Utbud inom OKÄNDA DJUR

Amerikansk vetenskapsman talar om mörkläggning:
Bigfoot skadades vid skogsbrand - fördes bort och gömdes av myndigheterna

Den 6 augusti 1999, utbröt ett stort antal skogsbränder i Battle Mountain, Nevada. En Bigfoot skadades av elden, enligt en anonym regeringstjänsteman, som larmade Bigfoot Field Research Organization (BFRO). Historien har officiellt avskrivits, men den hyllade författaren och vetenskapsmannen Thom Powell tror att den verkligen har inträffat och att hela historien har mörklagts av myndigheterna.

I ett brev till BFRO daterat "Battle Mountain, Nevada, den 7 augusti 1999", skriver den anonyma regeringstjänstemannen:

"Jag såg ett djur som hade skadats av skogsbranden, det var snarare en apa än en björn. Brandmän fångade in det och kontaktade både den lokala veterinären och en läkare. Fiske- och Viltvårdsstyrelsen, Naturvårdsverket, och Inrikesdepartementet skickade alla observatörer till platsen.

Djuret sövdes och fördes till en okänd plats. De som deltog har förbjudits att berätta vad de såg.

Djuret var ca 230 cm långt/högt, hade mänskliga armar och ben, och ett ansikte som var en korsning mellan en människa och en apa. Könsorgan: manligt, ej omskuret och människoliknande. Hår täckte det mesta av kroppen utom bröstet. Bröstet hade sparsamt med hår, liksom även händerna, som hade fem fingrar och en bakåtvänd tumme.

Omfattande brännskador

Tal - djuret försökte kommunicera med brandmännen när det insåg att det skulle vårdas. Omfattande brännskador på händerna, fötterna, benen och kroppen; i vissa fall andra och tredje gradens brännskador. Ca 45 procent av kroppen bar brännskadad.


Det var här skogsbränderna rasade i augusti 1999 och det var också här som den brännskadade storfoten hittades, enligt forskaren Thom Powell.

En läkare och en veterinär arbetade tillsammans för att ge djuret vård och förde sedan bort det till okänd ort. Det fanns mellan 25 och 30 vittnen till detta. Många myndigheter känner till vad som hände, liksom även brandmän. I brandmannakretsar trodde man först att det var en brandman som skadats.

Var god notera att jag själv är en statligt anställd. Jag fanns där för att bekämpa bränderna i Nevadas vildmark, där ca 70.000 hektar blev lågornas rov och liksom resten av de som deltog, får jag egentligen inte yppa något av det som hände.

Måste hållas vid liv

Jag tror att en mörkläggning är på gång och därför går jag ändå ut med det här. Människor har rätt att få veta vad som hände. Djuret måste hållas vid liv, studeras av vetenskapsmän och sedan släppas i ett område där det kan känna sig säkert".



På BFRO visste man inte vad man skulle tro och dessutom tog det tid innan man ens kunde få bekräftat att en skogsbrand verkligen rasat i Battle Mountain-området. Thom Powell: "Först den 9 augusti kunde skogsvårdsmyndigheterna bekräfta att en stor skogsbrand bekämpats i den aktuella delen av Nevada".

Skogsbränderna i Battle Mountain omfattade då 180.000 hektar och 610 brandmän hade kallats ut för att bekämpa elden.

Ingenting mera hördes från vittnet trots att man försökte nå honom per email. Tio dagar senare kontaktade han emellertid en BFRO-utredare per telefon. Här följer delar av den rapport som utredaren senare författade och skickade till BFRO:

Strikt anonym

"Klockan var nio på kvällen då vittnet från Battle Mountain-incidenten plötsligt ringde mig. Jag talade med honom i 70 minuter. Trots att han fortfarande vill vara strikt anonym har jag lyckats sammanställa av profil av honom.

Jag tänker kalla honom för "Marty". Det handlar om en man som arbetar på heltid för en federal myndighet. Han är för närvarande engagerad i brandsläckningen i Nevada. Han har omfattande träning och utbildning för just naturkatastrofer.



Han säger att han fram till den aktuella incidenten ifråga hade "sett allt", och nuförtiden sitter han mest i en bil och bemannar radion. Han är vänlig, trevlig, ganska observant, men inte direkt vältalig. Han är väldigt faktamässig, saknar humor och ger ett intryck av att vara blaserad.

