|
"Utopimonstret"
är ingen utopi enligt vittnena:
"Jag
såg odjuret och kommer aldrig att gå ut på sjön
igen i en liten båt!"
Sommardagen
är perfekt vid sjön Utopia i St. George i delstaten New
Brunswick. Barn plaskar och leker i vattnet och soldyrkarna ligger
på stranden och stortrivs. Norma Stewart är ute i en mindre
båt, som hon ror för att få röra på sig. I
det ögonblicket kommer plötsligt ett odjur upp ur vattnet,
som alla hört talats om men få har trott på. Sedan den
dagen är ingenting som förut i St. George.
"Jag vilade på årorna och satt med båda benen
över båtkanten och doppade tårna i det uppfriskande
kalla vattnet, då odjuret plötsligt kom upp över ytan",
berättar Norma Stewart och ryser lätt, vid blotta tanken
på vad som kunde ha hänt henne.
"Odjuret hade inte varit
synligt på fem år när det hände, och de flesta av
oss trodde nog att det gett sig av ut till havs, eftersom sjön har
en sådan förbindelse, men så var alltså inte
fallet!".
INTE
AGGRESSIVT
Hon kom undan med blotta förskräckelsen, men så har
odjuret inte heller visat sig aggressivt eller anfallit människor,
så de flestas rädsla på den punkten tycks vara
obefogad. Fast det är väl med sjöodjur som det är
med vilda vargar, ingen vill bli det första mänskliga offret.
Så pass skrämd av det har hon dock blivit, att det radikalt
förändrat hennes båtvanor. "Jag går aldrig mera
ut på sjön i en liten båt... visst kan det låta
löjligt i vissas öron, men de har inte sett vad jag såg
och det jag såg skrämde skiten ur mig, helt enkelt",
säger Norma Stewart och kostar på sig ett kort skratt.
Stewart,
som idag kallar sig kryptozoolog, är den ledande auktoriteten
på odjuret i sjön Utopia.
"Om du söker efter ett mönster i rapporterna så
söker du förgäves", fortsätter hon. "Och odjuret
kommer bara upp vart tredje eller vart femte år numera, så
det är väldigt svårt att få någon som helst
statestik över det".
SPOTT
OCH SPE
De flesta
som sett Utopia-monstret håller tyst om det, antingen för
att de inte vill bli utsatta för spott och spe från sina
medmänniskor, eller för att de ska slippa värja sig mot
skeptikerna, tillägger Stewart, och det är ju någonting
som vi på GUST tyvärr också sett mycket av.
Sjön Utopia
markeras som en röd prick på kartan här ovan; du hittar
den ovanför bokstaven W i New (som i New Brundwick).
"Många
vittnen kommer till mig istället för att
gå till tidningarna, eftersom de vet att jag behandlar dem med
respekt", fortsätter hon. "Jag har inga synpunkter på vad de
sett, jag nöjer mig med att dokumentera det och notera så
mycket fakta som möjligt om odjuret".
Vittnena säger ofta att de måste få tala ut, att de
måste få berätta för någon som vill lyssna.
De säger också att de inte är tokiga, att de inte
druckit sprit eller varit höga på knark och många av
dem kan också gå ed inför Norma Stewart, om det
är det hon vill, på att vad de säger är hundra
procent sanning.
DETALJERAT OCH
PRECIST
"De kommer oftast ihåg varenda liten detalj. Ibland har det
hänt när de var små barn, ibland har det hänt i
vuxen ålder, eller också är det något som farfar
berättat när han var ung och det är ofta detaljerat och
väldigt precist och varför skulle människor komma till
mig och ljuga om sådant? Nej, jag tror de talar sanning",
säger Stewart.
En av hennes favoritrapporter, där hon skyddar vittnenas namn, kom
via ett rikssamtal från en affärsman som spårat upp
Stewart och visste att hon samlade på iakttagelser av odjuret.
Han
brukade fiska i sjön Utopia varje år, och senast han var
där var han ute i kanot på natten när han törnade
emot vad han trodde var en stock. Han knuffade bort den från
kanoten och stocken rullade runt i vattnet. Men bara några
paddeltag senare, gick kanoten emot stocken igen. När han på
nytt försökte knuffa bort den, upptäckte han att det
inte alls var någon stock!
"PUCKLAR KOM UPP
UR VATTNET..."
"Den här gången rullade den inte runt. Den rörde sig
upp och ner och en av dess pucklar kom upp ur vattnet", berättade
affärsmannen för Norma Stewart. "Dess plaskande fyllde
nästan hela kanoten med vatten, men innan det gick riktigt illa
för mig simmade det bort och så var det försvunnet
igen".
