Jubileumsreportage 3:
Hydrofoninspelningar 1999 och 2000 bevisar att det finns okända djur i sjön Seljordsvattnet

När vi första gången hörde de säregna grymtningarna från sjöns djup trodde vi knappt våra öron! Sedan statliga Havsforskningsinstitutet i Bergen bekräftat att det var biologiska ljud, var genombrottet ett faktum. Nästa år deltog den man i svenska marinen som gett oss hydrofonerna, och han var lika förbluffad över ljuden som oss.

Klockan var 10.39 plus 37 sekunder, fredagen den 20 september 1999, när det märkliga ljudet från djupet hördes för första gången. Holländaren Elle Jansma satt vid datorn i vår sponsrade husvagn och platsen var Sanden Camping i Seljordsvattnet i Norge. 

Ljuden hördes till och från under dagarna som följde. Ibland lät det som de var mycket nära, ibland ett bra stycke ifrån oss.

De var regelbundna eftersom vi spelade in ett visst antal av dem varje dag, och oregelbundna eftersom vi aldrig visste när de skulle komma. "Man kunde dock räkna med att höra ljuden 5 till 8 gånger om dagen", konstaterade vår ljudtekniker Elle Jansma.

ROPADE TILL VARANDRA

Vid något tillfälle hörde vi ett riktigt kraftigt ljud och strax därpå två svagare, det ena efter det andra.

Holländaren Elle Jansma (till höger) har skrivit in sig i de kryptozoologiska historieböckarna genom att bli först med att höra de okända djuren i Seljordsvatten, vars läten spelades in på GUST:s första hydrofon i september 1999. Här på Sanden Camping tillsammans med den f d FOA-teknikern Peter Caspersson. Foto: Jan-Ove Sundberg, Copyright.

Först trodde vi att det var ljud som studsat på undervattensklipporna på båda sidor om viken där vi befann oss, men enligt Elle Jansma kunde ljuden lika gärna ha kommit från två djur som ropade till varandra!

(Detn här hypotesen skulle bekräftas redan nästa år, men mera om det längre fram).

Passerande båtar var ett stort problem och när det fanns mycket propellerljud i vattnet, kunde de märkliga ljuden inte höras. Dels berodde det förstås på det kraftiga bullret, men det verkade också som båtarna påverkade de okända djuren, eftersom det tog minst 1,5 timme innan vi hörde dem igen.

Hydrofonen, som alltså är en avancerad undervattensmikrofon eller en s k passiv sonar, finns i plastboxen ovanpå bojen. Primitivt kan tyckas, men det är resultaten som räknas. Foto: Jan-Ove Sundberg, Copyright.

Det styrkte oss i vårt antagande, att det är mycket bättre att lyssna passivt (alltså med hydrofon), än aktivt (med sonar; som hela tiden sänder ut pulser i vattnet och på så sätt kan skrämma bort det man letar efter).

INGET SJÖLEJON

"När jag första gången hörde ljuden sprang jag ut och studerade bojen (som hydrofonen hängde ner ifrån, i en kabel) genom kikare, men varken den gången eller följande gånger, fanns det så mycket som en krusning på vattenytan runt den, så därför kunde det knappast vara ett sjölejon som gav ifrån sig ljuden", sa Elle Jansman och skrattade gott åt sitt eget förslag.

Vi skrattade gott vi med, eftersom det är 80 km till havet och varken en säl eller ett sjölejon kan ta sig den sträckan förbi slussar, bommar, och mindre åar, hela vägen upp till Seljordsvattnet.

Nej, något sjölejon var det inte som Elle hörde! Det är 80 km till havet och sådana djur har inga möjligheter att ta sig upp till Seljordsvattnet. Foto: San Joaquin County, USA, Copyright.

Elle lyssnade på hydrofonen 16 timmar per dygn och hörde ljuden fem dagar i sträck. "De flesta inspelningar kastade jag och behöll bara de kraftigaste och bäst hörbara, av vilka några blev så stora som 10MB i datorn", berättade han. 

Vi tror att de inspelade ljuden uppstod inom en radie på 600 meter, vilket också styrks av de många observationerna runt Sanden Camping (och Buviki, på andra sidan sjön).