Mycket trött

Troligen är han någon slags chef på personalsidan, för han nämnde att han i morgon skulle träffa sin överordnad och diskutera saker som har med brandmännen att göra. Det var uppenbart under vårt samtal att han var mycket trött. Samtalet slutade med att "Marty" sa att han var tvungen att lägga sig tidigt för att få lite sömn.

Omkring 20 personer befann sig i grannskapet när incidenten inträffade. De fick efteråt en genomgång om vad som hänt och i luddiga ordalag fick de sedan veta att vad de just bevittnat inte fick föras vidare. Ingen har efteråt heller sagt ett ord om det inträffade.

Han är väldigt rädd för att mista sitt jobb och säger samtidigt att han inte är beredd att genomgå en lögndetektortest. Han skapade den email han kontaktade oss med, enbart för att kunna berätta för BFRO vad som hade hänt.

Rapporterade händelsen

Trots att jag uppmanat honom att ringa ett BA-samtal, gick räkningen på honom för att han skulle kunna fortsätta att vara anonym. Han rapporterade händelsen då han anser att information av det här slaget bör komma ut.

Vi kom överens om att vi under all framtida kommunikation skulle kalla stofoten för "patienten", och det är också den benämning jag använder fortsättningsvis.



Händelsen inträffade på eftermiddagen. Omkring 20 brandmän var direkt involverade. Patienten vandrade uppenbarligen inom synhåll för brandmännen, och blev sedan omringad.

Patienten "tycktes förstå att han var infångad", för han gav omedelbart upp. Marty nämnde det flera gånger - "han gav omedelbart upp".

Som en hund

Patienten satte sig ner på skinkorna och gjorde klart för dem att han inte tänkte göra motstånd. "Som en hund som ger upp och som man sedan kan göra vad man vill med".

Patienten lades först ut på marken. Skadorna var ganska allvarliga, inklusive brännskador på händerna, fötterna, och bålen, liksom en hel del svett hår.

Det tog inte lång tid för läkarteamet att anlända. Det inkluderade en läkare som brukade assistera vid bränder och som Marty därför kände igen, en veterinär han aldrig sett tidigare och två sjuksköterskor.

Veterinären ryggade tillbaka när han såg hur människoliknande varelsen var, och sägs ha överlåtit det mesta till läkaren. Vid något tillfälle satte man in både dropp och morfin.

Fötterna hängde ner

Patienten placerades först på en rullstolsplanka, som dock både var för smal och för kort. Han flyttades därför över till en vanlig ambulansbår. Sidoräckena på den fälldes ner, men kroppen jäste över ändå och likadant var det i längdriktningen: fötterna hängde ner helt och hållet i kortändan av båren.



Under den livsuppehållande behandling som följde, kommunicerade patienten med stönanden, grymtningar och gnyenden. Marty hörde också ljud ifrån magen, då han bara befann sig knappt en meter från patienten.

Inget språkliknande ljud yttrades. Patienten reagerade på beröring: speciellt klappningar och strykningar för att lugna honom ("Du hittar varken en apa eller en gorilla som regerar på samma sätt").

En ung indiankvinna

Vid två eller tre tillfällen var patienten särskilt mottaglig för en ung indiankvinna, som hade försökt lugna honom redan från början.

Patienten fördes bort på flaket till en vanlig pickup, inte i en ambulans. Det sistnämnda fordonet skulle ha tilldragit sig alltför stor uppmärksamhet, enligt Marty. Både lokalbefolkning och journalister, som skulle ha trott att det handlade om en skadad brandman.

Det tog ca tre timmar från att patienten hittades tills det att den omhändertogs för kvalificerad vård.

Det fanns varken urin, avföring eller uppkastningar på platsen. Patienten åt inte heller något under hela tiden. Serum och blod läckte från den brännskadade kroppen och ner i gräset.

Området på armen där skinnet skars upp rakades först. Håret föll förmodligen till marken. Det blödde kraftigt från ingreppet i armen och även det blodet tilläts rinna ut på marken.

Inga videokameror

Ingen vet vart patienten fördes. Inga videokameror filmade det som hände, men brandchefen hade en stillbildskamera, och dokumenterade faktiskt vad han såg.



Patienten beskrevs som ca 230 cm lång - "eller där omkring, i alla fall ett gott stycke över två meter". Marty angav ingen uppskattad vikt.

