Utbud inom OKÄNDA DJUR

Välkommen till Kryptoland nummer 2:
Okända och omöjliga djur från hela världen

I det här numret av KRYPTOLAND rapporterar vi inte bara om märkliga upptäcker i vattnet utan även konstiga djur på land och förutom 25 unika bilder och illustrationer har vi också hittat en videofilm som anknyter till ett reportage och som ni kan ladda ner och titta på i RealPlayer.

BERINGS SUND:
RYSKA VALFÅNGARE HAR SETTT STELLAR'S "UTDÖDA" SJÖKO



Steller's sjöko (som framför allt höll till i Berings sund mellan Alaska och Sibirien) var ett sex meter långt djur som officiellt utrotades 50 år efter att det hade upptäckts.

Idag säger emellertid ryska valfångare att de sett flera stora djur som exakt liknar sjökon och forskarna tror nu allmänt att några exemplar kan ha överlevt, även om det inte finns några handfasta bevis för ett sådant påstående.

Sjökon på bilderna här ovan (vinjettbilden och stora bilden) är skickliga rekonstruktioner som gjorts av Valerie Revanders, en självlärd kvinna från Montana i USA som
tidigare gjort vittnesporträtt på efterlysta åt polisen, men som helst vill göra illustrationer på djur, vare sig de är riktiga, inbillade eller kryptozoologiska.

Rekonstruktionen av Stellars sjöko är en skicklig kombination av paintbrush och bildprogrammet Photoshop och så här gjorde hon:

"Jag använde huvudet och halsen från en ung pälssäl och bakfötterna på ännu en säl, som ändrades och kortades för att passa in på Stellars sjöko. Huvudet och simfötterna placerades i lämpliga lägen och kroppen mellan dem konstruerades sedan med olika paintbrush-metoder. Djuret överfördes sedan till en vattenbakgrund och förgrunden och delar av det avlägsnades, så att det skulle se ut som det befinner sig i vattnet".

BRASILIEN:
MYSTISK FISK HAR 10 HJÄRTAN



Vetenskapsmän i Amazonas i Brasilien har upptäckt en ny fisk, något som inte hänt i området på mer än ett århundrade. Den ålliknande lilla fisken är så unik att den kräver både en ny klass och en ny familj, enligt Jensen Zuanon, biolog och chef vid Brasiliens Nationella Forskningsinstitut och han hoppas att arbetat ska vara klart i slutet av 2004.

Det var biologen Ilse Walker från Schweiz som fann fisken när hon forskade i räkor på en slätt med floder nära Manaus, som är huvudstad i delstaten Amazonas.

Fyndet är det senaste exemplet på den artrikedom som döljer sig i Amazonas, en tropisk skog som till ytan är större än hela Västeuropa och utgör 30 procent av världens samlade djur- och växttillgångar.

Den nya fisken är långsmal som en ål men har också lika många fenor som vanliga fiskar, enligt Zuanon. Den är bara ca 15 cm lång och har en stjärt som påminner om en Pirarucu (en torskliknande fisk som kan bli upp till två meter och som därmed är en av världens största insjöfiskar).

Märkligt nog har den 10 hjärtan, jämfört med de två eller tre som fiskar brukar ha och det har fått vetenskapsmännen att misstänka att den även kan andas på land.

"Så vitt vi vet äter den små räkor och akvatiska insekter, den fortplantar sig under regnperioden och har en extra andiningsförmåga... dessutom är den inte bara beroende av syre som lösts upp i vatten", slutar Jensen Zuanon.

GEORGIEN:
"UTDÖD" LEOPARD FILMAD I KAUKASUS



Den unika bilden här ovan, som togs med en fjärrstyrd kamera, visar att leoparden Panthera pardus, som bara finns i den forna ryska republiken Georgien, inte är utdöd som forskarna länge har trott. Redan för 50 år sedan påstod lokalbefolkningen att den fanns i de otillgängliga Kaukasusbergen och nu har den alltså bekräftats.

Leoparden figurerade länge i legenderna från Kaukasus, en bergskedja som sträcker sig 1 200 km mellan Svarta havet och Kaspiska havet, omfattar flera tidigare sovjetrepubliker och bebos av dussintals etniska minoriteter.