FREKVENSOMRÅDEN

De inspelade ljuden låg inom frekvensområdet 200 till 400 Hz. Som jämförelse kan nämnas att vissa valar, har ett frekvensområde på mellan 40 Hz och 5 kHz.

Rakt utanför textmarkeringen GUST BASE CAMP här ovan, som alltså var Sanden Camping, ankrades hydrofonerna ut. Här har Selma setts mest och här är sjön också som djupast, hela 157 meter. Kartrelief: Seljords Kommun. Foto: Jan-Ove Sundberg, Copyright.

Jag är medveten om att det här är rena grekiskan för de flesta av er, men ju högre Hertz-tal, ju pipigare eller skrikigare blir det och ju lägre Hertz-tal, ju grövre och långsammare blir det.

GUST99 var bara en veckolång expedition och för att vara så kort, var den oerhört framgångsrik och så snart vi kom hem skickades ljuden till analys i både Sverige och Norge.

Statliga Havsforskningsinstitutet i Bergen i Norge, som via mobiltelefon fått höra några av ljuden redan när vi var i Seljordsvattnet, var begeistrade i våra resultat och chefen, Dr. Aud Vold Soldal, kom med ett efterlängtat uttalande.

ETT BIOLOGISKT DJUR

"Om ljuden har spelats in i Seljordsvattnet på det sätt som ni har beskrivit för oss, kan vi säga att de starkt påminner om en ål, med reservationen att det i så fall måste vara ett enormt exemplar, mellan 10-15 meter långt, och eftersom ingen ål av den storleken är känd, förblir detta en spekulation", sa hon.

Föreståndaren för Seljords Museum, Peter Fjågesund, har tillsammans med en amerikansk vän sett ålliknande djur i Seljordsvattnet, mer än 5 meter långa! Illustration: Erik Knatterud, Copyright.

Och fortsatte: "15 prominenta gäster från hela Europa, som var här när vi fick in era ljud, gissade på allt ifrån en säl till en val och ett sjölejon och tillade att vad ljuden än är, så kommer de från ett biologiskt djur och sannolikt ett däggdjur". 

Kontakter i svenska flottan som varit med om att leta främmande ubåtar på vårt inre vatten i både Stockholms skärgård och Karlskrona, konstaterade: "Ljuden kommer definitivt från ett marint djur, mer än så har vi inte kompetens att uttala oss om".

Även en lokal dykare i Seljord uppfattade sjöormen Selma som en slags förvuxen ål, som simmade rakt förbi honom när han befann sig på ca 10 meters djup i Seljordsbukten. Illustration: Erik Knatterud, Copyright.

Fiskeriverkets avdelning i Göteborg, där Håkan Westerberg var chef, gjorde följande uttalande: "Ljuden har vissa likheter med de ljud som en knubbsäl (Phoca vitulina) åstadkommer under vattnet, även om dessa ljud har en kortare varaktighet än vad som är typiskt för just denna sälart".

EXPEDITIONEN GUST2000

Året därpå åkte GUST2000 till Seljordsvattnet för att stanna i drygt 14 dagar och nu deltog även Göran Alderstrand, en numera pensionerad civilmilitär, från flottans örlogsbas i Hårsfjärden, som gett oss de sofistikerade hydrofonerna.

Göran tog med sig fyra hydrofoner och dessutom en bättre variant än tidigare, av nyare fabrikant och med bl a en elektronisk räknare som underlättade analysen av inkommande ljud.

Civilmilitären Hans-Göran Alderstrand, som försåg GUST med sofistikerade hydrofoner från örlogsbassen i Hårsfjärden, och själv deltog vid expeditionen GUST2000. Foto: Jan-Ove Sundberg, Copyright.

Han var väldigt intresserad av det vi höll på med, men också ganska skeptisk, framför allt till att det skulle finnas stora okända djur i sjön som kunde avge så kraftiga ljud som de vi spelat in 1999.

Desto större blev därför chocken, när Sam redan natten därpå själv kunde höra de kraftiga grymtningarna på sina medtagna hydrofoner!

Han spelade in över 50 timmar av de märkliga ljuden och vid den senare analysen hemma i Motala, där förbluffade grannar på Dalgatan 37 fick lyssna på dem varje söndagsmorgon i flera månader, kunde vi till vår stora förtjusning konstatera, att "sjöormarna" i Seljordsvattnet faktiskt ropade till varandra!

