sa May Britt Haukaas till GUST på telefon. "Enligt Arnt Molvaer befann sig sjöormen på ett avstånd av ca 300 meter, men det var snarare 700 meter till en kilometer och allt man kunde se på det avståndet var en liten svart fläck som rörde sig fram och tillbaka vid vad som sannolikt var ett valkadaver".

May Britt Haukaas tillade att liknande rapporter om sjöormar stadigt kommer in till både NRK och andra medier i området, men att man inte kan ta upp ämnet förrän det finns ovedersägliga bevis.

ANDRA VITTNEN

Sedan Molværs observation blivit känd genom norska medier, hörde flera andra vittnen av sig till honom och berättade i stort sett samma sak. De tillade att odjuret stannade kvar i fjorden i 14 dagar.

Storfjorden, väster om Ålesund, den 18 mars 2001.



Trålaren "Klaring" var på väg upp till norra Lofoten, för att där delta i det årliga storfisket. Det var söndagen den 18 mars 2001 och klockan var mellan 9.30 och 9.45.

Sillsäsongen hade just slutat och i aktern på fisketrålaren höll två män därför på med att rensa näten från död fisk och slamsor, då det okända djuret dök upp.

De två männen uppskattar att djuret befann sig högst 100 till 150 meter från fiskebåten. Den ene av dem försökte omedelbart få tag i Terje Vestre, men kaptenen hade gått ner under däck och missade på så sätt sitt livs upplevelse.

Två stora pucklar blev synliga över vattenytan, var och en mellan 5 och 10 meter lång. Det skummade om föränden av den främre, när odjuret simmade framåt med hög fart. Pucklarna var rund eller ovala till formen och mörka till färgen.

SOLSKEN OCH STILTJE

Kapten Terje Vestre: "Vädret var mycket bra med solsken och stiltje på vattnet och jag har ingen anledning att misstro mina besättningsmän. De såg säkert vad de säger sig ha sett".

Han har själv varit aktiv fiskare sedan 1975 och han påpekar att de andra i besättningen har lika stor erfarenhet som honom.

Han utesluter inte möjligheten att det finns en stor sjöorm i den 400 meter djupa fjorden, eftersom både ett kvinnligt vittne sett djuret från land och ytterligare sex fiskare sett det från sin båt.

Året var 1654 och fiskarna längs Bohuslänskusten var skräckslagna och krävde att myndigheterna skulle ingripa.



Ett stort, skräckinjagande monster terroriserade dem, krossade deras fiskebåtar, jagade fridfulla kyrkobesökare i sina roddbåtar och skrämde de som badade halvt från vettet. Men myndigheterna hade frågat de lärde och de hade försäkrat dem att det inte fanns något som kunde kallas ett havsmonster.

KOM IN FRÅN HAVET

De på den tiden bemannade fyrarna i området låg i full beredskap och påstod att monstret kom in från havet, för att äta av de fiskstim som var mycket lättare att fånga på grunt vatten i skärgården än på de stora djupen i Skagerack.

Många fiskebåtar gick antingen på grund eller rände rakt upp på de farliga klipporna längs kusten i sina desperata försök att undkomma havsmonstret och lokala affärsmän insåg att de var tvungna att ta saken i egna händer.



En fullriggare hyrdes in och försågs med en genial, roterande cylinder i fören utrustad med rakbladsvassa knivar som skulle skära monstret i småbitar. Det tog ett tag innan man lokaliserat monstret, men planen fungerade som den skulle och det okända djuret gick ett grymt öde till mötes.

Viken döptes om till GÖRVIKEN och "gör" på bohuslänsmålet betyder just tarmar och slakteriavfall och det var väl också precis det enda som återstod av det fruktade havsmonstret. Idag är den här delen av Bohiuslän en av de vackraste längs hela västkusten.

SPEKTAKULÄRA OBSERVATIONER
<>På 10- och 20-talet var sjöormar vardagsmat i havet kring de nordiska länderna, så också i Sverige där "Saltsjöbadsodjuret" ofta sågs i Stockholms södra skärgård. Tidningarna rapporterade naturligtvis om de spektakulära observationerna och mest stod det (kan ni tänka er!) om odjuret i Dagens Nyheter.



Det började i maj 1909 när kommendörkapten Emil Smith och hans hustru spatserade förbi det stora rekreationshotellet i Saltsjöbaden och plötsligt fick syn på ett hiskeligt odjur ute på fjärden. "Vi såg en stor, mörkgrå massa som flöt på vattnet", berättade Emil Smith. "Den var 10-12 meter låg och alldeles orörlig".

Plötsligt fick massan liv och "rullade runt i vattnet" och nu såg de båda vittnena att det var ett stort djur av något slag. "Sjöormen rullade runt runt så att vattnet sprutade om den", fortsatte Emil Smith. "Vi såg dock ingen stjärtfena på det, inga fenor och inget huvud".