Naturalisterna skrev inte om leoparden förrän i slutet av förra århundradet och när rapporterna uteblev under vårt århundrade, trodde man att tjuvskyttar som skjutit en leopard 1954, dödat det sista exemplaret av den georgianska populationen.

Utan vare sig exemplar eller annan zoologisk dokumentation, fick
saken bero till i slutet av 90-talet, när georgiska miljöaktivister började undersöka rykten de hört från lokala bergsbor som talade om "stora kattdjur" i Kaukasus.

Utrotningshotade djurarter

Den ryska organisationen Noaks Arks Center för Bevarandet av Utrotningshotade Djurarter, initierade den första fältundersökningen, men under flera år kom man först ingenstans alls.

"Vi höll nästan på att ge upp, så frustrerande var det att leta efter ett djur som bara återgavs som en legend", berättar den georgianska zoologen Levan Butkhuzi. "Då och då kom en bergsbo i vår väg som berättade att han sett hört om leoparden eller själv sett den. Vi trodde mindre och mindre på dessa historier, men vi fortsatte att leta".

Sommaren 2003 fann två fältarbetare från Noaks Ark slutligen spår efter leoparden nära Vashlovani-reservoaren i östra Georgien. De gjorde gipsavtryck av dem och en expert på stora kattdjur verifierade att spåren kom från en asiatisk leopard.

Fjärrutlösta kameror

I somras kom leoparden gående genom ett område där organisationen monterat upp fjärrutlösta kameror och sedan var saken klar.

Centrets största problem just nu är att bevara leopardstammen så att den inte faller offer för tjuvjägare, för kamerorna fotograferade också vad som med all säkerhet var två beväpnade män som var ute för att illegalt skjuta djur i trakten.

Kaukasusleoparden betraktas som en underart, en Panthera pardus tulliana, även kallad den anatolianska leoparden, vars historiska revir sträcker sig söderut ända bort till Turkiet, där en liten stam också har överlevt, liksom även i Syrien och Jordanien.

USA:
FISKARE FICK BLÄCKFISK I INSJÖ



De senaste 50 åren har fiskare, båtägare, vattenskidåkare och badande gjort märkliga iakttagelser i sjön Conway i den amerikanska delstaten Arkansas. Ingen har rapporterat ett sjöodjur, ändå är det just "ormliknande" kroppsdelar över vattenytan som har satt befolkningens fantasi i rörelse. Nu vet man att man sett - en bläckfisk!

Mannen som till slut fångade den var John Mazurek, och naturligtvis trodde han knappt sina ögon när han drog upp det sprattlande djuret i sin lilla fiskebåt.

Ingen vet hur bläckfisken hamnade i sjön men den rådande teorin är att någon hade den i sitt akvarium, tyckte att den växt till sig väl mycket, och en dag släppte ut den i sjön istället. Att folk på trakten sett något liknande i sjön i 50 år,
tar teorin ingen hänsyn till.

John Mazurek gick till John Harper, fiskeriintendent i Arkansas Vilt- och Fiskerikommision, och berättade som det var: Han hade inte fått bläckfisken på mete eller kastspö, utan grep den när den klängde sig fast på dammluckorna till en å, som är ett av sjöns utflöden.

Märklig lukt

Harper erinrade sig att man på 50-talet fick in ett stort antal rapporter om ett märkligt och oidentifierat djur och att man, vid två tillfällen, känt en mycket märklig lukt i sjön.

Stanken blev det stora samtalsämnet och folk gissade på allt ifrån björnurin till en förrymd fånge och en död och förruttnad alligator eller sköldpadda. En liknande lukt spreds på 70-talet och inte heller den gången kom man fram till vad det var. Ingen kunde någonsin gissa att det var en bläckfisk som luktade!

Bläckfiskar är inte ovanliga i haven runt Nordamerika. Den största arten är Stilla havs-bläckfisken, som kan bli 10 meter eller mer. Andra är så små att de ofta sköljs upp på stränderna. Mazureks bläckfisk liknar en art som är vanlig i Florida, och hur den hamnat i en sjö i Arkansas får vi kanske aldrig veta.

