Expedition Lindorm sommaren 2007:
Östgötasjö kan avslöja sjöormarnas gåta

Gårdagens lindormar kan vara dagens sjöormar! Beskrivningen stämmer och vittnesmål från dåtiden matchar vad som setts i nutiden. Nu börjar GUST därför att leta i vår omedelbara närhet istället för att åka från land till land och för första gången på alla år vi sökt, är vi förhoppningasfullare än någonsin...

Här kan ni studera vad som bara är ett explock av de lindormar som var i farten förra seklet, i södra och mellersta Sverige och som folk idag skulle kalla sjöodjur:

I början av 1800-talet: Gårdens folk hade arbetat med slåttern vid stranden av Gussjön, och när de efter en matrast hemma återvände till platsen, fann de gräset nedpressat på en lång sträcka tvärs över deras väg.

Det såg ut precis som om någon hade släpat en mjölsäck genom gräset, och spåret ledde över näset mellan den lilla sjöviken söder om dåvarande Finnsundsbron och viken öster om Starredsnäset.

Folket i bygden var övertygade om, att det var ett sjöodjur från Gussjön som varit uppe på land.

Sommaren 1890: Nästan hundra år senare  sågs ”en ofantligt grov orm” som ”slingrade sig fram och liksom flöt över en gärdesgård” kring ägorna, varefter den hade dykt ner i Brunnesjön. Den sågs bland annat av en 15-åring som tjänade som dräng hos en hemmansägare i Brunne och dennes sällskap.

Vintern 1925: Tidigt en vintermorgon gick Inga-Maj Bergs morfar till ladugården för att mjölka korna. På höskullen låg en "otroligt stor och lång" vit orm, med en tydlig man på ryggen. Morfadern hämtade bössan och sköt ihjäl den.

Blodet sprutade ur ormen och en vedervärdig stank lade sig över hela ladugården. Den var så påtaglig att man inte kunde gå in i ladugården på flera dagar. Kadavret efter ormen grävdes ner i en samling stenar
bakom utedasset.

En tid senare satt morfaderns hustru vid köksbordet, när hon fick se hur en liknande orm, grå till färgen, kröp över gärsgårn och försvann ut i skogen. Även den ormen hade en man på ryggen.

Sommaren 1935: Ebba Fält gick ner till hagen för att se till boskapen då hon fick syn på ett hiskeligt odjur som kom krälande på ängen. Det rörde sig upp och ner, var 7-8 meter långt och kolsvart till färgen.

Djuret hade små horn på huvudet och en man längs kroppen. Ebba flydde tillbaka in i huset och låste dörren om sig. Hennes make förbjöd henne att berätta vad hon sett.

GUST tror inte att dessa ål- och ormliknande djur är förhistoriska utan snarare föregångare alternativt underarter till ål som tagit olika utvecklingsbanor och som av någon outgrundlig anledning aldrig dokumenterats och katalogiserats av biologer och andra.


Att det finns människor som hellre kritiserar andra än själva tar reda på hur det förhåller sig vet vi, därför visar jag den här bilden av en känd (men sällsynt) orm, som har horn på huvudet. Lindormen sägs också ha det, så det behöver varken vara en skröna eller ha sin upprinnelse i kristna värderingar.

Att de finns där är ingen trosfråga, snarare bygger antagandet på trovärdiga vittnesmål från förr, som är lika samstämmiga som mycket annat som vi tar för givet, avlämnade av människor som är lika trovärdiga som dig och mig!

Vid sommarens expedition till en mycket liten sjö och snarast en göl, kommer en kvinna som snart är 90 år att delta. "I den gölen finns det än idag något konstigt, för det har folk sett och ett tag trodde man det var en mal, fast malar kan inte bli så där stora har det sagts mig", säger hon, övertygad om att det i själva verket är en lindorm som rör sig i dess djup.

Det kommer vi snart att få se, eller höra rättare sagt eftersom GUST initialt alltid lyssnar med hydrofon på nya "monstersjöar" och först därefter bestämmer sig hur man ska gå tillväga för att komma vidare.

Så sommaren 2007 är räddad, för oss monsterjägare. Ni andra får försöka hålla er till nästa uppdatering, då vi vet om det som en gång fanns i gölen fortfarande finns där...

Källor: Privata samtal med Inga-Maj Berg och Arne Fälth, samt en artikel av fältforskaren Pelle Persson, Sundsvall. Illustration: Richard Svensson, Copyright 2007.