|
|
Ryska hominoider del 2:
De tusen stenbockarnas dal
"Det är starka människor med breda axlar och
långa armar. På fingrarna och tårna har de naglar och
därför skiljer sig almaserna också från
björnen; det finns inga märken efter klor och fingrarnas och
tårnas placering och proportioner är desamma som hos
antropoiderna". Beskrivningen har lämnats av professor Grigorij
Dementiev, en biolog och darwinist som själv besökt de tusen
stenbockarnas dal.
Den första som upptäckte Almas i Baljand-Kiik-dalen, som
betyder just "De tusen stenbockarnas dal", var hydrologen Aleksandr
Pronin.
Han undersökte samtidigt stenbockarna och deras plats i den
säregna faunan och kom till slutsatsen att de troliga
Neanderthalmänniskorna inte hade någon möjlighet att
döda stenbockarna, som var alltför akrobatiska och lätt
kunde komma undan.
Istället var han övertygad om att den håriga
tvåbenta almasen hade förirrat sig till Baljand Kiik
för att dess förfäder bott just där, liksom
för att det fanns buskar med olika bär i dalen, som almaserna
kunde leva på när de saknade kött.
Almas på nära
håll
Sedan professor Grigorij Dementiev kommit in i bilden, som också
såg en almas på nära håll, författade de
både forskarna en bekrivning av en almas i sin vetenskapliga
rapport, som i sin helhet lyder:
"Almaserna är mycket lika människorna, men deras kroppar
är täckta av rödsvart, inte alltid tjockt hår -
huden syns nämligen mellan hårstråna, vilket aldrig
är fallet med vilda djur på stäppen.
De är lika långa som människorna, men almaserna är
lite kutryggiga och går med halvböjda knän. De har en
kraftig käke och låg panna och starkt framträdande
ögonbrynsbågar.
På två ben
Almasens totala storlek är svår att precisera, men den
är ungefär densamma som människans. Den går
företrädesvis på två ben, men emellanåt
även på alla fyra. Den lever nattliv, vilket påminner
om Linnés Homo nocturnus.
En rysk rekonstruktion av
den gåtfulla almasen
Almasen är lättskrämd, misstänksam, inte aggressiv
men inte heller särskilt sällskaplig. Dess föda är
både vegetabilisk och animalisk, företrädesvis
bestående av små däggdjur.
Almasen har inget tal, den skulle förmodligen inte kunna
artikulera ett enda ord.
Långa armar
Det är starka varelser med breda axlar och långa armar.
På fingrarna och tårna har de naglar och därför
skiljer sig almaserna också från björnen; det finns
inga märken efter klor och fingrarnas och tårnas placering
och proportioner är desamma som hos antropoiderna.
Kvinnorna har långa bröst, så att de kan sitta
på marken och kasta bröstet över axeln och mata
almasbarnet, som står bakom ryggen.
Almaserna är ofta kobenta men har ändå
förmågan att springa oerhört snabbt. De har lärt
sig hur man gör upp eld och har i något fall setts "grilla"
bytesdjur över densamma, vilket också motsvarar uppgifter
från engelska forskare i Himalaya".
Levande fossil
Beskrivningen av almaserna har stärkt de ryska forskarnas
antagande om levande fossila Neanderthalmänniskor. Antropolgin har
på grundval av fossila ben för länge sedan
fastställt att just Neanderthalmänniskan var kutryggig och
hade längre hängande armar än dagens människa.
Baljand-Kiik-dalen i Pamir
är en ödslig och dyster plats, ändå tycks
almaserna trivas bra just här.
De hade också utstående ögonbrynsbågar,
låg, bakåtsluttande panna och kraftfulla käkar.
Neanderthalmänniskornas skelett säger forskarna att de tog
sig fram
med lätt böjda knän.
Hårig hud utan underhår, är också ett typiskt
kännetecken som skiljer gruppen primater från flertalet
håriga djur. Härvid skiljer upprätt gång eller
utvecklade bröstkörtlar hos det kvinnliga könet almaser,
liksom människorna, från alla kända aparter.
Oväntad
jämförelse
Epitetet "snö" som i snömannen har också
förkastats, eftersom almasen har observerats i både skogar
och öknar. Det finns ännu en oväntad
jämförelse, mellan nutiden och den avlägsna medeltiden.
Den bayerske soldaten Johann Schiltberger hamnade i slutet av
1300-talet i fångenskap hos turkarna. Han skickades vidare till
Timur Lenk, där han hölls inspärrad i 20 år.
Schiltberger släpptes 1427 och skrev vid hemkomsten till Tyskland
en bok om sina vedermödor.
Timur Lenk i nordöstra Turkiet,
där tysken Schiltberger satt fången och fick kännedom
om tillfångatagna almaser.
I boken berättar han att det i bergskedjan Arbuss (i östra
delen av Tien-Shan) "bor vilda människor som inte har en fast
boplats. Deras kroppar, med undantag av armar och ansikte, är
täckta av hår. De strövar omkring i bergen som andra
djur, lever på blad, gräs och allt som de hittar.
Två
"vildmänniskor"
Härskaren i Timur Lenk skänkte Den Gyllene Hordens ledare,
khan Jedigej, två "vildmänniskor", en man och en kvinna, som
man fångat i bergen, samt tre vilda hästar, dom också
levde i dessa berg och var stora som åsnor". Schiltberger betonar
i boken att han såg allt med sina egna ögon.
På något märkligt sätt tycks det ha varit
lättare förr, att komma över dessa varelser och bevisa
deras existens, för cirka 500 år senare kom ytterligare ett
spektakulärt vittnesmål.
Under striderna mot japanerna i nådens 1937, var Georgij
Kolpasjnikov chef för ett sovjetiskt förband som befann sig i
östra delen av Mongoliet och närmare bestämt vid floden
Chalchin-Gol.
Floden Chalchin-Gol i östra Mongoliet
ligger i korspunkten på latitud 82 grader och longtitud 110
grader.
Silhuetter
Mitt i natten fick han veta att grannförbandet skjutit två
tänkbara japaner. Vakterna hade sett två silhuetter som tog
sig nedför bergskammen.
De antog att det var fientliga spanare och sköt dem
därför på fläcken, efter att först ha ropat
till dem utan att få något svar. Det visade sig emellertid
att man dödat något som liknade apor.
Kolpasjnikov anlände i gryningen och granskade de förvridna
liken på marken. "Jag kände mig illa till mods över att
vi inte hade dödat fiender utan två djur av märkligt
slag", berättade Kolpasjnikov senare när händelsen
dokumenterades.
Tjockt hår
Varelserna var ungefär i människostorlek, de var ojämnt
täckta av rödbrunt hår, tjockare på sina
ställen och tunnare på andra, så att man kunde skymta
naken hud. Tjockt hår hängde ner i pannan och på
ögonbrynen.
Kolpasjnikov visste att det inte fanns några människoapor i
Mongoliet och kallade till sig en gammal man som fungerade som tolk.
Denne svarade att vilda djur som de som just skjutits höll till i
bergen intill dem och att till och med mongolerna var rädda
för dem.
Ingenting tyder dock på att almaserna är fientliga mot
människan, snarare tvärtom.
NÄSTA UPPDATERING:
Chachlovexpeditionen.
KÄLLA: Snömannens Gåta av Boris
Porsjnev, Dimitrij Bajanov och Igor Burtsev, Progress, Moskva 1986.
Översättning från ryskan: Stefan Gehander. Text och
bilder återges med tillstånd av det ryska förlaget
Progress.
Översättning: Jan-Ove Sundberg, GUST © 2004.
|
|