Korttidsminne och långtidsminne

Debi Ingrao vid Marinlaboratoriet i Sarasota i Florida, säger: "Bläckfisken har den mest komplexa hjärnan av alla evertebrater (ryggradslösa djur). Precis som människan har de både ett korttidsminne och ett långtidsminne. De kan lära sig att lösa problem genom att använda olika utvägar och vad de en gång har lärt sig, kommer de sedan ihåg livet ut".

För fiskarna i Conway blir livet aldrig mera sig likt, varken för de som sitter i båtarna eller de som simmar under dem, men John Mazurek tar det hela med ro: "Det är det jag alltid har sagt, man lär sig någonting nytt varje dag, till och med i en liten bonnhåla som vår!".

-------------------------------------------------------------
KRYPTOKUL:
Limnologi är läran om djurlivet


Illustration: Derzy Sternoczy, Copyright  2004
-------------------------------------------------------------

AUSTRALIEN:
MYSTISK JÄTTEÖDLA KAN VARA FÖRHISTORISK KVARLEVA



Ödlan Megalania prisca levde för 12 000 år sedan. Den var 10 meter lång och vägde ca 500 kilo. Medan Komodovaranen är stor som ett lejon, var Megalania stor som en ko. Enligt vetenskapen är den utdöd, men kryptozoologer i både Australien och på Nya Guinea har intervjuat vittnen som påstår att den ännu finns ibland oss.

Namnet Megalania prisca betyder "forntida jätteslaktare" och enligt forskarna var det ett perfekt namn för det jättelika rovdjuret.

Megalania tillhörde familjen varaner, av vilken den största idag är Komodovaranen i Indonesien. Fossiler av Megalania är ganska sällsynta och inga kompletta skelett har någonsin hittats.

Flera skelettdelar och andra lämningar har emellertid gjort det möjligt för forskarna att bestämma hur stort djuret var och hur dess struktur såg ut. Den stora skallen t ex var utrustad med ett stort antal bakåtsvängda, kroksabel-formade tänder.

Döda djur

Fossila skelett tyder på att Megalania var ett kraftigt djur, mycket kraftigare än Komodovaranen och minst en tredjedel längre (4-5 meter). Som sin moderna motsvarighet levde Megalania förmodligen av döda djur, men kan också ha varit aggressiv nog att själv jaga och döda större byten.

 

Komodovaranen lägger sig i bakhåll när den dödar och klarar av allt ifrån stora rådjur till buffel och även människor. Huruvida Megalania klarade av Diprotodon eller inte, det största rovdjuret i megafaunan på den tiden, vet man ingenting om men forskarna tror att det var möjligt.

Fossila fynd visar att Megalania fanns i de australienska delstaterna Queensland och New South Wales liksom också i landets centrala delar.

Påstådda observationer

Australienska kryptozoologer älskar Megalania, särskilt som påstådda observationer av den började på 60-talet. Dessförinnan har aborginerna, de australienska urinvånarna, talat om dem i flera hundra och kanske till och med tusen år, men det är först med just kryptozoologerna som urinvånarna tagits på större allvar.

1961 blev tre skogshuggare i Atherton Tablelands rejält uppskrämda av en fyra meter lång ödla som låg bland stockarna i en hög de själva staplat. Det var när djuret plötsligt reste sig upp och lämnade platsen, som skogshuggarna chockades och utan att ta reda på var det tog vägen, lämnade de också själva området.

Omkring 30 spår

I juli 1979 fick kryptozoologen Rex Gilroy telefon från en lantbrukare som just plogat sin åker. På åkern hittade han omkring 30 spår efter en jättelik ödla. De flesta spår hade förstörts av ett skyfall som kom strax innan Gilroy anlände, men några av dem kunde man ändå bevara och ta gipsavtryck av.

Fotavtrycken hade en förbluffande likhet med vad man kunde förvänta sig av Megalania, men forskarna skakade på huvudet och krävde mera påtagliga bevis.