Affärsmannen berättade för sin hustru vad han sett och
de bestämde sig för att inte låta någon annan
få veta det, ända tills de läste att Norma Stewart
studerade odjuret och därför ville ha in så många
rapporter som möjligt om det.
"Monstret är ingen svanödla med simfötter", säger
Stewart. "Det är snarare ormlikt och har amfibiska egenskaper,
eftersom man även sett det på land. Jag tror det har lungor,
att de tar in stora mängder med luft och att det kan stanna under
vattnet väldigt långa tider".
GENOM
TUNN IS
Trots att det finns en indianlegend om hur monstret jagade en kanot med
öppna käftar, liksom en märklig rapport om hur det
plöjde fram genom tunn is och jagade en man som pimplade på
den, är monstret idag knappast aggressivt utan ter sig mest som
vilande på ytan, i synnerhet under varma sommardagar då
vattenytan är spegelblank.
Ett
bulligt, nästan fyrkantigt huvud med en ormliknande kropp,
så beskrivs odjuret i sjön Utopia; här illustrerat
på omslaget till vår källa, The New Brunswick Reader.
Illustration: Brunswick Museum,
Saint John, Copyright 2008.
"Det älskar att sola sig och det är sådana dagar det
kommer upp och ligger och rullar runt i ytan", säger Stewart. "Att
det skulle vara farligt tror jag egentligen inte, ändå blev
jag rädd för det själv... fast där är det
väl det okända som spelar oss ett spratt och det okända
är ju de flesta av oss rädda för".
Hon är noga med att poängtera, att hon inte jagar monstret
och att hon inte kämpar för att bevisa dess existens. "Jag
samlar bara information om det", säger hon. "Om du inte vill tro
på odjuret, så behöver du inte göra det!".
SIMMAR
IN OCH UT
Sjön har förbindelse med Magaguadavic-floden
genom världens näst djupaste kanal, som rinner ut i Atlanten,
därför tror många att odjuret simmar in och ut ur
sjön.
Fisket i sjön är mycket bra enligt de
som håller på med sådant, och fångsten
inkluderar liten havsabborre, gädda, flodålar och
laxöring.
Utopia är bara 7 km lång, mellan 800 och
2.800 meter bred och inte särskilt djup. 28 meter
officiellt, medan fiskare och andra som stött på
djuphål säger att de hittat både 38 och 58 meter. Det
är ingen omöjlighet eftersom nivån i sjön varierar
under hela året, till följd av att vattnet går genom
den hydroelektriska dammen i Maguadavicfloden i St. George.
Klicka
på den här bilden av sjön så öppnar sig en
betydligt större. Foto: Chuck Brow, Copyright 2008.
Enligt Loren Coleman kallas kryptiden i sjön "Old Ned", men Norma
Stewart säger att det nog mera är kryptozoologerna än
folk vid sjön som använder det namnet.
GRUNDLÄGGANDE
FRÅGA
Stewarts forskning kring Utopia-minstret började med denna
grundläggande fråga: Kom legenden om odjuret med de
europeiska invandrarna? Många har påstått det,
även om ingen kunnat bevisa att så är fallet.
Idag anser Norma Stewart att hon kan avskriva den teorin. När hon
undersökte Passamaquoddy-indianernas tidigaste historia, fann hon
nämligen att monstret dök upp långt innan de
första euopéerna kom till området.
Hon har också fått veta att Utopia är en mystisk och
magisk plats som betraktas som helig av Passamaquoddy-indianerna.
Porcupine-berget i norr är en plats där man offrade till
gudarna och i sjöns södra ände ligger en urgammal
begravningsplats.
PRATADES
RUNT KÖKSBORDET
Stewart
växte upp i St. George och har hört historier om monstret i
sjön sedan barnsben. "Det pratades alltid om det runt
köksbordet hemma", minns hon. "Särskilt ljusa
sommarnätter, när jag fick vara uppe extra länge.
Då som nu var det sällsynt att folk berättade för
media vad de sett, snarare var det så att ryktet gick på
byn".
Efter att ha bott en tid i Hong Kong, kom Stewart hem och såg med
nya ögon på monsteriakttagelserna och symbolismen kring dem,
inklusive stadsskölden som föreställer St. Göran
och Draken". "Klart att jag blev nyfiken", säger hon.
Efter att nu ha samlat på sig mängder av vittnesmål,
indianska legender, de vitas sägner, geografi och biologi om
sjön och dess omgivningar, är Norma Stewart övertygad om
att Utopia-monstret är ett verkligt djur, och sannolikt en familj.