Det mesta av kroppen var täckt av brunaktigt hår, omkring 5 cm långt. Patienten hade en viss odör, men det luktade inte illa. Marty kallade den "naturlig", men hade svårt för att beskriva den. Det närmaste han kunde komma var en stark hästlukt.

Huvudet var inte "sluttande", pannan var "kraftigt benig", läpparna stora men ändå människoliknande, öronen människoliknande och låg tätt intill huvudet, med öronloben sammanvuxen, inte nedhängande som på oss människor.

Hår i ansiktet

Patienten hade "stora käkar". Han kunde inte minnas färgen på ögonen, men de kan ha varit bruna. Huvudet var två gånger så stort som ett människohuvud. Det fanns hår i ansiktet, men inte på handflatorna eller fotsulorna.

Patienten var väldigt kraftig, men absolut inte fet. Han påpekade att hans iakttagelser av kroppsformen inte överensstämde med "den där filmen där en av dem springer genom skogen" och kallade den filmen för en sannolik bluff.

Händerna var 1,5 gång så stora som människohänder; den hade fem fingrar och en motsatt tumme. Fingernaglarna var grövre och kraftigare, och en av dem föreföll klippt. Fötterna var stora, med fem tår på varje fot. Det fanns inga tecken på frakturer, skador eller handikapp vid födseln.

Omskuren man

Könsorganet påminde om det på en omskuren man och matchade den mänskliga anatomin. Marty nämnde flera gånger att detta inte var typiskt för vare sig en apa eller en gorilla och att han istället befann sig i närheten av en mänsklig varelse.



Jag har bett honom återvända till platsen och samla in håret från den rakade armen, eller blodet som droppade till marken. Han har tillgång till området, men kommer inte att kunna återvända förrän alla eldsvådor är under kontroll".

Som ett svar på Dougs önskan att vittnet skulle återvända till platsen för händelsen och samla in hår och blod, svarade Marty den 26 september: "Bulldozrar har varit här och rivit upp hela området. Det finns ingenting kvar. Enligt rykten lever patienten fortfarande, men ingen vet var han är. Jag tror att han inte är längre bort än högst ett tiotal mil. Vi hörs, Marty".

Alldeles för läglig

Thom Powell: "Doug tyckte att bulldozerhistorien var alldeles för läglig för att vara sann och misstänkte att alltihopa var en bluff, från början till slut och med det så rann hela händelsen mer eller mindre ut i sanden, åtminstone för BFRO:s del".

Men Thom Powell kunde inte släppa det så lätt och fortsätter: "Jag tror inte att Marty ljög, händelserna han beskriver är alldeles för initierade, detaljerade och trovärdiga för att vara påhittade. Dessutom har han aldrig motsagt sig själv och vidhåller ju dessutom att det han säger är sant".

Händelsen avskrevs emellertid som en tänkbar bluff och publicerades därför aldrig på BFRO:s hemsida, vilket kunde ha lett till ytterligare bekräftelser på att den faktiskt var sann, om man bara hade hållit huvudet kallt och väntat lite till.

24 timmar senare

Tre år senare letade Thom Powell fram de gamla arkiven från händelserna i Battle Mountain och skickade Marty ett email bara för att se vad som hände. Mindre än 24 timmar senare fick han till sin stora förvåning ett svar, och Marty skrev:

"Thom, jag har nästan glömt vad som hände, på grund av att jag belades med tystnadsplikt och inte fick prata med någon om det. Patienten fördes antingen till ett universitet eller sjukhus, ingen vet med säkerhet.



Du hittar ingen annan än jag som kan bekräfta att händelsen verkligen inträffat. Liksom jag fick alla skriva på en tystnadsplikt som sedan undertecknades av representanter för både inrikesdepartementet och skogsvårdsstyrelsen, och huvudpunkterna lyder:

1. Konfidentiellt under straffansvar, som kan leda till anhållande av polis och fängelse.

2. Brott mot tystnadsplikten leder till omedelbart avskedande ur statlig tjänst, indragen pension och andra rättigheter.

Rätt att leva

Flera möten hölls där man referade till "honom". Jag respekterar hans rätt att leva och kommer nu alltid att veta att dessa varelser existerar, praktiskt taget under näsan på oss.