Andra vittnesmål inkluderar lantbrukaren som såg en monsterödla röra sig längs kanten av sin åker. Med staketstolparna som riktmärken kom han fram till att djuret måste ha varit 7 till 8 meter långt.

Ett absolut drömvittne

En annan observation gjordes av vad Rex Gilroy betraktar som ett absolut drömvittne, herpetologen Frank Gordon, en ormexpert som efter fältarbeten i Wattangan-bergen i New South Wales var på väg tillbaka till sin bil, när även han blev ett ofrivilligt vittne till vad som kan ha varit Megalania.

Efter att ha startat bilen såg han vad han först trodde var en stock vid sidan av vägen. Men så reste den sig upp och gick iväg. "Stocken" blev snabbt till en ödla, vars längd Frank Gordon anslog till 9 meter eller mer.

Megalania kanske inte bara finns i Australien, eftersom det även finns liknande observationer från Nya Guinea.

Kullfallet träd

På 60-talet färdades en fransk präst uppför en av landets många och på den tiden ganska outforskade floder, på väg till en missionsstation där han skulle avlösa den ordinarie tjänaren. Under resan fick han plötsligt syn på en stor ödla som låg utsträckt på ett kullfallet träd, vilket den täckte från topp till tå.

Han beordrade sin guide att stanna båten, men denne skakade av skräck och fortsatte utan att bry sig om prästens order. När prästen installerat sig nästa morgon, återvände han till platsen och mätte trädet. Det var 10 meter långt.

Australiens största ödla är Varanus giganteus, en släkting till både Megalania och Komodovaranan. Den blir högst två meter lång och väger mellan 15 och 20 kilo och enligt kryptozoologen Rex Gilroy är den alldeles för liten för att kunna förklara de rapporter ni just har läst.

STILLA HAVET:
FORNTIDA LÅNGHALSAD HAVSREPTIL SÖG I SIG FÖDAN


I årtionden grubblade forskarna på hur de forntida, långhalsade havsreptilerna fick i sig tillräckligt med mat för att överleva, eftersom de ansågs ha haft så stela halsar att de jämfördes med 50-talsversionen av Godzilla, ett japanskt fantasy-monster som på den tiden blev utskrattat för att filmtekniken inte förmådde ge den en mera flexibel hals.

"De var stora och groteska och såg väldigt farliga ut, men halsen var deras akilleshäl eftersom den inte var det minsta flexibel, det var i alla fall vad vi trodde hela tiden", säger paleonotologen Olivier Rieppel vid Chicagos fältmuseum, som studerat forntida havsreptiler i 25 år.

Nya forskningsrön från Chun Li vid Kinesiska institutet för paleontologi och paleo-antrolopogi och Michael LaBarbera vid universitetet i Chicago, visar att djuren ifråga, som kollektivt kallas protorosaurus, använde sin långa hals som - dödliga "cykelpumpar"!

"När den böjde på halsen vidgades halskotorna och matstrupen och skapade ett vacum", fortsätter Olivier Rieppel. "Protorosaurus gled in över en intet ont anande fisk, sög in den och svalde den innan offret ens hade förstått vad som hänt".

Eviga mysterier

Fallet protorosaurus anses vara ett klassiskt exempel på ett av evolutionärbiologins eviga mysterier: Utvecklas ett särdrag för att tjäna som en särskild funktion, eller är det en avvikelse orsakad av tillväxtmönster eller andra faktorer? I fallet protorosaurus förefaller vad som först liknade en avvikelse, nu ha förvandlats till en särskild funktion.

"Till och med Darwin var lite osäker på den här punkten", säger evolutionärbiologen Lawrence Witmer vid universitetet i Ohio. "Han trodde naturligtvis på det naturliga urvalet, men han sa också att om allting fungerade perfekt, skulle utvecklingen stanna upp".

Den rätta funktionen

"Att ugglor har förstorade ögon för att kunna jaga om natten, förefaller att vara en logisk utveckling som inte motsägs av någon", fortsätter Lawrence Witmer. "Å andra sidan hade Tyrannosaurus Rex små ögon, trots ett jättelikt huvud. Antingen växte ögonen saktare än skallen, eller också hade de precis den rätta funktionen trots det stora huvudet - det här är saker som vi helt enkelt inte vet".