De första ljuden från Seljordsvattnet såg grafiskt ut så här i vårt analysprogram och även om de flesta inte kan tillgodogöra sig tekniken som döljer sig här, är proffsen överens om att det är en mycket ovanlig signatur för att komma från en insjö. Foto: GUST, Copyright.

ICKE SA NICKE

Det första genombrottet 1999 hade nu följts av ytterligare ett år 2000, men tror ni att forskarna var lika upphetsade som oss? Icke sa Nicke! Ingen hade tid med oss längre, varken Havsforskningsinstitutet i Norge eller Fiskeriverket i Sverige och det var då jag tog mitt oåterkalleliga beslut:

Hittar vi bevis för att sjöodjuren existerar kommer vi ALDRIG att vända oss till vetenskapen det första vi gör, utan istället går vi till medierna - då blir det vi fått fram åtminstone känt för hela världen, sedan får man gå vidare därifrån.

Ett flertal av de ljud som GUST spelat in 1999 och 2000 i norska Seljordsvattnet har analyserats av ett stort antal verk, universitet och privata organisationer, både i Europa och USA, och alla är överens om att det är biologiska ljud man hör, som komer från okända djur! Foto: GUST, Copyright.

Att vetenskapen sopar saker och ting under mattan finns det många bevis för, i synnerhet sådant de flera gånger förnekat, som skulle innebära både en kris för dem om det visade sig att de hade fel, och för deras högt ärade kollegor.

Med större och bättre resurser och ekonomi, uppbackning från etablerade forskare och vetenskapsmän, som kunde kasta sina skygglappar och istället arbeta sida vid sida med oss, skulle sjöormens gåta kunna lösas på ett par år, det är jag övertygad om.

STÄNDIGT PÅHOPPADE

Istället tvingas vi arbeta med knappa resurser och dålig ekonomi, ständigt påhoppade av forskare och vetenskapsmän, kritiker och andra belackare, som hellre kritiserar andra än gör något själva, och därför står vi också och stampar som vi gör.

Löser GUST inte gåtan inom de näraste tio åren, kommer någon annan att göra det, en bra bit in i framtiden. De som fortfarande åker på expeditioner i GUST är idag 60+ och om ett decennium till kommer vi inte att klara det här längre.

Återväxten är dålig trots kursen i Kryptozoologi och Expeditionskunskap, men en förbättring jag ska berätta mera om i augusti, kanske kan vaska fram några guldkorn.

Men... kryptozoologi är lite som Lotto, när man minst anar det kommer det en vinst! Kanske har vi också gått över ån efter vatten, det vill säga, lösningen på gåtan med sjöormarna kan lika gärna finnas på hemmaplan som utomlands.

Idag är det Göran Rajala i Motala som sköter GUST:s avancerade hydrofon, en typ som bojas ut i sjön och vars information sedan tas emot per radio. Foto: Jan-Ove Sundberg, Copyright.

I juli och augusti i år kommer vi att företa två expeditioner som vi hoppas MYCKET på, även om vi alltid gör det förstås. De hypoteser vi ställt upp för oss närmare gåtans lösning än någonsin tidigare, sedan återstår det att se om våra förhoppningar kan infrias i nådens 2007.

FOTNOT: Här nedan ligger några av de bästa ljud vi spelat in i Seljordsvattnet under expeditionerna 1999 och 2000; tänk på att de är skyddade av copyright om du laddar ned dem till din egen dator! Du får lyssna på dem så mycket du vill men inte kopiera dem, sälja dem eller använda dem kommersiellt.

GUST1999

De tre första ljuden, inspelade i Seljordsvattnet i september 1999, lät så här: LJUD 1 - LJUD 2 - LJUD 3

GUST2000

Nya ljud, inspelade i Seljordsvattnet i augusti 2000, bekräftade de tidigare och här hör man hur de okända djuren faktiskt ropar till varandra: LJUD 1 - LJUD 2

KROKODILER

Sjöormarna i Seljordsvattnet är knappst några krokodiler, men lyssna på dessa två ljud och jämför, så får ni höra att de ändå starkt påminner om de ljud GUST spelat in i den norska sjön:  KROKODILLJUD  ALLIGATORLJUD

NÄSTA UPPDATERING: Nya bevis i form av stillbilder och videofilm visar att okända djur bor i Seljordsvattnet.