|
|
Dagen efter Operation Cleansweep
hände det:
Prinsessans fotograf fick bilder på Loch Ness-Odjuret
I de tidiga morgontimmarna den
9 maj 2001 åkte James Gray, 52 år, och Peter Levings, 19
år,
ut från Invermoriston i södra delen av Loch Ness, för
att
fiska lax. Det var lugnt på sjön och
fint fiskeväder men
istället för lax kom något
så spektakulärt upp ur djupet att yrkesfotografen James Gray
knappt trodde sina ögon...
GUST har fått en exklusiv
intervju
med mannen som förmodligen
tagit de bästa bilderna någonsin av Nessie.
GUST: Vad gjorde du på sjön?
JAMES GRAY: Vi fiskade lax och rodde ett drag som
gick på tolv meters djup efter båten.
GUST: Vilken tid hände det?
JAMES GRAY: Vi lämnade Invermoriston klockan 6
och det hände 6.30.
GUST: Var exakt befann ni er när du tog
bilderna?
JAMES GRAY: Mitt emot Invermoriston och ca 800 meter
nedströms, mot Inverness (det är minst 200 meter djupt i
området, och GUST har avsökt det med både sonar och
hydrofon, både under Operation CleanSweep i april-maj och under
NESSIE2000 året innan).
GUST: Kan du beskriva vad du såg när du
först fick syn på det?
JAMES GRAY: Jag satt i fören, tittade
framåt och höll hårt i spöt och det första
jag såg var en svart fläck på vattnet som jag trodde
var en and eller liknande och därför brydde jag mig inte
så mycket om den.
Jag tittade bort i några sekunder och när jag tittade dit
igen såg jag att något höjde sig upp ur djupet. Det
var säkert halvvägs uppe innan jag reagerade på det,
för jag blev så förbluffad.
Kameran låg i väskan som jag hade mellan benen och samtidigt
som jag aldrig släppte den här saken med blicken,
försökte jag öppna kameraväskan. Dyrbar tid gick
till spillo och saken i vattnet gjorde saker jag aldrig kunnat
drömma om.
Första bilden av Nessie i en serie på fem.
Den långa halsen är klassisk men ändå inte,
eftersom huvudet går ihop med halsen på ett sätt som
vi inte tidigare har sett. Foto: James Gray/REX Features, Copyright.
Halsen böjdes framåt och restes sedan upp igen två
gånger, om det nu verkligen var en hals, innan jag hann
fotografera den över huvud taget. När jag slutligen kunde ta
mina bilder var den upprest, men den böjde sig framåt igen
precis när jag knäppte, föll sedan framåt och
försvann under vattenytan.
GUST: Berättade du för Peter vad som
hände?
JAMES GRAY: Nej, det hann jag aldrig. Peter
sjöng just då någon vulgär sjömansvisa och
jag var så fokuserad på att få upp kameran ur
väskan, att jag inte hade tid att berätta vad som hände.
Det var inte förrän jag klev över honom, där han
satt vid årorna, som han insåg att något var på
gång och han vände sig om lagom för att se den här
saken försvinna ner i djupet.
Bilderna två och tre visar hur djuret faller
framåt på ett stelt och mycket märkligt sätt och
det är här som skeptikerna kallar det en kofångare.
Foto: James Gray/REX Features, Copyright.
GUST: På vilket avstånd befann ni er?
JAMES GRAY: När jag haft tid att tänka
efter var vi nog snarare på 100 meters avstånd än
på 150 meters avstånd som jag trodde tidigare, så den
hals jag fotograferade, om det nu är en hals, kan inte ha varit
längre än 1,5 meter.
GUST: Hur försvann det?
JAMES GRAY: Det liksom
vred sig framåt och rullade ner under vattenytan.
GUST: Har du någon bild där man ser det
försvinna?
JAMES GRAY: Nej. När huvudet försvann, om
det nu var ett huvud, sänkte jag kameran för att kunna
måtta in det bättre men när jag sedan höjde den
igen försvann just den sista biten av det under vattenytan.