BOR
SANNOLIKT I HAVET
Alltihopa börjar med sjön själv och den djupa kanal som
för dess vatten ut i havet. I St. George möter
färskvattnet saltvattnet och ett sjöodjur som sannolikt bor i
havet, kommer in i en insjö. Varför då?
Stewart tror att svaret finns i sjöns namn. Magaguadavic River -
är ett indianskt namn som betyder "Ålfloden", och som alla
vet så leker ålen i Sargassohavet och återvänder
sedan till den sjö där de är födda, ungefär
som laxmigration fast omvänt. Och ska man hårddra det, kan
det lika gärna vara monsterålar som vittnena beskrivit.
"Jag tror att det är en djurart som emigrerar ut i Atlanten precis
som ålarna gör och att de har sina matställen i havet",
säger Stewart. "Varför de kommer till Utopia vart tredje
eller vart femte år kan jag inte svara på än, men jag
jobbar på det".
SKAKAR
PÅ HUVUDET
Joe Nickell skakar på huvudet åt Norma Stewart. Han är
en professionell skeptiker, undersökte monstret 1999 och skrev en
artikel om det i skeptikernas egen tidskrift, "Skeptical Inquirer
Magazine". Enligt honom är det allt annat än ett monster
vittnena ser; sjunktimmer, fiskar i ytan, ålar, utter.
Hans huvudtes är att det inte finns tillräckligt med mat i
sjön för att föda upp ett eller flera okända djur.
Emigrationsteorin får dock hans skeptisism att falla platt till
marken. "Det är inte alls omöjligt att odjuret kan ha levt i
sjön i hundratals år", säger Stewart. "Det kommer och
går, nämligen, och då behöver det inte alls ha
sjön som ett matställe utan Utopia kanske snarare är en
plats där det tar igen sig, föder ungar, etc".
En annan skeptikerteori är att vittnena inte alls sett monster
eller odjur utan helt enkelt ålar, som samlat ihop sig till stora
bollar inför emigrationen ut i havet. Sådana s k
ålbollar är vetenskapliga fakta även om många
aldrig hört talas om dem.
SJÖODJURENS
TID ÄR SOMMAREN
Men ålbollarna brukar upplösas redan på våren,
alltså innan ålarna ger sig ut till havs: "Och just
på våren kommer det inte in mycket rapporter alls",
säger Stewart. "Sjöodjurens tid är sommaren och som jag
tidigare sagt så är det varma eller rentav heta dagar som
gäller, när det är sol och fint och alldeles
spegelblankt på sjön".
En av de viktigaste punkterna i St. George är en vykortsperfekt
plats som kallas "klyftan". Här finns ett vattenfall som har
försörjt stans industrier i flera generationer och
försett allt ifrån sågverkt till skeppsvarv med
ström från en hydroelektrisk kraftstation.
"Klyftan har alltid varit stans kraftkälla nummer ett", säger
Stewart. "Det är intressant att se hur den skapat och drivit hela
kommunen".
Utskuren ur de glaciärer som en gång fanns i trakten och
sedan drog sig tillbaka när inlandsisen smälte, är det
det framrusande vattnet i klyftan som förser sjön Utopia med
färskvatten, som kommer in från mynningen av
Magaguadavic-bäckenet.
GÖMMER
EN HEMLIGHET
Detta vatten gömmer också en hemlighet som är väl
känd av lokalinvånarna, men inte tidigare av någon
utomstående.
Stewart tittar ut över vattenfallet medan hon beskriver den
underjordiska värld av klippiga tunnlar som ormar sig ut
från klyftan och in i själva stan. Enligt en av många
legender fungerade tunnlarna som flyktrutter, antingen för de som
var religiöst förföljda, eller de som förr i tiden
gjort en flicka havande utan att vara gift med henne.
Enligt
monsterexperten Norma Stewart leder underjordiska tunnlar från
den här vackra platsen i St. George, känd som klyftan, och
till själva staden. Tunnlarna tros användas av monstret
när det tar sig från havet och in i sjön. Foto: Chuck
Brown, Copyright 2008.
"Jättelika havsålar, sjöodjur
eller vad det nu är
vi har i sjön kan också ha tagit sig in och ut via dessa
tunnlar, och använder dem än idag under sina besök i
Utopia", säger Stewart.
Av en märklig tillfällighet kommer en motorbåt glidande
genom klyftan precis när hon står och pratar om den.
Två fiskare i den stannar till vid en utskjutande klippa,
där de börjar vittja sina utlagda ålkistor.
Stewart säger att Nessie mycket väl kan bete sig på
samma sätt som monstret i Utopia, alltså komma och gå
från havet och alltså inte befinna sig i Loch Ness hela
tiden. Hon är inte ensam om den teorin och långtifrån
först att formulera den, men visst är den intressant.