SALTSJÖBADSODJURET

En månad senare dök sjöormen - som av tidningarna nu hade döpts till Saltsjöbadsodjuret - upp igen. Det var den 25 juni och ett sällskap på sex personer seglade från Husarö till Angödomen, på Svartlögafjärden i Stockholms norra skärgård.



"När vi anlände överraskades vi av en plötslig dimma och när den lättade vid 7-tiden på kvällen, upptäckte vi ett stort svart objekt som vi först trodde var en mindre båt", berättade Anton Rundkvist, ett av vittnena.

Två timmar senare var de på hemväg när de, nära Idskären, såg tre pucklar komma upp ur vattnet på ett avstånd av bara 25 meter.

Den största puckeln var enligt Anton Rundkvist ca en meter bred. "Jag har bott i skärgården i sju år och sett både sälar och tumlare, men ingenting som detta", fortsatte Anton Rundkvist. "Fiskare vi känner i både Svartlögafjärden och på Möja har emellertid berättat, att de sett något liknande".

NÄRA ATT KOLLIDERA

I september 1913 var ångbåtskaptenen Nils Österman nära att kollidera med sjöormen utanför Vaxholm.

"Jag var tillsammans med min hustru i vår racerbåt och färdades med ca nio knop utanför Rindöbaden när båten träffades av något med sådan kraft, att den var ytterst nära att kapsejsa!", berättade han.

"Det var samtidigt en ganska mjuk kollision och när vi var utom fara slog jag av motorn".

I tystnaden som följde stannade båten av helt."Plötsligt hörde vi ett kraftigt väsande ljud från aktern och när vi undersökte saken möttes vi av ett fruktansvärt monster med tre pucklar och ett flodhästliknande huvud med öppen mun!".

Österman och hans hustru kom emellertid aldrig till någon skada, då odjuret vände utåt och simmade bort bland vågorna.

Tre år senare, sommaren 1916, såg majoren Oskar W. Smith följande syn i Lilla Värtan, strax söder om Lidingö: "Vattnet låg blankt som en spegel och ingen båt hade passerat på många timmar. Men plötsligt blev det liv och rörelse och i nästa ögonblick stacks ett enormt, orm-
liknande huvud upp ur vattnet!".

TIO PUCKLAR VAR SYNLIGA

Odjuret var minst 25 meter långt enligt vittnena, som beskrev hur den ena puckeln följde på den andra, tills tio stycken var synliga över vattenytan och kroppen samtidigt höjde sig ännu mera. Odjuret rörde sig med ca två knop och sågs under en minut på ett avstånd av 100 meter.

I juli 1920 kan de mest uppseendeväckande vittnesmålet om Saltsjöbadsodjuret. Einar Öberg hade åkt ut till Svinskär för att jaga sjöfågeln.

"På kort håll och grunt vatten upptäckte jag något jag först trodde var lekande tumlare, men som istället visade sig vara två fruktansvärda ormar, tre meter långa och minst en halv meter i diameter", berättade han.

"De simmade med huvudena högt över vattenytan och när de var så nära mig som 15 meter, vred en av dem på huvudet och stirrade på mig. Jag blev skräckslagen, lämnade stranden springande och kände mig inte lugn förrän jag kommit utom synhåll", slutade Einar Öberg.

STORA OCH VÄL SKYDDADE

Det rörde sig alltså snarare om Saltsjöbadsodjur än ett enda okänt
djur och det kanske var på det här sättet som de kom in våra insjöar - genom att från havet simma in i Östersjön, vidare upp i älvarna och in i sjöar som var lagom stora och framför allt väl skyddade.

När  vattenkraftsutbyggnaden kom igång vid i början av sekelskiftet i början av förra århundradet, skars älvarna av från havet och vad som eventuellt simmat in via älvarna och vidare in i vissa insjöar, var och förblev instängda och det är kanske dessa vi idag kallar för "sjöodjur".

Klockan sex på kvällen den 5 juli 1977, låg Ove Johansson från Hanö, beläget rakt utanför Sölvesborg i Blekinge, och fiskade från en öppen båt ett par distansminuter nordost om hemmahamnen när han fick se en syn han aldrig glömmer...

Ove Johansson från Hanö i den båt han använde när han såg ett odjur i Hanöbukten. Foto: Anonym släkting.

Det var vindstilla och fint väder. Hanöbukten låg för ovanlighetens skull spegelblank och det var 20 grader varmt. Ove Johansson satt och kopplade av när han plötsligt fick syn på ett märkligt djur som med ca fyra knops fart närmade sig hans båt.

ORMLIKNANDE HUVUD

Djuret var ca 1,5 meter långt, 15-20 cm högt över vattenytan och höll ett ormliknande huvud högt upp i luften.