GUST: Hur länge såg du det?
JAMES GRAY: Jag såg det längre utan
kamera än med kamera, kanske 10 till 12 sekunder. Det var
över väldigt fort när jag väl fick kameran i
händerna, och jag såg det inte mera än i ca 20 sekunder
totalt.
GUST: Du tycks inte vara
överbevisad själv om att du verkligen fotograferat Nessie,
för du säger ju hela tiden "om det var en hals" och "om det
var ett huvud", är du inte säker på vad du fotograferat?
JAMES GRAY: Nej, jag vet uppriktigt sagt inte vad
det är, men det ser ju faktiskt ut som ett slags djur.
GUST: Lever det?
JAMES GRAY: Absolut.
GUST: Hur kan du vara så säker på
det?
JAMES GRAY: Halsen var extremt flexibel och djuret
böjde på vad som liknade ett huvud ner mot den del som
liknade en hals, och det skedde dessutom två gånger.
Orsaken till att jag inte fick med detta på bild, var att jag
inte hann få upp kameran ur väskan tillräckligt snabbt.
GUST: Finns det något annat bevis för att
saken på bilderna lever?
JAMES GRAY: Om man förstorar mina
papperskopior, som självklart är bättre än
tidningskopiorna, ser det ut som det finns en stor kropp i vattnet
precis där halsen slutar. Jag såg inget sådant med
blotta ögat, det som hände gick alldeles för fort.
GUST: Varför tog du över huvud taget
kameran med dig?
JAMES GRAY: Jag tar kameran för att vi brukar
fotografera de laxar vi fångar, det är kul att ha som minne.
GUST: Vad hade du för kamera?
JAMES GRAY: En Nikon 801 med normalobjektiv. Det
är en gammal kamera som hängt med i alla år och jag
tror knappast att den tillverkas längre.
GUST: Vad var det första du gjorde när du
kom iland?
JAMES GRAY: Jag trodde uppriktigt sagt att jag
befunnit mig på för stort avstånd för att det
skulle bli några bilder, så därför tog jag aldrig
filmen till fotoaffären i Inverness som jag hade tänkt utan
framkallade rullen själv. När jag såg halsen på
negativet insåg jag vilken tur jag haft.
GUST: Hur många gånger tidigare har du
fiskat på Loch Ness?
JAMES GRAY: Hundratals gånger!
GUST: Och ingenting sett?
JAMES GRAY: Och ingenting sett!
GUST: Var du öppen för Nessie innan du
tog bilderna?
JAMES GRAY: Nej, jag trodde inte på Nessie
för ett ögonblick.
GUST: Varför det?
JAMES GRAY: Det stämmer ju inte, eller hur? Om
det finns ett stort okänt djur i sjön måste det vara
mer än ett och om de andas luft skulle de ju ses ,mycket oftare,
inte minst med tanke på alla turister som kommer till Loch Ness
från hela världen.
GUST: Om Nessie istället är släkt med
en ål, antingen en föregångare till den nuvarande
ålen eller en mutation, blir det trovärdigare då?
JAMES GRAY: Kanske det, en dykare jag känner
har nämligen berättat att han träffade på de
största ålar han någonsin sett och han blev så
skrämd att han vägrade dyka i Loch Ness igen! De liknade
havsålar även om havsålar inte ska kunna överleva
i sötvatten...
GUST: Vad tycker du om vår teori om ett
monstruöst nejonöga på GUSTs hemsida?
JAMES GRAY: Likheten är faktiskt
påfallande, det måste jag säga, men det där om
stötfångaren är rent skitsnack! Personen som sa att det
jag fotograferat liknar en stötfångare vill svartmåla
mina bilder, då han anser att den video som togs förra
året visar den "riktiga" Nessie.
Men den videon är av en så dålig kvalité, att
det är löjligt att komma med ett sådant
påstående och det gör inte personen ifråga
särskilt tro-
värdig. Tidningen som kontrollerade mina negativ, och lät
samma experter titta på dem som tittade på videon, fann att
videon var av så dålig kvalité, halvvägs
igenom, att de inte var intresserade att titta klart på den.