För att djupare kartlägga protorosaurus matvanor, har Rieppel och hans kollegor studerat ett 230 miljoner år gammalt fossilskelett av en art vid namn Dinocephalosaurus orientalis, som nyligen hittades i ett kalkstensbrott i södra Kina. Namnet betyder "grymhövad ödla från Orienten".

Ormliknande huvud

Den hade en tre meter lång hals och ett ormliknande huvud med huggtänder. Stjärten var tre meter lång, kroppen hade fyra simfötter och djuret tros ha tillbringat större delen av sitt liv i vattnet.

Den nya fossilen liknade Tanystropheus longobardis, en europeisk protorosaur som förbryllat forskarna - inklusive Rieppel - sedan den hittades för 150 år sedan. Dess giraffliknande, räfflade hals hade bara
12 kotor, vilket borde ha gjort halsen så stel att den bara kunde ha ett enda läge.

Den nya fossilen har emellertid 25 kotor på en kortare hals, vilket ger den större flexibilitet och tyder på en fuktionell utveckling: "Vi har hela tiden trott att den långa halsen måste ha kommit till någon slags praktisk användning, och nu vet vi att så är fallet", säger Rieppel.

Märklig skapelse

"Den grymhövade ödlan från Orienten" var en märklig skapelse, vars räfflade hals inte kunde lyftas från vattnet ens när djuret skulle andas. Istället flöt den horisontellt på vattenytan, där den kippande efter luft fick ta in det syre den behövde".

"När den fick syn på ett byte, böjde den på halsen samtidigt som den gick till attack, och vidgade halskotorna och matstrupen som när man drar tillbaka handtaget på en cykelpump, vilket gjorde det möjligt att vacumsuga offret utan att skapa den tryckvåg som annars skulle ha skrämt bort det", slutar Rieppel.

-------------------------------------------------------------
KRYPTOKUL:
Istället för surströmmingspremiär...
 

Illustration: Derzy Sternoczy, Copyright  2004

-------------------------------------------------------------
USA:
JÄGARE VILL SKJUTA FISK TROTS KRAFTIGA PROTESTER



Henry Demar bär camouflagekläder och en Smith & Wesson 357 Magnum. Han sitter uppflugen i ett träd och nedanför sig studerar han rörelser i vattnet. "Jag såg något komma ut ur vassen men sedan plaskade det bara till och så var den lilla jäveln spårlöst borta". säger han vasst. Vad Henry jagar med världens kraftigaste handeldvapen är vanlig fisk och sättet att göra det på är det mest omdebatterade någonsin i det vapentokiga USA.

Fiskskytte är en sport med urgamla traditioner i den amerikanska delstaten Vermont och varje vår tar jägarna fram sitt artilleri - grovkalibriga pistoler, hagelgevär, till och med AK4:or - och åker ut i träskliknande sjösystem för att utöva sin rätt att bära vapen mot fisk.

Det är precis lika ifrågasatt som det låter och Vermonts Fisk- och Viltvårdsförening har i åratal försökt förbjuda det tvivelaktiga nöjet. De har kallat det osportsligt och farligt, och varnat för att kulor som slår i vattnet kan förvandlas till livsfarliga rikoschetter.

Men fiskeskyttet har överlevt, och utövarna har gått från knarriga gamla gubbar till barnfamiljer och 20-åriga killar som tycker att det är häftigt att skjuta prick på "djur som ingen bryr sig om att skydda och som ju alla ändå bara äter".

I farozonen

Varje vår kryper fiskskyttarna upp i träd som växer längs stränderna av sjön Champlain, mest känt för sjöodjuret Champ, som naturligtvis också kommer i farozonen.

"Dom kallar oss galna djurplågare och fisktorterare", säger Dean Paquette, 66, i ett försök att förklara vad som driver honom att skjuta ihjäl värnlösa fiskar. "Men fisken dör ögonblickligen och kulorna har så stor kraft att de bokstavligen exploderar". 