Jag har fortfarande bilden av honom på näthinnorna. Patienten var inget monster, inget djur utan en primitiv förfader till oss människor. Att han anförtrodde sig till oss människor när han behövde vård, tyder på att detta kan ha hänt förr eller åtminstone att myndigheterna vet vad som pågår, trots att de hävdar motsatsen.

När patienten en dag släpps fri igen, om han nu överlever sina brännskador, tror jag att inrikesdepartementet vet exakt var han har släppts... Vad mer kan jag säga? Specifika detaljer, utseende, anatomi? Du behöver bara ställa dig själv framför spegeln och tänka på människans utveckling, så har du svaren på dessa frågor".

Thom Powell: "Vad som återstår är två ofrånkomliga slutsatser: För det första att Bigfoot existerar och för det andra att regeringen inte vill att vi ska känna till detta. Den stora frågan som då återstår är: Varför? Jag kan tänka mig sex möjligheter till att dessa djur hemligstämplas".

1) FÖRMYNDARMENTALITET

Såväl beslutsfattare som myndigheter tycks ha inställningen att allmänheten inte är redo att få veta, att det faktiskt finns Bigfoot-liknande djur mitt ibland oss och att dessa huvudsakligen lever i de Nordamerikanska skogarna.

Vad som rättfärdigar detta arroganta beslut tycks vara den kristna trosuppfattningen, att människan är den enda intelligenta arvtagaren till denna planet.

Erkännandet att det finns en annan art, som står så nära vår egen att den till och med är överlägsen oss i vissa hänseenden, skulle försätta hela den kristna trosuppfattningen i gungning och det kan inte tillåtas hända.

2) MYSTERIER SKA HÅLLAS HEMLIGA

De myndigheter vi förlitar oss på är kanske lika förbluffade över det här som någon annan. Precis som när det gäller UFO-gåtan, är kanske regeringens reaktion på ett genuint mysterium den, att det är både lugnast och säkrast att klassificera alltihopa som en hemlighet.

Därmed undviker man ju det högst obekväma i att tvingas medge, att man inte har en aning om vad vissa företeelser betyder och vad som därmed pågår mitt framför näsan på oss.

Det finns ett axiom som kanske existerar även inom myndigheternas
utövning och som säger: "Om vi inte förstår det, ska vi hålla det hemligt, på så sätt kommer ingen att be oss förklara det".

3) HEMLIGHETSMAKARNA

Människor känner sig mera betydelsefulla om de har hemligheter för varandra. Myndighetspersoner måste få leva i tron att deras jobb är viktigare än någon annans, dels för att de ska göra sitt yttersta och dels för att de ska trivas med en annars ack så trivial och intetsägande existens.

Varje instans av myndigheterna tycks ha någon slags hemlighet som till varje pris måste bevaras, så det kommer inte som någon överraskning för mig att även jordbruksmyndigheterna har en.

4) ARGUMENTET HOTADE DJURARTER

Om Bigfoot tillkännagavs officiellt, skulle det inte dröja länge förrän myndigheterna utfärdade ett förbud mot den fria avverkningen av federal skog och sedan skulle all timmerhuggning stoppas. Miljöaktivisterna skulle omedelbart dra nytta av denna nya och oanade möjlighet, och se okända djur i snart sagt varenda liten buske.

De skulle sedan leta rätt på en sympatiskt inställd, federal domare som mer än gärna utfärdade totalförbud mot alla ingrepp i skogar, som kan tänkas vara ett hem för storfötterna.

Samtidigt som det naturligtvis är ett lovvärt initiativ att skydda djur och få Storfot förklarad som en utrotningshotad art, finns det ett stort problem med just den saken: Storfötterna är på intet sätt utrotningshotade!

De kan visserligen vara sällsynta, men de är inte utrotningshotade. De håller själva antalet nere, och jag misstänker också att de flesta beräkningar av hur många de är, är felaktig och att siffran är alldeles för låg.

Det är mycket möjligt att den nyliga ökningen i hjortpopulationen också medfört en ökning i Bigfoot-populationen, eftersom vi vet att det är just hjorten som är deras bytesdjur. Att de äter hjortdjur är bra eftersom dessa inte har några andra naturliga fiender, som kan hålla deras population i schack.

Hjortpopulationen har exploderat de senaste åren, så om det mot förmodan inte skulle finnas några Bigfoots kommer vi Nordamerikaner snart att översvämmas av hjortar.