VÄRLDSOMSPÄNNANDE
BÄLTE
"De två sjöarna har likartade geografiska kännetecken
och ligger båda mellan den 45:e och 50:e breddgraden",
fortsätter Norma Stewart. "Det området tycks vara ett
världsomspännande bälte vilket sjöodjuren
gärna uppträder i. Det finns 17 väldokumenterade
observationer mellan dessa latituder, inklusive Ogopogo i British
Columbias sjö Okanagan".
En annan teori går ut på att monstret eller monstren
färdas över land, sannolikt i Breadalbane-oimrådet
utanför St. George, eftersom det är den planaste vägen
mellan havet och sjön. Det talas till och med om en rapport
från 1840 där man hittade ett slemspår i gräset.
En tredje tänkbar emigreringsrutt är via Letangfloden. Men
Stewart tror att odjuren huvudsakligen använder sig av klyftan,
tunnlarna och kanalen. "Precis som en ål eller en lax har odjuren
ett mål med sin vandring. De vet var de ska och hur de ska ta sig
dit".
10.000
I BELÖNING
1997 utfäste en fotofirma i staden en belöning på
10.000 svenska kronor till den som kunde ta den första bilden av
monstren i sjön Utopia. Många höll sjön under
uppsikt med gamla eller nyinköpta kameror, men alla kammade noll.
"En vacker dag kommer någon till slut att få en bild i alla
fall och jag hoppas att jag får vara med och se den, eller till
och med få reda på vad det är som döljer sig i
sjön, för jag har verkligen jobbat hårt för det",
slutar Norma Stewart och ler.
Trots att de flesta ögonvittnesobservationer förblir hemliga
för medierna och därmed för utomstående, har Norma
Stewart samlat och dokumenterat rapporter ända från 1867 och
fram till våra dagar, och här är de intressantaste:
1867 -
Sågverksarbetare på norra stranden av sjön säger
att de såg något som var nio meter långt och tre
meter brett tumla runt i sjön. Liknande rapporter kommer in under
dagarna som följer.
1868 - En reporter
från tidningen "Saint Croix Courier" ser odjuret tillsammans med
andra vittnen.
1872 - En
artikel i dagstidningen "Dominion Gazette" berättar att en stor
fisk eller orm bor i sjön Utopia, och att "den ser ut som en stock
eller trädstam som ligger stilla i ytan, innan den plötsligt
börjar röra på sig och dyker". (Visst låter det
väldigt bekant?).
1872 - Indianerna i
trakten har legender om hur ett "förfärligt monster, med
stort huvud och stora käftar, hugger efter kanoter som vågar
sig ut på sjön".
1872 -
Rikstidningen "Canadian Illustrated News" rapporterar att den
första expeditionen gett sig ut för att hitta och fånga
monstret. Som vanligt misslyckades de.
1891 - Den
berömda naturalisten William Francis Ganong, noterar i sin dagbok
vad en timmarhuggare såg av monstret för 20 år sedan:
"Det var rött till färgen och den del jag såg över
vattenytan minst sex meter lång. Huvudet var stort som
på en gris".
1969 - Tidningen
"The Saint John Evening Times Globe" publicerar en intervju med vittnet
Fred McKillop, från St. George, som säger sig ha sett
odjuret 18 år tidigare: "Det var svart som klippa... rörde
sig upp och ner i vattnet och åstadkom stora vågor".
1982 -
Sherman Hatt intygar att han själv och hela hans familj, sett vad
som liknade en ubåt komma upp ur vattnet! "Det sprutade på
båda sider om det och det hade en stor puckel på ovansidan.
Jag bedömer att det var minst tre meter långt".
1996 - Roger och
Lois Wilcox
är ute på sjön och paddlar kanot när odjuret
kommer upp bara ca 100 meter ifrån dem. "Vi var på väg
mot
Cannonball Island, när det hände", berättar Stewart
efteråt.
Han är en pensionerad militär från St.
George, och som sådan mycket betrodd och respekterad. "Odjuret
var mellan 12 och 15 meter långt, det rörde sig upp och ner
och hade en puckel mitt på ryggen".
Tillfrågad vad han
trodde att han sett, svarade han: "Det var inte något djur som
jag känner till eller någonsin har sett, men vad jag ska
kalla det vet jag då rakt inte".
KÄLLA:
The
New Brunswick Reader den 23
juli 2005. BILDER:
Chuck Brown.
ILLUSTRATION: Brunswick Museum,
Saint John. ÖVERSÄTTNING
& BEARBETNING: Jan-Ove Sundberg, GUST © 2008.
|