Paquette, som är en pensionerad lokförare, har lärt upp sina barn och barnbarn, inklusive sin dotter Nicki, som är sjuksköterska. "Du måste vara en god skytt för att skjuta fisk", fortsätter han. "Fisken är bara synlig i någon sekund, så det är en väldig utmaning att skjuta den och det är därför som folk väljer att göra det, det är vad jag tror".

Skiter ner den

Earl Picard, 87, är så förtjust i fiskskyttet att han gladligen kör 100 mil från sitt hem i Newport för att komma till Champlain. Han klättrar fortfarande i träd men "de flesta träd jag brukade klättra i finns inte kvar idag och dagens fåglar är så tama att de sätter sig på hatten och skiter ner den när man sitter där och försöker koncentrera sig på själva fiskskyttet". Naturen kanske slår tillbaka, helt enkelt.

"De flesta fiskskyttar skjuter inte direkt på fisken", fortsätter Paquette. "De skjuter strax framför huvudet, så att kulan fortsätter ner i botten som en torped. Trycket ifrån den är tillräckligt stort för att slå ut fiskens simblåsa och med den utslagen flyter fisken upp till ytan. Där väntar hustrun i en båt och när allt är över hamnar fisken i stekpannan".

Häckande fåglar

Fiskskyttet är tillåtet från den 25 mars till den 25 maj på Champlain och har förmodligen pågått i 100 år.

Tidigare var det tillåtet även i den angränsande delstaten New York, men myndigheterna ansåg att det störde häckande fåglar, så där lyckades man förbjuda det kontroversiella nöjet.

Djurrättsorganisationer har framfört allt högljuddare protester mot fiskskyttet och idag tror man allmänt att det bara är en tidsfråga innan det förbjuds även i Vermont.

ENGLAND:
F D GUST-DELTAGARE SÖKER ORANG PENDEK I INDONESIEN



Adam Davies, från Manchester och Andy Sanderson från Newcastle-upon-Tyne i England, som deltagit i GUST-expeditioner
till både Seljordsvattnet (1999) och Loch Ness (2000) befinner sig just nu i Sumatra i Indonesien för att söka efter Orang Pendek, Asiens svar på Bigfoot. För tre år sedan hittade de fotspår och hår från djuret, som enligt en vetenskapsman bevisar att det existerar.

Orang Pendek - som betyder "Skogens lilla man" - dokumenterades första gången i västerlandet av upptäcksresanden Marco Polo år 1292, under hans resor i Asien.

Trots att många av öns invånare säger sig ha sett varelsen, har den avfärdats av de flesta vetenskapsmän som en myt, i likhet med Himalayas Yeti och odjuret i Loch Ness.

Orang Pendek - som allmänt tros vara släkt med just orangutangen - sägs vara 1,5 meter hög och går upprätt som en människa.

De flesta observationerna har gjorts vid bergen Tujuh och Kerinci på västra delen av ön, där Adam & Andy år 2001 hittade fotavtryck och hår efter varelsen.

Expert på området

Fotavtrycken och de två rödbruna hårstråna har analyserats av Dr. Hans Brunner, en expert på området som är mest känd för att ha friat Lindy Chamberlain från att ha mördat sin dotter i Australien på 80-talet, sedan hon påstod att babyn istället förts bort av en dingo (en vildhund som de flesta australienare betraktar som både aggressiv och opålitlig).

Dr. Brunner har konstaterat att håren inte kommer från något känt djur, vilket tagits som en intäkt för att det kan vara ett bevis för att Orang Pendek verkligen existerar.

"Den här gången tänker vi försöka filma djuret", säger Adam Davies, som tillbringar sina semestrar och all sin lediga tid med att leta efter okända djur.

Nålen i höstacken

"Jag vet att det är som att leta efter den berömda nålen i höstacken, men det sa man första gången vi åkte också och ändå blev det ett resultat som tog alla med överraskning".

"Håret är ett organiskt bevismaterial och det har sporrat oss att fortsätta. Får vi bara filmbilder av varelsen är saken så gott som klar". 