Storfötterna tycks inte kräva vare sig ungskog eller uråldrig storskog. Det enda som intresserar dem är att det finns gott om mat och en plats där de kan vara ifred.

Då jag vet att det är omöjligt att avverka de Nordamerikanska skogarna på en kafferast, som miljökämparna tycks tro, är det lika omöjligt att utrotningshota storfötterna med just skogsavverkningen som främsta argument, och även om någon skulle vilja hålla deras antal nere, skulle de inte klara det, mot bakgrund av det vi idag vet om dessa gåtfulla och gäckande djur.

Vildmarkslagen från 1964, och en rad senare tillägg, garanterar att Bigfoots och liknande djur alltid kommer att kunna känna sig trygga.

5) RIKETS SÄKERHET

Som jag tidigare sagt, kommer vi bara att kunna förstå varför allmänheten förvägras tillgänglig information om storfötterna, när vi vet mer om djuret och dess förmågor. Och då denna information med all sannolikhet inte kommer att komma från myndigheterna, får vi själva ta reda på hur det förhåller sig.

Vi har redan en hel del kunskaper om dem, som visar att deras sinnen är mer skärpta än våra. De inte bara ser, hör och har en mer utvecklad näsa än oss, de har också en rad andra sensoriska förmågor som vi helt saknar. De kan t ex avge en stank som är lika kraftig som den som kommer från en skunk, och den är så intensiv att den helt och hållet kan slå ut en människa.

Enbart den här kapaciteten visar på ett taktiskt militärt värde, för den som bättre lär känna en Bigfoot. Jag har i det här sammanhanget fått veta att militären redan forskar i den taktiska användningen av "överrumplande men ej giftiga doftämnen".

Andra möjligheter när det handlar om rikets säkerhet och taktiska militära värden, kanske inte är så långsökta som de först kan verka. Infraljud har diskuterats i Pentagon, som ett koncept som har stort taktiskt och militärt värde och att storfötterna har möjlighet att kommunicera med just infraljud förefaller högst troligt.

Varje forskare jag känner som varit alldeles i närheten av en Bigfoot, har också nämnt att dessa djur förefaller att ha ett sjätte sinne. Jag har försökt bena ut hur detta egentligen fungerar, men eftersom det är så abstrakt som det är, har jag inte lyckats med det ännu.

Klart är i alla fall att Bigfoot har förmågor som mindre nogräknade personer och instanser skulle älska att dra nytta av, om de bara kunde.

6) GENETISK FORSKNING

Den sista möjligheten kretsar kring det faktum att storfötterna kan vara våra mänskliga förfäder och därmed ligga så nära oss i uppbyggnad, att detta ger oss oanade och väldigt spännande möjligheter att utföra genetisk forskning på dem, så att vi själva kan framställa nya exemplar.

Storfötterna kan också vara de kvarvarande ättlingarna till Homo erectus, som allmänt anses vara utdöd. Neanderthalmänniskan, alltså Homo neandertalensis via Homo heidelbergensis, är en annan distinkt möjlighet.

Om en eller båda av dessa mänskliga förfäder har överlevt in i våra dagar och manifesterar sig som det vi kallar Bigfoot, är möjligheten för raskorsning och andra genetiska experiment med människor både spännande och kusligt, beroende på vilken etisk ställning man intar.

Thom Powells uppgivna slutord inför allt det här lyder: "Så tragiskt och ändå så förutsägbart det är, att myndigheterna förnekar allmänheten deras rätt till kunskaper om en mänsklig släkting, ett antropoliskt bombnedslag, och en av planetens allra märkligaste varelser".

FOTNOT: BA-samtal var tidigare en Teliatjänst under vilken man kunde ringa en abbonent varifrån som helst men oftast från utlandet, och begära att mottagaren skulle betala samtalet.

Källor: "The Locals: A Contemporary Investigation of the Bigfoot/Sasquatch Phenomenon" av Thom Powell, Hancock House Publishers USA 2003, ISBN 0-88839-552-3; Kapitel 11 "Big Brother", sidorna 217 till 228, och sidorna 235 till 239. Bigfoot illustration: RobRoy Menzies. Översättning och bearbetning: Jan-Ove Sundberg, GUST © 2004.

Grundat 1997 av Jan-Ove Sundberg. Telefon 0141 21 79 29 eller 070 301 79 29. Denna sida har visats852 gånger.
Besök FrogpageKontakta Jan-Ove Sundberg