Intervju med USA:s mest kända Bigfoot-forskare:
"Storfot har samma rätt att leva i fred och frihet som oss människor"

Cliff Crook (bilden) är Nordamerikas mest kända Bigfoot-forskare. Han har varit den håriga varelsen på spåren sedan 1956 och samlat drygt 400 gipsavgjutningar av de berömda avtrycken. Det finns tre TV-dokumentärer om Cliff Crook, han har ställt upp på hundratals tidningsintervjuer och han var förstås den givna konsulten när Hollywood gjorde komedin "Bigfoot and the Hendersons". 

Cliff Crook och hustrun Carol leder Bigfoot Central en seriös grupp som stått i telefonkatalogen sedan 1982 och som inregistrerades som en ideell förening 1991. Under en riktig "Storfotssäsong" får de ca 20 förfrågningar i veckan om mera information, medan bara högst tre stycken hör av sig om vad de sett.

1999 köpte Cliff Crook rättigheterna till en serie bilder av Storfot som påstås ha tagits av en man från Tacoma i delstaten Washington som föredragit att vara anonym.

Bilderna är tagna den 11 juli 1995 i Wild Creek vid foten av nationalparken Snoqualmie. Vittnet, som är rädd för att förlora sitt jobb vid en statlig institution om hans namn blir känt, lät en bekant ringa Cliff Crook och bjuda ut serien, totalt 14 bilder. Cliff Crook köpte de sju bästa och betalade 1 600 dollar (då ca 13 000 kronor).

Hukade sig i vattenbrynet

Crook själv berättar att vittnet färdades längs en lagun när han hörde "kraftiga plaskande ljud", och när han tittade ner såg han en figur som hukade sig i vattenbrynet. "Varelsen stod där och tittade upp på honom", berättar Cliff Crook, som tillägger att vittnet hade sinnesnärvaro nog att fotografera den innan den lunkade iväg in i skogen och försvann.

Två fotoexperter som granskat bilderna är skeptiska, men ingen av dem har vågat påstå att bilderna är förfalskade.

"Det är svårt att åstadkomma något liknande, men för den som vet hur man fejkar bilder är det ändå fullt möjligt", säger Newell Burton, chef för företaget Omega Photo Specialists.

Dubbelexponering

Enligt honom kan det röra sig om en dubbelexponering, det vill säga två negativ har lagts över varandra och sedan fotograferats av för att skapa ett nytt negativ, som sedan påståtts vara äkta.

Den här märkliga bilden är tagen den 11 juli 1995 i Wild Creek vid foten av nationalparken Snoqualmie och påstås föreställa Bigfoot. Cliff Crook betalade 13,000 kronor för rättigheterna och är säker på att den är äkta medan andra amerikanska kryptozoologer är ytterst tveksamma till den. Foto: Cliff Crook, Copyright 2005.

Gordon Kyle, en fotoexpert från Overlake Photo, säger att figuren inte tycks vara inkopierad från ett annat foto; "Det finns inga kantsnitt som tyder på detta, men sedan kan det ju förstås ha varit en kille i en apkostym också".

GUST: När och hur blev du intresserad av Storfot?

Cliff Crook: I mitten av 40-talet spreds ryktet om en "skogsjätte" i området där jag föddes och växte upp och det är klart att jag blev intresserad.

Varelsen stod i silhuett mot den mörknande himlen, bara ca 50 meter ifrån oss. Det vi såg var varken en björn eller en människa. När en av grannarna belyste varelsen med sin ficklampa, reflekterades dess ögon med ett blågrönt sken och sedan vände den sig om och lufsade tillbaka in i skogen. Det var en chockerande upplevelse.

Sommaren 1956 campade jag i skogen tillsammans med tre kompisar och en hund, när en varelse som till punkt och pricka stämde in på "skogsjätten", idag är mera känd som Storfot, dök upp bara 3-4 meter från vår lägereld.

Vi var förstås skitskraja alla tre, ja, till och med hunden, men vad jag inte visste då var att detta andra möte med Storfot skulle göra mig så begeistrad av varelsen, att jag skulle starta en jakt på den som faktiskt pågår än.