"Jag blev väldigt rädd, det ska jag villigt erkänna och tyckte det var synnerligen obehagligt, i synnerhet då djuret stannade upp omkring en meter frrån båten och låg där i en hel timme", berättade Ove för mig vid en telefonintervju 1983.

<>
Han beskrev huvudet som platt med högt sittande ögon, stora och runda. Bakom ögonen satt två vita "horn", långa som en tändsticka. Huvudet och den korta halsen var bara ca 20 cm i diameter medan kroppen var grov som en mansarm och försedd med fenor. Den smalnade av mot stjärten. Djuret var mörkgrått till färgen och hade ett slätt skinn.

"Vid ett tillfälle rullade det ihop sig och låg så i tio minuter, men så satte det kurs mot Malkvarn, 600 meter från Hanö, och simmade bort som en ringlande orm", slutade Ove Johansson.

SJÖORMAR, INTE UBÅTAR

När jag i början av 90-talet gjorde research för min faktabok "Fantomubåtarna" (Zindermans 1993) och reste runt på landets kuster, från Töre i Norrbotten till Karlskrona i Blekinge, träffrade jag många människor som snarare sett sjöormar än främmande ubåtar, även om de kanske inte var mottagliga för en sådan slutsats just då.

Under de i år tio år som gått sedan GUST bildades har jag också fått in många andra rapporter om sjöormar längs den svenska kusten, tyvärr med väldigt knapphändiga detaljer.



De visar ändå att dessa djur fortlöpande kommer in utifrån Atlanten och tar sig in mot skyddade kuster (och i förlängningen kanske även insjöar), där det fortfarande finns gott om mat.

FOTNOT 1: Som sjöman åren 1963-1967 (bland annat på M/S Vettersö här nedan, en s k malmtanker) såg jag tyvärr inget havsodjur, däremot såg jag (och större delen av besättningen) en främmande ubåt utanför Sundsvall; vi såg hur stålkättingar slets av som ingenting och hur relingen böjde och vred sig som en korkskruv i en oförglömlig orkan i Biscayabukten; samt en rad andra fantastiska saker som inte passar sig att återge här.


M/S Vettersö övertogs 1954 av rederiet AB Rex, Stockholm. Här var jag åren 1966-1967 som först mässkalle i köket och sedan matros på däck. Vättersö såldes 1969 till India Trading i Lichtenstein och höggs samma år upp i Italien. Foto: Rederi AB Rex, Copyright.

På den tiden sprang ingen till medierna och berättade vad vi sett och vad vi visste och med landkrabbor talade man aldrig, mest för att de visste lika litet om vår värld som vi med båda fötterna på jorden idag vet om astronauterna.

Att landkrabborna (i ren avundsjuka) talade illa om oss sjömän tog man med en axelryckning, men det skulle man med facit i hand inte ha gjort, eftersom deras lögner så småningom blev till halvsanningar eller till och med riktiga påståenden och sjömannen själv en alltmera illa ansedd och suspekt figur.

Om ni blint tror på vad kritiker och skeptiker säger istället för de som varit med om saker och ting på riktigt - och det må sedan gälla inom vilket område som helst - sällar ni er till den skara som kallas "nyttiga idioter", människor som kan manipuleras hur som helst och som ofta också gör det, så se upp med vems sida ni ställer er på och använd framför allt ert eget sunda förnuft här i livet.

FOTNOT 2: Många läsare klagar över att de minsann aldrig fått se något som det vi skriver om, alltså varken sjöodjur, sjöormar eller andra kryptider och tolkar det därför som att dessa djur inte finns!

Det tror jag är en förhastad slutsats. Dels gäller det att befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt för att få se något, dels måste man, precis som när det gäller att spela på Lotto för att vinna på Lotto, befinna sig vid en "monstersjö" eller plats där vittnen sett just kryptider, för att själv få se någonting sådant.

FOTNOT 3: Här finns tidigare artiklar som GUST skrivit om havsodjur:

EN SJÖORM I NOVA SCOTIA
BLOOP - ETT OKÄNT DJUR I HAVET
SJÖORM JAGADE BADGÄSTER
SJÖORMEN I SAN FRANCISCO BAY
ÄR DETTA BEVISET FÖR ATT DET FINNS SJÖORMAR I HAVET?
GUST AVSLÖJAR SJÖORMEN I SAN FRANCISCO BAY
TOR HEYERDAHL SÅG ETT HAVSMONSTER
MONSTRET I MARIANERGRAVEN
HAWAII-ODJURET
SVANÖDLOR I STILLA HAVET

KÄLLOR: Den norska kryptozoologen Erik Knatterud (vars utmärkta hemsida om andra sjöormsobservationer i Norge kan beskådas här); den norska kryptozoologen Espen Samuelsen; mfl. BILDER OCH ILLUSTRATIONER: Se respektive bild eller illustration. ÖVERSÄTTNING & BEARBETNING: Jan-Ove Sundberg, GUST © 2007.