Dr Brunner har konstaterat att hårstråna kommer från en primat, alltså ett djur på två ben, och en primatolog vid universitetet i Cambridge, som i nuläget vill vara anonym, har bekräftat att även fotavtrycken gör det.

Vetenskaplig avhandling

"När vi kommer hem igen ska vi publicera en vetenskaplig avhandling om våra forskningsresor, medförfattad av folk från Fauna och Flora International, som arbetat på Sumatra i flera år", avslöjar Adam Davies.

Orang Pendek hotas - om den nu verkligen existerar - av illegal nedhuggning av regnskogen på Sumatra, som utförs av desperata människor som inte ser någon annan möjlighet att försörja sig.

Adam hoppas att bevis för varelsens existens ska öppna världens ögon inför utrotningsotet emot den och att en uppvaktning av myndigheterna i Indonesien ska leda till att Orang Pendek blir fridlyst. 

Kvinna i Malaysia mötte Orang Pendek. 45 sekunder.

INDISKA OCEANEN:
SJÖORMSMÖTE BLEV OLJEMÅLNING VÄRD ÖVER 1 MILJON KRONOR


Sjöormsillustrationen här ovan är en oljemålning av Andrew Wyeth som idag ägs finns på konstmuseét i Boston och ägs av Little Brown & Company, förvärvad 1938. Målningen är till salu för 1,2 miljoner dollar eller i svenska pengar en miljon kronor! 

Oljemålningen har rubriken "Sjömän och deras sjöormar" och en sjökapten från Maine berättar så här om sitt möte med sjöormen, som dök upp i Indiska Oceanen:

“...det var det största ormhuvud och hals jag någonsin sett och stack rakt upp ur vattnet på babordssidan. Sjöormen tittade sig omkring från för till akter som om den försökte komma underfund med vilka vi var, och missade inte en enda rörelse på däcket. Jag uppskattar att halsen tornade upp sig minst 3,6 meter över relingen, och jag skäms inte för att säga att jag var vettskrämd".

USA:
CHUPACABRAS ELLER COYOTE FOTOGRAFERAD I TEXAS



Lokala djurexperter har hittills inte kunnat identifiera djuret på bilderna, ett djur som sköts i Angelina County i Texas för bara några veckor sedan och som liknar den s k "Besten från Elmendorf", som dödades nära San Antonio tidigare i år. Upphetsade amerikaner påstår att det kan vara Chupacabras, ett sägenomspunnet djur som är lika svårfångat som Bigfoot. Mera sansade bedömare gissar på en coyote.

"Vad i hela friden är det där?", är det första folk säger när de ser bilder av det okända djuret, enligt Stacy Womack. Hon har arbetat 20 år vid Ellen Trout Zoologiska och som den lokala veterinären har hon sett det mesta - dock aldrig ett djur som detta.

"Det är inte en hund, det vågar jag sätta min lottokupong på", säger hon tvärsäkert.

Djurets blå-gråa skinn är nästan hårlöst och tycks vara täckt med skabb. En närmare titt på dess käke visar att det har ett allvarligt överbett och fyra stora rovdjurständer, samt en lång råttliknande svans.

Djuret sköts ihjäl i början av oktober, sedan det krälat in under moderns hus i Pollok. Hundarna på gården blev alldeles galna och larmade familjen, men de stod bara och ylade och ingen av dem vågade sig in under huset. Hennes bror sköt djuret, band ett rep om det och drog fram det så att det kunde undersökas närmare.

Womack fotograferade det för att underlätta identifieringen, men än så länge vet ingen vad det är. Ett levande djur, identiskt med djuret på bilderna här ovan, sprang över vägen framför hennes bil när hon körde hem just den här dagen. 

<> När hon anlände med sin kamera och med expertis i släptåg, trodde hon knappt sina egna ögon. "Det var något av det märkligaste djur jag sett i hela mitt liv".

En undersökning visade att djurets framben var mindre än bakbenen, med klor som var mycket längre än på en hund. Trots att djuret hade skjutits med ett Winchestergevär, hade praktiskt taget inget blod alls runnit ut från kadavret. 

"Kroppen såg ut som den hade varit död i minst en månad, inte bara i några timmar", säger Womack.