GUST: Har du sett Storfot någon mer gång?

Cliff Crook: Ja. Det var sommaren 1974, omkring två timmar före solnedgången och jag befann mig i en klyfta nära Sultan River i den västra delen av delstaten Washington och bara ca fem mil från den plats där de tidigare händelserna inträffat.

Några småstenar rullade ner bakom mig och när jag vände mig om hann jag precis se hur en helt svarthårig Storfot skuttade uppför en skogsklädd ås.

Jag fick bara en glimt av den och jag tackar faktiskt Gud för att jag inte såg den närmare och tydligare, då området jag befann mig i var alldeles för farligt för Storfotsjakt. Det var brant och förrädiskt överallt, med djupa klyftor, bäckar som gjorde klipporna hala och lösa stenar som gjorde att man lätt halkade.

GUST: Många tror att bilderna du köpte är förfalskade, kan du kan svära på att de är äkta?

Cliff Crook: Jag har köpt bilderna i god tro men vet inte själv om de är äkta och påstår inte heller att de är det. De imponerar på mig men inte på många andra men jag tror också att många är avundsjuka på mig för att jag köpt ensamrätten till bilderna.

Det är alltid problem med bilder då bilder kan förfalskas, ändå tror jag på dessa bilder och känner liksom i benmärgen att de är äkta. Dessutom finns det en analysrapport som talar till deras fördel.

GUST: Kan du skicka den till GUST?

Cliff Crook: Javisst, men jag tar betalt för den. Det har kostat pengar att få bilderna analyserade och var och en som vill ta del av analysrapporten får betala för den.

GUST: Vad säger dessa analysexperter, helt kortfattat?

Cliff Crook: Bilderna har egentligen analyserats av en mängd fotografiska experter och alla är överens om att det inte föreligger några dubbelexponeringar, inkopieringar eller andra fejkningar av bilderna.

Newell Burton, som hävdar att det sannolikt rör sig om en dubbelexponering, har undersökt laserkopior av bilderna inte de riktiga negativen och som alla vet finns det små, diamantformade punkter i alla laserbilder, vilket lätt kan få experter som honom att dra felaktiga och förhastade slutsatser.

GUST: Kan du namnge de experter som utfört analyserna som talar för att bilderna är äkta?

Cliff Crook: De första analysresultaten publicerades i American Journal den 9 november 1995. Gordon Kyle intervjuades i reportaget, liksom Newell Burton. Grover Krantz har också gjort tummen upp, liksom många japanska experter.

GUST: Förekommer det mycket fejk kring fenomenet Storfot?

Cliff Crook: De flesta som sysslar med sådant är de som gömmer sig bakom anonyma hemsidor på Internet, varifrån de kan anklaga de seriösa Storfotsjägarna utan att själva råka illa ut.

Så vitt jag vet är det knappast någon som fejkar vare sig spår eller bilder, däremot är det många som misstolkar spår efter björnar, och i lägereldens sken låter sig skrämmas av trädstumpar som de plötsligt får syn på i silhuett mot himlen.

GUST: Varför har Storfot inte hittats vid det här laget, om den nu verkligen finns?

Cliff Crook: Därför att folk generellt har gått på myten att det finns en Storfot bakom varje träd, ifrån delstaten Portland till delstaten Maine, när varelserna i själva verket är mycket sällsynta och över huvud taget oerhört svåra att få syn på.

GUST: Vad kan Storfot inte vara?

Cliff Crook: En björn, en utklädd människa, en utomjording eller den felande länken.

GUST: Hur går du tillväga när du letar efter Storfot?

Cliff Crook: Vanligtvis till fots och i djupa, otillgängliga skogar där Storfort har iakttagits och där man hittat spår efter varelsen.

GUST: Var i Nordamerika har man störst chans att få syn på en Storfot?

Cliff Crook: I de vilda, otillgängliga och orörda skogarna längs den nordvästra Stillahavskusten där få vita män satt sin fot.