GUST: Har någon analyserat dina bilder?
JAMES GRAY: Tidningen Daily Mirror visade negativen
för alla möjliga experter, både i London och i Loch
Ness och tidningen Mail on Sunday behöll dem i tre veckor innan de
var nöjda.
GUST: Anser de att bilderna är äkta?
JAMES GRAY: Jag vet inte, när man läser
artikeln lämnar de inget klart besked om det men de lät
granska bilderna väldigt noga innan de publicerades.
GUST: Köpte Mail on Sunday bilderna?
JAMES GRAY: Ja, det gjorde de.
GUST: Har de rättigheterna till dem?
JAMES GRAY: Nej, Rex Features har
rättigheterna, tillsammans med mig.
GUST: Hur mycket fick du för det?
JAMES GRAY: Jag fick en rejäl summa men ingen
förmögenhet, och jag vill inte avslöja den exakta
summan. Vem som helst skulle ha sålt bilderna och tjänat
pengar på dem, så jag tycker inte att jag gjort något
fel.
GUST: Vad tycker dina journalistkollegor om allt det
här, tror de på dig?
JAMES GRAY: De flesta tror att jag bluffar,
även om det skulle ha varit omöjligt att iscensätta en
bluff där ute på sjön.
GUST: Har Adrian Shine varit i kontakt med dig?
JAMES GRAY: Nej.
GUST: Har det vetenskapliga etablissemanget
hört av sig?
JAMES GRAY: Nej.
GUST: Tack för intervjun.
JAMES GRAY: Tack själv.
Fallet James Gray är ett fall med många bottnar. Att en
proffsfotograf tar bilder som dessa med en proffskamera har varit ett
ständigt önskemål, men aldrig hänt tidigare i de
kryptozoologiska annalerna, och en serie olyckliga omständigheter
har lett till att bilderna misstros.
Utbölingar är aldrig välkomna i Loch
Ness, särskilt inte om de vill engagera sig i Nessie.
James Gray var förstås inte ute för att spana efter
odjuret, han råkade att få se det ändå men
gjorde "misstaget" att fotografera besten, och det gör man inte
ostraffat i Skottland. Även här gäller Jantelagen.
Dessutom var James Gray från London, där han
försörjt sig som kunglig fotograf åt prinsessan Diana
och engelsmän är aldrig välkomna i Skottland, vad
skottarna än säger officiellt.
Tidningen Daily Mail, dit James Gray sålde
sina bilder, är samma tidning som i december 1933 hyrde
storviltjägaren Marmaduke A. Wetherall och fotografen Gustave
Pauli att leta efter Nessie.
Wetherall ställde till med en praktskandal när han
påstod att fotspår på land vid Dores kom från
Nessie och det senare visade sig att de gjorts av en uppstoppad
flodhästfot! Många Loch Ness-forskare anser också att
det var Wetherall som låg bakom "Kirurgens bild", som även
den har avslöjats som en bluff.
Långhalsade odjur är inte välsedda
i Loch Ness, framför allt inte hos superskeptikern Adrian Shine
och hans högra hand Dick Raynor, som gjort allt för att
bortförklara sådana observationer.
Allt utom just långhalsade djur anses kunna vara allt ifrån
stockar till sälar i skeptikernas
föreställningsvärld, men långhalsade odjur
kullkastar alla försök att avfärda Nessie och är
naturligtvis väldigt impopulära.
NÄSTA UPPDATERING: GUSTs egna analyser visar
att om bilderna som togs av James Gray verkligen är ett av de
okända djuren i sjön, så är Nessie sannolikt en
fisk och dessutom en mycket primitiv sådan.
KÄLLOR: Vinjettbilden och bilderna av Nessie
är Copyright James Gray/Rex Features och återgivna med
tillstånd från dessa bildrättsinnehavare.
Telefonintervju, reportage och översättning: Jan-Ove
Sundberg, GUST © 2003.657
|
|