Hon konstaterade att det rörde sig om en hane och att det vägde mellan 8 och 10 kilo. Det identiska djuret som sprang över vägen sprang med huvudet nedböjt och svansen mellan benen, men var inte tillräckligt stort för att vara en coyote eller varg. Enligt Womack var djuret hon såg troligen honan. 

"Jag kan bara hoppas att någon försöker fånga in eller skjuta även det andra djuret", säger Womack. "Som det är nu så lider det av sin ensamhet, och om det är sjukt eller en missbildning av något slag kommer det att ställa till med stor skada i vilken population det än söker sig till".

Biologer vid Texas Allmänna Djurpark tror att det handlar om en coyote med skabb, men har inte kunnat matcha det döda djurets huvudform och överbett med coyoter de har i sitt referensmaterial.

TV-stationen WOAI i San Antonio har berättat flera histiorier om den
s k "Besten från Elmendorf", sedan en ranchägare skjutit och dödat ett sådant djur tidigare i år. Djuret finns att beskåda på TV-stationens hemsida på adressen http://www.woai.com och där kan man se att det liknar det som nu skjutits i Pollok.

Ranchägaren från Elmendorf, som bor strax sydöst om San Antonio, sköt djuret sedan 35 av hans kycklingar försvunnit spårlöst. Som djuret i Pollok var "besten" från Elmendorf också nästan gårlöst, blå-grått till färgen och hade fyra huggtänder.

Förhoppningsfulla kryptozoologer i Texas har spekulerat i att det dödade djuret kan ha varit den mytologiska chupacabra eller "getdödaren", en varelse lika gäckande och svårfångad som Nessie eller Bigfoot och som ursprungligen tros ha kommit från Mexico, där det påstås ha dödat hundratals, kanske tusentals tamboskap.

En mera däggdjursexpert från San Antonio Zoo, har haft en mera sansad teori och i lokal-TV sagt att djuret definitivt tillhör hunddjursfamiljen, och att det möjligen skulle kunna vara en korsning mellan en coyote och en hund. Enligt däggdjursexperten led djuret också av någon typ av hudsjukdom, och var deformerat på ett sätt som tydde på ärftlig påverkan.

Observationer av liknande djur har rapporterats över hela USA, från Kalifornien till Maryland.

ITALIEN:
EN BILDKAVALKAD AV DJUR SOM ÄR OCH FÖRBLIR OMÖJLIGA

Här kommer ytterligare en provkarta på vad som är möjligt att göra i Photoshop och den här gången är det ambitiösa italienska konstnärer som står för skapandet.

Vi visar dem för att än en gång påminna er om att vara kritiska mot bilder ni hittar på nätet, som alltså skickliga kreatörer kan ha fejkat. En bra kryptozoologisk bild måste åtföljas av ett lika bra vittnesmål för att vara trovärdigt.






Det var KRYPTOLAND för den här gången. Som ett PS har jag lagt in en bild av ett känt och älskat litet djur som kan konsten att njuta och vars släktingar fortfarande mystifierar Storbritannien, nämligen ABC: Alien Big Cats. Historien om detta kryptozoologiska mysterium kommer vid nästa uppdatering:


Källor: Valerie Revanders; Reuters Nyhetsbyrå den 4 juli 2003; International Society of Cryptozoology den 25 maj 2004; Arkansas News den 6 december 2003; Privat emailkorrespondens med Rex Gilroy, sommaren 2004; The San Francisco Chronicle 2004; Honolulu Star Bulletin den 7 augusti 2004 och Hawaii State Department of Health; The Taipei Times och New York Times News Service den 12 maj 2004; BBC News den 17 september 2004; Nevell Convers Wyeths Fine Art; Lufkin Daily News den 14 oktober 2004; och CatNap 2004.

Översättning och bearbetning Jan-Ove Sundberg, GUST © 2004.

Grundat 1997 av Jan-Ove Sundberg. Telefon 0141 21 79 29 eller 070 301 79 29. Denna sida har visats3596 gånger.
Besök FrogpageKontakta Jan-Ove Sundberg